Team Evil PRS Emma07 & wolfy

"Jag menar allvar." Jonathan följde efter henne. I och med att han hade långa ben var han snabbt ikapp henne, ställde sig framför henne för att blockera vägen. Han lät sin iskalla blick vila på henne, nu var det lilla leendet som bortblåst. "Du kan åtminstone säga tack."

Mary suckade tyst för sig själv igen, stannade och lade armarna i kors. Hon höll envist kvar hans blick.
"Tack. Är du nöjd nu eller tänker du fortsätta vara lika efterhängsam?", frågade hon kort, höll stadigt kvar hans blick.

Om han kände sig nöjd nu när han fått ett tack? O ja. Det var tydligt att den unga kvinnan var missnöjd över att han fått henne att ge sig. Vilket var bra. Ju tidigare hon lärde sig att han i slutändan alltid fick som han ville, desto bättre.
"Finns det något som hindrar dig från att gå?" frågade han utan att se sig omkring. Det var ju ändå bara för henne att gå förbi honom.

Mary höjde återigen lite på ögonbrynen åt honom, han var verkligen minst sagt irriterande med hur han höll på. Hon skakade lätt på huvudet för sig själv, struntade i att ens svara honom - hon behövde inte ge honom ännu mer tillfredsställelse nu när han ändå fått sitt tack. Istället gick hon helt enkelt bara förbi honom och vidare ut ur gläntan igen.

Han följde henne med blicken innan han vände sig om för att gå mot det andra hållet, kände inget större intresse av att följa efter henne. Jonathan hade inte spenderat många minuter i hennes sällskap men hon hade ändå lyckats gå honom på nerverna. För hans del kunde hon gå under precis som resten av världen och alla idioter som stod upp mot honom.

Mary muttrade lite för sig själv, hon hade haft armen vid sidan eller i kors hela tiden vilket lite dolt ett hugg hon fått i sidan. Det var egentligen ingen fara, det var bara irriterande smärtsam och blödande där hon gick tillbaks åt sitt håll.

Senare på eftermiddagen hade Jonathan hittat till ett kafé med en terass för uteservering. Han hade satt sig ner vid ett bord med stort parasoll, och hade precis fått sin beställning framför sig. En rykande varm kopp med kaffe samt en croissant. Han tänkte fika i lugn och ro innan han tänkte besöka en bokhandel som låg i närheten. Om han inte var helt fel ute, vilket han skarpt tvivlade på att han var, så skulle bokhandelns ägare antingen själv ha svärdet han sökte i sitt förråd eller åtminstone veta var han kunde få tag i det.

Mary gav sig iväg, väl hemma hos sig igen ägnade hon en stund åt att lägga om såret. Mycket mer än så behövdes egentligen inte, det var ändå så litet. Det var mest bara irriterande att ha där. En stund senare gav hon sig ut igen, det var kanske inte det smartaste att ge sig ut öppet efter att hon attackerat skuggjägarna tidigare men hon tänkte inte gömma sig inomhus på grund av det.

Han tittade upp då servitrisen kom fram till hans bord med notan. Med ett litet leende räckte han henne en sedel, bad henne behålla växeln och sträckte sedan ut benen framför sig. Han var glad över att hans far var död. Jonathan skulle inte vilja dela svärdet med honom. Han ville ha folk som kmäbljde framför honom och ingen annan.