Burning Water PRS Emma07 och wolfy

Det glänste för en sekund till roat och något retsamt i Ethans ögon. Egentligen hade han inte tänkt det, men varför skulle han inte ta chansen att jäklas lite med henne? Han skulle nog våga satsa på att han hade desto bättre kondition än henne då hon först nu skulle få träna medans han gjort det varje dag i en hel del år.
"Om du nu tror du hinner med så", kommenterade han, började jogga först bredvid henne men ökade nästan direkt takten avsevärt för att jäklas med henne och se vad hon egentligen klarade av.

Faye rynkade på pannan då han joggade bredvid henne under några korta sekunder, innan han ökade takten märkbart. Till en början hade hon inga problem med att hinna med men efter några minuter började hon tröttna. Dels för att han hade betydligt längre ben än henne, men också för att hon inte var van vid att springa så här långa sträckor i den här takten. Det brände i lungorna och ögonen fylldes av tårar men hon ville inte sakta ner än.

Ethan log svagt för sig själv då hon verkade bli tröttare, hans lilla plan eller vad han skulle kalla det verkade ha funkat bra då. Han fortsatte envist i samma takt, tänkte då inte slå av det minsta på sin takt. Till slut kom han tillbaks till träningsplatsen och vände sig emot henne.
"Det borde ha fått dig lite varm iallfall", kommenterade han, försökte dölja att han var road över att hon hade sämre kondition än honom.

Då de äntligen stannade var hon nästan lika ostadig på benen som en nyfödd kalv. Det brände inombords och hon kände verkligen för att spy. Tack och lov lyckades hon hålla allting tillbaka. Det var uppenbart att kaptenen var road över det faktum att hon blivit så trött, men det var väl självklart att hennes kondition inte var ens i närheten lika bra som hans.
"Det kan man säga," svarade hon sammanbitet, hade lyckats svälja en ganska giftig kommentar som låg på tungan.

Ethan försökte åtminstone hålla igen ett leende över hur sammanbiten hon lät. Samtidigt undrade han hur de närmsta veckorna egentligen skulle se ut för honom - eller rättare sagt vara med tanke på hur näst intill ilsken hon verkade vara emot honom. Det kunde minst sagt bli intressant. Hennes far hade inte heller sagt något om hur länge han skulle behöva träna henne, och Ethan lade på minnet att fråga honom det nästa gång han fick en chans. Men det var väl säkrast att jobba på hårt, ifall han nu inte hade så lång tid på sig. Det var iallafall en ursäkt.
"Då kan vi sätta igång med det riktiga arbetet då", sade han, lyfte upp två träningsssvärd med inlindade klingor - för säkerhets skull innan han visste hur hon slogs - och kastade det ena till henne.

Hon höjde på ett ögonbryn då han kastade ett av svärden mot henne, tyckte det var onödigt då han lika gärna kunde räcka över det. Men det var uppenbart att han inte tänkte göra sig ett sådant besvär. Hon förstod inte varför han verkade så sur på henne - vad hade hon någonsin gjort honom? Faye plockad upp svärdet och fäste blicken på honom, väntade på vidare instruktioner.

Ethan såg på henne, granskade ordentligt bara hur hon greppade svärdet för att få en idé om hur mycket hon kunde om det då han inte hade en aning om det över huvud taget. Han lyfte till sist blicken till hennes ansikte istället.
"Hur mycket kan du?", frågade han, vad han visste hade hon inte fått någon träning men han var inte heller helt säker. Kanske att hon fått det som han inte vetat om.

"Jag har inte tränat förrän nu." Visst hade hon smygtränat några gånger men det var långt ifrån samma sak som att bli tränad av någon som var duktig. Faye sneglade på svärdet för att studera det. Det var förvånansvärt tungt eller så var de bara hon som saknade muskler. Förmodligen det sistnämnda. Det skulle inte förvåna henne om den här träningssessionen slutade med blåmärken och inre blödningar.

Ethan såg på henne och nickade, slog lätt ut med armarna och svärdet som han höll i högerhanden.
"Visa vad du går för då", sade han, det skulle bli ganska intressant att se hur hon hanterade svärdet och hur hon försökte attackera honom.

Faye motstod lusten att himla med ögonen. Hon hade faktiskt inte bara tyckt synd om sig själv då hon sprungit runt, och inte hade hon bara hämtat andan medan han pratat heller. Hon hade studerat honom och hans kroppsspråk, så hon hade ett litet hum om hur han fungerade. Men det var inte tillräckligt. Han skulle slå omkull henne innan hon var tillräckligt nära. Men det var bara att försöka ända tills hon lyckades. Behövde hon ramla omkull på rumpan hundra gånger så fick det vara så. Hon tänkte på positionen först innan hon gick till attack.