En Värld Full Av Liv

De gick vidare, men räven hann knappt efter henne och då himmelen öppnade sig över den och ett kraftigt skyfall dundrade ner böjde sig Nike efter den lilla ungen. Som rädd för skyfallet skrek och rev henne.
Nike drog bort rävens klor och mer eller mindre milt stoppade hon rävungen i sin jackas innerficka. Räven skrek av rädsla men slutade slutligen då han märkte att det var varmt och tort innanför jackan.
Regnjackan var stor, den hade tillhört hennes vän Carl då hennes egen gått sönder. Hon hade tagit den från honom då han dog, säker på att han ville det.
Hon gick vidare genom regnet med handen om jackan och om det lilla varma knytet med tickande hjärta hon hade där.
Lågt började hon nynna en gammal nattvisa för honom. Himlen mörknade alltmer över dem och det syntes att det kunde bli åska. Då skulle man inte vara i en skog och helst ville hon hitta skydd.
Nike drar sig mer till utkanten av skogen, för att finna en stig eller väg eller något. Hon avskydde åskan, var rädd för den. Men hon måste bara fortsätta.
Lugnande sjunger hon för räven, eller henne själv då hennes hjärta dunkar i takt med räven då det första mullret hörs i fjärran.
Skogen glesnar och sakta tar hon sig ut på en till synes tom väg som säkert ledde från en krossad stad till en annan.

Han kunde känna att det skulle bli regn, innan regnet kom. Atmosfären ändrades, och han tittade upp emot molnen som ännu var ljusgråa, men det tog inte lång tid innan det ändrades och himlen öppnade sig över honom. Dogmeat såg inte det minste bekymrad ut, och det var han antagligen inte. Jämfört med den varma luften innan, var antagligen det svala regnet uppfriskande för hunden.

Mac brydde sig inte så mycket om regnet, utan drog bara ner kepsen ytterligare, jackan var vattentät, precis som byxorna. Armen hade haft alla de rätta sakerna i valven när bomberna fallit, och han hade tagit allt han behövde. Han hade också under sin resa lyckats ta sig in i några fler valv, och tagit vad han behövt. Han skyddade geväret så gott han kunde då han inte behövde oroa sig för pistolen, eller ammon, då den låg säkert i väskan, som var vattentät.
"Låt oss finna skydd" sa han ändå till hunden, mest för att han kände att det var åska på väg, och regnet försvårade sikten, vilket gjorde det svårare att se om någon eller något låg i bakhåll, eller ens bara var på väg emot en.

De hade lämnat vägen bakom sig, vetands att den inte skulle ge något skydd, och de sökte nu längs vägen de gick, en mindre landsväg. Han sökte inte efter något särskilt, men han hoppades se något längs vägen han följde, mest för att han inte ville vandra ut i det okända i regnet, och den dåliga sikten. I dagsljus och uppehåll hade han inga problem att göra det, men nu, vem visste vad som fanns där ute?

Dogmeat skällde och Mac sneglade på skylten, en vägskylt som informerade om några grottor, en kilometer in på vägen. Han hörde åskan närma sig och egentligen var det inte en plats han skulle undersöka, då det kunde finnas både människor och djur där, men han hade inte mycket val.
"Kom"

Grottorna var tomma, iallafall den biten han gick in. Från vad han kunde se så lede de längre in, och en bra bit, men han hade bara gått in några hundra meter, så han inte skulle synas ifrån utsidan, när han tände en eld, och han skulle vara svårare att hitta. Han hade enkelt startat en eld med det han hade med sig, och nu satt han bredvid hunden och torkade, medan de båda åt en bit fisk.

Nike kollade igenom de närmaste bilarna och försökte hitta någon utan ett lik i, eller ja skeletten som var kvar. Hon kände sig inte precis bekväm i att sitta vid ett skelett. Men och andra sidan så var hon definitivt inte bekväm i åskan och regnet som strilade ner heller.
Ytterligare ett muller fick henne att rycka upp en halvtrasig dörr och sätta sig i baksätet i en tom bil. Hon stängde dörren om sig och släppte ut rävungen. De var instängda i ett något tryggare miljö än den utanför.
Det var nu mörkt om dem då även natten kröp sig på dem.
"Kan inte ge dig bättre skydd än såhär." viskade hon lågt till Räven som nu satt vid henne och gäspade stort.
"Trött?" frågade hon medans hon krängde av sig ryggsäcken och tog av sig den blöta jackan som hon hängde på ett säte. Hon låste dörren så gott det gick och drog fram en handduk och torkade sig själv och räven innan hon a om sig en filt och la sig på sätet.
Hon kunde liga gärna försöka somna, eller vila om hon kunde. Rävungen la sig i en liten hög intill henne och snart sov den åtminstone. Rävens lugna andetag gjorde Nike lugnare så hon försökte fokusera på det istället för åskan och somnade så småningom.

Dogmeat låg nöjt bredvid honom efter att ha ätit upp sin fisk, och nu tuggandes på benet. Åskan dundrade utanför, och regnet öste ner, men grottan var torr och skyddande. Om det inte var för att han ville ha ett dolt gömställe, och någonstans där han kan fly, kunde grottan blivit ett bra hem. Det kanske fanns en annan utväg, det var inte uteslutet, men inget han önskade utforska nu, då han inte ville gå vilse, fastna och dö. Dessutom fanns det inget som hindrade andra att hitta grottan, och hans gömställe, inte ens om han skulle bege sig längre in. Han visste att det fanns människor som älskade att utforska grottor, även nu.

Vissa människor sökte en extra kick, sjukt att tänka sig i dessa tider, att världen de levde i inte var tillräcklig. Men det hade alltid funnits galna människor, människor han inte förstod sig på. Mac åt upp det sista på tallriken innan han tog tag i sin väska och formade den till en kudde. Dogmeat la sig intill honom för att ge honom extra värme, utöver elden och han somnade snart.

När han vaknade var det fortfarande tidig morgon, men renget hade upphört och dragit förbi och han kunde nu se området som han befann sig i. Det var en turistattraktion, blandat med en utgrävning, och han såg att han nästan vandrat ner i ett stort hål igår, när han gått emot grottan.
"Det är därför jag hatar regnet" sa han till hunden, som skall instämmande och han klappade schäfern, innan han tog fram kikaren, såg över området men såg ingenting och började gå igen.

Nike vaknade av att en fuktig rävtunga slickade på hennes näsa för att hon skulle vakna. Nike rykte till och var nära på att knuffa ner räven från sätet av förskräckelse. Hon hade helt glömt av räven och ett levande djur i närheten av sig var inte det hon räknat med på morgonen.
"Åh, du skrämde mig." ler hon halvt och sätter sig upp, något förvånad ändå att räven så fullständigt accepterat henne. Förvånad, glad och tacksam var hon.
Nike såg ut genom fönstret, regnet verkade ha avtagit och det verkade tillsynes lugnt omkring bilen.
Egentligen kunde de väl bara stannat i bilen för hon hade ingen stans att ta vägen. Men hon var van vid att bara vandra vidare. Något kunde komma där fram på hennes vandring. Kanske ett annat samhälle än detta döda och förvridna, kanske något att allt detta bara var en dröm.
De klev ur bilen och började åter vandra längst vägen, eller ja räven hade satt sig i en av hennes fickor och där tänkte den tydligen sitta. Att gå såhär långt var ändå för mycket som en liten unge som detta och Nike hade inget emot det.

Hon gick vidare och kom slutligen fram till ett vägskäl, vägen delade sig. En till en större stad och den andra till en mindre. Den mindre kände Nike alltför väl igen. Det var där hon skulle tillbringa sitt liv efter skolan men hade istället blivit inkallad till det militära. Inte för att hon hade något emot det, särskilt inte med tanke på hur världen såg ut nu. Men då hade hon hellre sökt till konstskolan, en linje det var svårt att komma in på. Men samtidigt hade lumpen varit en trevlig tid, med mycket kamratskap och skratt. Det var sen allt sket sig och gick åt helvete. Det var sedan hela världen rämnade efter bomben, folk blev sjuka och galna och andra visade sitt rätta maktgalna jag.
Nu handlade det bara om att överleva och överlevde gjorde de starkaste, de med makt, vapen och styrka.
Var dag hon levde var som på nåder, så länge hon höll sig borta från städer och maktgalna människor klarade hon sig. Tack vare sin grupp, hade hon klarat sig, men nu?
Jo, visst skulle hon överleva, men hon var rädd för vad som skulle hända om någon skulle få tag i henne. Det berodde helt på vad det var för människor och vilken grupp hon mötte. Vissa skulle kanske bara låta henne passera, andra utnyttja det faktum att hon var ensam kvinna, andra döda henne och hon hade hört talas om att militären och de styrande sökte människor. Inte för att de personligen skulle söka henne, för hon var ingen viktig. Men sökte de bland alla namn på inkallade, så skulle de finna hennes där och att hon inte återvänt, trots att det i nästan var stad satts upp planscher att de skulle återvända även efter bomben.
Men Nike ville inte det för nu handlade det inte om att försvara sitt land och sina vänner. Nu handlade det om att döda de som gjorde uppror, sätta skräck och lydnad i andra och försvara de styrande.

Mac satt hukad bredvid Dogmeat, som satt stilla och tyst, medans hans husse funderade på nästa steg. Framför honom längre bort hade han en settlement. Ingen som var utmarkerad på hans karta, men det behövde inte betyda något, det uppkom och försvann platser fortare än vad informationen färdades.

Från vad han kunde se, var det inte mycket han kunde utskilja av platsen. Det såg inte ut att vara en stor settlement, men väl skyddad och bevakad, på gott och ont. Att komma förbi en settlement kunde vara bra, det gav honom en möjlighet att byta till sig vad han behövde i proviantväg, få information och kanske en natts sömn. Men det kunde lika väl sluta i katastrof, beroende på vad för settlement det var. Han hade kommit förbi några innan, några som försökt döda eller sälja honom. Tack och lov hade de gjort misstaget att underskatta honom och han hade enkelt överrumplat dem. Men med denna plats kunde han inte avgöra hur det var.
"Vad säger du?" han såg på Dogmeat, som självklart inte svarade, utan bara la huvudet på sned och Mac klappade honom, innan han reste sig upp. "Låt oss chansa"

Mac hade vandrat emot staden, och än så länge hade det inte varit någon fara, och snart stod han framför portarna, som öppnades. Det såg ut att vara en fredligt inställd plats och han klev in.
"Välkommen" sa en man och tog hans hand. Mac slängde ett öga på Dogmeat, som satt vid hans sida innan han vände sig emot personen.
"Tack"
"Vad kan vi hjälpa dig med?"
"Jag skulle behöva proviant"
"Självklart, så länge du har caps" Mac nickade, vetandes att man behövde valuta för att kunna byta till sig saker. Han var förvånad över att kapsyler hade blivit den vanligt förekommande valutan, normalt kallat caps. Men han antog att det var för att det fanns gott om det, och bättre det än riktiga pengar. "Så, bara att se sig omkring"
Mannen försvann och Mac såg på marknaden, innan han gick emot ett stånd med färska grönsaker, tänkandes att man måste börja någonstans.