Undercover [Emma07 och Countess]

Farrison? Victor tyckte att han kände igen namnet, men kunde inte placera det. Kanske kände någon i hans familj en Farrison? Eller så hade han kanske hört namnet på nyheterna? Hur som helst lät det bekant. När mannen, som visade sig heta Adrian, därefter nämnde fadern kunde han inte hindra ett leende. Det var alltid så han blev igenkänd – som son till Alaric Moreau. Hur framgångsrik han än blev i framtiden skulle han alltid vara Alarics son.
”Det är jag”, svarade Victor kort, och vanligtvis slutade han där, men de tre glasen hade redan gjort honom lättare i huvudet. ”De släpper faktiskt honom om tre dagar. Känns nästan overkligt, jag har knappt sett mannen på sex år”, fortsatte han med ett lätt skratt.

Adrian lyssnade tyst på honom, kunde inte riktigt sätta fingret på ifall han verkade glad eller ej över att pappan så snart skulle släppas på fri fot igen. Han kunde väl lite förstå ifall han inte var så glad över det, han kunde verkligen inte påstå att han gillade Alaric och visste inte ifall han var en trevligare man mot sin familj. Men han hoppades på ett vis för hans skull att han var glad för det - han fick ju iallafall tillbaks sin pappa. Själv visste han att han aldrig skulle få helt tillbaks sin egen pappa igen - visserligen kunde han ha stunder då han var någorlunda klar i huvudet, men han skulle aldrig kunna bli som vanligt igen. Det var helt enkelt bara något dem fick lära sig att leva med.
"Det kan jag tänka mig, måste ändå vara rätt roligt att få träffa honom igen", sade han med ett snett leende, själv hoppades han inte på att stöta på honom. Eller jo, ifall han jobbade skulle han då inte ha något emot det.
"Då kanske du vet vem min pappa är, Howard Farrison?", föreslog han, i vanliga fall skulle han verkligen inte börja prata så om det med honom. Men han hade också redan hunnit få i sig ett par glas.

Victor drog handen över pannan. Skulle det bli roligt att få träffa fadern igen? Det var någonting han hade frågat sig själv ett flertal gånger bara de senaste veckorna.
”Det är klart att jag saknat honom. Han är min far trots allt..”, svarade han till slut halvhjärtat med ett lätt ryck på axlarna. När Adrian därefter nämnde sin far stelnade han till med glaset halvvägs till munnen. Plötsligt förstod han varför Farrison hade låtit så bekant. Det var efternamnet på mannen som hade lett utredningen kring hans egen far. Mannen som i ett försök att gripa honom hade blivit så pass skadad att han hamnat i koma.
”Ja, jo jag har hört talas om honom”, sa Victor en aning osäkert. Visste först inte hur han skulle reagera. Men efter en kort stund samlade han sig tillräckligt för att fortsätta. ”Han är polis, eller hur? Hur mår han? Det var väl en del skriverier om honom för några år sen? Att han hamnade i koma, eller något?”. Victor tittade snett åt Adrians håll för att se hans reaktion. Egentligen mindes mycket väl rubrikerna i tidningarna. Hur varje framsida pryddes av Howard Farrisons ansikte – polisen som plötsligt hamnat i koma under ett gripande. Enligt tidningarna visste man inte vad som hade hänt med honom. Många misstänkte att det var Alaric som hade utsatt Howard för fruktansvärda saker, men som vanligt när det handlade om Alaric ”Ricky” Moreau fanns det inga bevis som tydde på att han var skyldig och fallet var därför olöst än idag.

Adrian vilade blicken på Victor medans han lyssnade till hans svar, kunde inte riktigt tyda det. Men han tyckte åtminstone det verkade som om han inte såg fram emot alldeles för mycket att hans far skulle komma på fri fot. Och han kunde förstå att han kanske tvivlade på det ifall man hade en sådan pappa, han hade heller ingen aning om hur deras relation såg ut. Kanske att de inte ens kom överens, vad visste han? Men han hoppades ändå på att de kom överens, för hans skull. Även om han inte kände honom, även om han var sonen till den man som orsakat hans familj så mycket smärta. Han var inte hans far, och innan Adrian lärt känna honom kunde han inte döma honom bara för det. Men han avundades honom nästan på ett vis - han skulle få tillbaks sin pappa, och han hoppades att det skulle bli ett glatt återseende. Att dem skulle uppskatta att få förenas igen, en möjlighet som många andra inte fick. Nu i efterhand kunde Adrian ångra sig tusentals gånger för stunder han låtit sin far komma i andrahand, men han visste inte mycket bättre då. Och han var vid liv, men att dag efter dag inte veta ifall han ens skulle känna igen dig var alltid som att riva upp ett sår. Det fanns dagar då han var nästan helt som innan, men dem verkade nästan bli allt mer sällsynta igen. Han var föga förvånad över att han kände igen det, trots allt hade han varit en drivande kraft i hans fars gripande. Han nickade lite över hans fråga.
"Ja, han jobbade en hel del på att utreda din far. Hur han mår... Det kan vara svårt att säga. Det går från dag till dag. Han låg i koma ett bra tag, men vaknade upp med ganska omfattande hjärnskador. Han har bra och dåliga dagar, vissa dagar är han nästan som vanligt och vissa dagar är han oberäknelig och känner varken igen mig eller mamma", sade han uppriktigt, vände blicken mer till honom och ryckte lite lätt på axlarna. Även om blicken var sorgsen, så var det ändå något han var nästan van att prata om.
"Men det är risker man får ta i yrket", sade han, spriten gjorde att han inte hade en tanke på att han kanske avslöjade att också han var polis med dem orden.

Victor kom på sig själv med att ta ett fastare grepp om glaset när Adrian berättade om sin fars tillstånd. Av någon anledning kände han sig skyldig för Alarics brott. För att han hade blundat för allt, låtit det ske. Men vad skulle han annars ha gjort? Familjen kom allt först – oavsett vad. Det hade han fått lära sig sedan barnsben.. Det kom en impuls att resa sig upp och skynda sig därifrån. Tacka för sig, ta sig jacka och lämna puben. Gå hem och försöka glömma allt som Adrian sagt. Men ändå satt Victor kvar bredvid den unga mannen och utan att släppa honom med blicken la han en vänskaplig hand på hans ena axel.
”Jag slår vad om att han var en skicklig polis”, sade han och fick fram ett svagt, men uppmuntrande leende.

Adrian insåg att han kanske sagt alldeles för mycket. Varifrån hade han ens fått idén att berätta så mycket? Fast jo, han visste allt med sig att det antagligen var mycket spritens fel. Men med tanke på vem han var kunde han ju tänka sig att han inte var alltför bekväm med att prata om de skador som hans far hade gjort mot andra. Han hade ju heller ingen aning om på vilken sida Victor stod - om han stöttade sin far helt och hjälpte till eller inte. Men ändå stannade han av en för Adrian oförståelig anledning kvar. Han såg lite förvånat upp då han kände hans hand emot hans axel, men log prövande tillbaks emot honom.
"Tack. Det var han", instämde han, Adrian hade stora skor att fylla i och med att han valt att gå i faderns fotspår.
"Men nog pratat om mig. Vad ägnar du dig åt då?", frågade han honom nyfiket.

Victor kände sig aningen lättad när Adrian plötsligt bytte samtalsämne. Insåg snart att han fortfarande hade sin hand på mannens axel och plockade långsamt bort den igen.
”Jag läser arkitektur”, svarade han på Adrians fråga. Lät blicken vila på bartendern som nu hade fullt upp med att förbereda en margarita till en ny kund.
”En dag ska jag lämna den här stan. Kanske resa utomlands. Jag vill skapa byggnader som hela världen ska prata om”. Ett bredare leende spred sig över hans läppar. Det var en dröm som han länge hade haft och som han länge hade kämpat för att uppnå. Men sanningen var att drömmen kändes mer och mer avlägsen desto närmare faderns frigivning kom.

Adrian lyssnade på honom, insåg att han var uppriktigt nyfiken på vad han egentligen kunde tänkas vara för en typ. Vad han hade för intressen och drömmar. Allt han visste om honom var bara vem hans far var, och det var allt man hörde - men inget om vem sonen egentligen var. Man var inte sina föräldrar, och det var nog många tacksamma för. Adrian däremot försökte nog lite halvt omedvetet vara lite som sin far, för under alla år under hans uppväxt hade faderns varit hans hjälte. Och han visste att han skulle ha varit stolt ifall han blev lika framgångsrik polis som han själv, även om han inte hade haft någon klar stund då han pratat om det.
"Det låter spännande", sade han uppriktigt, han kunde inte undgå att nästan avundas lite vilka starka drömmar han hade. Även om Adrians inte var så "svaga" heller, om man nu kunde kalla drömmar starka eller svaga.
"Själv vill jag hjälpa folk. Stå upp för dem som inte kan stå upp för sig själva, hjälpa dem som behöver det. Få folk att kunna känna sig säkra", sade han med ett leende, det var ännu en stor anledning till att han ville bli just polis, för att kunna göra skillnad för folk som behövde det.

Vicor släppte blicken från bartendern och såg tillbaka på Adrian när han började berätta om sig själv och sina egna drömmar. Blev lite tagen av hans starka vilja att hjälpa andra människor som inte kunde stå upp för sig själva. Det finns något heroiskt över det hela – över honom.
”Så, håller du på med något slags volontärarbete eller liknande?", frågade han nyfiket och förde sedan glaset till munnen igen. Av någon anledning gick det inte upp för honom att killen kanske var polis. För vilken snut skulle sitta där och prata med honom en ledig fredagskväll?

Adrian hade låtit blicken svepa över alla de som var där, för att återigen vända den till Victor då han tog till orda. Han log lite då han hörde hans förslag, volontärarbete hade allt varit något. Och definitivt säkrare. Men det hade aldrig varit något för honom, där riktade man in sig på något särskilt man engagerade sig i och försökte ordna upp. Men det hade aldrig riktigt varit Adrians stil. Som polis var allting mer varierat, ena dagen kunde man få ta hand om en skottlossning för att i nästa ordna upp något helt annat. På en dag kunde man jobba på en festival för att sedan få åka iväg och gripa någon vid en stöld, det var variationen där man fick hjälpa alla som lockade Adrian lite också. Han skakade lätt på huvudet.
"Nej, även om det nog hade varit säkrare än jobbet", sade han med ett litet leende på läpparna, för det hade det definitivt. Det var nästan en risk att gå till jobbet varje dag. Han såg ner mot sitt glas, som var strax under halvtomt vid det här laget.
"Jag gick i pappas fotspår istället. Jag gick första året på polishögskolan när pappa hamnade i koman", sade han uppriktigt, han hade ganska nyligen kommit in där då och nyss hunnit börja. Visserligen riskerade han väl att Victor inte längre skulle vilja tala med honom efter att han avslöjat sitt yrke, men han hoppades ändå att deras samtal inte skulle avslutas av det.