PRS Babylon & Lupple

Tristan såg tillslut på henne, länge och forskande. Att hon trodde att deras bästa väg ut ur detta var att det bara var att neka fann han på något sätt komiskt.
Visst med allt sannolikhet så skulle det säkert räcka men tänk om det inte gjorde det? Han bet sig irriterat i läppen och tittade ned.
" Antagligen. " Sa han tyst innan han la fram pengar på bordet för fikat och drog ut stolen lite mer för att smidigt kunna resa sig när det var läge för det vilket det antagligen varit långt tidigare. Kanske direkt efter att han fått reda på hennes namn men han kunde inte resa sig.
Han tittade upp och gav henne ett svagt leende. Försökte memorera hennes drag för att minnas denna tiden med henne som trots alltid varit otroligt bra- för att kunna minnas henne.

"Jag måste sticka, vi hörs." Sa han för att sedan komma på att de inte alls skulle höras.
" Eller ja det gör vi antagligen inte. "La han till och reste sig upp gav henne ytterligare ett litet leende och ställde in stolen han suttit på.
" Det var intressant att träffa dig. " Log han för att sedan dra upp sin huva över huvudet och börja backa ifrån henne. Vad mer kunde han säga? Vad mer kunde han göra? Att be henne, att själv sätta sig i en sån dåligt situation som var möjligt bara för att kunna träffa henne igen det var inte värt det och han måste acceptera det. Att denna gången var priset för högt och han antog att hon tyckte likadant så han vände på klacken och började gå därifrån.