[PRS] tippest och kkaebsong [PRS]

Jaha, det var alltså en sån dag? Alltså en såndär dag när allting Cayden sa troligen skulle resultera i att Jacob bet tillbaka med någonting betydligt värre. Det spelade väl inte heller någon roll vad han sa, utan bara att han överhuvudtaget öppnade munnen för att yttra det minsta ljud. Just av den anledningen bestämde han sig för att ignorera den andres ord och fortsätta stirra ner mot de bleka händerna. Försökte universum typ straffa honom eller någonting? Att sitta bredvid sitt ex i nästan ett halvt dygn kunde väl ändå räknas som någon form av straff? I vilket fall kändes det som det, oberoende av hur den officiella definitionen löd. Ett straff som var tusen gånger värre än mobbingen och alla andra elaka gliringar. Grejen var att det gjorde lite sådär extra ont i hjärtat när Jacob betedde sig så som han nu gjorde, och även om artonåringen förstod att han inte hade någon rätt whatsoever att känna så, så gjorde han det i alla fall. Det var fel, jävligt fel, men samtidigt någonting han inte kunde styra över. Känslorna levde sitt eget liv, varesig han ville det eller ej. Hur mycket han än försökte så gick det inte att tygla de specifikt otillåtna av dem.

Fast efter någon dryg timme hände någonting ytterst underligt. Cayden frös med ens till och vände genast de stora, runda ögonen mot den jämnårige killen bredvid sig. Först hade han trott att Jacob tänkt strypa honom eller liknande, men snart insåg han att det nog inte var fallet. Hade han...somnat? Jo, det verkade ju som det. Somnat med huvudet lutandes mot en av exets taniga axlar. Kanske inte den bästa signalen att sända ut, eller?
Under vad som kändes som en evighet vågade Cayden varken andas eller blinka, utan satt mest där och stirrade som en staty. Vad skulle han göra? Shit, shit, shit. Råkade han väcka Jacob skulle det säkert bli han själv som fick lida konsekvenserna av den andres omedvetna agerande, vilket han inte hade lust med. Och därför fortsatte han sitta sådär stelt ett ganska bra tag innan kroppen slutligen slappnade av och sjönk ihop en aning. Han vågade sig även på att ta ett djupt andetag, i ett ganska desperat försök att lugna ner de hastiga hjärtslagen - för att inte tala om nerverna. Bara några timmar kvar. Om inte bussen hade vänt efter att de hunnit åka mer än halvvägs. H-e-l-v-e-t-e.

Caydens axel var uppenbarligen ett bra stöd för huvudet. Ja, för Jacob vaknade inte. Inte på länge. Axeln var bekväm, och känd för det blonda huvudet. Hur många gånger hade Jacob och Cayden inte suttit såhär? Alldeles för många gånger för att det skulle vara normalt att hålla räkningen. Men efter Caydens svek (eller tja, svek och svek) hade Jacob, med all rätt, aldrig någonsin förväntat sig att de någonsin skulle infinna sig i den positionen igen. Men en sovande Jacob brydde sig tydligen inte om tidigare hjärtekross och sådant.
Fast sömnen kunde ju inte vara för evigt, trots att Jacob mycket gärna skulle sovit bort hela bussresan. Tänk att få vakna upp och stiga av bussen direkt. Så lite interaktion med Cayden som möjligt. Det skulle verkligen vara optimalt. Men nu vaknade han, visserligen efter en bra stunds sömn, och slog upp ögonen. Ögonen stirrade rätt in i sätet framför honom ett bra tag - innan hans hjärna återberättat situationen för honom. Han satt bredvid sitt ex. Och just då insåg han att det var Caydens jävla axel han lutade huvudet mot, och i samma millisekund ryckte han bort huvudet - med en sådan hast att han slog i bussfönstret.
Aj, helvete! Smidigt, Jacob. Verkligen. Händerna vandrade omedelbart upp till den delen av huvudet som, minst sagt, blivit utsatt för trauma. Det dunkade till i huvudet. Aj, aj, aj. Men vad skulle han göra åt smärtan? Han satt på en buss, bredvid Cayden. Det var alltså bara att bita ihop och försöka låtsas som ingenting. För säkerhets skull tog han ner händerna och granskade dem för att se till så att huvudet i alla fall inte börjat blöda. Och det hade han inte, så det var lugnt.
Att försöka ignorera hela situationen med att han somnat med huvudet lutat mot Caydens axel kändes jättedumt. Men vad skulle han göra? Till och med Jacob insåg att det inte gick att skylla det där på någon annan än sig själv. Så det enda alternativet var att knipa ihop.
Så han tittade ut genom fönstret istället. Försökte fortfarande se ut som att varken axellutandet eller huvudmisshandeln mot fönstret hade skett. Och efter ett tag upptäckte han att bussen körde i fel riktning. Eller? Vad hade hänt under tiden han sov?

När Jacob vaknade till liv efter x antal timmar, lagom till dess att bussarna vänt om och påbörjat sin väg till West Ham, slog Ham naturligtvis huvudet mot fönstret. Och därmed fick en viss Cayden det extremt svårt att inte brista ut i skratt. Det såg ju minst sagt roligt ut när den andre ryggat undan med en sån hast att huvudet drämde rakt in i rutan. Var det verkligen så illa att han omedvetet suttit och slumrat mot artonåringens axel? Tydligen. Annars hade Ham väl troligen inte behandlat situationen som om den bringade absolut livsfara, vilket var halvt ironiskt såhär i efterhand med tanke på huvudets lilla interaktion med det tjocka glaset. Nåväl, det var åtminstone en ganska uppfriskande syn, och ännu mer komiskt blev det när Jacob försökte se oberörd ut. Ha! Det där måste ju ha gjort jätteont, så den fick han minsann inte på.
Han pillade frånvarande med fingrarna, petade bort smuts som satt under de prydliga fingernaglarna. Skulle han säga någonting? Det kändes bara dumt att ignorera det hela, plus att den jämnårige verkade halvt förvirrad över bussens körriktning. Fast lite kul skulle det ju vara om han inte fick reda på någonting förrän de anlände tillbaka vid torget? Tänk vad förvirrad han skulle se ut, för att inte tala om besviken. I princip alla hade väl sett framemot den här resan? Sett fram emot att få vandra ute i naturen och smyga omkring på nätterna. Tja, inte riktigt alla, eftersom Cayden mest följde med på grund av Mark. Han klagade definitivt inte över att bussarna fått förhinder och valt att vända tillbaka. Nope, det var faktiskt mest tur i oturen.

”Det har ramlat ner träd och stenras över vägarna, så de vände om. Annars hade vi bara fått stå och vänta i en halv evighet, om inte mer”, började Cayden tillslut, väldigt motvilligt. Så dryg kunde han inte vara, det gick emot hans principer.
Han sneglade mot Jacob med de där stora, bruna ögonen ett slag innan han riktade dem förbi den andre mot fönsterrutan. Regnet riktigt slog mot rutorna i bussen och någonstans långt därborta mullrade åskan. Då och då lystes till och med himlen upp av en och en annan blixt. Tänk om det var sånt här väder de skulle haft under hela resan? Hela tio dagar av regn och rusk. Nej tack, då var det betydligt trevligare att sitta hemma, ta sig ett dopp i jacuzzin med ett glas iskall lemonad och jäsa.
”Med andra ord är det din lyckodag, eftersom du får spendera extra mycket tid med mig”, kvittrade Cayden fortsättningsvis och log lojt. Lite dryg måste man ändå vara. Bara lite.

Det var ändå ganska tacksamt att Cayden tydligen märkte av Jacobs förvirring över bussens riktning. Dock skulle han aldrig erkänna det. Dessutom, hur kunde Cayden ens veta att han var förvirrad? Han hade ju inte sagt något om det? Well, dumhuvud, det berodde förmodligen på att han kände dig jävligt väl. Och Jacob önskade att han aldrig öppnat upp sig så mycket för det verkade, nu i efterhand, som att Cayden inte öppnat upp sig alls. Som att han bara lekt med Jacobs känslor för sitt egna nöjes skull.
Nåväl, han blickade snabbt mot de bruna ögonen bredvid sig och nickade kort. Besviken, ja det blev han definitivt. Skolresan skulle ju blivit ett tillfälle att få umgås med kompisar hela tiden och inte behöva vara så jäkla seriös. Nu var det långt ifrån så att någon tvingade Jacob att vara seriös - men med skolan, och fotbollen såklart, var det svårt att vara sprallig hela tiden. Om han inte var seriös kunde han inte uppnå sina mål, typ. Och visserligen fick han typ en paus från det där allvaret under helgen, men under skolresan skulle han verkligen kunna släppa det helt och hållet. Boom, det fanns inte.

Men okej. Åter till West Ham. Caydens loja kommentar rörde minst sagt upp känslor inom Jacob. Vad var hans problem? Varför betedde han sig så? Fine att Jacob betedde sig som ett rövhål själv, men han hade all rätt. Cayden var den som hade fuckat upp. Den som krossat Jacobs hjärta - inte tvärtom. Cayden var den som hade gjort fel, och den som skulle ta emot skit nu - inte ge någon.
”Jag är så jävla trött på din röst”, muttrade han utan att vända blicken för att titta på hans idiot till ex. De ljusa ögonen var klistrade på den mörka utsidan. ”Fattar du inte att alla är det?”

Ouch, den satt verkligen fint den. Orden grävde sig djupt ner under Caydens skinn, ända ner till benen där de rotade sig fast. De fick det att riktigt ila genom hela kroppen och med ens vattnades de mörka ögonen. Förstår du inte att alla är det? Artonåringen sänkte blicken och stirrade stint ner på händerna som låg placerade i knät på honom. Alla? Det lät ju inte helt orimligt det där, med tanke på att få människor lyckats fatta tycke för den lilla filuren. Rättare sagt så hade bokstavligen ingen gjort det, förutom Mark då, men han räknades ju inte direkt.
Skillnaden mellan Cayden och Jacob var ju att den sistnämnde hade en ganska bred vänskapskrets. Det var i alla fall så det framstod som i de där svarta ögonen. Deras breakup hade förmodligen inte alls tagit lika hårt på den längre av dem. För let’s face it, han hade ju som sagt andra personer att umgås med. Must be nice, really nice.
Nåväl, Mark fanns ju som tur var kvar och tvingade med sig tvillingbrodern ut från huset både under dagar och nätter. Utan honom hade han nog aldrig lämnat herrgården bakom sig, aldrig gått längre än till början av ängen som började några hundra meter bortom poolen. Nej, det var nog tur att brodern fanns där, både i vått och torrt.

Först tänkte Cayden inte säga någonting, inte svara på de där orden som tagit så löjligt hårt på honom. Men han kunde ju självfallet inte hindra sig själv. Det låg inte i hans natur.
”Du kanske tycker att jag förtjänar att känna mig rutten och att jag typ bara ska gå och dö”, började han och vände sig mot Jacob. ”Och ni får tycka precis vad ni vill, men det är inte okej för en sekund att behandla någon på det sättet. Hundra mot en? Knappast modigt av någon av er”, fortsatte han och torkade irriterat bort en envis tår som slingrade sig nerför en av de fräkniga kinderna.
Därefter vände han sig om igen, drog upp benen under sig och vilade hakan mot de beniga knäna. Usch, varför hade han varit tvungen att hamna bredvid Jacob? Varför hade han absolut blivit dömd till att hamna på en annan buss än den Mark befann sig på? Fy fan vilket öde.

Jacob hade faktiskt hoppats, och genuint trott, att hans vassa kommentar skulle få tyst på Cayden, men icke. Det var klart att den blonda killen förstod hur hård hans kommentar lät, och hur elak han var mot sitt ex, men i hans huvud var det, med tanke på omständigheterna, fullständigt okej. Cayden hade för i helvete lekt runt med hans känslor och helt kallblodigt krossat hans hjärta! (Sen får vi ha i åtanke att Jacob inte lyssnat på Caydens sida av deras förhållande.)
Så jo, Jacob var väl medveten om hur elak hans kommentar var. Och om han inte hade sin historia med Cayden hade sagda kommentar aldrig uttalats heller, för att vara helt ärliga. Men han hade verkligen inte förväntat sig att Cayden skulle börja gråta - vilket ledde till att han först rynkade pannan när han vände blicken för att titt på Cayden medan han pratade. Var han verkligen så vek? Hm, tydligen. Fast det visste han väl. Att Cayden var vek, alltså. Och kanske gjorde det ännu ondare bara för att det var Jacob som yttrat kommentaren. (Don’t flatter yourself, Jacob. Du betyder ingenting för Cayden. Han lekte med dina känslor, kommer du ihåg?)

Till en början blev han stum av Caydens svar. Ja, han fick dåligt samvete. För en kort sekund kändes hans elaka attityd gentemot sitt ex inte alls lika självklar och försvarbar. Men det repade sig snabbt och Jacob studsade tillbaka. Vadå, skulle han ta emot skit från Cayden men inte få säga något tillbaka? Hur var det okej? Nej, det var det verkligen inte. Särskilt inte när Cayden varit ett rövhål mot honom tidigare också.
”Försöker du verkligen framställa dig själv som ett offer nu?” frågade han, fortfarande med rynkad panna. ”Fine att alla andra kanske ska... Jag vet inte, chilla lite, men jag ska fanimej inte behandla dig bra. Det förtjänar du inte. Inte efter det du gjorde mot mig.”

”Både du och jag vet att du inte är något offer heller, om det nu är det du tror. Du lyssnade inte för en endaste sekund när jag sa att jag var osäker på oss, att jag var rädd att mina föräldrar skulle få reda på det”, svarade Cayden bittert och torkade ännu en gång bort de ilskna tårarna. Förut hade de kanske varit en aning känslosamma, men nu var de mest irriterade. Något jävla offer var han inte, inte på något så när plan överhuvudtaget, vilket inte Jacob var heller.
Artonåringen snörpte på munnen och skakade på huvudet för sig själv. Varför ville universum honom illa jämt och ständigt? Vad hade han egentligen gjort för att förtjäna det hela? Sure, han hade inte hanterat relationen med Jacob på rätt sätt och definitivt inte gjort någonting bättre med sin indecisiveness. Men var det verkligen nödvändigt att bli straffad resten av livet för ett litet misstag? För någonting som uppenbarligen var ett och ett halvt missförstånd? Lite bestraffning var han nog ändå värd, då han betett sig kasst om inte värre. Däremot började han undra hur länge det kunde tänkas vara. Han hade aldrig, upprepning, aldrig haft i åtanke att såra Jacob eller leka med hans känslor. Det var ju absolut inte det han sett framför sig. Och sedan hade ju ingenting varit falskt heller, även om den andre nu verkade tro det på största allvar. Rädsla, det var det som drivit honom till att göra slut - rädsla som fortfarande fanns kvar någonstans djupt därinne.

Bussarna hade rört sig tillbaka mot West Ham ganska länge nu, och det dröjde inte länge förrän Cayden började känna igen sig. Han hade ju åkt till de klippiga bergen med föräldrarna ganska många gånger, där de ägde ett flertal fastigheter. Troligen var det därför han kände igen sig på vägarna, ingenting var direkt nytt.
Regnet hade även så gott som slutat piska mot rutorna och därmed blev det betydligt lättare att urskilja vad som dolde sig därute i mörkret. Skogarna såhär uppe i norr var täta och gamla, vägarna ganska smala och krokiga i jämförelse med resten av landet. Nu var ju USA kanske inte landet med minst varierande miljö, men ändå.
Han lutade kinden mot handen och blängde stint framför sig. Hela den här förbaskade bussresan i onödan, kul. Inte, verkligen inte alls. Fy fan rent utsagt.

Nej, det där kunde Jacob inte svara på. Han hade ju inte lyssnat. Han hade vägrat. Men ändå, han kunde inte förstå hur Cayden någonsin skulle kunna inleda ett förhållande med någon om han ändå inte vågade komma ut för sina föräldrar. Det var ju bara... korkat. Ärligt talat, vad ville Cayden uppnå? I Jacobs tankar var det bara en dålig ursäkt. En riktigt dålig en. Hans förklaring på det hela var att Cayden var trött på att vara så jäkla ensam och hatad hela tiden att han ville ha närhet. Kärlek. Något. Och offret för detta hade av någon jävla anledning blivit Jacob. Ha, just my luck eller vad man säger...

Nåväl, Jacob petade in sina hörlurar i öronen och resten av bussresan spenderades med all förmodan i fullständig tystnad. Jacob var verkligen inte på humör att säga ett endaste ord till till exet bredvid, och han hade en vag känsla av att hans känslor (i detta fallet) var besvarade.
Så småningom började han också känna igen sig. Förmodligen senare än då Cayden kände igen sig, eftersom Jacob aldrig åkte till bergen. Nej, det var inte semesterdrömmen precis. Han och hans mamma brukade alltid dra så långt ifrån USA som möjligt, så fort de fick chansen. Och när han åkte utomlands med sin pappa bar det i nio fall av tio av till Nederländerna. (Inte för att han klagade eller något. Nederländerna eller någon solig strand lät mycket bättre än några berg.)
Inte mycket långt efter att han börjat känna igen sig igen stannade bussen till. Framme? Han tittade upp från mobilen och ut genom fönstret. Alldeles riktigt så hade bussen stannat till vid torget. Det hade hunnit bli riktigt mörkt ute. Tur ändå att han bodde så nära torget, för annars hade han nog inte vågat gå hem. (Och så ville han ju undvika att väcka sin mamma sisådär mitt i natten.)
Han vände blicken och stirrade stint på Cayden bredvid sig, som för att säga åt honom att flytta sig.

Okej, det där lilla försöket till att förklara saker och ting hade inte gått något vidare. Förmodligen för att det lät så förbaskat korkat, vilket det också var. Men sanningen låg ju i att Cayden inte var särskilt smart utöver skolarbete och liknande. Han kunde bokstavligen svälja bok på bok, lägga all information på lager och plocka fram när han kände för det. Däremot hade han inte den blekaste aning om hur man hanterade känslor, ännu mindre relationer. Han var förvirrad och tappade bort sig så snart han ens försökte röra vid ämnet i fråga. Det gick bara inte, var totalt jävla omöjligt. Samtidigt så ville han ju förstå allt det där så innerligt, troligen mer än någon som Jacob någonsin skulle kunna föreställa sig.
Det dröjde inte länge innan alla tankar fick honom att glida in i en slags dvala, och lyckligtvis vaknade han inte upp från den förrän bussen stannade. De var tillbaka vid torget. För visst var det torget? Cayden rynkade på ögonbrynen och gnuggade sig själv i ögonen, kisade ut i mörkret rakt förbi Jacob. Ha! Han tänkte minsann inte flytta på sig förrän han själv kände för det.

Efter några sekunder av stirrande, drog han sig slutligen tillbaka och reste sig upp. Alla andra hade ju börjat gå av bussen, så då var det nog dags för honom att också göra det. Ibland kan det vara värt att följa med strömmen, även om det inte alltid var en bra sak. Definitivt inte.
Artonåringen tog ett litet skutt nerför de två sista stegen, med väskan i ett stadigt grepp. Var det inte lite extra mörkt? Och framförallt tomt! Vart höll alla hus egentligen? Skulle inte folk få skjuts hem och så? Tydligen inte. Men äsch då, det där berörde inte honom, eftersom bilen stod kvar där han parkerat den. Smidigt. Utan ironi alltså, det var verkligen jävligt smidigt.
”Är det inte typ väldigt tomt?” Frågade Mark, som snart slutit upp vid sin tvilling bror.
”Äh, alla har väl gått och lagt sig? Det är ju ändå mitt i natten”, påpekade Cayden och började röra sig mot bilen, med den längre tonåringen hack i häl.
”Fast jag tycker att det är konstigt”, envisades han och gled in vid passagerarsätet, med båda väskorna i knät. Det var Caydens bil och därmed Cayden som fick köra. Inget prat om saken.
”Du överdriver..jag är säker på att de ligger i sina sängar och sussar gott”, upprepade den andre och startade bilen. Skönt, nu skulle han i alla fall slippa Jacob. Riktigt härligt. Befrielse, rent utsagt.

Men herregud, vad var egentligen Caydens problem? Han var ju helt dum i huvudet. Bara flytta därifrån så Jacob kan lämna bussen så snabbt som möjligt, hur svårt kunde det vara? Jacob suckade högt och knöt nävarna för att inte knuffa Cayden ur sätet. Nej, att ta till våld var faktiskt inte Jacobs grej. (Fast det var kanske inte jättechockerande.)
Till slut, när merparten av bussens passagerare börjat lämna, bestämde sig Cayden för att flytta på sig han med. Äntligen! De där extra sekunderna av stirrande hade verkligen känts som en evighet. All tid han spenderade i Caydens sällskap kändes som en evighet. Förut, när de var tillsammans, var det väl uppskattat, men nu? - Ett rent helvete.
Nåväl, han skulle inte lägga mer tid på att tänka på Cayden. Det var han inte värd. Nej, istället reste Jacob sig mycket snabbt från sätet, nu när det var fritt, och drog åt sig sin väska från hyllan som var belägen ovanför sätet han spenderat allt för många timmar i.

Han klev av bussen och där utanför stod Hanna, med sin väska liggandes på marken framför sig och blicken riktad mot dörröppningen. Wow, hon hade övergett Kyle för Jacobs skull! Det hade han verkligen inte förväntat sig, men det satt fint. Mycket fint. Särskilt med tanke på vilken skitresa han fått genomgå för hennes skull.
”Jag vill inte väcka mina föräldrar”, började hon samtidigt som hon slog armarna kring honom när han kommit tillräckligt nära. ”...så kan jag sova hos dig inatt?” Jacob besvarade hennes kram innan han drog sig undan, lite snabbare än vanligt. Han var ju trots allt lite irriterad på sin vän.
”Visst”, svarade han kort och började omgående vända stegen mot sitt hus. Var det konstigt att ingens föräldrar hade dykt upp för att hämta sina barn? Jo, det var det. Jävligt skumt. Men orkade Jacob prata med Hanna om det? Nej, verkligen inte. Cayden hade fått hjärnan till att gå på högvarv och nu var den minst sagt utmattad.