prs yehet & Justafriend

Det såg ut som att Enzo försvann iväg i sina egna tankar. I vanliga fall hade nog Noah viftat eller skrattat för att få den andre att komma tillbaka till nuet, men allt var annorlunda nu. Så mycket var förändrat. Att bete sig som om tiden stått still hade bara varit konstigt. Förändring kunde vara smärtsamt men ignorans var värre. Livet behövde gå vidare. Dock var det ju en hel del osagt och det kände som att det skulle ta ett bra tag innan deras vänskap skulle bli helt återställd, om den ens skulle det. Han tog en tugga av toasten istället. Smält ost var ju typ det bästa som fanns. Näst efter choklad, såklart.
"Han ville satsa på musikalkarriären, så han började plugga i London. Farmor och farfar köpte en liten etta till honom". Isaac var duktig, ingen fråga om saken. Och Noah var glad för hans skull, det var han verkligen. Ändå gick det inte att bortse från klumpen i magen. Eller snarare tomrummet. Trots att det gått mindre än en vecka sedan de vinkats av på flygplatsen, så var saknaden enorm. Stödet och stöttningen från den äldsta brodern var verkligen värdefullt och även om Elijah var bra på många sätt, så skulle den delen aldrig bli den samma. Snart skulle Noah dessutom vara den enda sonen att bo hemma och det var inget han såg fram emot. Föräldrarna ville inget illa, det var inte det. Men bara tanken på de höjda kraven, kommentarerna och tiden var något som fick stressen att växa inombords. Mest var det respekten som kändes jobbig. Var det verkligen så svårt att säga rätt namn eller låta sin son bära vilka kläder han än vill? Ja, inom hushållet Clarke verkade det vara en fullkomligt omöjlig uppgift.

Ja du Noah, hur går det med konståkningen? Även om det där kanske kunde låta som en enkel fråga som krävde ett enkelt svar, så var så inte fallet. Det var betydligt mer komplicerat.
"Öh...jo, men det har väl gått hyfsat. Har vunnit en del och så", svarade han nu utan någon glädje i rösten. Även om gnistan fanns där så gjorde alla timmar i ishallen definitivt saken med motivationen. Kraven och pressen med. Nu när Isaac var borta och Elijah inte stod särskilt högt hos föräldrarna, då blev Noah lite som ett ensambarn. Kanske hade han därmed ingen rätt att klaga, men kraven ökade markant. Fadern var tränare och modern styrde och ställde med det mesta kring den yngsta sonens karriär. Vilodagar var inte okej och fokuset skulle alltid vara på topp. Det där med att låta barn vara barn och så vidare, hade de nog aldrig hört talas om. "Det har blivit väldigt mycket träning. Asså det är kul och så, men ibland önskar jag att jag kunde få en liten paus till att göra annat. Och jag fattar ju att det låter bortskämt men det här med att elitsatsa är ju inte min dröm, det är mina föräldrars", förklarade han och smuttade lite på den varma chokladen. Tungan sved till.

"Men det låter ju kul, eller?". Att hålla kurser och sånt i konståkning hade Noah länge velat göra. Men nej nej, självklart var det bara hans egen träning som var viktig för föräldrarna. Som sagt, Noahs egna viljor och känslor spelade knappt in alls i deras ekvationer.
Hur skulle han ens svara på det sista? Enzo såg inte dålig ut. Eller, inte på det sättet. Trött? Ja. Sjuk? Absolut. Men attraktiv var han ju. Fast utseendet var definitivt förändrat och jo, kanske rätt så otippad ledare för barn. Dock visste ju Noah vem som dolde(eller dolt) sig därunder och därmed blev det lättare att bortse från utsidan. "Äh, du ser mest ut att behöva lite sömn", svarade han med ett snett litet leende. Ingen lögn direkt men 'lite' hade nog varit en vit lögn. Det såg lite ut som att den jämnårige blivit överkörd av en ångvält eller något i den stilen. Oron kring hur Enzo egentligen mådde växte sig återigen större. "Hur är det annars då?.

Satsa på musikalkarriären.. jo, Sverige är inte direkt musikvärldens centrum, att åka till ett annat land där musikaler förekommer lite oftare är väl en rätt smart ide. Hade inte Amerika varit bättre då? Om det nu är musikaler Isaac riktar sig mot borde väl ändå Broadway vara rena drömmen? Om det sedan gäller musik i allmänhet, och önskan att bli en känd artist är det väl ändå smart att välja Amerika även där, men tanke på hur många av statens artister blir världskända. Aja, Enzo har ingenting att göra med det, kanske England har bra utbud på musikaler, åtminstone mer än Sverige. Oavsett vilket land man väljer lyckas man säkert bättre än vad man gjort i Sverige, men om sjuttonåringen fick välja ett ställe att fokusera på sin dans.. ja, då hade det varit i kanske Los Angeles, danstävlingarna där är stora, och ger en rejäl summa pengar. Dock kommer han aldrig få någon annan att köpa en liten etta till honom, omöjligt. Han tjänar en del på sina kurser, men han skulle aldrig vilja låna pengar av någon. Inte av sin pappa, om han fått för sig att ge honom det, eller hans systrar eller morföräldrar. Nej, att ta någon annans pengar är förbjudet, kommer inte ens på tanken. Även om han skulle betala tillbaka det förr eller senare så skulle han aldrig tåla sig själv om han gått med på det.
”Vilka snälla farföräldrar ni har.” Ingenting mer med det. Uppenbarligen är Noah lite bitter på den tomma plats Isaac lämnat efter sig, att sakna syskon är riktigt jobbigt. Särskilt när de är det enda positiva i ens liv.. som Enzos egna storasystrar.

Enzo kan bara skaka på huvudet åt det som kommer ut ur Noahs mun därnäst, bortskämt? Nej, visserligen har de bägge två väldigt mycket bättre än många andra överallt runt i världen, men att behöva en liten paus från all träning och krav är väl mer än naturligt. Så länge Enzo kan minnas har den jämnårige varit lite för högpresterande, precis som han själv. Ibland behöver man verkligen föräldrar som ser till att man inte kör ut sig själv, och föräldrar som faktiskt är de vuxna i familjeförhållanden. Om de kör ut sin son för hårt kan han gå in i väggen.. och jo, det vet Enzo själv mycket om.
”Har du gjort det klart för dem att du verkligen behöver det?” Frågar han medan fingrarna försiktigt rör lite på den silvriga skeden i chokladen. Skummet är fint format, ett litet kattansikte med morrhår. Han har alltid varit fascinerad över hur de lyckas med något sådant, och det spelar ingen roll hur många gånger han försöker göra liknande, han misslyckat alltid miserabelt.

Vad tycker du egentligen om att lära ut? Det är väl mest för att få pengar till alla beroendeframkallande ämnen som hans kropp behöver, och för att han fått sina två bästa vänner genom dansen. Annars hade han nog lagt av för ett bra tag sedan, låtit kroppen fallit till gruset helt och hållet. Rätt tragiskt egentligen. Han ogillar inte att lära ut direkt, men för honom är det roligare att dansa själv, med svåra koreografier och tävla i tävlingar han bara drömt om som liten. Kanske det skulle gå om han samlar ihop lite pengar, och flyttar till Los Angeles.. vem vet.
”Jodå, det är roligt. Att lära sjuåringar är inte direkt min favorit sysselsättning, men jag har vissa grupper som jag känner lite bättre och är i min ålder. Det blir liksom roligare på det sättet.” Förklarar Enzo lite trevande och segt, är det ens någon intressant information? Förvisso hade Noah frågat, men det låter riktigt tråkigt när han lyssnar på det själv. De där små tankarna försvinner däremot när sömn kommer på tal. Åh ja. Det skulle han definitivt behöva, flera timmar av det. Han kan inte minnas senast han sovit mer än fyra timmar. Vilket ringarna runt ögonen visar omvärlden.. Och hur är det annars? Det måste han klura på, han vet att det är dåligt, att ingenting är okej, men är något av det okej att dela med sig? Är det socialt acceptabelt? Vid såna här tillfällen skulle han verkligen behöva en av sina systrar som kan nypa honom i armen om han säger för mycket.. men nu är han ensam. Och bara han kan avgöra det. Satan. ”Asså, jo jag är riktigt trött faktiskt. Men annars är det okej..” Lögn, lögn, lögn. Men han vill inte begrava Noah med klagande ord.

Noah nickade instämmande. Jo, visst var de snälla. Dock kunde han inte undgå att skämmas med. Att ha det så äckligt gott ställt att en hade råd att köpa en lägenhet i Londons innerstad, bara för att ett av barnbarnen skulle slippa på studentboende. Dessutom bodde farföräldrarna i en långt ifrån blyg lägenhet med utsikt över Hyde park. Det var ju inte dåligt att ha god ekonomi, för visst hade de kämpat för det, men ändå. Noahs Svenska jantesida hade verkligen inte glömts bort efter de två åren utomlands. Snarare förstärkts då han fått känna på överklassens liv under sina besök hemma i faderns föräldrahem. Nu var det ju inte så att den unge generationen Clarke heller hade det speciellt dåligt, men det fanns ändå en tydlig kontrast. Villan i Sverige var betydligt rimligare.

"Du vet hur dem var och de har inte förändrats", svarade Noah och blickade ner på toasten. Aptiten hade minskat en aning. Bara det tydde väl på att det här samtalsämnet var allt annat än uppiggande. Kanske minns inte Enzo och skulle vara fullt förståeligt. Två år är en lång tid. Noahs föräldrar hade dock som sagt alltid haft samma inställning. Att de inte förändrats var väl inte helt sant, men förändringen som skett var definitivt inte för det bättre och att agera offer var det sista han ville. "Men jag fick ju träffa dig nu så jag ska inte klaga", fortsatte han lite piggare och lät ett blekt leende ta form på läpparna. Att som sjuttonåring vara tacksam för att få tillåtelse att ta en fika var nog rätt så absurt egentligen. Men det var Noahs vardag. Det gällde att lyssna på föräldrarna. Och som sagt, sjuttonåringen tyckte inte att han hade någon som helst rätt att klaga. Han hade det bra ställt, vänner och två föräldrar.

Återigen blev svaret en nick. Den här gången mindre övertygad. Att säga att det var okej när hela auran skrek att livet var tufft, ja det var ju näst intill hyckleri. Men Noah släppte det. Eller nej, det gjorde han ju egentligen inte alls, men han valde att inte kommentera det. Enzo skulle väl berätta när han kände sig redo? Om han ens litade på Noah?
"Hur är det med familjen annars då? Har det med Rosé börjat sjunka in?", frågade han tystare. Wow, på tal om att vänta in? Fan, Noah. Nu skulle säkert den andre lägga fötterna på ryggen och dra där ifrån. Så jävla okänsligt. Nu var det visserligen bara av omtanke, för att han genuint brydde sig, men speciellt inväntande var det ju icke. Dessutom kunde halvbritten gissa sig till svaret. Familjesituationen hade varit långt ifrån stabil innan han flyttat och oddsen för förbättring låg väl dessvärre inte på den jämnåriges sida. Fast kanske skulle även svaret denna gång bli 'okej' och isåfall var det fullt förståeligt. Jösses Noah, snacka om väder eller något. "Går du och pratar med någon?".

Jo, i bakhuvudet har Enzo fortfarande kvar en del minnen och åsikter om Noahs föräldrar. Hur många gånger har han inte försökt dra med den andre ut för att hitta på något men blivit stoppad av de två vuxna i hushållet.. Dock hade han faktiskt trott att de förändrats lite grann åtminstone, eller åtminstone hoppats på det. Såna engagerade föräldrar som strävar och tvingar deras barn till något brukar inte direkt vara de som kommer med öppna armar när man kommer ut som felkönad.. I och med att Noah förändrats en del utseendemässigt hade han väl förväntat sig att föräldrarna kommit honom närmre. Men icke. Många föräldrar oroar sig över om deras barn är för lite sociala, att de stannar inne för mycket pågrund av eget initiativ, men inte den jämnåriges föräldrar. Det är som att de snor det sociala liv varje person behöver ibland, och det är helt jävla sjukt.

”Klart du ska klaga,” protesterar Enzo med en lätt liten suck. Spelar verkligen ingen roll vem som pratar med föräldrarna Clarke, de verkar helt blinda för de problem de orsakar. Kanske det är hopplöst att försöka fortsätta klaga, men det vill inte den lilla krabaten tro på. Han är lite av en hycklare, som man kanske märker, han säger inte till sin pappa och låter all misshandel pågå bakom stängda dörrar. Men han är feg. Han orkar inte försöka mer än vad han tidigare gjort, och att rymma kommer inte att ge honom något förutom en resa till socialen. Nej, han har ingen rätt att tvinga Noah att stå upp för sig själv, även om det är något han verkligen skulle vilja se.

Familjen? Rosé? En klump börjar byggas upp i den taniga halsen medan den unga mannen stirrar ner i sin varma choklad, leker med skummet innan han för den mot läpparna. Vinna tid. Den varma vätskan gör ont mot såren på läpparna, men Enzo tvingar sig själv att knipa ihop. Helt ärligt har samtalsämnet varit rätt avlägset innan, folk brukar hålla sig borta från att ta upp hans mamma i ett samtal, det ger liksom ingenting till.. men han påminner sig om att Noah vill hans bästa, är hans vän och är orolig efter de här två åren. Dock får bara namnet på hans mamma håret på armarna att ställa sig upp och skuldkänslorna att stryka sig över honom. Förvisso hade den unga modern varit deprimerad, men det var misshandlat mot hennes son som fick henne att inte klara det längre. Enzo har börjat acceptera hennes val, att inte stanna med honom och försökt hjälpa honom ifrån fadern.. han har börjat förstå hur svårt det varit för modern.
”Ehm jodå.. Maemi i en lägenhet inte så långt bort, hon pluggar till lärare. Suzy bor i någon förort som jag inte kommer ihåg namnet på.. med sin sambo och två hundar,” berättar han med seg, rispig röst som inte har några problem med att svika honom ibland. Maemi och Suzy, fan vad han saknar dem. ”Bor fortfarande hos pappa, han tog hela grejen rätt tufft.” Jodå, slagen har blivit hårdare, strängare och allt mer regelbundna. Mr Itsuki gillar att påminna sin son om hur allt är hans fel. ”Pratar med någon? Professionell menar du? Naej.. inte riktigt min grej.” Nej, de skulle definitivt ringa polisen, och som sagt är han inte så förtjust i den tanken. Lite trevande öppnar han tjocktröjan, stryker bort tyget av skjortan och den långärmade polotröjan under för att visa tatueringen över nyckelbenet. Nyckelbenet är blåslaget, men han hoppas på att Noah inte uppfattar det, utan endast tatueringen. Precis som hans andra vänner gjort.

Kanske stämde det. Alltså, bara för att någon annan hade det sämre behövde ju inte det betyda att en själv behövde acceptera hur en hade det. Inte heller var nöjd med sitt liv. Men Noah kunde verkligen inte bortse från allt det han själv hade som så många andra saknade. Mest var det väl prylar och pengar, men även en familj som älskade honom, även om det ibland var helt jävla omöjligt att förstå om en tänkte på deras uppfostringsmetoder.
"Jo kanske, men förutom 'Harper hit och Harper dit' så har jag det ju liksom okej", svarade han och tog ännu en tugga av toasten. Att föräldrarna fortfarande envisades med det andra namnet sög och det var nog det enda som inte gick att komma ifrån. Det sög och fick det att krypa i hela kroppen. Var det verkligen så svårt?

'Tog hela grejen rätt tufft'. Det där bådade inte gott. Inte gott alls. Motsatsen till stillade Noahs oro. Att systrarna verkade må okej efter omständigheterna var såklart fantastiskt att höra. De förtjänade ett bra liv och styrkan att kunna gå vidare i sin egen takt. Men Enzo och fadern...Nej, där byggdes klumpen på ytterligare. Det var minst sagt tydligt vem som fick dra nitlotten. Noah var ju som sagt medveten om att saker och ting varit tuffa länge. Och det var förståeligt! Ingen som helst skuld inblandat i det. Det var okej att sörja och saknad väckte ju ofta känslor som ilska. Däremot var det faderns sätt att hantera det på som skrämde Noah. Även om de två aldrig pratat riktigt på djupet om det så förstod han ju en del. Ja, han var ju inte blind. Alla barn får blåmärken ibland, men nej, det fanns ingen annan förklaring. När Enzo blottade nyckelbenet bekräftades bara Noahs förklaring till allt ytterligare. Det var blåslaget. Prytt av en vacker tatuering. Lite som att ta på parfym över svettlukt. Visst går det att dölja en del, men helt kommer det absolut inte försvinna. Skulle han kommentera? Den tidigare frågan hade ju varit ett gränsfall. Var det övertramp? Ughhh, det var nog säkrast att inte kommentera.
"Åh, den är verkligen fin". Det var sant. Inget övertramp heller, bra. Seså, titta inte för länge nu.
Noah nickade lite till svar. Att inte gå och prata med någon professionell när ens mor gått bort var väl ändå inte annat en vansinne? Återigen inte Noahs fel, men fel var det oavsett. Sånt där var ju inte lätt för någon att hantera. Hur det var att bfinna sig bland alla Enzos tankar ville han knappt föreställa sig. "Okej. Du tror inte det skulle vara lite bra att bearbeta allt då? Det är ju...tunga saker du går och bär på". Saker. Inte sak. Okej, då var det bekräftat att han visste mer. Fan, vad diskret du är Noah. Och hur hade de ens kommit ner till deeptalk-nivå? Det var också Noahs "fel". Som alltid. Inte för att det var fel i sig, men att vara för på var som sagt inget han strävade efter.

Liksom okej. Man kan alltid påstå att det är liksom okej om man konstant jämför sig med de problem som folk runt omkring sig, eller andra sidan världen, behöver gå igenom. Att inte låta sig må dåligt, och mår dåligt och skamsen för att man bara mår dåligt.. det är sjukt att sådana tankar ska uppstå, vi skulle säga till alla vi gillar, vanliga människor med vanliga liv förtjänar att må bra, både psykiskt och fysiskt. Så varför kan man bara inte intala sig själv det, det är som omvänd hyckleri. Enzo förstår sig verkligen på det känslan, i hans huvud är förhållandet med pappan inte lika vidrig som andra kan ha det, vilket får honom att tiga och vilja banka skallen i väggen. För inte är det acceptabelt att ta sig först och inse sina problem, hur stora eller små de verkar vara i jämförelse med andras. Det är väl en av de principer som hållits kvar väldigt länge i samhället, att ohälsa bara växer gör det inte direkt bättre på någon nivå alls. Aja, Enzo, sluta med alla dessa inre monologer och öppna munnen, prata med Noah. Kanske hans föräldrar inte låter honom komma ut och möta honom någon mer gång, eller kanske Noah tröttnar på honom själv för att han bara sitter tyst. Dumma Enzo.
”Okej, och om någon du kände hade dessa problem med sina föräldrar, vilket är väldigt respektlöst, vad skulle du säga till hen då?” Frågar han med huvudet lätt på sned. Att han ens får ut hela meningar förvånar honom fortfarande, hela han är slutkörd och rösten är inget undantag.

Kanske han bara borde ha hållit den där tatueringen hemlig, gömd bakom alla kläder och tyger. Det är riktigt jävla lätt att vara efterklok när man heter Enzo. Uppenbarligen antecknade Noah den blåslagna huden.. och om Enzo vetat det hade han verkligen inte skyltat med det. Folk brukar liksom bara låta honom vara, förutom kanske hans två bästa vänner. Alla andra brukar bara vända ryggen till, och kanske han varit korkad som trott att den jämnårige skulle reagera på samma sätt som dem. Med dessa saker i åtanke låter han tyget falla tillbaka på sin plats lika snabbt som han lyft på det, så sjukt, hemskt klantig han är. De mörka ögonen ser ner.i chokladen innan han försiktigt snuttar på den, han känner sig alldeles skamsen. Som låtit Noah se något sådant, som trott att det inte skulle påverka den andres huvud eller tankar om honom. Som sagt, Enzo kan inte tänka helt klart, och minnet är inte som det en gång var, men att vara så fullkomligt korkad är nästan skrattretande.

Dessa skamsna tankar försvinner dock lite grann när ordek saker kommer på tal. I plural. Jo fan, uppenbarligen hade den där udda färgen fastnat innanför Noahs pannben, helvete. Enzo gnager sig i underläppen medan fingrarna frenetiskt trummar mot den heta, fyllda koppen. Bearbeta. Bearbeta? Hans metod när det kommer till att bearbeta det tillstånd han nu befinner sig i är drogerna, och det har fungerat riktgt bra än så länge.. förutom hela det där med att han är beroende och skit. Men vem bryr sig om det?
”Det är okej Noah, jag bearbetar det på mitt egna lilla sätt, när jag fyller arton kan jag bearbeta i en egen lägenhet eller något.”

Enzo hade definitivt en poäng, även om det var tungt att erkänna. De skyhöga kraven från alla håll och kanter hade präntats in i Noahs ryggrad. När det var vänner som kom för att be om råd, blev svaret alltid att de skulle ta hand om sig själva, men när det kom till han själv var det svårt att tänka så. Kraven var inte något han strävade efter att uppnå, de skulle uppnås oavsett vad som krävdes. Ingen nåd. Om något inte blev riktigt så bra, då var det misslyckat. Inget hälsosamt förhållningssätt till något alls, men det var så det hade varit ända sedan barnsben. Dyslexin var därför något som ställde till det något förfärligt. Det var ofta i princip omöjligt att uppnå vissa saker i skolan, något som lämnade sjuttonåringen med en konstant känsla av att vara hopplös. Att han ofta dessutom kunde få det bekräftat av föräldrarna med, tja det hjälpte inte direkt med självbilden.
"Det spelar ingen roll", mumlade han till svar och blickade ner i bordet. Självklart spelade det roll men det var inget som Noah orkade reda i just då. Eller någon gång alls egentligen. Han var född hopplös och skulle dö hopplös. Det var liksom hans lott i livet. "Dom vill att jag ska ha A i allt, vilket jag inte får, så jag förtjänar väl det", fortsatte han och tog ytterligare en tugga av toasten. Nej fy vad deppigt detta blev. Förtjänade det? Jovisst, lite skäll, fast kanske inte namngrejen. Att veta sina barns kön och namn var väl ändå ganska basic sak att ha koll på som förälder?

Okej, han hade varit för på, eller hur? Ja, det var ju inte helt oväntat. Fast det verkade inte väckt någon stark irritation eller så, åtminstone inte av vad som gick att tyda, så det var ju ändå positivt. Han blickade upp från bordet och nickade lite.
"Förlåt, jag vill bara att du ska må bra", svarade han lite tystare än innan. Kanske var det dags att få in lite ljus i samtalet?
"Vad har hänt annars då, sen flytten? I skolan? Bor alla kvar?".

Det spelar ingen roll? Förvisso tänker Enzo i liknande banor konstant, men det är ju redan konstaterat att han är en hycklare. Så lite mer spelar väl ingen roll? Nehej då. Det är fullkomligt uppenbart att han inte borde fortsätta gräva, att det är känsliga ämnen som de bägge två tagit sig in på, men hur kan han inte protestera med Noah? Att den andre har en sådan uppfattning av sig själv är förkrossade, särskilt med tanke på all tid han lägger, eller lade på plugget och konståkningen.
"Det spelar viss roll," det kommer per automatik, som en försvarsmekanism men till Noah själv. Hur nu det fungerar. Hur som helst känner han något konstigt behov att hjälpa den andre och få bort de där demonerna. Vilket är alldeles för mycket för hans stackars hjärna. "Jag vill bara ställa en till fråga, sen kan vi snacka om något annat eller så. Men om någon du känner med dyslexi inte kunde få starka A:n hela tiden, skulle du tycka att den personen förtjänar att ha hackande föräldrar på sig? Noah, du kan inte ha såna höga förväntningar på dig hela tiden, inte dina föräldrar heller. Det kommer bara bli värre av det." Okej, låt ämnet glida ut i sanden nu Enzo, var lite mer upplyftande, kom igen.

Ögonbrynen åker högt upp i pannan på den förvirrade sjuttonåringen. För att vinna lite tid till att fundera på sitt svar snuttar han än en gång på den varma chokladen som brinner i strupen på honom.
"Det är ingenting att be om ursäkt över.. kanske skulle jag behöva prata med någon om det, men det är lite jobbigt att ta tag i de sakerna du vet." rösten kommer i ett litet mummel. Att Noah ber om ursäkt för något sådant är ju bara löjligt, varför?
"Ehh.. jag har inte kontakt med många som jag var vän med innan, förutom Lucy och Charlie, så jag vet faktiskt inte. Det är mycket som hänt under de här två åren."

Noah var inte van att någon stod upp för honom. Jo, visst gjorde bröderna det ibland men det var en annan sak. Att höra sitt namn kändes också ovant. Hah. Nej men på svenska lät det annorlunda. Ett nytt sammanhang liksom. Absolut inte något negativt, bara ovant. Att någon sa det, som om det vore en självklarhet och något värt att respektera. Ett namn som inte skulle gömmas under mattan och stampas på. Det var fint. Och troligtvis något han egentligen behövde mer av. Både att behandlas som vem som helst, och bli ifrågasatt när den självkritiska sidan trädde fram.
"Jag...", började han utan att ha något bra svar. Ordet fick hänga i luften någon sekund. "...jag antar att jag bara är van vid det. Du vet, när en har hört något dagligen i år så känns det tillslut som fakta".

"Jo, jag förstår det. Men jag finns alltid ett sms eller en fika bort, vet du", svarade han med en varm blick. Att ta tag i jobbiga saker var ju aldrig lätt. Det var så mycket enklare att bara försöka vänta in rätt tillfälle, trots att en visste att det tillfället aldrig skulle komma.
Noah nickade och tog en klunk av chokladen. Jo, mycket hade förändrats, helt klart. Det fanns definitivt både bra och dåliga saker med det men lite sorgligt var det allt. "Ibland tänker jag tillbaka på när vi var typ fem. Jag tror jag längtar tillbaks dit. Allt var så mycket enklare då, eller hur?".

Kanske Enzo varit lite för rak på sak, lite för hårdröstad om nu det är ett ord. Från och med nu är det iallafall det. Han kan liksom inte undgå att känna lite skuldkänslor, vilket han trott varit omöjligt ett bra tag nu, av att Noah blivit så tystlåten. Den taniga sjuttonåringen tar verkligen liv på allt som andas. Gör allt deppigt. Aningen bedrövat skakar han på huvudet, medan ett genuint, svagt litet leende smyger sig upp på de vinröda, svullna läpparna. Det är inte så att han känner medlidande på något negativt sätt, han tycker bara att det är jävligt synd att Noah blivit så van vid de tankeställningarna och åsikterna att de bara kommer av sig själva. Som om det är naturligt. Hur kan hans föräldrar ens tro att de gör någonting vettigt alls? Det gör honom förbannad, vilket är förståeligt med tanke på vilket hett temperament han har.
"Skaffa en gummisnodd eller något, och knäpp den mot huden varje gång du får såna tankar eller ord slängda mot dig. Kan du inte testa det?" Gud vilket jävligt töntigt förslag, Enzo. Kan du inte bara komma på något vettigare, vad som helst? Det verkar inte så nej.

Att prata med Noah om allt mellan himmel och jord skulle nog vara rätt positivt för någon som Enzo, att slippa alla professionella kontakter och inte bli kastad fram och tillbaka mellan olika ställen. Plus känns det lite skönare att prata med någon man till viss del känner, men ändå inte vet allting om. Dock påminner han sig själv om att den jämnårige har tillräckligt med problem själv, visserligen skulle det inte komma något gott ut av det, eller hur?
"Lova inte något du inte kan hålla," påpekar han med samma genuina leende, han är verkligen tacksam för det. Jämfört med andra som sagt samma sak så låter det liksom.. ja, sakligt. Som att det inte bara är av principer som Noah säger de orden, utan faktiskt vill finnas där. Vilket är lite konstigt då de varit skilda från varandra så länge. När de var fem.. sju borde det ha nog varit, Enzo bodde ju inte i Sverige vid femårsåldern. Aja, saksamma. Saker och ting hade varit lättare ändå, aldrig att de hade lika mycket att grubbla eller oroa sig över vid den ålder som nu. "Väldigt mycket enklare, eller bara för två år sedan. Jag hade kunnat hängt med dig till England, varför gjorde jag inte det?"