Mörkrets Tid

Lysandra registrerade fnysningen och kanske var den välförtjänt? Hon hade förvisso aldrig sagt ett nedvärderande ord till henne. Men grupptrycket hade varit starkt och Lysandra ville vara lika bra som de andra och gjorde inget mot dem.
"Visa dina underarmar." sa Dumbledore varpå Lysandra följer hans anvisningar. Hon hade inget där och Dumbledore såg faktiskt besviket på henne.
"Så du har inte anslutit dig ännu? Din bror har ju." frågar han henne och hon rycker på axlarna.
"Jag ska, det är det enda sättet att rädda min bror." hon tystnade, hon hade redan sagt för mycket och tog en klunk kaffe. Dumbledore visste vad hon tyckte, men även att hon skulle gå med. Det handlade om hennes bror och familjeäran. Hon kastar en blick på Eileen och har ingen lust att säga mer i hennes närvaro. Hade hon varit ensam med Dumbledore hade det varit en annan sak.
"Det är bra, gå med. Det är därför jag har kallat dig." ler han och hon sätter nästan kaffet i halsen och stirrar på honom. Att gå med? Jo, det var väl självfallet att hon skulle. Men han borde väl inte vilja det? Vad hon visste var han ledare för någon sorts motståndsrörelse till Mörkrets Herre. Att hon ens var här nu med honom, kunde få oanade konsekvenser om någon upptäckte dem.

Eileen spärrade upp ögonen vid Dumbledores ord.
"Va? Albus,att ha fler dödsätare att göra med är ingen fördel precis" Utbrast Eileen och tittade menande på Lysandra.
Och om nu detta har med Lysandra att göra. Vad gör jag här?"
"Det är för samma anledning som Lysandra som jag har kallat dig Eileen." Sa Albus och lät det sjunka in. Eileen tänkte säga något innan hon stängde munnen igen. Hon satt tyst tills insikten nådde henne. Hon kände blodet försvinna från hennes ansikte och hur hon fick kalla kårar-

Lysandra vänder sig skeptiskt mot Dumbledore.
"Skulle hon bli dödsätare?" hon granskar Eileen uppifrån och ner. Jo, det var sant att hon kom från en renblodig familj, men hon var Hufflepuff och som syntes redan gått i Albus spår. Blodsförädare hade de sagt om henne. De balerna som de renblodiga höll verkade hon inte bli bjuden på, eller så ville hon inte komma. Skulle Lysandra själv tillhört ett annat elevhem eller avvikt från den renblodiga läran skulle hon bli utkastad ur familjen och brännmärkt för all evighet i släktträden.
"Jag menade, jag vet att du är renblodig och tillhör en fin familj. Men dina val i livet har väl inte gjort dig kandidat till dödsätarna?" hon vänder sig sedan mot Dumbledore.
"Men vad jag gissar handlar det inte enbart om att vi ska gå med utan att du vill få något ut av det? Spioner eller?" hon suckade och drack sitt kaffe, hon visste väl att det var det han menade.
"Om jag går med på det, vill jag att ni skyddar min broder. Om mörkrets herre förlorar får Corban inte bli skadad eller satt i Askaban, det skulle ta död på honom."

Eileen satt och stirrade någonstans framför sig när hon försökte processera vad som hade hänt. Hon? En dödsätare? Efter flera minuter hörde hon en röst.
”Du har inte sagt något Eileen.”
Hon hörde Albus röst som om hon vore under vatten och med ens avbröts hennes trans och hon tittade upp på Albus och sedan Lysandra. Hon förstod att Dumbledore ville att hon skulle svara honom men hon visste inte vad hon skulle säga. Hon hade alltid varit det svarta fåret i hennes släkt och efter att hon hamnat i Hufflepuff kom hon inte över på deras goda sida. Hon var helt säker på att hennes familj skulle bli överlyckliga om hon skulle följt med de och blivit dödsätare. Men hon visste ända sen hon var liten att det var något som hon inte var kapabel till. Hon öppnade till slut munnen och sa.

”Varför oss?”

"Enkelt, ni är de enda som inte skulle väcka uppmärksamhet om ni gick med. Era släkt och familj skulle bli lyckliga och stolta över det." svarade Albus och böjde sig förtroligt mot dem.
"Dessutom vet jag var ni står, annars hade jag inte sänt efter er." log han och vände sig mot Lysandra.
"Jag lovar att göra allt i min makt för att skydda din bror om Voldemort förlorar. Jag vet att han betyder allt för dig." log han och började glatt tugga i sig sin kaka medans Lysandra vänder sig mot Eileen.
"Hur tränad är du? Svartkonster? Dödat någon? Torterat?" frågar hon som om de talat om vädret. För henne var det normalt, men så var det inte i alla renblodiga familjer. Men det gällde att träna sina barn till att bli okrossbara. Vara perfekt i var detalj utåt, inte visa sig svag eller visa känslor, kunna svartkonst och så mycket mer som hade format henne till den människa hon var idag.

Eileens stirrade på Lysandra och försökte komma på något vettigt svar. Allt det här hade rört om i hennes huvud och hon behövde få klarhet.
”Senaste gången jag gjorde någonting med svartkonst att göra var på Hogwarts”
Hon tittade tvivlande på Albus. Om man inte hade känt Eileen utan bara sett den här situationen objektivt så skulle man också satt henne på detta uppdrag. Men nu var det så att Eileen var egentligen så långt från en dödsätare man kunde komma.
”Jag har aldrig torterat någon heller... Men jag har dödat. En gång”
Sa hon och försökte få sin röst så skarp och tydlig som möjligt

Lysandra nickade, det var bättre än hon trott i alla fall. Hon vänder sig åter mot Dumbledore när han tar till orda.
"Jag tänker att du behöver träna henne. Även i hur man ser ut och beter sig inom era kretsar." sa han lågt och Lysandra nickade.
"Självfallet." höll hon med och granskade Eileen, hon behövde nya kläder och ja mer stil, mer värdighet, mer tja som hon var uppfostrad.
"Du får komma hem till mig så får vi ordna det. Vi har ett träningsrum hemma och jag ska sända efter en skräddare så vi får ordna dina kläder."

Hon hann inte protestera innan Albus och Lysandra började planera. Hon blev också förolämpad när hennes kläder nämndes och tänkte säga något men tittade ner insåg att de hade rätt. Hennes randiga färglada tröja och stickad kofta såg inte ut som något en följare till Voldemort, än mindre en dödsätare, skulle ha på sig. Så hon bet sin tunga och nickade mot Lysandra. Hon undrade hur hon skulle agera mot henne. Det var något med Lysandra som fick Eileen att bli osäker på sig själv.
”Vi får det överstökat” höll hon med

"Bra" sa Lysandra och ställde sig upp. Hon hade druckit ur kaffet, men inte rört chokladkakan. Hon kunde inte ens se åt den utan att bli illamående och få upp en obehaglig känsla. Choklad var något som aldrig fick komma innanför tvillingarna Yaxleys dörrar.
"Vi får gå till en bakgata så vi kan transferera oss hem." säger hon och går före. Nu skulle lektioner i att bete sig renblodigt börja inklusive svartkonst något de inte lärde sig på Hogwarts.
Innan Lysandra transfererade dem till herrgården vände hon sig till Eileen.
"När Corban kommer hem kommer jag säga att vi möttes på stan och började tala med varandra. Att du också ville gå med och lära dig bli dödsätare." sa hon och tog tag i kvinnan och transfererade dem till framför de snidade järngrindarna som satt fast i den vackra stenmuren som omringade herrgården. Grindarna öppnade sig av en bugande alf och de klev in. En välkrattad gång ledde fram genom en vacker trädgård fram till den stora vitmålade herrgården.

Hon hade inte sagt ett ord till Lysandra utan bara nickar men kunde inte låta bli att kommentera herrgården.
”Jösses Amalia...”
Mumlade hon och tittade storögt omkring sig. Mest imponerad blev hon utav trädgården som var perfekt på alla vis. En lagom mängd blommor, en lagom mängd buskar och en lagom mängd träd. Det fick det hela se mycket mer storslaget ut. Hon vände sedan blicken mot den vita herrgården. Den var inte helt kritvit utan var mer krämig i tonerna. Helt ljuvligt. Eileen visste dock att hon inte skulle klara av att bo där. Det var på tok för storslaget. Men det slog henne att för att bli en dödsätare måste hennes stil efterlikna denna. Hon följde efter Lysandra tills de kom fram till huset