Hush, hush PRS Emma07 och wolfy

Ederial lät blicken snabbt svepa över folkmassan och sedan åter till henne, log lite smått för sig själv över hur pass nervös hon verkade. Hans lilla "magi" verkade göra nytta iallafall, för riktigt så nervös hade hon inte verkat vara inför honom precis innan. Han mötte utan den minsta tvekan hennes blick, det var mycket lättare att påverka henne ifall de hade ögonkontakt. Han log lite emot henne ännu en gång.
"Jag brukar föredra att ägna mig åt det bakom stängda dörrar. Men det klart, det beror ju också på vad bruden vill?", sade han, han skulle knappast bli välkomnad ifall han körde över henne helt. Men han var väldigt rättfram, och det var av den enkla anledningen att han visste vad hon tänkte. Eller ja, de tankar som han hade planterat hos henne - nu när de hade ögonkontakt hade han passat på att ge henne lite bilder i huvudet, fantasier ifrån hennes sida men som förhoppningsvis skulle hjälpa honom en bra bit påväg ifall hon nu trodde sig drömma så om honom. Det var ganska udda att placera in såna bilder av sig själv i någon annans huvud, men han måste ändå säga att det hela också var ganska roande.

Grace rynkade på pannan och blinkade några gånger med ögonen. Tankarna som dök upp i hennes huvud var långt ifrån barnvänliga. Hon förstod inte vad det var som hände. Hon hade en lustig känsla av att något var på gång, och hennes undermedvetna kände sig oerhört illa till mods. Men ändå valde hon att inte lyssna till den klokare sidan av henne, trots att hon förmodligen skulle undvika att sätta sig i knipor om hon tänkte efter en extra gång innan hon gjorde saker.
"Bakom stängda dörrar, huh?" upprepade hon och höjde något på ett ögonbryn. Hon må vara alldeles hopplös för stunden med sina tankar men något vett och förstånd hade hon förhoppningsvis fortfarande kvar. Att hoppa i säng med en främling hon pratat med i några minuter var ändå inte det klokaste beslutet hon kunde fatta. Det var inte ens likt henne att tänka en sådan tanke. "Varför står vi här då?"

Han kunde inte undgå att märka hur hon verkade reagera lite på de här bilderna, och för en kort stund blev han orolig att han kanske gått lite för snabbt fram. Men han blev lugnad då hon till sist svarade honom, och det visade sig att hon ändå var med på noterna. Perfekt. Det gick verkligen galant för honom just nu, och han fick bara hoppas att den turen skulle hålla i sig. Eller tur och tur - egentligen trodde han inte mycket på tur och slumpen. Snarare skicklighet och att det var meningen att det skulle bli just på det viset. Han log ännu en gång emot henne.
"Inte vet jag, men jag är redo att ge mig härifrån när du är det", svarade han med ett lite höjt ögonbryn. Först nu lät han sig ta en mer ingående titt på henne, vilket han inte gjort innan. Innan hade han bara sett till att hon var ett passande offer, vilket hon fortfarande verkade vara, men nu såg han lite till att hon faktiskt också såg riktigt bra ut vilket var något han inte lagt märke till innan riktigt. Kanske skulle det inte skada att faktiskt göra det han fått henne att tro dem skulle ägna kvällen åt innan han skulle försöka döda henne.

Grace såg sig om en sista gång. Hon hade ingen aning om vart hennes vän tagit vägen någonstans, förmodligen hade hon hittat någon kille som hon velat få en lugn stund tillsammans med. Eden var mycket mer utåtriktad och rättfram men det var två egenskaper Grace tyckte om i henne. De var olika varandra men ändå så lika. Därefter riktade hon blicken mot killen igen och nickade. Först så hon kom ut i den friska luften insåg hon att hon inte hade den blekaste aning om vem han var. Att fråga om hans namn kunde vara en bra början. Hon visste inte exakt vad de skulle underhålla sig med under kvällen, men för sin egna skull hoppades hon att hon skulle kunna dra i tyglarna och sätta stopp innan hon gick för långt.
"Vad heter du?" frågade hon och kastade en nyfiken blick på honom innan hon stannade upp för att plocka en blomma. Hon doftade på den innan hon erbjöd honom att dofta också.

Ederel brydde sig inte om att se sig om i rummet innan han följde henne ut, lättad över att det hittills gick så här pass bra. Än så länge verkade hon inte ha fått några misstankar om vad det hela egentligen handlade om, och det var ett gott tecken. Eller ja, inte för henne kanske, men för honom. Han hade länge inte velat bli människa, inte velat ge upp, men han hade blivit tvungen att inse att han aldrig skulle kunna bli ängel igen. Han var fast mittemellan, utan att ens kunna känna något, vilket kunde vara ett rent helvete. För några år sedan skulle han aldrig ha dödat en människa av fri vilja, men numera var mycket annorlunda. Att döda någon okänd var ett litet pris att betala för att kunna känna igen.
"Ederel. Och du?", frågade han med blicken på henne, förvånad då hon räckte blomman emot honom. Hon förvånade honom rejält. Hon visade honom en slags vänlighet som många andra inte gjort, men det var inte det som förvånade honom mest. Det var det som hon väckte inom honom. Han skulle inte våga kalla det riktigt en känsla, men något tändes. Hopp? Glädje? Han visste inte riktigt vad, men något som han inte känt på väldigt, väldigt länge. Tyst tog han istället blomman ur hennes hand, lyfte den till hennes hår istället och placerade den där.

Med stora och nyfikna ögon studerade hon hans ansikte då hon räckte ut blomman, det verkade nästan som om han aldrig sett en så fin växt förut. Hon ville skratta åt hans förvånade min men lyckades bita sig i tungan i sista stund. Leendet lyckades hon däremot inte hålla tillbaka. Då han tog blomman från henne för att istället fästa den i hennes hår gav hon ifrån sig en lekfull suck. Det var ju rart av honom men att hon skulle få en liten accessoar i håret hade ju inte varit hennes baktanke.
"Det var meningen att du skulle dofta på den," påpekade hon och gav honom en menande blick innan hon började gå igen. Vart exakt de var på väg visste hon inte men oavsett så tyckte hon att de kunde promenera lite. Frisk luft skulle göra dem båda gott. Åtminstone henne. Det var ett rent under att hon inte hade lyckats svimma där inne med tanke på folkmängden.
"Grace," tillade hon sedan med ett litet leende.

Han insåg själv att han kanske varit lite väl synligt förvånad då han lade märke till hennes ansiktsuttryck. Men för honom var det minst sagt förvånande att hon med den lilla gesten hade lyckats väcka något inom honom, något som han trott var helt omöjligt. Det skulle bara inte kunna gå. Men ändå stod han här, med något liknande en glädje i bröstet. Han skulle inte våga kalla det lycka, och det var knappt han skulle påstå att det var glädje, men det var det närmsta han hade kommit sen han hade fallit. Det var det första han ens känt sen han föll, och han kunde inte förstå hur det gick till. Hur hade hon fått honom att göra det? Han var helt säker på att hon var en vanlig människa, det var det inget tvivel om. Så nån magi var det knappast tal om. Ändå... Han skulle definitivt behöva en stund med henne bara för att tänka och se ifall det fortsatte innan han beslöt sig om ifall han faktiskt skulle döda henne eller inte.
"Jag vet", sade han med ett litet leende mot henne, ett som nästan var lite på gränsen till busigt.
"Grace är ett fint namn", sade han, gick lite medvetet emot det hus han bodde i. Det var en kort bits promenad dit, och han kunde behöva den promenaden till att tänka. Han vilade ännu en gång blicken på henne, tankfullt men precis lika intensivt som innan.
"Varför följde du med mig?", frågade han nyfiket, ville faktiskt höra hennes svar samtidigt som han fortfarande såg till att hon inte glömde helt bort de tankar och bilder han planterat hos henne tidigare.

Ederel var ett unikt namn. Hon hade aldrig hört namnet förut. Men han verkade vara en unik person så namnet passade honom bra. Hon gick under tystnad en stund, halvt försjunken i sin egna värld. Trots att hon inte kände honom och enbart ägnat en stund i hans sällskap så kunde hon konstatera att han var olik alla andra hon träffat. Fortfarande kunde hon inte säga på vilket sätt - det var omöjligt att sätta fingret på vad - men hon hade aldrig ens kunnat drömma om att träffa någon som honom.
"Jag behövde en ursäkt att få lämna festen." Det var en del av sanningen. Hennes bruna ögon glittrade då hon vände upp blicken till honom, rynkade sedan lite på näsan samtidigt som hon gav ifrån sig ett litet skratt.
"Jag vet faktiskt inte. Men så fort jag fått ordning och reda på mina tankar så ska jag tala om det för dig," fortsatte hon sedan och sträckte ut armarna åt sidorna för att sträcka på sig.

Ederel gick vidare vid hennes sida i tysthet, den här känslolika saken krävde att tänkas på. Något underligt var i görningen som han inte visste vad det var, men han ville definitivt ha reda på den saken. Han skrattade lätt till av hennes ord, suckade dramatiskt.
"Och jag som trodde det var för min skull", svarade han beklagande, även om hans känslor inte fanns där fanns ändå humorn kvar. Den visade sig bara inte lika ofta längre som förut, men vid tillfällen som detta kikade den ut då och då. Han log emot henne igen.
"Gör det, för jag vill gärna höra det", sade han, insåg att det faktiskt stämde att han var uppriktigt intresserad utav det. Han stannade snart till då de kommit helt fram till honom, såg på henne och log lite smått igen. Han flyttade sig utan förvarning närmare henne, så att hon hamnade med ryggen emot husväggen och han tätt intill henne.
"Jag vet åtminstone varför jag ville ha med dig hem", sade han med blicken instinktivt fäst vid hennes. Han visste inte ifall han skulle bli avvisad av henne, men för säkerhets skull planterade han lite tankar och bilder hos henne igen som förhoppningsvis skulle göra susen. För något var annorlunda nu än när han först tänkt få med henne. Då hade det varit med målet att döda henne, men nu hade han inte längre några planer på det. Han behövde först veta mer om hur hon väckt detta inom honom. Och nu var han inte längre osäker på vad det var, han visste istället exakt vad det var hon hade väckt djupt inom honom. Lust.

Grace fnös roat till då han beklagade sig över att han trott att det var för hans skull som hon följt med honom hem. Det var ju mycket riktigt av den anledningen trots att hon själv inte insåg det. Då de kommit fram till ett hus som hon antog att var Ederels så stannade hon upp. Kort därefter stod hon med rygen mot husväggen och med honom tätt intill sig. Hennes läppar var lätt särade, vilket till största del berodde på att hon blivit förvånad av den snabba svängen. Trots att hon nästan blev knäsvag över hans intensiva blick så kunde hon inte avbryta ögonkontakten heller. Det kändes omöjligt. Det var som om han kunde se in i hennes själ med den där blicken, som om han kunde se hela henne för den hon var. Plötsligt kände hon sig nästan naken. Läpparna var fortfarande särade: ungefär som om det var något hon ville säga men inte hittade de rätta orden till. Hennes undermedvetna skrek att hon skulle springa för sitt liv nu men benen ville inte röra sig. Det var som om någon osynlig kraft höll henne kvar. Så illa var det visserligen inte men hon litade inte riktigt på sig själv eller de beslut hon skulle kunna komma att fatta i hans sällskap.
"Och om jag inte vill?" lyckades hon ändå tillslut få ur sig med andan i halsen.