PRS Lupple och Emma07

Zacharias lyssnade på honom och nickade lite lätt, som han misstänkt så skulle också han plugga till det. Kanske inte alltför svårt att gissa med tanke på att de båda var på den här festen som var just för den klassen.
"Då ska vi börja på samma då alltså. Det verkar vara en rätt så trevlig klass faktiskt utav dem jag pratat med än så länge", sade han med ett snett leende, han hade varit runt och pratat med en del folk redan och de flesta verkade vara folk han iallafall skulle trivas bra i sällskap med. Han nickade återigen emot honom, Benjamin som han tydligen hette.
"Ja, det ska bli rätt kul. Blir nog första skoltiden jag faktiskt engagerar mig i", sade han med ett flin, han hade väl åtminstone dykt upp på majoriteten av lektionerna skolåren innan. Nästan, i alla fall. Det hade inte spelat någon roll heller - trots frånvaron hade han alltid haft lätt för sig i skolan, och det var inte direkt som om hans föräldrar brydde sig om det heller. Nu i efterhand visste han med sig att det nog varit ett sätt att söka uppmärksamhet på något vis, men det hade inte direkt hjälpt. Hans föräldrar hade varit precis lika ointresserade som innan.
"Zacharias", presenterade han sig och log vänligt emot killen, granskade honom lite nyfiket.
"Hur kom det sig att du sökte hit?", frågade han lika nyfiket, drog sig sällan för att fråga mycket och särskilt inte nu när han dessutom hunnit få i sig ett par glas redan.

Benjamin log svagt och nickade.
"Jag håller med." Sa han och drog handen igenom sitt hår. Jo nog var de trevliga allt eller åtminstone han som faktiskt var den enda han hade pratat med än så länge.
Benjamin blev lite chockad över hur ärlig han var på en gång och han fick där och då bekräftat att hans familj aldrig skulle uppskatta denna vänskap.
Men Benjamin själv blev mer nyfiken, om han inte brytt sig om skolan tidigare hur hade han kommit in? Detta var ändå en svår linje att komma in på. Kanske var han smart.
"Trevligt att mötas Zacharias och du borde verkligen engagera dig i denna skoltid- det är ju det som formar resten av våra liv." Sa han med ett litet lekfullt flin på läpparna och ryckte sedan på axlarna över hans andra fråga.
Han visste svaret men hur skulle han förklara för denna Zacharias som rent ut sagt var en främling till honom. Han hade valt ett respektabelt yrke för att inte vanhedra sin familj men han hade valt det de själva skulle uppskatta minst. Kanske som en markering att detta var hans liv men också för sitt brinnande intresse kring rättsväsendet. Framför allt för det, att kunna ge en känga till familjen var bara ett plus i kanten.
"Rättsväsendet fascinerar mig, har alltid gjort det jag antar att tanken på att kunna försvara till och med hjälpa oskyldiga personer från att bli dömda känns som något väldigt viktigt. "Log han ärligt och såg på honom. Det där om hans familj behövde han inte nämna det kändes lite väl personligt.
"Själv då? Berätta varför väljer någon som enligt dina egna ord inte engagerat sig i skolan en av de svåraste utbildningarna?" Sa han lika nyfiket tillbaka men insåg sedan att det han sagt kanske inte var rätt sak att säga. Att han hade kunnat formulera sig bättre, han vände fundersamt men också skamset ned blicken.
"Ursäkta. Jag borde. " Började han lågt men tystnade.
Det här med att vara social med människor var inte hans starka sida han hade alltid vetat det men nu var det som en ny inblick i hur extremt dålig han var på det. Han suckade tyst och såg sedan upp igen.
" Jag är bara nyfiken." Sa han som en slags förklaring och såg på honom.

Zach nickade lite lätt instämmande, han trodde faktiskt det skulle bli en rätt intressant skoltid. Ett av problemen tidigare hade trots allt varit att inte särskilt många ämnen hade intresserat honom något större. Han lät ett skratt slippa ur honom av Benjamins uppmaning, det var långt ifrån första gången han fick höra det.
"Jag ska ge det ett försök", sade han med ett flin, kunde stämma in lite i det. Med största sannolikhet så skulle han behöva engagera sig mer här än tidigare, då han väntade sig att denna utbildningen skulle bli desto svårare. Han lyssnade och nickade återigen instämmande, kunde inte annat än att hålla med. Det var rätt fascinerande, och själv var det dels av de orsakerna men också för att gå sin egen väg ifrån familjen. Kanske trotsa dem på nät sätt - medans hans familj ägnade sig åt lite brottslighet, så tänkte han ägna sig åt att motverka brottsligheten. Inte för att tigga uppmärksamhet längre, utan snarare för att på nåt vis bryta sig loss ifrån dem. Han ville inte vara inblandad i de olagliga saker de ägnade sig åt.
"Jag tycker det är väldigt intressant, och så ville jag väl på något vis gå min egna väg", sade han med ett snett leende, log roat av hans andra fråga och hur skamsen han verkade över det. Själv tog han inte det minsta illa upp, han brukade själv vara den lite fräcka som ställde såna frågor. Han ryckte lätt på axlarna.
"Jag har alltid haft väldigt lätt för mig i skolan, har bara inte varit så intresserad i ämnena jag läst innan. Och så ville jag väl göra något eget, och inte sluta som farsan eller något. ÄVen om dem inte blev särskilt glada över mina val. Och det är ingen fara att fråga", sade han med ännu ett snett leende emot honom. Hans familjeförhållanden var inget han dolde, han var väldigt öppen med allting om sig själv egentligen vad det än gällde.

Benjamin tittade på honom och tog några klunkar av ölen medan han lyssnade.
"Din egen väg? Det är hälsosamt." Poängterade han med ett leende på läpparna och nickade.
" Det brukar vara lättare om man är intresserad av det man läser. " Log han instämmande och skrattade lågt.
Han var helt tagen av hur lätt denna person, denna Zacharias hade för att prata om sig själv och sin familj och han fick om och om bekräftat att detta var ingen bra vän enligt hans familjs mått. Men han själv tyckte faktiskt att han verkade oerhört trevligt.
Han hade ju börjat prata med honom men också stannat för att att fortsätta prata.
Trots att de bara pratat en väldigt kort stund kunde Benjamin utgå eller snarare tycka att han kom överens med honom. Men så var det kanske alltid i början? Man visade upp sina bästa sidor. Han log åt tanken, sin bästa sida visste han inte ens vad det var.
Han hade pengar, för mycket pengar dem skulle han kunna visa, han skulle kunna citera massa utdrag från bibeln och leda ett bön med killen men det var helt fel sak att göra. Alla dessa saker var icke relevanta och hans familjs sak. Han snurrade lite på burken framför sig och funderade. Vad var hans egna sak?
" Du har väldigt lätt att prata om dig själv, det är uppfriskande och faktiskt inspirerande. " Log han och såg på killen.

Zach nickade lätt instämmande i hans ord och log, han hade mycket rätt i det. Han hade alltid försökt göra det, men det var först nu han kunde göra det på allvar. Det var först nu som han faktiskt kunde göra vad han ville utan föräldrarnas inblandning, utan att behöva lyda dem. Inte för att dem haft mycket regler, men ändå så blev det en helt ny slags frihet numera istället.
"Oja, mycket lättare", instämde han med ett leende, fick påstå att han faktiskt trivdes tillsammans med Benjamin. Han var trevlig och verkade mer jordnära än många andra. En del av de andra Zach pratat med som skulle gå samma utbildning ansåg sig mycket förnäma just för att de skulle bli advokater, och många var ifrån överklassen med kända advokater som föräldrar vilket de gärna skröt om. På det viset kände Zach att han inte alls hörde hemma här - han kom långt ifrån överklassen, och hans föräldrar var långt ifrån kända eller hade lyckade karriärer. Precis tvärtom, på sin höjd att hans far var känd av några poliser. Men det skulle också vara allt.
"Jag trodde faktiskt att klassen däremot skulle vara mer blandad. De flesta verkar vara överklassungar med kända föräldrar, och så kommer jag här", sade han med ett snett leende, han var allt annat än det. Han lyssnade och skrattade lätt av hans ord, kanske att han hade det. Han visste inte riktigt själv, han hade alltid varit sån här och haft lätt att prata.
"Det är väl som du sade om att läsa. Man har lättare att prata ifall det är någon man är intresserad av", sade han med ett leende, lät han tolka det som han ville. Som vän, eller som mer än vän. Det spelade ingen roll för honom vad han valde att tolka det som, hans läggning var inget som han försökte dölja det minsta.

Benjamin såg på honom när han började prata om överklassungar och han tappade lite av modet han hade haft. Han skulle absolut kunna räknas som det. Och kända föräldrar? Han hade oerhört känd familj. De ägde mycket och många stora fabriker världen över och var ofta i rampljuset angående deras fabriker eller företagsvärderingar som präglade alltihop och hade sin grund i 'de rätta familjevärderingarna' han suckade tyst och tvingade fram ett kort skratt.
" Då borde jag inte presentera hela mitt namn. " Sa han och gav honom ett litet leende. Men blev mer än chockad över hans nästa ord. Någon man är intresserad av?
Han vek undan blicken och försökte förstå.
Vad menade han? Som vän eller som något annat? Han kände hur hans kinder började hetta och var tacksam för att lokalen inte var i full belysning.
Benjamin visste att han inte kunde dra några som helst slutsatser över de orden men hans tankar började snurra.
Han visste att hans tankar var orena när det kom till sånt här. Han hade många gånger försökt att få upp ett intresse för kvinnor. Han hade försökt med hela sin kropp och hjärna men han hade aldrig någonsin känt att det var rätt.
Han lyfte blicken och såg på Zacharias och insåg att han borde svara något.
Han skrattade lågt till och ryckte på axlarna.
"Antagligen." Sa han lågt och bet sig lite i läppen och började åter igen studera burken framför sig.

Zacharias skrattade lätt till, samtidigt som han bannade sig själv lite. Varför hade han varit tvungen att ta upp det? Han borde ha räknat med att det bara var han som inte kom ifrån överklassen, nu hade han kanske av misstag råkat förolämpa honom. Det var just typiskt honom att låta tungan rulla före tankarna. Men han ville inte riktigt visa det utan fick försöka upprätthålla samma skämtsamma sida som han först gjort.
"Det betyder inte att de alla är illa för det", svarade han med ett leende, det stämde självklart inte för alla. Han borde också veta bättre än att döma någon utifrån deras bakgrund. Ingen skulle ju heller ha väntat sig att han skulle gå en sån här utbildning med sin bakgrund. Han kunde inte heller undgå att märka hans reaktion, förstod genast att han måste ha tolkat det som mer än bara vän. Vilket han också kanske gjort, men hans reaktion fick honom att dämpa det hoppet lite eftersom han verkade så pass dämpad av det hela. Han kunde inte riktigt tolka det, var han förvånad? Obekväm? Emot det? Han visste inte riktigt, men han ville veta det. Men han fick åtminstone försöka hålla minen uppe.
"Ska jag tolka det som att du inte är intresserad eller rentav inte gillar såna som mig?", frågade han istället rent ut, med lite lätt höjda ögonbryn och nästan lite lekfullt leende emot honom.

Benjamin nickade sakta över hans kommentar om att alla inte var illa för det. Han flinade till och lutade sig närmare honom.
"Men de flesta är det. " Sa han och skrattade lågt. Han var uppväxt med folk från överklassen och allting handlade om så mycket fasader på ett helt annat sätt än i den vanliga världen. Vad han trodde i alla fall.
Som den gången hans syster hade fått åka inte till sjukhuset och magpumpats för att hon druckit för mycket. Det kunde man absolut inte prata om och istället blev det nån slags historia om att hon hade opererat bort blindtarmen.
Även om alla i deras kretsar visste att så inte var fallet så spelade ändå alla med i den tramsiga låtsasleken.

Benjamin tittade chockat upp från burken när han frågade så rakt ut om något som han inte ens var säker på att de pratade om. Inte gillar såna som mig? Människor från underklassen eller människor som vad då? Inte intresserad. Vad var han inte intresserad av? Även hur mycket hans hjärna gillade att leka denna gissningslek så visste Benjamin eller åtminstone misstänkte han vad Zacharias pratade om.
Han pratade om något mer än en vän. Men samtidigt kunde Benjamin inte veta det säkert och av att anta något skulle denna situation bli bara värre.
Han studerade mannens ögonbryn och hans lekfulla leende och la huvudet lite på snedden.
" Jag ser inget fel med dig." Sa han och blev rent av chockad av sina egna ord. Han gav honom ett snett leende.

Zacharias skrattade genast till lite, nickade instämmande med honom.
"Kan tänkas att du har en poäng där", sade han med ett roat flin, han hade en del dålig erfarenhet utav överklassen och dess idéer. Och oftast var det dessutom de andra som fick betala för deras idéer och allt. Nu hade Zach aldrig levt ibland dem, inte haft nån inbladning med dem egentligen, men han hade ändå uppfattningen om att det var oärligare. Allting verkade handla om prestige och image. Sådan var inte världen han växt upp i - hände något oförutsett brukade det mest kommenteras med en suck och något i stil med "någon ska ju göra det med" eller liknande. Man brydde sig inte särskilt mycket om varandra, medans överklassen däremot verkade vara precis tvärtom.

Ojdå. Han kanske hade varit lite väl rättfram trots allt. Varför hade han inte lärt sig innan? Han borde antagligen inte ha sagt nåt, men som vanligt hade han gjort det ändå. Han bannade tyst sig själv och försökte komma ihåg det tills nästa gång, om det nu blev nån. Men hans svar förvånade honom, och han vågade sig på att ändå le till svar emot honom. Kanske att han haft lite tur och han bara trodde att han menade som vän - för han måste ju tycka att Zach var en enda stor idiot annars. En kille från de fattigare delarna som knappt pluggat tidigare som kom dit och pratade känslor när de nyss träffats. Han var förvånad att han inte redan blivit helt idiotförklarad.
"Då är du åtminstone en av de första ifrån överklassen jag stött på som inte har en massa fördomar om att man är en idiot så fort man är homo", sade han med ett snett leende, han hade stött på en hel del fördomar om sånt. Men ändå hade han innan bestämt sig för att inte försöka dölja det det minsta när han började här.

Benjamin svalde några gånger åt hans svar. Så de hade pratat om det? Eller? Han kramade hårt om burken framför sig.
Fördomar var nog fel ord han hade blivit uppväxt och upplärd av sin familj över hur dåligt det var att vara homosexuell. Att det inte var rätt och att Gud aldrig någonsin skulle göra så. Att man var sjuk om man var det.
Han å andra sidan trots vad han var lärd hade alltid sett det så att Gud hade skapat oss alla och att Gud aldrig någonsin gjorde ett misstag. Men bara för att han själv trodde det så skulle han aldrig kunna acceptera sig själv som det. Men andra, han såg inget fel med det inget alls.
" Jag tycker inte att det spelar någon roll vem man älskar, det är ju inget man kan styra över i vilket fall. Jag menar även de onda människorna har oftast någon som älskar dem och den personen kan inte styra över det oavsett vem personen är. Om du förstår hur jag menar." Sa han ärligt och log mot honom.