PRS Nymphadora Black

Ava blåste ut luft genom näsan och höjde på ena ögonbrynet.
”Jag har överlevt ensam längre än så” sa hon och tog en klunk av vattnet. Hon förstod på Cress ögon och ansiktsuttryck att han spann vidare på hennes eget skämtsamma sätt, vilket hon inte hade varit beredd på. Dock låg det en hel del sanning bakom hennes svar. Hon hade försörjt sin mamma ensam de senaste fyra åren och vissa perioder hade det inte varit lätt. Att kombinera skolgången med att försöka skrapa ihop tillräckligt med pengar för att sätta någon form av mat på bordet hade inte varit det lättaste, och det var många gånger som Ava hade lagt sig på kvällen med en mage som ropade på mat. Ava prioriterade sin mammas välmående före hennes egen; det hade varit Scarlets sista ord till sin syster. Ta hand om henne.

Ava tittade på Cress när han utbrast att han var duktig på att känna igen växter. Värst vad han var öppen med sina färdigheter, han verkade inte spara någonting till Spelledarna att överraska med. Ava visste inte vad hon skulle svara på det, men hann ändå inte säga någonting innan Cress hade kommenterar hennes halsband. Handen som var uppe vid berlocken knöts ihop direkt runt det guldiga hjärtat som i en form av försvar.
”Tack” sa hon bara och lät armarna falla ner till marken. Han hade inget smycke hon kunde kommentera tillbaka om, och hon hade ingen som helst lust att förklara för honom vart hennes halsband kom från.

Utanför fönstret for världen förbi, så snabbt att färgerna nästan gick ihop i varandra. Ava undrade när deras mentor skulle komma. Hon visste att det var Finnick Odair som var mentor för Distrikt 4, han hade vunnit sitt Hungerspel fem år tidigare, året innan Scarlet dog. Scarlet och den manliga tributen hade varit Finnicks första tributer, och Ava visste inte hur hon skulle reagera när hon träffade honom. Mannen som hade misslyckats med sitt jobb att få hem Scarlet igen. Ava visste att det var orättvist att dra in Finnick i det, det hade inte varit hans fel att tjejen från Distrikt 1 hade varit starkare, det var inte hans fel. Men på något sätt kändes det bättre att hitta någon närmare Distriktet att lägga en del av skulden på och inte bara President Snow.

Cress märkte att Ava inte var så mycket för småprat, hon verkade nästan vilja ha honom lite på avstånd, och att prata mer om hennes familj verkade inte vara en så vidare bra idé.
Han kom ihåg att han hade träffat Avas syster några gånger, ibland kom hon in i hans mammas butik, henne hade de minsann varit lättare att prata med. Scarlet var alltid glad, trots att det syntes att hon hade fått slita hårt. Men han beslöt att inte nämna det heller.

Cress hade hoppats på att de kunde lära känna varandra lite bättre och att de på så sätt skulle ha lättare för att samarbeta i Spelen. Men om Ava inte ville ha honom kunde han lika gärna hitta någon annan. Han ville inte framstå som svag så för att markera att han struntade i henne vred han bort huvudet från flickan och tittade ut genom fönstret. Världen utanför for förbi och suddades ut, men Cress kunde urskilja fabriker blandat med skog.

Det kunde inte vara långt kvar till huvudstaden nu så deras mentor, Finnick Odair, borde komma när som helst. Finnick Odair hade varit mentor även för Marc, hans bästa vän, och det förde tankarna till Spelen för tre år sedan. Då Marc hade deltagit och dött.
Scenen då Marc genomborrades av ett spjut spelades upp gång på gång i Cress huvud.
Trots att Finnick på sett och vis hade burit en del av ansvaret för Marcs död kunde Cress inte förmå sig att vara arg på honom. Finnick hade gjort sitt bästa, och att försöka hålla en tribut levande är inte det lättaste.

Cress väcktes ur sina funderingar när han hörde steg på andra sidan dörren.
”Psst, Ava, jag tror han är här nu”, viskade Cress och rätade lite på ryggen. Att ge ett gott första intryck var viktigt.

Du vet hur viktigt det är med relationer nu. Svälj din stolthet och försök. Ava vred huvudet mot Cress igen. Han hade ju bara försökt vara trevlig, och Ava hade varit dålig på att ge honom respons. Det var bara så märkligt att skapa en relation med en person som sedan antingen skulle dödas eller döda. Hade Ava otur så var det hon själv som skulle utföra dådet. Det hade förmodligen tagit Scarlet fem minuter, sedan var hon kompis med alla tributer. Ava var tyvärr inte lagd åt det hållet, vilket inte var till hennes fördel. Hon lovade sig själv att i alla fall försöka vara trevlig mot Cress.

Hon reagerade när Cress talade, och strax därefter kom Finnick in. Han hade inte alls samma leende på läpparna som Aldar, utan snarare medlidsamhet i ögonen.
”Jag är ledsen att ni är här” sa han som hälsningsfras. Han tittade två gånger på Ava, som för att försäkra sig om att det inte var den döda tributen som satt där. Han blinkade och satte sig ner.
”Jag är Finnick, jag är här för att hjälpa er” sa han med en nick.
”Ni verkar redan ha börjat prata med varandra, vilket är bra” sa han och tittade på dem båda.
”Kommunikation är viktigt, inte minst med sin distriktskamrat”. Ava ville bara muttra något till sig själv; såklart var det viktigt att göra det hon var sämst på. Kunde det inte vara viktigt att kunna vara sarkastisk och skämtsam istället? Då hade hon vunnit Spelet utan problem. Men tyvärr var det inte så nu, utan hon fick helt enkelt bita i det sura äpplet och lösa det. Hon var tvungen att komma hem, det fanns ingen annan utgång i det här spelet. Om Ava skulle dö skulle hennes mamma falla strax därefter, det skulle inte gå. Vinna var den enda möjligheten.

Finnick kom in i rummet och till skillnad från den glade Aldar beklagade han att de hade hamnat här, och tur var det, Cress hade inte fixat ännu ett glatt ansikte.
Cress höjde handen till en hälsning men förblev tyst och deras mentor slog sig ner.

Den följande timmen gick åt till förberedelser.
Finnick poängterade att kommunikation var viktigt vilket gav Cress en smula hopp. Finnick ville att de skulle samarbeta och Ava måste väl iallafall lyssna på deras mentor. Eller?
”Och när vi anländer till Huvudstaden kommer era stylister piffa till er lite inför invigningen. Transporten till träningsanläggningen är enormt viktig, ger ni ett bra intryck så kommer ni få sponsorer.”
Där var det, ”intryck”. Cress var väl medveten om att det var viktigt men han hade aldrig varit bra på det. Men han måste försöka, sponsorer ger en bra förutsättningar, och det är nödvändigt för att överleva.
”När vi har kommit till träningsanläggningen kommer ni tilldelas var sitt rum, och hela teamet kommer få en egen våning. Tanken är att vi ska lägga upp en taktik vid middagen ikväll, när Aldar är med, men vi kan väl börja lite nu?”

Ava lyssnade och visade att hon förstod genom att nicka då och då. Finnick blev tyst i någon minut innan han tittade på henne. Hans ansikte förändrades och blev medlidsamt igen.
”Vi har dock något som de andra inte har” sa han och mötte Avas blick. Ava kände hur det sög till i magen. Hon bad till alla gudar att han inte skulle säga det hon gissade att han skulle göra.
”Scarlet” sa han och Ava slöt ögonen. Han hade sagt det. Ordet som var det enda hon inte ville höra nu. Ava öppnade ögonen igen och kände hur högerhanden knöts i knäet på henne. Nu tittade Finnick på både Ava och Cress.
”Scarlet Goodwin var en publikfavorit för fyra år sedan” sa han och Ava kände hur ilskan började röra sig i hennes mage. Tydligen hade hon inte varit favorit nog, för annars hade sponsorerna gett henne vad hon behövde för att komma hem igen.
”Huvudstaden pratar fortfarande om henne, och jag vet att de blev lika chockade som vi när Avas namn blev draget. Det är till vår fördel att ni är identiska i utseendet, det är det första som Huvudstaden kommer se. En favorit i repris” sa han och mötte Avas blick.

Ava reste sig upp drastiskt och bröt därmed ögonkontakten. Hon började röra sig i rummet, mest för att inte göra det hon allra helst ville; kasta någonting. Hon flexade sina fingrar och Finnick tittade på Cress.
”Det kan vara till din fördel också, eftersom ni är från samma distrikt, och speciellt om ni kände varandra” sa han och nickade. Ava lyssnade inte riktigt längre; hon hade gått fram till ett av fönstret och tittade ut på färgerna som swischade förbi. Hon ville absolut inte rida på den våg som var Scarlet. Det var självklart att intervjuer och annat skulle handla om hennes tvilling, men Ava ville undvika det så mycket som möjligt.
Låt mig hjälpa dig.

Ava vände sig om och tittade på Cress. Vad var hans tankar om allt detta? Han var helt klart den kommunikativa av de båda, och så länge de nu var ett team så kunde hon lika bra höra vad han hade att säga. Hennes högra hand var fortfarande knuten hårt, hennes knogar var vita. Hon svalde, och tittade på Cress och Finnick. Tvillingar var inte samma person, men det verkade inte Hvudstaden bry sig om.

Samtidigt som Cress hörde Finnick säga Scarlets namn såg han hur paniken steg i Avas ögon. När hon reste sig och började gå runt i rummet hade hon lika gärna kunnat skrika. Budskapet var tydligt, hon ville inte rida på sin systers framgång och popularitet.
Och Cress förstod, att hans namn hade dragits tidigare var säkert något det också skulle ställas frågor om, och han ville inte bli Marcs efterträdare i Huvudstadens ögon. Även om de inte var lika välkända som Scarlet och Ava så var det nog några som kom ihåg dem, och det var ingenting han ville bli påmind om mer än nödvändigt.

Cress följde Ava med blicken där hon vandrade runt och han kände att han behövde säga något nu, något som ändrade Finnicks plan, bara lite iallafall.
Finnick tog en paus och Cress såg sin chans.
”Finnick, de låter bra men vi kanske ändå skulle försöka bygga på oss själva och inte på Scarlet?” frågade han försiktigt men han såg också att Finnick inte var helt nöjd med detta. ”Men vi kan ju börja med att påminna Huvudstaden om Scarlet så att de får upp ögonen för oss, men att vi sedan bygger upp vårt eget på våra egna egenskaper. Om Ava bara ska påminna dem om Scarlet så kanske de tröttnar, de behöver något nytt. Vi behöver bli ihågkomna som oss själva.”
Finnick funderade och nickade sedan långsamt.

Cress sökte efter stöd och reaktioner hos Ava. Vad tyckte hon om det han sa? Blev hon irriterad för att han hade försökt hjälpa henne? Eller lättad? Men det var ju inte bara för att hjälpa Ava som han sa så. Han trodde faktiskt att det skulle hjälpa dem mer om de inte bara utgick ifrån en tidigare favorit.

Finnick nickade.
”Absolut har du rätt - ni ska definitivt visa er själva, men det finns ett bra avstamp med Scarlet och kopplingen till Ava” sa han och hans blick landade på Ava, som själv tittade på Cress. Han hade ett hjärta i alla fall, han verkade ha någon form av förståelse för hur hon kände. Hon gav honom en tacksam blick innan Finnick började prata igen. Tyvärr fortsatte han på samma tema.
”Jag gissar att du minns din systers intervju med Cesar?” frågade han och Ava nickade, men sa ingenting. Hon visste precis vad han skulle säga.
”Hennes ord kommer definitivt komma upp” sa han och Ava rörde inte en min. Självklart skulle Huvudstaden gotta ner sig i vad Scarlet hade sagt på intervjun för fyra år sedan. Cesar hade ställt frågan hur det kändes att vara så ung och riskera att dö. Scarlet hade svarat de ord som hon och Ava alltid hade sagt till varandra i fall det värsta tänkbara skulle hända dem; Om en tvilling dör, kommer den andra tillbaka dubbelt så stark.

Plötsligt förstod Ava vad det var Finnick menade. Det var detta han syftade på, och Ava kände sig korkad som inte hade förstått det från början. Hon tyckte fortfarande inte om idén, men Cress poäng hade nått fram och det verkade som om Finnick hade förstått den.
”Om en tvilling dör kommer den andra tillbaka dubbelt så stark” sa hon plötsligt rakt ut. Finnick nickade och tittade på Cress.
”Du är stark, och visst har jag sett dig med en treudd då och då?” Sa han och blinkade med ett öga. Ava höjde på ögonbrynet. Distriktens befolkning fick inte lov att träna inför Spelen, men vissa gjorde det i alla fall. Ava var också vältränad efter många timmar med att slåss med pappans spjut, så hon kunde ju inte precis säga något när hon var olaglig själv. Hade Finnick sett Cress hade han med stor sannorlikhet sett Ava också. Precis som många mentorer vände han alltså det blinda ögat till, vilket inte var så konstigt.
”Tillsammans kan ni vara styrkan från Distrikt 4” sa han och såg på de båda.

Det var först när Finnick citerad Scarlet som Cress på riktigt förstod vad det var han hade menat. Huvudstaden förväntade sig ingenting annat än att Ava, som tvilling till den döda, skulle komma tillbaka, ännu starkare än vad Scarlet hade varit.
Scarlets ord i intervjun skulle bli grunden till Distrikt 4 framgång. Folket skulle komma ihåg vad hon hade sagt och på så sätt få upp ögonen för Ava, och då även för Cress.

Finnick sa att han hade sett Cress hantera sin treudd, det var olaglig att träna inför spelen men det stämde. Cress hade tränat och nickade som svar.

Deras mentor fortsatte.
”Om ni samarbetar har ni en chans att få hem en av er levande, och Huvudstaden vill se dig, Ava, som segrare och då kommer de även vara villiga att satsa på Cress. Vi kommer behöva fokusera på era styrkor. Cress hanterar treuddar beundransvärt, det är det ingen tvekan om, och Ava, jag har hört att du kan skjuta ner en fågel med ett spjut på tjugo meters avstånd”
Finnick kastade en hastig blick sitt armbandsur.
”Snart framme” mumlade han, sedan tittade han på Ava och Cress och talade sedan i en mer stressad ton. ”Era intervjuer är viktiga, ni måste framstå som ett starkt team redan då. Folket måste älska er. De måste vilja se er vinna. Det är så man skaffar sponsorer”

Där kom det, intervjun, det var den som oroade Cress mest. Han var ingen bra skådespelare oh om de skulle spela några roller så var det kört. Han kunde helt enkelt inte följa ett manus, allt som var någorlunda inspirerande måste komma spontat för Cress del.

Då kom Aldar in i rummet.
”Nu närmar vi oss Huvudstaden!” klargjorde han glatt.

Sponsorer. Intervju. Publik. Alla tre hade samma sak gemensamt; man var tvungen att vara trevlig. Scarlet hade självklart varit helt fantastisk under sin intervju, vilket Ava visste att hon själv aldrig skulle kunna nå upp till. Hon var för rak för det. Hon sköt undan tanken sålänge, det var ett problem som hon fick lösa senare. Istället riktade hon uppmärksamheten mot fönstret, där stora, moderna byggnader hade börjat dyka upp. Aldar verkade lycklig över att de snart var framme, och tåget saktade ner. När det hade stannat helt hörde Ava ett klick, vilket bekräftade hennes misstanke sedan tidigare att tågdörrarna hade varit låsta. Allt för att förhindra desperata tributer från att begå självmord innan Spelen hade startat.

Tågdörrarna öppnades och Finnick vinkade åt dem att gå ut. Ava satte ner fötterna på trappan och rörde sig ner, och möttes av ett publikhav. Huvudstadens invånare ropade och tjöt, äntligen fick de se årets tributer. Allra helst ville Ava gå fram och slå till första bästa person, men hon fokuserade på något annat. Vad hade Scarlet gjort? Med det i huvudet höjde Ava sin högerhand och vinkade till människorna på perrongen, och de jublade ännu högre. Ava fokuserade så mycket på sig själv att hon inte ens märkte vad Cress gjorde, eller att Peacekeepers förde dem genom folkmassan till en enorm byggnad.

De fördes in i entrén och möttes av en kvinna i kostym och ett hologram som sköt upp från ett armband runt hennes handled.
”Distrikt 4, våning 4” sa hon torrt och viftade med handen mot hissen. Finnick tog över Peacekeepers jobb och de gick tillsammans in i hissen.
”Imorgon får ni träffa de andra tributerna” sa han under den korta hissfärden. När dörrarna öppnades fanns det en korridor med en enda dörr, som hade en enorm 4 på sig. Finnick öppnade den och de kom in i den största lägenheten Ava hade sett.

Lägenheten var enorm, med vackra detaljer och högt i tak. Två dörrar lite längre bort hade namn skrivna på sig, en med Avas namn och en med Cress. Fönstren gick från golv till tak och utsikten var fantastisk. Trots allt detta var det något som fångade Avas hela uppmärksamhet sekunden hon kom in i lägenheten. En av väggarna var täckta med stora fotografier. Varannan flicka, varannan pojke. Ovanför varje porträtt stod årtal och under varje porträtt stod namn. Vissa av porträtten hade röd bakgrund, och andra gröna. Det var alla Distrikt 4 tributer sedan Hungerspelen började. Ava gick fram och såg Finnicks foto, som hade en grön bakgrund. Bredvid hans var fotot som fick Avas hjärta att stanna. Hennes vackra syster, men det kändes ändå inte riktigt som Scarlet. Hennes ögon var ledsna. Bakgrunden var röd, vilket betydde att motsvarande fotografi i Distrikt 1 lägenhet hade grön bakgrund. Ava rörde vid fotot med sina fingertoppar och svalde hårt.

Dörrarna öppnades och de möttes av ett oändligt hav av människor som hade kommit för att se de anlända.
Det var nu det gällde. Få dem att gilla dig. Cress tog ett djupt andetag och steg ut på perrongen. Folket jublade och skrek för att fånga deras uppmärksamhet. Cress lade märket till att de flesta av dem hade gjort konstiga skönhetsoperationer. En kvinna som stod bara några meter ifrån dem hade leopardöron fastsatta på huvudet och en annan hade insektsbett på ryggen. Och alla hade färgglada peruk och kläder, även de få som inte hade gjort några operationer.
Cress visste från tidigare Spel att publiken oftast gillade de som gav dem mest uppmärksamhet så därför ansträngde han sig för att le och vinka glatt till varenda människa. En man ville till och med ha hans autograf skriven på armen och även det gick Cress med på. Allt för att få sponsorer.
Transporten mellan stationen och träningsanläggningen verkade ta en evighet men Cress gjorde sitt bästa för att hålla humöret uppe.

När de tillslut kom fram till träningsanläggningen tilldelades de en lägenhet, eller rättare sagt, hen hel våning. Den var kolossal, överallt fanns det soffor och bord i alla möjliga konstellationer och stora panoramafönster vätte ut mot ett torg utanför, som även det var proppfullt med människor.

Cress märkte att Ava hade fastnat framför en vägg med fotografier på tidigare tävlingsdeltagare från deras distrikt. Ett tag funderade Cress på att gå fram och prata med henne men så såg han att hon studerade sin syster porträtt och beslöt att det var bäst att lämna henne ifred. Istället gick han mot dörren med hans namn och klev in i det största sovrum han någonsin hade sett. Det gick i samma moderna stil som resten utav lägenheten men var även prydd med diverse fiskeredskap och andra inredningsprylar som kunde kopplas till havet. I ena änden fanns en dubbelsäng och mitt emot den stod en soffgrupp.

Deras stylister skulle komma först om en timme och i brist på andra saker att göra bestämde sig Cress för att ta en dusch.
Efteråt öppnade han garderoben och fann närmare trettio olika plagg som hängde där inne. Efter en stunds letande fastnade han för ett par mörka byxor och en vit skjorta prydd med blågröna virvlar.

Tio minuter senare knackade det på dörren. Cress öppnade och utanför stod Aldar.
”Era stylister har kommit nu!”