War heroes PRS wolfy och Emma07

Damian log lite halvt och såg på henne, hon hade väl en poäng i sin fråga.
"Nyfiken?", föreslog han med ett höjt ögonbryn, fast de båda visste mycket väl varför han var här. Han var en av dem, men det var inte heller något han direkt kunde gå runt och säga. Han var något mer utsatt än de flesta andra - folk älskade att skvallra om kungafamiljen och ett sådant rykte skulle spridas blixtsnabbt.
"Jag menade mer specifikt", tillade han sen, även om han antog att hon på något sätt var övernaturlig så hade han ingen aning om vad. Det kunde egentligen vara vad som helst.

"Bra försök." Det var inte vem som helst som hörde talas om den här festen, och än mindre vem som helst som dessutom råkade hitta hit. Någon hade gett honom all hjälp han behövde för att kunna lägga ihop pusselbitarna och hitta hit. Melia studerade honom fortfarande med huvudet på sned, hade svårt att sätta fingret på om hans sällskap var värt att slappna av i eller om hon borde vara på sin vakt. Det lutade definitivt åt det sistnämnda.
"Det är för mig att veta och dig att lista ut," fortsatte hon sedan och höjde något på ögonbrynen.

Damian log lite roat, hon var då långt ifrån lätt att få ut information ifrån i vilket fall som helst. Han ryckte lätt på axlarna.
"Det var värt ett försök åtminstone", sade han retsamt, lät blicken ännu en gång glida över alla där. Dem var förvånansvärt många, fler än vad han hade räknat med att dem skulle vara.
"Man tackar", kommenterade han roat. Han var ärligt talat rätt kass på att gissa, sånt hade aldrig varit hans starka sida. Själv hade det förr gått legender om att hans mammas släkt en gång i tiden varit kraftfulla magiker, något som numera tystats ner mycket mer efter hans fars förbud.

"För all del." Det ryckte lite i hennes mungipor. Prinsen var ju nästan rolig. Eller så var det hon som var trött och råkat hålla sina känslor i ett för kort koppel. Så var det nog. Men det skulle inte vara så farligt om hon slappnade av för en enda kväll. Tillät hon sig att ha roligt ikväll skulle hon klara sig till nästa år då det var dags för festen igen. Melia rynkade på pannan och klickade långsamt och missnöjt med tungan.
"Har inte din mor lärt dig att man ska bjuda upp söta flickor till dans?" frågade hon, sträckte ut handen för att röra vid hans axel med sitt pekfinger, "men å andra sidan så.. är jag inte söt." Det kunde hon vara också men hon föredrog att betraktas mer som vacker.

Damian kunde inte låta bli att le lite då han märkte hur ett leende verkade vara begynnande hos henne, kanske var det inte ett hopplöst uppdrag att få henne att le. Han lät höra ett lätt skratt av hennes fråga, såg på henne med ett litet leende.
"Min mor lärde mig att inte prata med främlingar", svarade han retsamt, höjde lite lätt på ögonbrynen åt hennes ord.
"Inte?", kommenterade han, han skulle då anse henne som det, Han tog lätt hennes hand i sin med ett begynnande leende.
"Men, för en dans med en vacker ung dam kan man alltid göra ett undantag", svarade han.

"Ändå pratar du med mig," konstaterade hon och skakade lite på huvudet åt honom, "kanske du borde lyssna på mamma nästa gång." Melia tog hans hand i sin och ställde sig närmare honom, väntade några sekunder då musikerna förberedde sig inför nästa melodi innan hon började röra sin kropp i takt till musiken. Det var roligt att dansa ensam men hon var också tvungen att erkänna, om än bara för sig själv, att det inte var så tokigt att dansa med prinsen heller.

Damian log lite, fick erkänna att hon ändå hade lite härlig humor med hur hon nästan bara konstaterade det där.
"Underligt nog brukar hon säga detsamma", svarade han, och ärligt talat så var han rätt så dålig på att lyssna på sina föräldrar. Eller det berodde snarare på vad det gällde. Hans far var det bäst att lyda, där var han mer aktsam. Han gjorde inte den minsta skillnad på ifall han var hans son eller vilken annan man som helst. Hans mor däremot var mer ömhjärtad, och definitivt mycket lättare att övertala till saker. Varför dem där både ens gift sig skulle nog Damian aldrig riktigt förstå, för ärligt talat kunde han inte riktigt förstå kärleken mellan dem. Han började genast dansa i takt till musiken då den började igen, dansa var åtminstone något han kunde och tyckte var roligt dessutom.

Den här gången lyckades Melia inte hålla tillbaka ett leende. Det var ett äkta leende som lyste upp hela hennes ansikte. De annars betydligt mer bestämda ansiktsdragen mjuknade upp, och hon fick det där söta uttrycket som hon tidigare pratat om på skämt.
"Det är inte så underligt, kvinnor vet bäst." Mammor kände sina barn utan och innan. Hon hade haft turen att ha en kärleksfull och godhjärtad mor. Det önskade hon att prinsen också hade. Hon vilade blicken på prinsens ansikte. Han var stilig - det kunde vem som helst konstatera, vare sig man tyckte om honom eller inte.

Damian kunde inte annat en le tillbaks då han såg hennes leende, något som fick henne att se ännu sötare ut än innan men fick också Damian att se mer ingående på henne. Visserligen hade han mest skämtat lite tidigare när han pratat om vackra unga damer, men sanningen att säga så var hon också väldigt vacker, något som förstärktes av hennes leende. Han skrattade lätt igen.
"Av någon anledning tycker jag trovärdigheten av det sänks när det kommer ifrån en kvinna", retades han lätt leendes.

"Det är ditt problem, inte mitt." Prinsen tyckte visst att han var märkvärdig nu men det var han definitivt ensam om att tycka, även om han bara retades. Hon låtsades dock inte om hans kommentar något mer utan koncentrerade sig istället på den vackra melodin som spelades. Det var ett duktigt gäng musiker på plats som kunde sitt med instrumenten. Melia skulle kunna stanna där för evigt kändes det som. Tyvärr så skulle den här kvällen inte räcka så länge. Trots att det fortfarande var en god bit kvar till midnatt så skulle den mörka himlen så småningom ersättas av gryningen. Och då skulle även de sista ge sig av från mötesplatsen och allt skulle återgå till som det varit innan festen.