Eredhel PRS Emma07 & wolfy

"Så vitt jag vet om." Hennes föräldrar hade aldrig sagt något om att hon skulle vara annat än en människa, så det var i den tron hon fortfarande levde. Hon hade ingen anledning att tro någonting annat. Det var åtminstone det hon intalade sig själv om. Candra hällde i sig resten av glasets innehåll innan hon la ifrån sig det med ett litet leende på läpparna. Det var nästan enbart under fester som hon visade upp en livligare sida av sig själv. Tiden hon spenderat som fånge hos kungen hade lämnat mycket djupa ärr efter sig, och hon hade svårt att lita på folk. Hon visste inte vem som ville henne väl, och vem som var ute efter bråk. Dock skulle det inte vara okej med sura miner under sommarfestivalen, så hon hade gett sig själv tillstånd om att slappna av och bara ha det roligt
"Vill du dansa?" frågade hon därför och sträckte ut sin hand mot Ailred.

Ailred nickade lite intresserat, och kunde inte låta bli att le då hon frågade om han ville dansa.
"Gärna det", sade han och tog hennes hand, innan han ledde ut henne på dansgolvet. Där lade han ena handen om hennes midja för att börja dansa med henne, trots att de knappt pratat med varandra så tyckte han ändå uppriktigt att hon verkade som en intressant tjej som han gärna skulle umgås mer med.
"Bor du häromkring?", frågade han nyfiket.

"Beror på hur man vill se det," svarade hon med en hemlighetsfull axelryckning. Hon bodde ju tillsammans med Lyria och en handfull andra feer, de hade ett hus längre bort i skogen men det var en bit att gå. Feerna var inte direkt ett folk som gillade att vara på samma plats särskilt länge, så de färdades runt med jämna mellanrum. Ibland var deras hem nära, ibland långt borta.
"Vill du hälsa på?" frågade hon sedan, mest menat som ett skämt.

Ailred nickade lite, kunde på något konstigt vis förstå uttrycket. Han kunde inte ens riktigt sätta fingret på vad han kallade sitt hem. När han var yngre skulle han genast ha sagt slottet där han faktiskt växte upp, men inte numera. Det skulle aldrig vara samma hem igen utan hans pappa. Det närmaste han skulle kalla hem var nog inte en ren plats, utan snarare när han var med Amethyst - där slappnade han av på ett helt annat sätt. Han skrattade till lite av hennes ord, log roat emot henne.
"Det var inte vad jag menade. Men ja, du verkar vara en intressant person som jag gärna skulle träffa igen. För att inte säga vacker", sade han med ett vänligt leende emot henne, han var ärlig med det men hoppades inte att hon skulle tycka han var för rättfram eller någonting.

Hans ord fick löjligt nog hennes hjärta att slå ett extra, förväntansfullt slag. Det enda av henne som han hade sett var hennes ansikte. Av någon anledning så hade soldaterna aldrig lämnat efter sig permanenta spår där. Men hennes rygg... Om Ailred bara visste så kanske hans uppfattning om hennes skönhet skulle förändras. Istället för att säga något gav hon honom bara ett litet leende, blev tvungen att mentalt påminna sig om att hon inte skulle tänka tillbaka på tråkiga händelser och minnen. Det var meningen att hon skulle ha roligt.

Ailred log mjukt tillbaks mot henne, lite förvirrad över den så lilla reaktionen ifrån henne men slog undan tankarna på det. Det var säkert inget konstigt med det. Han borde antagligen inte hoppas på något, för vem visste, i den stund som hon fick reda på vem han var så skulle hon väl knappast vilja vara med honom. Men ändå hade han inget att förlora på att umgås med henne heller, för den delen.
"Kommer du härifrån?", frågade han nyfiket, nyfiken på henne överlag.

"Ja, jag har bott i Eredhel hela mitt liv." Tyvärr så betraktade hon inte landet som sitt hem längre. Kungen hade tagit allting från henne, och en stor del av henne längtade efter hämnd. Kanske hon en dag skulle få chansen till det.
"Själv då?" frågade hon därefter, var betydligt mer intresserad av att prata om honom än om sig själv.

Ailred lyssnade intresserat, var rätt nyfiken på hennes bakgrund. Men han var försiktig med att fråga - han visste själv hur det var att ha en något känslig bakgrund. Eller rättare sagt en bakgrund man inte gärna flaggade med. Han skakade lite lätt på huvudet.
"Nej, jag är född i Periold. Men när upproret där blev allt mer brutalt flydde mamma hit med mig när jag var sju, hon växte upp här", sade han uppriktigt, och det var ju egentligen helt sant. Det hade varit på grund av upproret de flytt, och sen just vilken familj de varit innan de flydde var en annan sak.
"Har du tänkt stanna häromkring länge?", frågade han nyfiket, undrade om han skulle få någon chans att träffa henne mer.

Då han berättade att han var född i Periold spärrade hon intresserat upp ögonen. Hon hade tyckt att det var något extra med hans accent, men valt att inte tänka mer på saken. Hon visste inte mycket om platsen eftersom hon aldrig rört sig utanför Eredhels gränser, men hon hade hört en hel del sagor och historier om Periold och det var tydligen en väldigt vacker plats.
"Kanske," svarade hon sedan med en axelryckning på hans fråga. Hade hon en anledning att stanna kvar på samma plats en längre tid så skulle hon göra det. Och kanske, men bara kanske, hade hon en nu. Det var dock inget beslut hon ville fatta efter att ha pratat med en trevlig kille i fem minuter.

Ailred längtade ofta tillbaks till Periold, för det var hans hemland som han älskade och om inte annat var det där mycket vackrare än det var här. Där var inte heller lika tätbefolkat, utan mer natur och lantligt utav sig på något vis. Han log mot henne, lade huvudet lite på sned.
"Så jag kanske har en chans att få träffa dig mer åtminstone?", frågade han, för uppriktigt så ville han umgås mycket mer med henne även om det kanske var dumt att känna så efter att ha pratat så här kort tid med henne.