Historiens romanser PRS wolfy & Emma07

Klockan sju följande morgon satt Rosie framför spegeln, studerade sin spegelbild medan Flora satte upp hennes hår i en prydlig frisyr. Det passade ju sig inte för en kvinna, speciellt inte en gift kvinna, att springa omkring med utsläppt hår. Vilket var en alldeles fånig, oskriven regel enligt Rosie. De pratade lite om gårdagen, men Rosie bestämde sig för att inte klaga alltför mycket inför kammarjungfrun. Trots att hon betraktade Flora som sin goda vän - så var det här ändå något hon skulle behöva ta itu med på egen hand.
Då Flora var klar med håret gick hon efter en blekgrön klänning. Till det valde Rosie ut ett vackert pärlhalsband, tog därefter ett djupt andetag innan hon lämnade rummet för att gå ner till matsalen där frukosten stod framdukad på bordet.
"God morgon, my lady," önskade betjänterna som var på plats. Hon log lite och önskade dem god morgon, satte sig därefter ner på en stol för att ta för sig lite av frukosten. Hon hade ingen större aptit denna morgon.

Michael var uppe tidigt följande dag, mestadels eftersom han inte hade sovit något vidare bra. Vilket kanske inte var alltför konstigt med tanke på gårdagens händelser. Han önskade nästan att det hela varit en dröm, trots att det ju var hopplöst att önska det. Det hela var gjort och det fanns ingen återvändo, hur gärna han än ville att det skulle finnas. Hans enda plan var väl att försöka hålla sig sysselsatt, på så vis kanske han inte skulle tänka alltför mycket. Att tänka för mycket skulle vara också få honom ännu mer irriterad, eller arg kanske var bättre ord, på föräldrarna och det tjänade egentligen ingenting till. Det riskerade bara att de skulle bli ovänner och det gjorde inget bättre. Egentligen var han inte alltför sugen på att gå och äta frukost just nu, av den enkla anledning att han inte såg fram emot den stela stämning som antagligen skulle finnas mellan honom och hans fru. Men han kunde ju inte direkt undvika henne hela tiden, så det var väl lika bra att ta tjuren vid hornen. Dem skulle få det jobbigt framöver om de inte kunde umgås, och Michael hoppades ändå att de åtminstone skulle kunna bli vänner. Han förstod helt att hon inte var förtjust i hela giftermålet och då inte heller honom, för själv kände han precis likadant. Men det fanns inte mycket han kunde göra åt det, så han fick bara försöka göra det bästa av situationen, och giftermålet var ju inte hans fel. Så han kom snart ut i matsalen iallafall, hälsade på några av tjänarna och nickade mot henne.
"Godmorgon", hälsade han då han slog sig ner där.

Då Michael dök upp kopplade Rosie på sig ett tillgjort leende.
"God morgon," önskade hon sin man, kunde fortfarande inte begripa att de faktiskt var gifta. Nitton år gammal och gift? Det var inte så här hon hade föreställt sig att hennes liv skulle se ut. Hon ville ge sig av på äventyr, se sig om i världen. Trots att hon var en lady och hade sina plikter, så tyckte hon att det var fasansfullt att hon redan behövt gifta sig och det dessutom med en man hon inte ens kände. Nu var det bara en tidsfråga innan deras familjer skulle pressa dem till att fortplanta sig. Bara tanken gjorde henne upprörd. Rosie torkade sig om munnen, mumlade fram en ursäkt och lämnade sedan kvickt matsalen för att gå ut till balkongen. Hon greppade tag om räcket och försökte lugna ner sig.
"Ska jag gå och se till henne, my lord?" frågade Flora och vände sig mot Michael. Det kändes fel att bara springa iväg efter henne utan att säga något, men det kunde också vara så att Michael ville gå efter Rosie.

Meningen var kanske att man skulle bli glad över att se sin fru, men Michael kände sig snarare... Deppig. Hon var en påminnelse om vad han blivit tvingad till, även om det inte var hennes fel. Och han misstänkte också att hon antagligen kände något liknande. Då hon begav sig iväg och Flora frågade honom, så tvekade han dock lite. Hur gärna han än ville så var inte saker som förut, och skulle antagligen heller aldrig bli igen. Gjort var gjort, hur förbannad eller besviken han än var på att det blivit såhär. Att han gick runt och tyckte synd om sig själv gjorde inget bättre, snarare tvärtom. De kunde inte gå runt och låtsas som om den andre inte fanns heller. Han skakade lite lätt på huvudet åt henne samtidigt som han reste sig upp.
"Vänta lite med det", bad han, gick efter henne ut dit. Han var antagligen den sista hon ville skulle följa efter honom, men det var väl åtminstone värt ett försök istället för att bara ignorera det.
"Förlåt för att det blev såhär", sade han, inte för att det var hans fel heller egentligen. Men han hade ju ändå misslyckats med att stoppa giftermålet, trots att han verkat försöka det mesta.

Då hon hörde fotsteg närma sig gissade hon att det var Flora, så hon blev till sig då det istället visade sig vara Michael. Hon hade inte trott att han skulle bry sig tillräckligt för att följa efter. Det gjorde han kanske heller inte egentligen: han hade antagligen bara blivit väl uppfostrad. Vilket var ett plus i och för sig. Rosie torkade bort en tår från ögonvrån innan hon sträckte på sig.
"Det är inte ditt fel." Rosie vände blicken till honom och suckade djupt. "Det är bara det att.. Vi är så unga. Om vi inte vore födda i de familjer vi är, om vi inte skulle ha våra titlar så skulle vi vara fria till att göra vad vi vill." Hon vek undan med blicken och fumlade med sina händer.
"Det är bara en tidsfråga innan vi kommer pressas från alla håll."

Michael blev lättad över att hon ändå inte skyllde på honom, för det hade väl bara gjort saker och ting värre för dem. Han nickade instämmande med hennes ord, allting med det här kändes bara så fel. Om han fick välja skulle han inte ens vara här. Han trivdes visserligen med att sköta ett gods på det här viset, men inte medans vänner till honom slogs för allas liv och dödades medans han satt här utan att kunna göra ett dugg åt det. Fick han välja skulle han också hjälpa till vid fronten - kriget var nu, att sköta ett sånt här liv kunde han göra senare. Men för stunden var han åtminstone tvungen att stanna kvar här.
"Jag vet, allt med det här är bara så fel. Folk ser upp till adeln, men om de bara visste hur lite frihet vi egentligen har", sade han, åtminstone som unga. När man blev äldre kanske det blev annorlunda, vad visste han. Han skakade lite lätt på huvudet, förstod genast vad det var hon menade att dem skulle pressa på dem om.
"Vi behöver ju inte vara helt ärliga, vi kan ju säga att vi försöker", sade han, det skulle ju bli svårt för någon att bevisa att dem inte gjorde det. Michael tyckte iallafall dem kunde försöka lösa det för stunden på det viset. Visserligen ville han någon gång i livet antagligen vilja ha barn, men inte nu. Inte med en kvinna han knappt kände. Och vad för uppväxt skulle ett barn få med två föräldrar som inte ens var kära i varandra?

"Det är väl den enda lösningen vi har." Rosie korsade armarna över bröstkorgen och skakade långsamt på huvudet. Än hade de ingenting att oroa sig för, inte men den saken i alla fall. Det skulle nog ta ett par månader innan folk började bli nyfikna angående saken. Hon visste dock inte om det var tillräckligt med tid. Skulle hon hinna bli kär i Michael på några få månader? Skulle hon under den tiden hinna ändra uppfattning om allting? Just nu kändes det som en helt omöjlig tanke. Men vad hade hon egentligen för val? Hon vände blicken till hennes make igen, förundrades igen över att de faktiskt var gifta. Det skulle dröja ett tag innan hon vant sig vid tanken. Nu var hennes första prioritet dock att acceptera att det var så här livet såg ut för henne, för dem, nu.
"Vi får göra det bästa utav situationen," sa hon tillslut. Annat kunde de inte göra. De behövde åtminstone försöka komma överens med och respektera varandra.

Michael nickade, det var åtmisntone det enda som han hade kunnat komma på. Det fick fungera som lösning för stunden, och framtiden fick bli ett senare problem. Det fick dem ta då, utefter hur läget såg ut. Tänk vad mycket enklare allting skulle ha varit om han faktiskt var kär i henne, men det var omöjligt kändes det som. Även om det skulle förenkla saker så trodde inte han på att man skulle kunna ha sån tur, utan mer att saker blev som det blev. Och att de skulle bli kära i varandra efter en sån här start kändes inte lovande alls. Han nickade ännu en gång.
"Ja, vi får väl det", instämde han, såg sig omkring lite innan han åter vände blicken emot henne.
"Berätta nåt om dig själv", bad han, om de nu skulle vara gifta så ville iallafall han försöka lära känna henne lite bättre än vad han gjorde.

Då han bad henne berätta något om sig själv stod hon tyst en stund, funderade på något intressant hon kunde dela med sig av. Förmodligen så fann Michael inte mycket med henne intressant, så det spelade knappast någon större roll vad hon än sa.
"Jag tycker om konst. Och att skriva. Och en hel del annat som inte lämpar sig för en med min titel." Rosie gav ifrån sig ett litet humorlöst skratt. Det fanns så mycket som hon inte fick göra, antingen för att hon var kvinna eller så för att hon var en lady. Hon tyckte att det enda hon gjorde om dagarna var att hälsa på hos andra folk med hög status, gå på baler eller äta middag tillsammans med gäster som var bjudna hem till dem. Och då förväntades hon mest bara att se fin ut. Som om hon inte dög till annat.
"Och vad har du att berätta om dig själv?"

Michael lyssnade, hade från början inte varit särskilt nyfiken på henne men nu när de var gifta så tyckte han att han faktiskt fick anstränga sig mer. Vem vet, han kanske hittade nåt intressant med henne. Och han blev faktiskt inte besviken, han tyckte det verkade rätt intressant att hon inte var nån typisk lady.
"En hel del annat?", sade han frågande, en vädjan om att hon skulle berätta mer om det. Det var iallafall mer intressant att prata om henne än om sig själv. Han ryckte lätt på axlarna då hon frågade om honom.
"Inte så mycket. Jag gillar ridning, och trivs faktiskt rätt bra med att sköta ett gods på det här viset. Men inte nu med allt som pågår", sade han, det var långt ifrån någon hemlighet att han själv varit i armen, och han vantrivdes egentligen med att vara tillbaks medans vännerna var kvar och slogs.