Salikons Rosor

Ariana mötte hennes blick något undrandes.
"Varför? Vill ni ha en bättre säng, eller är det något annat?" frågar hon, mer intresserad än förr.
"Du behöver inte säga om du inte vill." säger hon sedan och rycker på axlarna åt hennes fråga.
"Jag vet inte, jag får se. Tillkallar er då i sådana fall." svarar hon med en bedrövad röst.
Hon tänkte gå till sin brors grav, ibland gick hon dit och idag var det årsdagen på hans dödsgrav. Ariana förstod inte att hennes föräldrar bjudit in Gabriel denna dag.
Hon reser sig upp då Zelina var klar.
"Tack, det blev mycket fint." säger hon snällt och går sedan för att äta frukost med sina föräldrar.

Zelina skakade på huvudet på Arinas fråga med ett litet leende.
"Det skulle inte behövas, bara dålig natt," sa hon nonchalant och steg ett par steg tillbaka.
"Jag är omkring om ni behöver mig såklart," sa hon och neg innan hon vände sig bort mot dörren.
Hon vände sig sedan tillbaka med ett mjukt och varmt leende.
"Ni ser underbar ut idag," komplimenterade Zelina i en lika mjuk ton som nästan var en viskning, men bara högt nog för att orden skulle stuttsa omkring i rummet.
Hennes fot klev sig utanför rummet med dörren stängt bakom sig.
Hon styrde sina steg ner för trappan för att då gå in i köket för att se om hon kunde ta en paus där inne innan hon var kalla för att städa eller göra något annat.

Ariana vände sig om och log snett mot Zelina, ett snett men varmt leende mot kvinnan.
”Ni med.” svarade hon mjukt och sträckte fram handen, hon la en flyende hårslinga bakom kvinnans öra. Hon log mjukt och suckade sedan innan hon lämnade henne och gick ner till matsalen dör hennes föräldrar redan satt och väntade att frukosten skulle serveras.
”Dra åt korsetten bättre nästa gång och sitt rakt.” hälsade hennes mor skarpt och hennes far såg inte ens upp från tidningen.
Tjänarna kom in med frukost och de åt under tystnad så som alla andra dagar. Ingen talade om brodern men modern påminde om att Arianas trolovade skulle besöka dem och att det var bäst att hon skärpte sig.

Zelinas tankar flöt till Arianas hand vid hennes sida. Det var en underlig känsla som hade blommat inom henne. Ariana var vacker utan tvekan och när hon log var det som att morgon solen hade precis stigit.
Zelina skakade bort tankarna och började sysselsätta sig med tvätten som hon efter ett par minuter att hon kom in i köket hade fått.
Med de andra flickorna i tvätt hallen var det massor av prat och skratt, dock var Zelinas tankar bara fyllt med andra ting.

Hon undrade själv vad hennes liv skulle har varit om hennes tidigare misstag inte hade hänt, men nu var det försent och minnena av de förflutna var som ett straff.

Ariana hörde inte sin moders skarpa röst och lät blicken fastna på solen utanför. Hon tänkte på sin bror och konstigt nog på Zelina med, varför gjorde hon det? Men hon gillade kvinnan som länge arbetat hos dem även innan broderns död då hon såg ljusare på livet.
De lämnade bordet och Ariana gick ut i trädgården med sitt broderi för att bli av med alla. Hon satt i skuggan, för att inte bränna sig. Egentligen avskydde hon broderi och ville hellre rida, men det fick hon inte.
Hennes blick fastnade vid vägen som slutade i horisonten. Hur vore det att rymma?

Med korgen med kläder id sin sida steg Zelina ut i solen och mot där all tvätt var designerat till att hängas upp.
Brisen som blåste idag var mild med den sena sommar luften som var just perfekt.
Med varje plagg av kläder hon hängde upp det mer rynkade sina händer sig. Det gjorde smått ont om dem, men Zelina bet ihop och fortsatte med arbetet tills ingen tvätt var kvar.

Då hon skulle gå tillbaka till tvättrummet märkte hon Ariana under trädet, broderi hand och ett smått leende kröp sin väg mot Zelinas läppar.
Med bilden av den unga damen under skuggan i sina tankar gick hon tillbaka för att hämta fler korgar med tvätt.