Runaways (TildeW & Countess)

Ett få signaler gick innan Jasper tillslut svarade. Maggie stannade upp när samtalet började, hon beslöt sig för att ställa sig i ett hörn för att inte blocka för de andra som var ute.
”Jasper, förlåt ifall jag ringer så sent! Skulle jag kunna sova hos dig? Har precis varit ute och lyckas inte få tag på en taxi”, sa hon en aning nervöst.
Hon avskydde att be sin bror om tjänster, rädd för att han skulle tycka hon blev för jobbig.

Jasper visste att han egentligen borde ha sagt nej – att det inte var läge för henne att komma över. Men han kunde inte lämna henne där ute, vetande att hon inte lyckades ta sig hem. För hur vacker staden än var, var det inte säkert att vandra omkring ensam mitt i natten. Särskilt inte efter ett glas eller två.
”Visst! Kom över”, hörde han sig själv säga. ”Du kan väl portkoden vid det här laget?”.

Maggie skrattade nervöst för sig själv. Var det något som var fel? Hon hade nog besökt sin bror fler gånger än sina föräldrar sedan de båda flyttat hemifrån, och varenda gång var Jasper lika entusiastisk att träffa henne, men denna gång lät det som om något var på tok. Ville han kanske inte träffa henne? Eller hade han någon över redan? Hon beslöt sig för att inte tänka mer på det.
"Jodå, jag tror nog jag kommer ihåg", sa hon och log lite smått för sig själv. "Är där om kanske fem minuter. Du behöver inte stanna uppe".
Maggie började röra sig åt den riktningen Jaspers lägenhet låg. Det var inte långt dit, tack och lov för det.

Jasper log svagt för sig själv. På något vis lyckades systerns röst alltid göra honom lugnare.
"Då ses vi snart. Jag lämnar dörren öppen åt dig”, sa han och lade på. Jasper slängde ifrån sig telefonen och återgick till sin plats på soffan. Hörde snart hur dörren sakta gled upp och slog igen.
"Det gick snabbt. Sprang du hit?", ropade han från vardagsrummet, men fick inget svar. "Maggie?". Fortfarande inget svar. Den märkliga tystnaden fick det att isas i ådrorna och han förstod snart att någon, som inte var hans syster, befann sig i lägenheten...

Maggie tog ett djupt andetag. Det var sent och hon var trött, så att inte behöva promenera genom hela stan för att komma hem till sig var en lättnad. Tanken att smsa sin fästman om att hon inte kommer hem slog henne inte förens nu. Finn skulle bli galen om hon inte var hemma när han vaknade imorgon bitti.
Hon fiskade upp mobilen från fickan igen och skrev ett kort meddelande om var hon skulle befinna sig över natten.

Jasper reste sig snabbt från soffan när han hörde fotstegen i hallen. Smög långsamt fram till dörren som stod på glänt och kikade ut. Såg en siluett av en man röra sig mot köket. Hjärtat började slå snabbare när en aggressiv röst ropade hans namn. Han drog sig långsamt tillbaka för att inte bli sedd och hörde hur någonting slog i golvet med ett högt kras. Måste ha varit tavelramen som innehöll ett foto på han själv och familjen. Jasper smög ljudlöst vidare till sovrummet och in i sin stora garderob. Mannen vrålade ilsket efter honom igen, kallade honom feg, sa åt honom att visa sig. Men Jasper stod kvar.

Denna kväll var kallare än vanligt. Sommaren i London hade varit relativt trevlig ändå, några regnskurar här och där, men annars hade det varit soligt och varmt. September närmade sig, vilket innebar att det snart var dags att ta fram regnkläderna.
Trots kvällens kyla kunde Maggie se människor gå runt i linnen, kortärmade t-shirts och shorts i alla fall. Hon tog upp dragkedjan på sin jacka och drog in händerna i ärmarna för att hålla sig varm. Det var inte långt till Jasper nu. Någon minut kvar tills hon kunde byta om till en varm tjocktröja som hon nästan alltid fick låna av sin bror.

Jasper kände tankarna rusa runt. Genom en smal springa kunde han se hur mannen klev in i sovrummet med ett hårt grepp om en pistol.
”Jag vet att du är här, Sullivan…”, väste mannen ilsket samtidigt som han började leta i varenda vrå, under sängen och till slut stannade han framför dörren in till garderoben. Med ett fastare grepp om vapnet tog han sats och sparkade upp dörren, stormade in och gjorde sig redo att skjuta. Men rummet var tomt. Det enda som fanns där inne var prydligt upphängda kläder. Mannen svor till. Han sänkte sitt vapen igen och vände sig för att gå tillbaka, och just i det ögonblicket dök Jasper upp bakom den uppsparkade dörren. I handen höll han en av ljusstakarna som modern givit honom som inflyttningspresent. Jasper höjde staken så hastigt att mannen inte hann vika undan. Slaget träffade honom i sidan, han vacklade och såg rasande upp på Jasper, som åter höjde handen. Den här gången träffade han huvudet och mannen föll till golvet.

Maggie lyckades tillslut ta sig till Jaspers port som hon många gånger förr gått igenom. Ett par enkla tryck så var portkoder intryckt och ett pip indikerade att det bara var att dra i dörren. Bara inne i trappuppgången var det oerhört mycket varmare än utomhus.
Hennes bror bodde på andra våningen, det var ingen mening med att ta hissen upp och dessutom är det ju mycket bättre att ta trapporna. Det tog inte mer än någon minut innan Maggie tagit sig upp, men så fort hon lade märket på Jaspers ytterdörr förstod hon att något var fel. Dörren stod på glänt. Jasper hade sagt att dörren skulle vara upplåst, men inte redan öppen. Nervositet och skräck fyllde hennes kropp. Skulle hon ringa polisen?

Jasper stirrade på den livlösa kroppen framför sina fötter. All adrenalin fick hans hjärta att slå snabbare än någonsin tidigare. Det var som att han ännu inte hunnit begripa vad som hänt, som om han varken kunde förstå tanken eller känslan. Han tittade sakta upp, såg sig själv i en av kroppsspeglarna inne i rummet. Såg sin egen uppspärrade blick, sina rödfläckade kläder och ljusstaken i sin ena hand. Ett svagt klagande ljud lämnade hans mun. Staken föll till golvet med en duns och hans händer började skaka okontrollerat.