Not about angels [boknörd_ & Velleity]

Nico skrattar till, skakar på huvudet.
"Jag skulle kunna tänka mig att de är lite som Yin och Yang? Poseidon-och Athenabarn - så otroligt lika men ändå polära motsatser, om du fattar min mening. Han måste vara en speciell typ, den där Percy, om Annabeth kom överens så bra med honom. Något sade Nico att Barbie-kopian (Gucci-version, kanske) inte kom särskilt bra överens med så många personer, dels på grund av hennes brutala personlighet, dels på grund av att hon verkade väldigt hotfull av sig.
Nico reflekterar lite över Leas fråga. Den förbryllar honom, liksom hela hon gör, för han förväntar den sig inte. Ingen ställer honom den frågan. Klaven förutsätter, såklart, att han ska fortsätta vara deras lilla uppvisningtrofé och kanske vara deras räddare i nöden så fort minsta lilla sak händer, för han är bevis på att änglablodet gör en perfekt. Hans familj förväntar sig väl att han ska fortsätta som skuggjägare, som alla andra, vilket han i och för sig inte har något emot - han älskar att slåss. Han älskar att vara skuggjägare. Inte en del av communityt, men själva uppdraget.
"Jag vet inte", svarar han sedan, ärligt. "Jag vill fortsätta som jag gör nu. Bekämpa demoner, du vet. Inte nödvändigtvis kriga - det är ytterst utmattande. Om du menar något mundänt - har inte tänkt på det, men det skulle vara kul att prova nån gång. Vad vet jag inte.. musiker? Simon hade ju det här bandet.. The Mortal Instruments. Kan ju bli sångare där tillfälligt?" Nico rycker på axlarna, betraktar den lilla blomman Lea snurrar mellan fingrarna. Så delikat, så skör.

Lea ler lite åt Nicos påstående om Percy och Annabeth.
"Jaa, det är lite som Yin och Yang, men de kompletterar varandra på ett väldigt beundransvärt sett." säger hon. Hon har alltid avundats Percy och Annabeth lite för att de har varandra. Även om Lea trivs bäst själv så blir hon både imponerad och lätt avundsjuk av dem.
"Asså jag tycker hela demon grejen verkar rätt coolt?? Liksom du har ju gjort fler bra saker för världen än vad de flesta i det här lägret gjort tillsammans. " säger hon. "Det där med att krigande är utmattande kan jag förstå, även om jag aldrig vart i krig så är det inte allt för svårt att föreställa sig." tilläger hon sedan.
"Kan du sjunga??" frågar hon nyfiket när han berättar om den där Simons band. Lea drar lätt på munnen vid tanken på en sjungande Nico, rätt gulligt ändå.

Hon kollar ut över havet och ser att solen vandrat ytterligare en bit över den klar blå himlen. En lätt vindbris drar över stranden och hon huttrar till av den plötsliga kylan, även om det är lite skönt att slippa den extrema värmen. Något med att sitta under ett träd och känna vindens bris påminner henne om somrarna hon brukade tillbringa med sin familj. Ett sorgset uttryck far över hennes ansikte men hon skyndar sig med att få bort det. Det är ingen ide att hon är ledsen bara för att hon saknar sin familj och gamla tider, tiderna skulle inte komma tillbaka för det och hennes familj skulle hon inte få träffa fortare heller. Hon undrar vad hennes familj sysslar med just nu? Hennes pappa var förmodligen på en av hans resor med jobbet till Europa, inte för att hon vet vad han gör där men han verkar ofta va glad när han kommer tillbaka. Och hennes syskon sysslade förmodligen med något i stil med att spela spel eller bada i havet tillsammans med Hannah.
Lea fortsätter snurra blomman mellan fingrarna och bländas lite lätt av blommans skönhet.

"Så kan man ju också se det, antar jag", svarar Nico. Hans ton blir lite mer ansträngd med mening, men han lägger på en mjuk mask av ödmjukhet över ansiktet. "Jag älskar att strida", fortsätter han, känner själv hur blicken börjar tindra av förtjusning. "Det är.. svårt att förklara. En slags kallhet lägger sig över en, du fokuserar bara på ditt uppdrag, det sjunger i blodet för det är vad du är skapt för att göra, du vet?". Han försöker sitt bästa med att vara helt ärlig utan att säga allt för mycket - vilket annars inte kräver någon ansträngning. Dumma Lea. "Det kanske låter robotiskt, men jag är ju gjord för det. Tur bara att jag älskar det också, liksom, tills folk börjar dö, skadas och försvinna, när det blir ändlösa nätter av oro och strategi och tänkande när det väl blir krig. "
Nico suckar, skakar bort tankarna som får en kvävande klump att bildas i halsen. Han vill inte minnas.
"Det beror väl på vem man frågar", svarar han hennes andra fråga, ler snett. "Musikalisk är jag väl till en viss nivå - frågar man Gabriela är jag till och med ett musikaliskt geni." Han skrattar till, rullar bak axlarna lite. "Det skadar ju inte att fråga dem, i guess."
Han lägger märke till en sorgsenhet i Leas uttryck som han känner igen så, så väl. Hemlängtan. Åh, vad han känner igen sig. Att flytta mellan NYC och Idris hade inte varit roligt - särskilt eftersom att Idris var såpass osäkert under en tid, vilket gjorde att de gemensamma helgerna med fadern och bröderna i familjehemmet blivit allt färre och tillsist blivit snabba möten på små, undangömda snabbmatsställen. Nicos fingrar berör omedvetet den lilla medaljongen."Blessed be the Angel my strength, who teaches my hands to war, and my fingers to fight." Nico skakar än en gång på huvudet, påminner sig själv om att inte fråga Lea om sitt hem - trots att han spillt en hel del av sina undangömda tankar (det behöver inte hon veta) känner de inte varandra tillräckligt bra för att han ska börja snoka i hennes liv. Han ställer sig upp, borstar av byxorna efter eventuella grässtrån, räcker ut handen till Lea för att hjälpa henne upp.
"Det låter som att folk badar här", säger han nyfiket. "Kan man göra det?"

Lea blir förundrad av Nicos förklaring om hur det är att strida. Hur kan man stå ut med tanken på att man kan göra något lite misstag och så är allt över? Eller att andras liv kan hända på en själv? Det är verkligen något som hon beundrar Nico för. För att inte tala om det faktum att folk faktiskt dör.
När Nico reser sig upp och erbjuder henne hjälp upp tar hon hans hand och reser sig upp innan hon släpper den igen.
"Japp. Det är faktiskt en ganska trevlig strand." säger hon med ett litet leende. Tillsammans med Nico går hon bort mot stranden och får snabbt syn på ett flertal bekanta ansikten. Apollon barnen Elsa, William och Teodor och Några av Afrodites döttrar som ligger och solar på den varma stranden. I vattenet syns även ett flertal personer, bland annat hennes halvsyster Alina. Hon har alltså lyckats ta sig upp ur sängen tillslut.
Lea ställer sig längst ner på stranden och doppar handen i vattnet. Vattnet är faktiskt ganska så varmt så hon sätter sig på huk och ritar mönster i vattnet med ena handen. Plötsligt kommer Alina fram till henne och stänker vatten rakt i hennes ansikte.
"Vad i?!!! Alina! Det där ska du få för!" utropar Lea och skvätter en massa vatten rakt på Alina som såklart inte bryr sig då hon redan är genomblöt. Alina börjar skratta och det tar inte lång tid innan Lea faller in i skrattet och skvätter lite mer vatten åt Alinas håll.

Nico kan inte förmå sig att dölja mungipan, som sådär envist dras uppåt i ett halvsmil. Han flyttar bort blicken från de två dyngsura, skrikskrattande tjejerna för att stirra in i ett par bruna, rådjursliknande ögon. Det var en ansträngning att inte rycka till av överraskning, och hon verkade vara minst lika skrämd av att han vänt sig om. Hon ser vettskrämd ut med de stora uppspärrade ögonen. Hennes hår är blont, men inte i samma varma nyans som Annabeths utan kallare, silkeslent och platt. Hon är rätt söt, når en längd på kanske 155 centimeter ("längd" är nog fel ord) med nätt näsa, smalt ansikte, liten mun med fyllig läppar och permanenta skrattgropar. Hon kan dock inte mäta sig mot killen som tornar upp mot himlen bredvid henne (man ska ju inte jämföra egentligen). Han är vacker och utstrålar makt, med stormiga, otroligt intensivt havsgröna ögon med ett sarkastiskt ansiktsuttryck, surfarbränna och ett ostyrigt svall med kolsvarta lockar. Han har en simmares fysik; muskulös men sådär slank. Hans käklinje är otroligt definierad. Holy moly. Han ser ut som en grekisk gud, och Nico vet genast vem killen är utan att någonsin ha träffat honom.
"Percy Jackson", hälsar killen, sträcker fram handen. Nico skakar den, presenterar sig själv till vilket killen svarar med ett kort "Jag vet".
Tjejen bredvid sträcker skakigt fram handen. Hela hon darrar när hon säger att hennes namn är Katherine - "Katie", lyckas hon pipa fram. Fjorton år och dotter till Nemesis. Han vet inte varför han behöver veta det sista, men hon säger det ändå. Katherine är tydligen ny på lägret och de (Percy och Annabeth) hittade henne i skogarna för någon vecka sen. De skiljs åt nästan direkt efter, för Nico hämtar sina badbyxor från stugan och byter om. Några av Apollonbarnen som antingen spänner och spelar på något instrument eller skjuter pilbågar snett mittemot Afrodites stuga brister ut i fnittringar och viftade ögonfransar när han går tillbaks mot strandkanten.
När han väl når till sitt mål har skratten blivit till skrik av fasa.


EDIT:

Vattenkriget fortsätter en stund och Lea faller i vattnet ett flertal gånger. Efter en stund bestämmer hon sig för att gå upp till stugan och ta på sig badkläder för att slippa se ut som en katt drypande av vatten. Hon springer upp till stugan, öppnar dörren och går in.

När hon väl har bytt om går hon tillbaka till stranden och sätter sig i sanden för att torka lite. Hon sitter och ritar små mönster i sanden när hon plötsligt hör någon skrika, ett högt skärande skrik. Lea tittar upp och ser först inget konstigt, men sedan får hon syn på den som skrek. Det var Alina, och bakom henne syns ett monster som ser värre ut en alla monster hon någonsin sett. Hur hade ett monster tagit sig in på lägret?? Det gick ju inte?? Någon sekund senare får resten av folket syn på monstret och alla börjar skrika på en och samma gång, ett högt och öronbedövande ljud. Monstret rör sig närmare Alina, som sitter som förlamad i vattnet, förmodligen av skräck. Innan Lea vet ordet av har hon sprungit ut i vatten för att få med sig Alina in. Stenarna är hårda och en av dem skär henne i foten men hon känner det knappt. Alina sitter helt orubblig i vattnet och monstret hinner komma väldigt nära innan Lea får upp henne. På vägen tillbaka mot stranden halkar Lea på en sten och gör magplask rakt ner i vattnet. Hon får vatten i hela munnen som hon förtvivlat försöker få ut. När hon väl får vänt sig om och satt sig i vattnet ser hon hur monstret tonar upp sig över henne. Det kalla lugnet hon kände innan försvinner och ersätts av panik.

Scenen som spelas upp framför Nico är lite.. bisarr, minst sagt. Halvblod skriker i panik och försvinner från stranden så fort de kan - en liten del av Nico skäller på dem, kallar dem veklingar - att de inte ens kan försvara sitt eget högkvarter. Han skakar iväg den tanken med en liten nickning. Han är rätt säker på att han är den enda på lägret (utom möjligtvis Keiron?) som stått öga mot öga med en demon. Visserligen har han aldrig stött på en vattendemon i den här formen, men det kanske är en såndär individuell demon som någon framkallat. Äh, han vet inte. Det kanske lönar sig att skicka iväg en signal till Magnus sen.
Demonen har sikte mot Leas kompis - eller Lea. Det är lite svårt att säga, för dess ögon ändrar plats och utseende hela tiden. Den ser ut som en havsorm, men ändå inte. Kroppen är inte fast eller fjällig, utan består av en rinnande vätska som mycket väl skulle kunna spegla vatten men i smältande stearinform. Det luktar svavelsyra över hela stranden när den öppnar munnen och ryter. Det är som i slowmotion han ser Lea falla pladask ner på mage och då handlar han, rör medaljongen och mumlar orden. Han har inget vapen på sig, ordcharm brukar inte direkt vara någon nytta mot giftiga vattendemoner, så lite stöd från ängeln skulle vara till stor nytta.
Nico rör sig tyst, snabbt och smidigt, något som han är expert på, och demonen märker honom inte. Den har fullt upp med att a) antingen skrämma stackars Lea till döds, b) äta upp henne eller c) om den nu blivit ditkallad, utföra dess uppdrag. Skulle alternativ c) stämma, vilket Nico gissar på, dyker en lång rad nya möjligheter han helst inte vill tänka på upp.
Innan han vet ordet av det är han i vattnet, slänger sig ljudlöst med armarna om Lea, pressar handen över hennes mun så hon inte skriker.
Han hade kalkylerar demonens nästa steg rätt, för när de glider under vattnet slår demonkäften ner där de varit för bara några sekunder sedan. Nico hinner se Leas uppspärrade ögon, känna lukten av syra alldeles för nära, känna rörelserna av ormen i vattnet innan den slår till igen. Han stänger ögonen, lossar ena armen om Lea för att krama om medaljongen.
Inget slag kommer.

Lea känner Nicos hand på hennes mun. Om inte den vart där är det fullt möjligt att hon skulle skrikit i ren panik. Nico slänger sig samtidigt och drar med henne en bit bort. Helt plötlsigt slår en lukt emot henne som hon inte kände tidigare. Det luktar som något av ämnena de brukade laborera med på kemin i skolan, men eftersom att hon aldrig var bra på det ämnet så kan hon inte identifiera lukten. Monstret är efter dem igen, men det liknar inget av de monster som hon lärt sig om på lägret. Ett minne slår emot henne. Fyra åriga Lea springer runt i parken i New York med sin pappa. En bit bort uppenbarar sig någon sorts varelse. Så fort hennes pappa får syn på den drar han snabbt upp henne från maken och skyndar iväg därifrån. Lukten från den varelsen påminde lite om den från vatten monstret.
Lea sitter med Nico bredvid sig i vattnet. Vågorna är höga och vinden viner, framför dem tornar monstret upp sig och hon vet att de inte kan undvika det längre. Hon känner hur Nico flyttar sin ena hand till medaljongen han har om halsen. Han har kanske också insett att detta är slutet. Så det var alltså såhär hon skulle dö? Sittande i vattnet på lägret och bli dödad av ett monster? Inte direkt så hon hade trott att hon skulle dö. Trotts att hon insett sitt öde släpper inte paniken sitt grepp om henne, skulle det göra ont? Vad skulle hända med de andra när hon och Nico var döda? Lea känner tårar på kinderna och blundar i väntan på det slutgiltiga slaget, som inte kommer.
Hon öppnar sakta ögonen och ser att monstret är borta. Borta?! Hon lugnar ner sin flåsande andning och putar till Nico så att han också öppnar ögonen. Vad hade monstret tagit vägen? Det kan väl inte bara försvinna?

Demonen är borta.
Nico släpper taget om Lea, tränger bort bilden av hans grepp runt henne och hennes uppspärrade, kalejdoskopiska ögon som verkar dyka upp lite då och då i hans näthinna.
"Aqua daemonion", mumlar han för sig själv, skakar på huvudet så att vattnet flyr iväg åt alla håll från håret och han känner sig som en blöt katt.
Nico rycker till när en oväntad hand landar på hans axel, skakar om honom rejält och plötsligt står han öga mot öga med Percy Jackson för den andra gången idag, kan han tillägga.
”Vad i helvete hände nyss?” utbrister han, verkar inte lägga märke till Annabeths ”akta språket!” som hörs någonstans i bakgrunden. Nico tror först att han kommer bli utskälld, men Percys ögon lyser inte av upprördhet, besvikelse eller ilska, snarare av både förundran och oro. Att vara havsgudens son och inte veta vad den där demonen nyss varit.. tja, det måste nog vara lite oroväckande, eller?
En genomblöt Lea har tagit sig upp på land, står och skakar bredvid Nico. Hon ser lite uppjagad ut, blicken är lite borta, som om hon inte riktigt hunnit greppa vad som nyss hänt. Själv känner han sig sådär invirad i en filt av fluffigt, kallt lugn som suddar ut all eventuell chock eller rädsla. Kanske är han också lite förvirrad, men han ältar inte mer i de tankarna, hoppas att de får svar av åskådarna.
”Du öppnade en portal!”
Det är Katherine som ropar. Hon kommer trippande bredvid Annabeth och det är en flyktdjursaktig vaksamhet i hennes steg. Det är nästan lite komiskt att allt hon gör påminner Nico om ett råddjur, men han är rätt säker på att hon har fått vara med om saker som gjort henne sådär rädd av sig.
”Det var inte direkt en portal”, är Annabeth snabb med att rätta, klickar med tungan. Hon kommer däremot genast på vem de pratar med, så hon låter rösten mjukna när hon fortsätter. ”Leana, du manipulerade precis diset till att öppna en dörr. Det är fantastiskt, verkligen, ingen har någonsin lyckats göra det förut och bla bla bla, jag är imponerad, jag lovar, men ni har ett möte med Rachel Elizabeth Dare nu genast. ”

Lea lyckas på något märkligt sätt ta sig upp ur vattnet och upp på land. Där hon nu står på sandstranden och skakar. Hon har sock ingen aning om ifall det beror på rädslan för det där monstret, det faktum att monstret försvann eller den plötsliga iskalla kyla som dragit över henne. Det känns lite som om någon kört henne i hennes farmors gamla torktumlare, den som skakade extremt mycket, tillsammans med flera liter isbitar.
Hon är så fast i sina tankar att hon totalt missar alla som kommer dit, hon märker inte ens när Percy går ut till Nico eller när Alina förskräck försöker prata med henne. Vad var det som hände nyss? Det är något hon inte kan komma till underfund med. Efter en stund lyckas hon greppa allt som händer kring henne. Just då kommer även Katherine gående mot Annabeth samtidigt som hon ropar något om att någon öppnat en portal. Vem skulle ha kunnat öppna en portal? Annabeth är snabb med att rätta henne och säga att det var diset som blev manipulerat, men mest förvånad blir hon när hon inser att Annabeth sa hennes namn i samma mening. Skulle hon ha manipulerat diset? Heh skulle inte tro det.
Hon blir ju inte mindre förvånad - och rädd, när Annabeth berättar att de har ett möte med Rachel, oraklet. Vad ska hända vad? Vad innebär detta mötet? Då minns hon en sak hon sa tidigare samma dag, hon sa att hon ville göra något, att det skulle hända något och inte vara samma som alltid. Man ska vara försiktig med vad man önskar sig.

Tillsammans med Nico går hon bort mot Rachel och deras möte. De pratar inte så mycket direkt, Lea är helt fast i sina tankar. Undra vad hennes pappa skulle säga när han fick veta vad som hänt? Hon minns första gången hon såg ett monster och berättade det för sin pappa, då var hon 10. Han hade velat skicka iväg henne någonstans, först nu senare har hon förstått att det måste vart halvblodslägret, men hon hade såklart vägrat.
De kommer fram och möts av en tjej med hyfsat långt och lockigt rött hår, fräknigt ansikte och kläder fulla av färg. Rachel Elisabeth Dare, oraklet.