PRS Emma07 & Jay

I den stund som Jackson hoppade upp föll Gwenuths mun ner och sedan stängdes om och om igen i ett försök till att ge ord inom denna stund.
"V-va, du skojar eller?" utbrast hon i en mild ton, inte direkt skrika men mer som ett neutralt förundran.
"Du är väl inte riktig en, oh my god du är det," skrattade hon nu ut nervöst innan hon lutade sig bak för att ramla in i vattnet igen. Fast snabbt efter dök hon upp lutandes på brädan och kollade på fenan.
"Får jag röra dig?" undrade hon snabbt med en genuin under i sin röst.

Jackson kunde inte låta bli att le roat åt hennes reaktion, som han fick erkänna var rätt roande. Han ropade till lätt förvånat då hon föll i igen. Han var precis påväg att hoppa i igen för att få upp henne men uppenbarligen klarade hon det på egen hand. Istället nickade han.
"Visst", sade han, hade inget emot det.

Gwenyth kollade på honom som om han var en fallen stjärna och tog upp ena handen försiktigt för att röra vid fjällen.
Det var en bit slimeigt som en fisk brukade va, men färgen av dem var absolut häpnadsväckande.
"Jag, visste inte ens att sjöjungfrun fanns," skrattade hon till lite medans hon drog ner sin hand under ytan för att då skölja den smått. Hon hoppade tillbaka på brädan med ett lätt 'omph'.

Jackson log lite roat och såg på henne.
"Jag har fått höra att ni inte tror ni finns", sade han, gled smidigt av brädan men hade kvar huvudet över vattenytan.
"Försök se till att inte ramla i vattnet fler gånger", sade han med ett leende.

Gwenyth skrattade mjuk åt det han sa. Och skämtsamt lyfte hon upp sin hand med ett leende, "lovar," skrattade hon då.
Hon tog sedan ett djupt andetag innan hon kollade bort mot horisonten och pustade ut.
"Fråga, har ni havsfolk något att oroa er för? för att mitt liv här uppe är ganska skit just nu," sa hon med ett mycket tyngre suckning.

Jackson kunde inte låta bli att skratta till lite han också, hon var åtminstone rolig. Han log och såg snabbt runt.
"Förutom några kassa ledare?", föreslog han sarkastiskt, han var ju inte särskilt förtjust i dem. Uppenbarligen, eftersom han plottade emot dem.

"Jag kan leva med det, gör det ju redan," sa hon lätt med en lätt ryckningbi axlarna och ett luftigt skratt.
"Jag borde simma min väg snart," skojade hon sedan och kollade på den allt mindre solen som var typ bara en tiondel innan den var helt nere.

Jackson log snett och nickade lite.
"Det börjar bli sent, och jag borde återvända", sade han, han misstänkte att han snart skulle börja bli sen till en träff med några vänner. Med en slags nickning till adjö till henne så dök han ner under ytan igen. Han bekymrade sig inte något större om att han avslöjat sig för henne, för trots allt så skulle väl ingen knappast tro henne om hon senare berättade att hon stött på en sjöjungfru när hon surfat. Då skulle dem väl snarare tro hon fått en kallsup.

Gwenyth paddlade då tillbaka mot stranden.
Genom hela vägen hem hade hon ett leende på sina läppar, allt kändes som en dröm på ett sätt. En sjöjungfru... Hon skakade på sitt huvud smått och skrattade när hon kom hem.
Allt det där måste har varit för att hon har varit trött, för att det skulle väl inte vara möjligt att de verkligen fanns. Eller?

Jackson måste ha varit mycket sämre på att planera saker än vad han själv ville tro. Deras så briljanta plan utan en enda brist visade sig ha ganska många brister, trots allt. Och allt som ju enligt honom inte hade kunnat gå fel gick fel iallafall. Så nu råkade han illa ut iallafall, för Triton såg inte med blida ögon på att dem hade försökt störta honom. Så nu låg han med stängda ögon uppspolad på stranden, men med dessa konstiga, sladdriga ting som kallades ben istället för fena. Någon vänlig sjöjungru-själ hade åtminstone sett till att han hade ett par shorts, eller så ville dem bara spara honom den chocken tills senare.