Grekernas gudomligheter PRS wolfy och Emma07

Jeremiah var inte särskilt förvånad över broderns tonfall, och för att vara ärlig så var han inte särskilt förtjust i att träffa Zeus heller så hans så varma känslor var allt lite besvarade.
"Jag kunde ju inte missa ett tillfälle att få träffa dig, inte sant?", svarade han, dock väldigt fyllt av sarkasm. Han suckade då brodern satte igång med sitt flörtningsförsök, harklade sig lite då han verkade totalt ha glömt bort att de fanns fler personer än bara de två i rummet. Man kunde ju tycka att han borde kunna behärska sig lite mer när han till och med hade sin fru i samma rum, men Zeus var Zeus. Han blev minst sagt road av Avelines kommentar, krokade genast arm med henne med ett ljuvt leende mot sin bror. Självklart skulle han spela med på det här, aldrig att han skulle missa en sån här bra chans att retas med Zeus.
"Jag tror din fru väntar, kära bror", sade han ljuvt, kanske var han redan tillräckligt uppretad men Jeremiah kunde inte låta bli. Han gick med Aveline bortåt med glittrande ögon, som då nästan verkade skimra av de olika nyanserna av blått han hade i dem. Han hade väldigt blå ögon med olika nyanser, inte helt olikt havet vilket kanske inte heller var särskilt konstigt.

"Nu tror jag vi måste skynda oss innan jag får smaka på Heras vrede," viskade Aveline roat innan hon ökade på takten något. Man skulle ju kunna tycka att kvinnan såg till att göra livet surt för Zeus, istället för att ge sig efter varenda kvinna han försökte flörta med. Men Hera och Zeus var båda unika personer, Aveline hade för länge sedan gett upp med att försöka förstå hur de tänkte och fungerade. Då de kommit en bit stannade hon upp och slog ihop handflatorna med ett förtjust fnitter. Det här hade definitivt varit höjdpunkten på dagen för hennes del, och hon var glad över att Jeremiah utan att tveka hade gått med på att spela med. Men det hade inte varit så oväntat ändå med tanke på hur han kände för sin bror.
"Dina ögon är väldigt vackra," sa hon efter en stund med ett litet leende. De glittrade i en vacker blå färg, som den klaraste ocean, och det var nästan som om hon skulle kunna drunkna i dem.

Jeremiah log roat av hennes viskning och ökade på stegen, visserligen hade han själv inte fått känna på hennes vrede - bara hennes mans - men alla hade väl hört mycket om den. Hon kunde vara en rätt knepig kvinna enligt Jeremiahs åsikt, vilket nog också något år blivit orsak till nåt tjafs mellan brodern och honom. De båda verkade ha bråkat om allt mellan himmel och jord. Eller mellan himmel och hav skulle väl snarare vara ett bättre uttryck. Då de till sist stannade skrattade han lätt till, log brett mot henne. Zeus min hade sannerligen varit obetalbar, och han var glad över att dessutom ha varit delvis orsaken till den.
"Tack. Dina med", sade han uppriktigt, det var först nu när de kommit mer ifrån folksamlingen som han tog sig ordentlig tid till att se på henne. Och det verkade också vara först nu som han insåg att hon också var väldigt vacker.

Aveline drog på mungiporna i ett brett leende då han besvarade komplimangen. Hon visste inte om det var något speciellt med hennes ögon, de var vanliga och tråkiga jämfört med Jeremiahs. Men han var ju också vattenguden så det var ju nästan självklart att hans makt över haven spelades i hans ögon. Hon förde en slinga av sitt hår bakom örat innan hon lätt snurrade runt ett varv, hade kommit av sig. Hon hade inte direkt haft några planer på vart de skulle ge sig, hon hade bara velat komma därifrån i tid. Zeus och Hera var inga hon gärna umgicks med.
"Vad skulle du vilja hitta på då?" frågade hon vänligt, Jeremiah kanske hade några förslag.

Jeremiah log, det var inte första gången han fick en kommentar om sina ögon men det var ändå annorlunda när någon som själv var vacker sade det och dessutom inte en människa, människorna var mer simpla av sig.
"Och inte bara dina ögon", sade han vänligt med ett leende mot henne, för hon var väldigt vacker. Han ryckte lite lätt på axlarna åt hennes fråga.
"Jag trodde du hade någon plan på det. Men en promenad eller något funkar alltid fint", sade han, här var vackert och dessutom en närliggande strand, vilket han självklart gillade.

"Akta dig, fortsätter du i samma stil får du mig nog på fall," konstaterade hon lekfullt, sträckte ut handen för att få sandkornen att resa sig upp i luften. De bildade ett stort hjärta som hon graciöst hoppade genom innan hon prydligt lät de falla ner igen.
"Då promenerar vi," fastslog hon därefter och började gå igen. I brist på några förslag själv så fick en promenad duga. Det var absolut inget fel på Jeremiahs sällskap, utan tvärtom så njöt hon faktiskt av det trots att de aldrig spenderat särskilt mycket tid med varandra.

Jeremiah skrattade till, log åt hennes hjärta och lilla hopp.
"Skulle det vara så illa?", frågade han retsamt, lite för att retas men uppriktigt sagt så började han undra om hon inte hade sådan inverkan på honom. Han kunde tycka att han inte borde tycka så här mycket om att vara med henne när de umgåtts så pass lite, och så pass gammal som han var borde han väl veta bättre, men ändå gjorde han inte det. Han log och nickade.
"Promenad blir det", sade han och gick bredvid henne, styrde halvt medvetet stegen emot stranden lite längre bort. Han gillade ju att vara vid havet, och om de nu skulle gå kunde de ju lika gärna passa på att gå där.

"Nej." Svaret var kort men gott. Aveline hade levt tillräckligt länge för att lära sig att det gällde att ta dagarna som de kom. Hon hade inte upplevt äkta, villkorslös kärlek på väldigt länge och hon saknade känslan. Då hon såg på Jeremiah så susade det till i magen. Hon visste inte vad det var, men helt omöjligt var det inte att hon kanske var lite förtjust i honom trots allt. Och att hon dessutom varit det under en längre tid. För hennes blick och uppmärksamhet hade alltid dragits till honom, och aldrig till Zeus.

Jeremiah log mot henne, ändå själv förvånad över hur nästan löjligt glad han blev över svaret. Ju längre tid han tillbringade med henne, desto starkare blev känslan av att hon var speciell. Inte på det viset att hon var en gudinna. Utan snarare speciell för honom, han kunde inte riktigt beskriva känslan och bara det fick honom att börja tro att han var förtjust i henne. Det var både bra och dåligt - han skulle mer än gärna vilja ha någon att älska, och hon verkade ha allt. Hon var vacker, trevlig, allt med henne var bara perfekt på något vis. Hans bror skulle verkligen inte gilla det här om han visste om det, men han hade heller aldrig brytt sig om vad hans bror varken tyckte eller sade. Då de kom ut på stranden lät han lyfta upp några större vattendroppar som han lät leka mellan fingrarna, lite tankspritt medans han lät blicken vandra till henne igen. Där fick den vila lite innan han tog till orda igen.
"Det är alltså inte bara vacker, utan trevlig dessutom", sade han, visserligen var väl det han sade lite lätt retsamt men tonfallet var mjukt.

Förtjust såg hon på då han lyfte några vattendroppar i luften, som han sedan lekte med mellan fingrarna. Det var alltid fascinerande att se de andra gudarna i deras element. Eller så var det här ett undantagsfall för att hon hade ett bra intryck av Jeremiah. Egentligen borde hon kanske inte förvänta sig så mycket. Hon hade inte haft mycket med honom att göra, så hon hade ingen aning om ifall han redan hade någon speciell i sitt liv. Och till skillnad från vissa andra så respekterade hon då någon var i ett förhållande. Nu hade Aveline inte hört några rykten om att det skulle finnas någon speciell i Jeremiahs liv, men det fanns så mycket annat för gudarna och gudinnorna att skvallra över att de inte hann gå igenom allt. Dessutom verkade alla alltid mest intresserade av Zeus. Antagligen för att de försökte hålla honom nöjd genom att prata om honom: det var ju ökänt att Zeus var en egenkär person.
"Förväntade du dig något annat?" frågade hon och såg upp på honom. Hon syftade inte på det första han sagt, att hon var vacker, utan att hon var trevlig. Det var hon också så länge man inte tryckte på fel knappar.