The other side PRS wolfy och Emma07

Kenzi hade till sist gått till receptionen och frågat efter Cailean, vilket till sist varit framgångsrikt. Hon hade ändå tur med att det var en ung man där, och det var inte särskilt svårt att lägga in lite extra magi bakom orden och vifta lite med ögonfransarna för att han skulle förklara vilket rum han befann sig i, och dessutom skicka med henne en lapp med sitt nummer. Hon tackade nöjt för sig och gick ditåt, lät lappen falla ner i närmsta soptunna som hon gick förbi. Hon hade åtminstone en hel del nyttiga egenskaper med syren-generna, det brukade vara mycket användbart att kunna övertala folk lätt. Till sist hittade hon rätt dörr, knackade lätt på den innan hon klev in. Mycket riktigt var det till hennes lättnad just Cailean som satt där.
"Du såg mitt märke va?", frågade hon, det var ingen idé att gå som katten kring het gröt med det här.

Cailean behövde inte vända på sig för att veta vem som bestämt sig för att göra honom sällskap. Han hade känt hennes doft långt innan hon satt foten i rummet. Han övervägde att stå med ryggen mot henne, men att se henne i ögonen var hon åtminstone värd. Det gjorde ont i hans hjärta att förlora henne men hennes säkerhet var det viktigaste för honom. Och det här var den bästa lösningen tills han kom på något som kunde fungera.
"Ja." Cailean vände sig om mot henne, studerade henne med sina mörka ögon innan han visade henne sitt märke som föreställde en måne. "Och det tar slut här. Vi kan inte träffas längre."

Så då var det som Kenzi hade trott. Hon hade misstänkt att han måste vara ifrån den mörka sidan med tanke på hans reaktion, men hon hade ändå hoppats på att hon skulle ha fel. Att han var något annat, kanske en mundän som visste om den världen eller något i den stilen. För hon visste att det var strängt förbjudet för dem att umgås när de var ifrån två som helt skilda världar - och hon ville verkligen inte tvingas sluta umgås med honom.
"De har ju inte upptäckt oss tidigare", sade hon, kanske att det var annorlunda nu när de visste vad den andre var. Men det borde inte vara det, hon önskade åtminstone att det inte skulle vara det. Hon suckade och såg upp på honom, ville inte ens tänka tanken att sluta träffa honom. Inte nu när hon dessutom insett att hon fallit för honom.
"Snälla. Jag gillar dig alldeles för mycket för att förlora dig", bad hon tyst - om de nu inte kunde fortsätta ses så skulle de faktiskt inte skada att han visste om det, visste om hur hon dumt nog gått och blivit kär i sin bästa vän. Men om han faktiskt skulle tycka hon var löjlig, kunde hon ju alltid skylla på att hon bara menat som kompis. Men hon hoppades inte det - hon hoppades att han skulle förstå vad hon menade.

Han spände käkarna och vek undan med blicken. Kenzi hade alltid varit hans svaghet. Han hade alltid brytt sig om henne, hon hade alltid varit den han känt ett starkt behov av att skydda. Han ville hålla henne säker. Det var ju hans plan även nu. Det skulle göra ont och han riskerade kanske att förlora henne för alltid, men det kanske var priset han behövde betala. Att han skulle få vara lycklig hade väl aldrig riktigt stått i hans kort. Allt annat skulle han ha gott av men lycka och kärlek? Nej, det var inte för honom. I början hade det gjort ont men nu var han så gott som okej med saken. Han hade accepterat att det var hans öde. Livet skulle flyta på betydligt bättre om han slutade tänka, slutade drömma om sådant han aldrig skulle kunna uppnå. Kenzi förtjänade också bättre. Hon förtjänade hela världen och än kunde han inte erbjuda henne det.
"Jag bryr mig om dig alldeles för mycket för att utsätta dig i fara. Rhea har förmodligen lagt ihop pusselbitarna vid det här laget, men hon kommer inte att säga någonting. Alla tänker inte på samma sätt som hon gör."

Kenzi slog ner blicken för några sekunder, hade nästan väntat sig något sånt svar. Men hon ville inte att han skulle känna på det viset. Eller ja, hon blev glad över att han brydde sig om henne, och det var rätt gulligt - men hon ville inte bli hindrad att umgås med honom. Hon ville få vara med honom, hur förbjudet det än var.
"Jag kan ta hand om mig själv", sade hon envist, insåg nog att det var rätt hopplöst att hävda med tanke på dagens händelser. Och att det var idiotiskt av henne att fortsätta envisas om det här. Hennes säkerhet var en sak, men det här handlade om hans också. Och den kunde hon inte heller riskera, det var bara för henne att inse hur svårt det än var.
"Förlåt. Jag kan inte be dig att riskera din säkerhet för mig", sade hon sen, det borde han heller inte göra. Det var bara hon i sin dumhet som på nåt vis önskade det. Hon borde bara lämna honom ifred, och hon var på vippen att vända sig om att gå innan hon ändrade sig. Hon hade något hon behövde göra först, hon ville att han skulle veta. Han förtjänade att veta det, hon borde egentligen ha berättat för honom tidigare. Men istället för att yttra något - hon visste inte ens vad hon skulle säga - gick hon tyst fram till honom för att ge hans läppar en fjäderlätt puss. När hon sedan såg upp på honom igen var det med tårfyllda ögon.
"Om vi nu inte kommer kunna ses igen ville jag att du skulel veta. Hejdå, Cailean", sade hon tyst, vände sig sedan om för att börja gå ut ur rummet medans en tyst tår trillade ner längs kinden. Det gjorde bara för ont att förlora honom av alla.

Det ryckte lite i hans mungipor då hon menade att hon kunde ta hand om sig själv. Men det var ett humorlöst leende som spelade på hans läppar, och det bleknade bort på bara några sekunder. Det var bara skuggan av leendet som dröjde sig kvar lite längre innan det så småningom avtog. Hade de inte senast idag fått det bevisat för sig att Kenzi inte kunde ta hand om sig själv? Det var kanske lite väl elakt att säga så, han skulle mer vilja påstå att hon bara inte var tillräckligt försiktig. Kenzi hade däremot skrämt honom halvt ur vettet. Nu hade det bara varit frågan om ett ytligt sår samt ett gift som inte varit livshotande, men det spelade ingen roll för honom. Hon hade blivit skadad. Förmodligen hade det ingenting med honom att göra men det här fungerade också som en varning för honom. Han ville aldrig ta reda på vad som skulle kunna hända med henne om någon fick nys om att de två umgicks med varandra.
Cailean skakade långsamt på huvudet åt hennes ord. Det fanns ingenting han inte skulle riskera för att hålla henne säker. Det här var något han kände sig tvungen att göra för det kändes som det bästa alternativet. Han sa ingenting då hon pussade honom på läpparna, inte heller då hon såg på honom med tårfyllda ögon och gick därifrån. Han ville inget hellre än följa efter henne. Han ville dra henne tillbaka in till rummet, och kyssa henne som om de inte skulle vakna upp för att uppleva en ny dag. Men han stod envist kvar på samma ställe som om han vore förstelnad.

På något vis hade Kenzi i hemlighet hoppats på att han ändå inte skulle låta henne gå. Men varför skulle han inte släppa iväg henne? Hon borde veta bättre än så, veta att det bara var hennes idiotiska fantasier och inget annat. Hon hade inte den minsta anledning att tro att han skulle gilla henne också, och antagligen hade hon bara gjort bort sig helt och hållet med att göra sådär. Hon drog ett djupt andetag och försökte samla sig lite där hon var påväg ut ifrån sjukhuset, knöt ihop nävarna. Hon fick bara försöka samla sig, hur otroligt gärna hon än ville vara med Cailean och hur ont det än gjorde att förlora honom så var det inte jordens undergång. Hon fick bara... Försöka hantera det på bästa sätt. Men ändå kändes det nästan som att förlora en liten del av sig själv med att förlora en så god vän, som hon dessutom fått så mycket känslor för. Men det var bäst och säkrast för dem båda på det här sättet, och det var i det hon fann tröst. Väl ute upptäckte hon att hennes mamma ringt flera gånger, hon måste undra vart hon höll hus vid det här laget. Hon ringde upp, fick lova att förklara allt som hänt sen men blev ialalfall hämtad om en liten stund, så nu var det bara att stå och vänta på skjutsen.

Cailean motstod lusten att slå sönder allt i rummet. Det skulle inte få honom att må bättre. Han skulle behöva ägna en stund ifred, långt bort från alla andra. Trots att hon visste att det här var vad han för en tid skulle behöva göra, hålla sig på avstånd från Kenzi för att inte riskera hennes säkerhet, så var det inte ett enkelt beslut att fatta. Han skulle sakna henne som bara den för Kenzi var hans bästa vän. Hon var den han till hundra procent kunde vara sig själv med, den han litade på och som nästan kände honom bättre än vad han själv gjorde. Det var sällsynt att träffa en sådan person, han hade haft tur. Inte för att han trodde på tur. Cailean kunde bara hoppas på att Kenzi innerst inne skulle förstå varför han gjorde det här, och att hon kunde förlåta honom. Han hade aldrig velat såra henne trots att det nog varit oundvikligt.

Kenzi sade så lite som möjligt på vägen hem, trots att hon bokstavligen bombarderades med frågor ifrån sin mor. Vilket inte var så konstigt, hon måste väl ha varit helt utom sig av oro - först hade hon inte fått tag på dottern på länge, för att sen få samtal om att hon var på sjukhuset. Kenzi visste mycket väl hur mycket mer paranoid hon blivit om allt sånt efter att hennes pappa dött, så hon hade allt lite skuld för att ha skrämt upp henne så. Men hon märkte antagligen också att något var fel, något som blev tydligt när de väl kommit hem och innanför dörren.
"Jag är din mamma, och du kan inte lura mig till att det inte skulle vara något mer än olyckan. Eller attacken eller vad det nu är. Vad har hänt?", frågade hon mjukt, och på ett vis älskade Kenzi att man inte alltid behövde några ord för att hon skulle förstå. Utan att ens svara gick hon bara fram och borrade sig in i hennes famn. Kanske att hon överreagerade på det hela, hennes vett sade till henne att hon gjorde det - hon hade aldrig fått minsta notis om att Cailean skulle ha gillat henne också som mer än vän, och hon borde ha förväntat sig det. Men ändå kändes det som om hjärtat skulle gå i tusen bitar av att förlora både sin bästa vän och kärlek på samma gång.