Not what I wanted [PRS]

Konversationen mellan Mr Huaze och Samuel fortgick där i käket medan Ms Lewis förberedde det sista inför middagen. Weimin, som egentligen borde hjälpt till eller åtminstone varit lite sällskaplig, satt högst upp i trappen och kliade den tredje katten på magen med en rad vassa klor i handen. Men eftersom han var som han var, brydde han sig inte direkt. Djur hade han alltid gillat, främst katter.
Samtidigt, på våningen under, hade Zihao spänt blicken i Joshua. Tröjans urringning var fortfarande uppdragen över både mun och näsa på honom och de nästintill svarta ögonen hade blivit en aning större. Nåväl, han satt åtminstone inte och blängde som en galning längre. Litet framsteg? Yes, men det var ju trots allt ändå ett framsteg. Applåder.
”Helt ärligt tror jag inte att hon gillar mig..jag luktar nog bara konstigt”, muttrade den yngre brodern efter en lång stunds tystnad och vek undan med blicken. Från att nyss ha sett mordisk värre ut, utstrålade han istället en uppgivenhet som hette duga. Ögonen var stora och luggen hade glidit ner över pannan på honom. För tillfället var det svart, även om han planerade att färga det mörkgrått. Det var så han kände sig i princip hela tiden, så varför inte spegla den känslan? Plus att han säkert ändå skulle bli gråhårig i förtid. Tycka synd om sig själv kan man alltid göra, speciellt om man heter Huaze Zihao.
”Hundar har en tendens att gilla Zihao”, protesterade Yaosu kvickt och ruskade på huvudet åt sin yngre bror. ”Sluta vara så förbaskat butter”, fortsatte han och puttade till sjuttonåringen, så pass att tröjans urringning gled tillbaka till sin rätta plats. Han var egentligen inte supersmal, men nyckelbenen var ändå väldefinierade och hade någon fått för sig att dra upp tröjan på honom hade de blivit bemötta av en ganska trevlig syn. Egentligen hade han ingenting att skämmas över, förutom ett ärr här och där. Fast nu var det ju så att han gjort det i vilket fall. De befann sig ju på okänt vatten, nästan bokstavligen med tanke på sjön några meter bort.

När Haru ätit klart, skuttar hon upp i knät på slytherinaren där hon sedan börjar nosa febrilt. Jodå, de flesta hundar tyckte nog ändå att han luktade riktigt underligt. Det måste ha varit förvirrande, minst sagt.
”Jag säger ju det, hon tycker bara att jag luktar konstigt”, knorrade Zihao och gav Haru en trött blick. Hundar. Suck. Varför kunde de inte bara haft katter?
”Äsch då”, svarade Yaosu och vände de bruna ögonen upp mot Joshua med ett snett leende strykandes över läpparna. ”Du går ditt sjätte år nu va?” Undrade han och plockade upp den lilla hunden, räddade därmed sin yngre bror från de sliskiga pussarna. Fast vänta nu, för nu hade hans kära bror snott tillbaka fluffbollen.
Kanske det verkade underligt för alla andra att Haru var så intresserad av Zihao, men det var nog ändå helt okej trots allt. Sjuttonåringen kände sig redan oönskad i huset och hunden tyckte uppenbarligen att han var intressant. Det kändes alltid bra att ha någon som uppskattade ens närvaro liksom. Till och med om det var en hund som uppskattade den. Sak samma.

Joshua kan verkligen inte undgå att le åt Zihaos påstående, vilket verkligen inte händer ofta. Om Yaosu inte varit närvarande i vardagsrummet hade han nog hållit det inne pågrund av lite rädsla. Det är uppenbarligen inte meningen att tas som ett skämt, och kanske den ett år äldre skulle ta illa upp om en töntig liten Gryffindorare skrattade åt honom, speciellt om den töntiga Gryffindoraren heter Joshua. Förnedrande. Men han finner det roande, även om han själv inte känner någon konstig lukt från Zihao. Det är väl lite det som är skillnaden, hundar har så himla mycket bättre luktsinne. Med tanke på hur Haru slickar den långa krabaten i ansiktet däremot, verkar det inte som att hon har något större bekymmer med lukten. Slytherineleven verkar inte direkt uppskatta allt lurv eller en sträv tunga i ansiktet på honom, hur någon inte kan göra det är fortfarande orimligt för Joshua.
”Det kanske är en blandning av både och,” det har nog varit en del människor som kommit med lite främmande dofter över sig, men aldrig har Haru reagerat på samma sätt. Varken deras farmor som luktar, tja.. lite gammalt och alldeles för mycket kaffe eller deras kusin som druckit lite väl mycket alkohol har fått fram samma reaktion. ”Gillar du bättre om katter?” Frågar Joshua trevandes, osäker på om han vågar skapa konversation med den andre eller inte, när en ut av de små katterna strosar förbi. Hon verkar nyfiken på vad det är som inträffar i den andra sidan av soffan, och strax därpå skuttar hon tillbaka up i soffan. Inte lika klängig, men nästintill lika lurvig och fällande som Haru.

Frågan som ställs gör Joshua lite förvånad. Han brukar inte direkt ha så många som börjar konversera med honom förutom sina egna vänner, framförallt inte på Hogwarts. Blicken glider från Zihao med den lilla katten, till den äldre brodern med den lite större vovven. Juste. Senaste gången de stötte på varandra var för två år sedan, och vid det laget hade Joshua bara varit fjorton. Inte konstigt att han föll pladask för Yaosu.
”Jo, det gör jag. Sen är det bara ett år kvar tills jag får plugga på annan plats,” svarar han aningen trumpet medan lilla Lucy, den andre av katterna slår sig ner i hans knä. Hennes lilla tass leker förstrött med tyget på hans stickade tröja. Stickade kläder, hennes favoritleksak. ”Och du studerar till att få jobb på trolldomsministeriet, eller minns jag fullständigt fel?”

Både katter och hundar, extremt mycket fluff på en och samma gång. Allt det lurviga fick Zihao att dra lite på mungiporna, så att ett av de där trevliga leende kikade fram. Fingrarna drogs förstrött genom kattens lurviga päls och därefter genom hundens. Precis som Weimin tyckte sjuttonåringen om djur, även om han kunde bli smått frustrerad över deras nyfikenhet då och då. Det var nämligen inte alltid en dans på rosor att bli extra uppmärksammad av vartenda djur. Fåglar gillade att attackera honom från absolut ingenstans, katter hade oftast blandade reaktioner och hundar blev mest förvirrade. Vad var egentligen den där långa, slanka varelsen? Någon jävla hybrid? Well, rent tekniskt sett var det väl så man kunde de på saken.
”Kanske”, svarade Zihao och ryckte lätt på axlarna, när den lilla lurviga katten klättrade uppför bröstkorgen på honom. Fan, hur kan man ens hålla hjärtat från att smält vid situationer som dessa? Förbaskat. Han var ju sur! Sur och tvär och trött. Varför satt han då och log som en idiot?
”Jag gillar väl egentligen alla djur”, fortsatte han sedan och rynkade på ögonbrynen. ”Speciellt om de gillar mig tillbaka..men ibland kan det bli lite kvävande när de typ flockas”, förklarade han och kliade frånvarande katten, som bosatt sig i hans famn, bakom örat. Hade de någonsin haft en så pass sansad konversation innan? Den äldre av de två eleverna kunde verkligen inte komma ihåg att någonting liknande inträffat innan. I vanliga fall var han den som knuffade undan Joshua i korridorerna, knäppte till honom i bakhuvudet med pekfingret och en massa annat dumt. Nej, Zihao visste inte varför han höll på så, men det var så det var. Nu skulle det väl däremot sluta, annars skulle, som sagt, någon säkert bli mördad i slutändan. Sådär, bra tankesätt! Försök att bete dig anständigt från och med nu. Duktig pojke.

”Nej, du kommer ihåg rätt”, försäkrade Yaosu, vilket väckte Zihao från alla röriga tankar. ”Jag pluggar till auror på ministeriet”, berättade han fortsättningsvis och vilade blicken på sextonåringen. Han var sig ganska lik, eller hur? Det kändes åtminstone som det. Längden hade inte ändrat på sig särskilt mycket, kinderna var fortfarande puffiga och ögonen stora och oskyldiga. Lustigt, med tanke på att Zihaos ögon också var stora, men allt annat än oskyldiga.
”Vad ska du plugga till då? Eller har du inte tänkt på det än?” Frågade han och släppte ner Haru på golvet. Någon hade nämligen ropat att maten var färdig, troligen Ms Lewis. Orolig? Jadå, främst eftersom Zihaos bordsskick var pinsamt dåligt. Familjen Huaze skulle säkerligen få skämmas riktigt rejält.

Gillar Zihao alla djur? På ett sätt förvånar det Joshua, på ett annat inte. Han verkar inte riktigt uppskatta människors sällskap, och kanske finner djuren mindre komplicerade. Men baserat på det enda som Joshua sett och vet om den äldre så känns det lite konstigt.. hur någon så vresig kan sitta och gosa med en massa lurviga djur. Man lär sig någonting nytt varje dag, och den här dagen är inte något undantag. Humöret verkar skifta rätt rejält hos den andre, den bittra minen försvinner och ersätts av ett godhjärtat leende, ögonen blir större. Zihao ser inte ut att vara på sin vakt lika mycket som innan, vilket är något helt nytt för sextonåringen. De smala ögonen och den sura minen har blivit något av det han lagt märke till mest när det kommer till den äldre. Det visar väl hur ytlig Joshua egentligen är. Kanske mindre än många andra, men han är fortfarande dömande. Nu kanske de fem åren som gått rättfärdigar det, han vet inte riktigt.
”Mhm, alla fyra kanske sover hos dig inatt, vem vet.” Mumlar Joshua lika frånvarande som Zihao, med blicken fäst på Lucy i sin famn. I vanliga fall brukar de tre katterna och Haru lägga sig lite var som, men eftersom att alla gillar någorlunda mycket gos händer det flera gånger att de sover hos honom eller Samuel. Eller ja, Cissi är inte riktigt lika förtjust i att dela på de stora personerna, så om de andra tre är hos Samuel, skuttar hon till Joshua, eller tvärtom. Förhoppningsvis kommer inte Slytherineleven att ta all gos ifrån honom, då blir Joshua måttligt besviken.

Har du inte tänkt på det än? Oj, Yaosu känner nog honom inte så bra. Joshua har planerat sin framtid ända sedan sju årsålder, och förvisso har funderingarna förändrats än del, men ändå. Han har funderat på allt mellan stora val som vad han ska studera till, vad han vill arbeta med, till vad han ska ha för möbler och vad han ska äta i veckan. Detta däremot kommer nog skrämma iväg dem bägge två. Det är inte direkt något som folk brukar tycka om att leva med, ett kontrollfreak som behöver minst två dagar planering till allt. Det är rätt jobbigt för Joshua också, hans liv har nästan aldrig varit särskilt spontant. Men det är en del av OCD:n han ärvt av sin mor, och efter alla år har även detta blivit en vana. Som sagt, inte berätta för Yaosu eller Zihao, nej, nej, nej. Sjuttonåringen skulle kunna reta honom ännu mer, göra saker och ting ännu svårare. Dock låter han sig själv le åt den lilla frågan, för tänkt på det har han definitivt.
”Jag har tänkt på det, definitivt.” Berättar Joshua och ställer sig upp han också. ”Jag riktar på att plugga till auror, det har varit drömjobbet sen länge.” Lilla Lucy skuttar besviket ner på golvet, och rullar ihop sig till en liten lurvboll på golvet istället.

Fyra små fluffbollar i sängen under natten? Visst, det tackade sjuttonåringen inte nej till. Joshua verkade aningen bitter över det faktumet, men kanske han inte skulle klagat om han visste varför djuren var så förbaskat intresserade av honom. En gång i månaden lät kanske inte så förfärligt. Fast det var ju just det, att det inte lät särskilt hemskt trots att det var det. Jävligt hemskt faktiskt. Tolv gånger per år. Sex hela dygn, om inte ännu mer. Det var nästan 2 procent av året. Matematik, det var han en liten jävel på minsann.
”Äh, om alla ska sova med mig kommer jag inte att få plats, så kan ge några till dig”, försäkrade Zihao och kom upp på benen, fortfarande med katten i säkert förvar i famnen. Han svajade till lite och det svartnade framför ögonen en ganska bra stund, vilket ledde till att Yaosu slängde en stödjande arm runt axlarna på honom. De var ungefär lika långa, även om den äldre kanske var en aning kortare. Äsch, vad spelade det för roll? Stödet hjälpte och hindrade den yngre från att falla rakt på näsan. Som om inte den förra fullmånen varit illa nog. Ärret som löpte över vänster öga vittnade för det.
”Går det?” Undrade Yaosu tyst och betraktade slytherinaren med rynkade ögonbryn. ”Det kanske inte var någon bra idé att släpa med dig ändå..” mumlade han sedan och kände trevande på den längres panna. Feber, definitivt feber. Han sänkte så småningom handen och fokuserade istället de mörka ögonen på Joshua, i samband som de långsamt rörde sig mot köket. Suck, han fick så gott som släpa med sig Zihao och katten, de borde inte ha låtit honom sätta sig ner.

”Mhm, som mig då”, konstaterade Yaosu när de steg in i köket, där det doftade ljuvligt av all den goda maten. Även om Zihao var otroligt slö och kände sig allt analt än pigg, drog magen genast igång att skrika efter mat. Han var verkligen alltid hungrig, det var ett faktum. Och maten doftade väldigt gott. Japp, nu skulle alla andra få skämmas riktigt rejält, då han säkerligen inte skulle kunna hindra sig själv från att trycka in maten i munnen. Usch vilken röra det skulle bli. Humörsvängningarna gjorde allting tiden gånger värre också, och blev bara värre och värre allt eftersom dagarna passerade. Såret i ansiktet hade knappt hunnit läka färdigt än.
Mr Huaze slängde en hastig blick mot de två sönerna, när placerade ett fat med stekta grönsaker på bordet.
”Feber?” Frågade han och rätade på sig, med ögonen flackande mellan nittonåringen och sjuttonåringen. Ibland var det praktiskt att kunna prata ett helt annat språk så att alla i rummet inte förstod vad som sades. Väldigt smidigt.
”Japp”, svarade Yaosu och tryckte ner Zihao på en ledig stol. ”Han är ostadig på benen också.” Jävla helvetes middag. Blä.

Åh.. det var inte direkt så att Joshua ville ha alla lurvbollar för sig själv, riktigt så bortskämd är han inte. Vid det här tillfället verkar det som att Zihao skulle behöva lurvbollarnas sällskap mer än honom, det är väl bara av ren vana som gryffindoraren inte kommer sova lika bra om natten. Men det är ingen fara direkt. Precis som han ska påpeka att han skulle må bra av att inte konstant vara omringad av lurviga djur, så verkar det som att den ett år äldre svimmar. Rejält. Handen hinner ta tag om Zihaos bröstkorg, och i en sekund blev han förvånad över att han kunde hålla den andre uppe på fötter. Han hade förväntat sig att falla ner på golvet, och kanske lindra smällen för Slytherineleven istället. Det var rent önsketänkande, att han skulle kunna hålla någon så lång som Zihao uppe på fötter. Nej, det var Yaosus förtjänst. Jösses, Joshua som för en sekund trott att han blivit stålmannen eller något, men icke. Utan att säga något sjunker sextonåringen ner i djup utredande. Svimningen, Yaosus hand som per automatik lyfte sig mot hans lillebrors panna, ärret tvärs över ögat. Joshua har ingenting med saken att göra, men han kan inte undgå att fundera över det, analysera de två brödernas beteende. Jaså.

Att den besökande familjen sedan börjar prata på kinesiska är en annan liten ledtråd. Joshua bestämmer sig för att inte svara den äldste Hauze brodern, främst för att tankarna är lite för många och starka. Faktumet att han och Yaosu blivit intresserade av samma jobb spelar absolut ingen roll vid det här laget.
”Det kanske är bättre om Zihao äter i vardagsrummet? I värmen, och där han kan ligga ner?” Uppenbarligen skulle den ett år äldre behöva ligga ner och ta det lite lugnt, inte anstränga sig för mycket. Ibland kan bara att sitta på en stol bli för mycket, plus verkade han mycket mer bekväm där än här i köket. Där fönsterna står på glänt och regnet öser ner. Samuel verkar bara vara road av hela situationen, små ler bakom sin hand medan ögonen fokuserar på maten. Sjuttonåringen tycker säkert att han förtjänar det, riktigt jävla mycket.
”Ja, kanske det,” påpekar modern och stryker bort några hårstrån från sin yngsta sons panna innan hon långsamt hukar sig ner bredvid Zihao. Hon frågar om hon får känna på pannan, som den sjuksköterska hon är, och stryker även bort några mörka lockar från hans panna. ”Kanske det är bäst om du äter i vardagsrummet, vad tycker du?”

Allt Zihao ville göra för tillfället var att lägga huvudet på bordet och tugga på maten samtidigt. Han sneglade osäkert på Ms Lewis innan han nickade och hon placerade en av händerna över pannan på honom. Den var väldigt sval och skön mot den brännheta pannan.
”Jo, kanske”, mumlade sjuttonåringen och sänkte blicken. Inte undra på att han känt sig så motvillig och risig. Förvisso var han ju alltid en gnutta vresig och sur, men inte på den här nivån. Han hade ju nästan blivit förvånad själv över sitt ruttna beteende, främst mot Ms Lewis som han knappt hälsat på. Som tur var verkade hon inte hålla agg mot honom i alla fall, utan behandlade honom mer moderligt än hans egen mor skulle ha gjort. Det kändes faktiskt bra, väldigt bra - någonting han aldrig upplevt innan.
”Eller alltså ja, om det inte är till allt för mycket besvär”, förtydligade han sedan när han såg faderns blick. Otrevlig kunde han vara i skolan, det skulle ändå bara sluta illa om han betedde sig så nu. Därför pressade han fram ett av de där fina leendena, precis som Yaosu föreslagit innan. Bete dig Zihao, bete dig. Ms Lewis är trevlig och du vet mycket väl att du redan fattat tycke för henne.
”Då tycker jag att vi gör så”, konstaterade hon och gav slytherinaren en liten klapp på kinden, samtidigt som hon slängde iväg en helst ogillande blick mot Samuel. Båda föräldrarna förstod självfallet att deras respektive söner inte kom särskilt bra överens, eller åtminstone några av dessa, men någon måtta fick det vara. Förr eller senare skulle de flytta ihop och då var det att hålla sams som gällde. Punkt slut. Den konversationen hade de två vuxna haft x antal gånger redan.

Det dröjde ett slag innan Zihao lyckades ta sig upp på fötter och när han väl gjorde det svajade han återigen till. Fram och tillbaka, sida till sida. Yaosu var snabbt uppe på benen igen för att stödja sjuttonåringen. Febern hade verkligen slagit till hårt, hårt och snabbt. Brukade den inte komma samma kväll som den där förbaskade fullmånen? Kanske stressen hade tagit lite for hårt på honom.
”Joshua, kan du plocka med lite mat åt honom?” Bad Mr Huaze och kliade sig själv mellan ögonbrynen. ”Eller vänta lite”, fortsatte han hastigt och började slänga på en hel hög av mat på sonens tallrik, som han sedan räckte mot sextonåringen. ”Sådär, han äter mer än en häst.” Nej, det där var faktiskt inte ett skämt och inte heller en överdrift.

Det var väl tur det.. om de inte tillåtit stackarn att ligga i soffan hade nog Joshua blivit förbannad. Trots att han fortfarande ogillar Zihao en stor mängd. Mr Hauze hade nog inte låtit honom lämna matbordet, det är så lätt att bli beroende av artigheter och inte låta någonting gå fel. Modern gör ibland likadant, men aldrig beroende på sönernas dåvarande mående. Samuel rycker försiktigt i sin lillebrors stickade ärm, precis som den lilla katten tidigare gjort, och lydigt lutar han sig ner för att lyssna.
”Ska vi bära ut honom inatt? Låta honom ligga i kylan..” Viskar sjuttonåringen med ett leende tydligt sökande efter hämnd. Om Ms Lewis hört dem hade det blivit ett litet slag mot bakhuvudet och en rejäl utskällning, men Joshua kan bara himla med ögonen åt honom. Han skulle älska att se Zihao, personen som retat honom under alla år, utläst i kylan alldeles våt av regnet, så är han lite för godhjärtad för det.
”Kanske jag bär och låser ut dig,” skjuter Joshua kvickt med flackande blick. De mörka ögonen glider från sin bror till de två äldre Hauze bröderna.
”Åh, du skulle aldrig orka mig, det vet du.” Jo.. men det tänker inte sextonåringen medge. Han är lite svag, men det tänker han inte låta Samuel glädja sig av.

”Absolut,” Joshua retar på ryggen och blickar ner på maten som Mr Hauze lägger upp på en ut av tallrikarna. Proppfull. Han påminner sig om att omständigheterna som Zihao befinner sig i höjer aptiten och hungern rejält, att mätta en stor varg är inte direkt så lätt. Dock är Joshua lite mer avvikande när det kommer till mat, ännu ett sätt som han och Zihao är helt olika varandra på, uppenbarligen. Nja, mat är ett dilemma, och har länge varit. Joshua tar emot tallriken fylld med mat, och häller upp lite dricka i ett glas. ”Om du vill ha mer får du säga till så fixar jag.” Försäkrar han den ett år äldre. Att hitta honom avsvimmad i vardagsrummet i ett tappert försök att hämta mer mat vill de ju inte. Balanserande på maten och drickan börjar han röra sig in mot vardagsrummet igen, vilket gör Haru väldigt, väldigt glad. Hon är lite trött på att försöka leka med Cissi.

Det var under tystnad som Zihao följde efter Joshua, fortfarande halvt yr och slö som bara den. Yaosu fick återigen hjälpa sin yngre bror att röra sig över trägolvet, in mot vardagsrummet där han släppte ner sjuttonåringen på soffan. Där gled denne ner, djupt bland kuddarna med en filt över benen och fötterna. Strax därpå kom en synnerligen uttråkad Haru och skuttade upp rakt i knät på honom, där hon sedan lade sig tillrätta i väntan på att bli ompysslad. Hon kunde väl troligen känna på sig allt det där med fullmånen och så vidare, hur slytherinarens inälvor redan vred och vände på sig, hur temperaturen var extra hög och huden blek. Lewis familjen kanske inte märkte någonting, speciellt med tanke på att de knappast såg Zihao särskilt ofta och därmed inte kunde avgöra hur pass annorlunda han såg ut. Eller jo, han och Samuel gick ju faktiskt i samla årskurs och hade relativt många lektioner tillsammans. Men då brukade den längre av dem sitta längst bak i klassrummet, totalt ointresserad med blicken riktad mot fönstret. Så snart han hade chansen valde han just den platsen, vid fönstret så långt vak i salen som möjligt. Samma sak gällde sovsalen, där hans säng var intryckt i ett av hörnen. Lite personal space var alltid uppskattat.

Tankarna vandrade så sakteliga iväg. Bära ut honom under natten och lämna honom i regnet? Jo tjena, för den planen var ju absolut genial. Hade de inte lärt sig vad lågmäldhet var? Eller att alla varulvar var olika, därmed att en och en annan blev lite extra känslig i sinnena runt fullmånen? Idioter. Försökte de sig på något sådant skulle de få sina nackar brutna, eller åtminstone ett ben eller två.
”Nej, det här blir nog bra”, mumlade Zihao tankspritt och sneglade upp mot sextonåringen, just som Yaosu gick tillbaka in i köket efter att ha stoppat om sin yngre bror riktigt ordentligt. ”Alltså om jag behöver någonting så kan jag fixa det själv, så jävla sjuk är jag inte”, fortsatte han och sänkte blicken, med ett bittert leende dansandes över de torra läpparna. Sjuk? Nej. Hjälplös? Mer än så. Fast det behövde ju varken Joshua eller Samuel veta, för då kunde de ju ta vara på informationen och använda den mot honom.
”Bara..gå och njut av middagen, I guess.”

Det är inte så att Joshua försöker underminera slytherineleven genom att komma och ge honom en massa mat, definitivt inte. Men det kanske är den uppfattningen Zihao har, efter alla år som de ogillat varandra skulle det väl ändå inte komma som en överraskning, eller hur? Den andre måste tycka illa om Joshua, annars hade de inte haft de problem med varandra som de faktiskt har. Hur som helst har sextonåringen inga sådana baktankar, kanske han varit lite mer självsäker om han någon gång låtit sig ha det, men icke. Även om de två Lewis bröderna blivit uppfostrade av samma mor så har de blivit rätt olika varandra, både utseendemässigt och personligheten. Mycket tid på studier och skolan, det har de bägge två. Men Samuel har alltid varit mycket bättre på att stå upp för sig själv och sin bror, plus hämnats en hel del. Det är väl en ut av de saker som de äldre i syskonskaran brukar finna tycke för. Yaosu är antagligen likadan på någon nivå. Hur som helst, olika är de. Med en lätt liten suck ställer Joshua ner tallriken och glaset framför Zihao innan han febrilt börjar leta efter lite medicin åt honom. Tänk om han smittas, och Joshua blir sjuk första dagen i skolan? Nej, något sådant kommer inte på tal, bara tanken skulle få en enorm mängd med panik att stapla ihop sig.

”Om du svimmar här inne bara för att du vill hämta mat, kommer vi nog inte märka det på ett tag. Det är bäst att hålla dig borta från att svimma igen, tycker du inte det?” Påpekar sextonåringen i ett litet mumlande medan han lägger upp några alvedon på bordet. Kanske det skulle hjälpa, kanske inte. Febern som Zihao har är inte likadan som de vanliga, tvåbenta människor kanske får ibland. För Joshua som länge studerat både läkekonst och varulvar är det rätt uppenbart, kanske Samuel varit lite för upptagen med sitt för att ha snappat upp det. De bägge bröderna brukar vara väldigt duktiga på det. Tanken på mat, oberoende av all mängd eller rätter som står där inne, som han själv lagat, finner han ingen aptit för det. Nu skulle han säkerligen lämna rummet om Zihao verkligen vill att han ska det, bli lämnad ifred. Men Joshua själv skulle behöva en liten katt i famnen och bara somna utan middag för dagen. ”Vill du bli lämnad ifred?”