PRS (Lupple & TildeW)

Margot nickade sakta när Anthony talade. Han verkade inte som den mest extroverta typen, men var hon ens förvånad? Det var ju trots allt rehab de befann sig på.
”Är väl mest till för att hålla koll på alla patienter de har”, mumlade Margot, främst för dig själv.
Runt omkring henne började folk göra sig i ordning för att gå, exakt vart visste hon inte. Personalen som tagit emot henne hade inte sagt mer än att lämna sin packning i sitt rum och sedan gå och äta middag. Kanske Anthony visste.
”Du? Vet du vad som händer efter det här?”, frågade hon.

Anthony såg på henne och gav henne retsamt flin.
Visste hon inte?
" Har du inte fått ditt schema?" Sa han och studerade henne innan han suckade tyst.
Han borde väl berätta.
" Alla har ju olika program. Men de flesta ska gå på gruppsamtalet. "Sa han med ett snett leende men han var rätt uttråkad över lag.

Margot rynkade med näsan. Gruppsamtal? Det var nog det onödigaste hon hade hört, men om det stod på hennes schema var det bara att gå.
”Ingen har sagt att jag ska göra något efter middagen. Vet inte riktigt hur rutinerna fungerar här omkring”, sade hon och lutade huvudet i ena handen.
Margot såg ned på sina fötter, osäker på vad hennes nästa steg skulle vara. Kanske hon skulle gå till sitt rum, eller följa med på gruppsamtalet?

Han skrattade tyst till och reste sig upp från sin stol.
"Det är din första dag. De brukar ha överseende då. Oavsett vad så är gruppsamtal roligare än ditt rum." Sa han och såg på henne.
"Allt annat brukar vara låst under dessa samtal." Sa han och såg mot klockan. Det var ungefär 7 minuter tills gruppsamtalet skulle börja.
Han stod still vid bordet för att vänta in henne ifall hon bestämde sig för att gå.

Gruppsamtal lät betydligt mer intressant än att ligga på sitt rum i väntan på ingenting. Det var ju lika bra att gå på det direkt, bara få en inblick i hur hela hennes nya liv skulle se ut. Margot ställde sig upp, redo att följa efter Anthony, som hon antog skulle visa henne vägen.
Hon lade snabbt märket till att Anthony var mycket längre än hon själv. Längdskillnaden var nästan lite hotfull.

Anthony såg att hon ställde sig upp och han antog att hon skulle följa med dit så han började gå åt det hållet.
Han trummade lite på vägarna han passerade med sina fingrar och svängde sedan av till höger och in till rummet. Några satt redan där och personen som alltid höll i samtalet vars namn var Jacob.
"Anthony. Trevligt att träffas igen. " Sa han i en lugn ton. Han brukade alltid hälsa på alla. Anthony nickade kort som ett hej och gick iväg och satte sig på en av stolarna.
Jacob såg dock mot Margot och log svagt.
" Margot antar jag?" Sa han lugnt och inväntade hennes svar.

Margot följde efter Anthony in till ett större rum. Folk hon hade sett i matsalen satt redan utsprida på de stolar som stod i en cirkel. Anthony hälsade på någon, förmodligen mannen som skulle hålla i samtalet och inte långt efter vände sig samma man mot henne själv.
”Margot”, instämde hon och såg bort mot Anthony som gick fram mot en av stolarna.
Margot visste inte om hon skulle följa efter Anthony eller fortsätta prata med mannen, vars namn hon fick veta var Jacob.

Anthony drog upp huvan över håret och drog ned ärmarna på tröjan och la dem i kors över bröstet och studerade cirkeln de satt i. Den kändes mindre rund än vad den brukade vara. Kanske hade han ändrat stolarnas placering? Oavsett vad så var det egentligen inte viktigt.

Jacob såg på Margot och log vänligt.
" Varsågod och ta en stol Margot." Sa han och gestikulerade med handen runt om i cirkeln för att sedan hälsa på nästa person som klev in.

Margot log innan hon vände sig tillbaka mot cirkeln och lade snabbt märket till att stolarna på båda sidorna av Anthony var upptagna, till hennes stora besvikelse. Med en lätt suck slog hon sig ned på em av de närmsta stolarna, en som stod mitt emot Anthonys. I rummet var det konstant ljud. Kaffekoppar som fylldes, prat mellan patienterna, AC:n som blåste in kalluft i det varma rummet.

När alla stolar var fyllda, vilket inte dröjde länge så började Jacob prata, öppna mötet, välkomna dem hit. Anthony hade inte riktigt hittat en bra beskrivning på det han gjorde ännu. Hans tankar började snabbt vandra till att studera AC:n, hur den rörde sig, hur den lät. Varenda detalj med den.
Tills han märkte att personen bredvid honom liksom knuffade lite på honom och han vände irriterat blicken mot honom för att inse att de flesta tittade på honom.
Hade han stängt av igen? Han såg på Jacob.
"Ursäkta va?" Sa han och Jacob log svagt.
" Vill du säga något Anthony, du ser ut att tänka på nått?" Poängterade Jacob och Anthony suckade irriterat.

" Nej jag har inget att säga. " Sa han lite bittert, gick nästan in i försvarsställning.
Jacob suckade.
"Jag tänkte att vi idag ska prata om hur även de minsta framstegen ska räknas med. Ni minns alla de första dagarna- de är jobbiga på ett annat sätt än vad era dagar är just nu. Håller ni med? " Sa Jacob och Anthony nickade instämmande med dem andra.
"Okej jag kan prata. Så de första dagarna brukar vara mer hoppfulla. Enligt min erfarenhet. Mina dagar just nu är tråkiga Jacob och när jag har tråkigt vill jag använda. " Sa han torrt och Jacob och de andra tackade honom för det han sagt innan det gick vidare och andra började prata.