Medeltiden PRS rollspelargärna och Emma07

"Åh. Ja det är lite värre än hur min pappa brukade hålla på", instämde han, han hade bara försökt hitta honom en brud. Sen visste han att han skulle ha mycket press på sig att skaffa en tronarvinge, men det kom först senare. Själv ville han inte missa ceremonin - han visste att det skulle vara otroligt jobbigt för honom, för det skulle bli som begravningen av hans familj. Åtminstone för honom eftersom han varit för skadad för att gå när begravningen hölls.
"Ja, det där brukar vara plågsamt", instämde han med en liten nick. Han slog sig ner där, kunde lika gärna tillbringa tiden där då tjejen verkade riktigt trevlig.
"Berätta lite om dig själv. Vad gillar du att göra?", frågade han.

Hon såg på honom och ryckte lätt på axlarna.
- det finns inte så mycket att göra här i slottet som man kan tro så ofta läser ja. Men jag tycker det är roligare att ägna tiden i vår trädgård. De flesta av våra tjänare är mycket äldre än mig så jag är ganska ensam eftersom pappa inte vill stt jag umgås med mina gamla vänner nu när jag bor på slottet. Men innan jag hamnade här så tyckte jag om att gå ut på marknaden som är lite då och då sa hon med ett leende.
- du då? Sa hon mjukt.

Caspian lyssnade och nickade lite, förstod mer än vad hon antagligen trodde. Han hade själv vuxit upp här.
"Jag vet hur det kan vara", instämde han, det kunde vara enormt ensamt på ett slott trots att det var fyllt av folk. Han tyckte redan väldigt gott om henne, trots att han bara pratat med henne en stund.
"Jag gillar att läsa jag med. Jag brukade tillbringa mycket tid med min lillasyster tidigare också. Men hon finns inte längre tyvärr", sade han lite sorgset, det och hans föräldrars död var något som ännu smärtade honom djupt. Av någon anledning tyckte han att det fick gå om hon fick veta mer om hans bakgrund, för av nån konstig anledning började han lita på henne.

Hon nickade lite och svalde hårt när han berättade om sin syster.
- jag är verkligen så ledsen sa hon tyst och tänkte först lägga en hand på hans axel men ångrade sig igen.
- jag Har också en lillasyster men hon och jag har inte så mycket gemensamt och det är stor åldersskillnad mellan oss så vi umgås typ aldrig sa hon tyst och ryckte lätt på axlarna.

Caspian såg ner lite, han misstänkte att han aldrig skulle sluta sakna sin familj så otroligt mycket. Det var nog bara att lära sig att leva med det.
"Min syster var 5 år yngre. Hon skulle precis fylla 12 när dem dog för två år sen snart", förklarade han, såg runt lite.
"Men nu ska vi inte bli för sorgsna här", sade han med ett litet leende mot henne, han hade väl blivit lite väl dyster där. Av någon anledning funderade han nästan på att berätta för henne, men det kanske var dumt. Eller inte. Han såg på henne, lade huvudet lite på sned.
"Du bodde inte här före morden va?", frågade han, morden på hans familj hade blivit allmänt kända under namnet morden bara.

Hon såg på honom, förvånad att han helt plötsligt började prata om mord och hon förstod vilket mord han syftade på, kungen och hans familj som blivit mördade.
- jag Bodde ju här i stan men inte i slottet såklart sa hon med ett litet leende.
- jag tyckte alltid de morden var oerhört hemska. Att döda oskyldiga människor sa hon och svalde hårt.

Matthew nickade lite tyst.
"Jag kände inte igen dig så misstänkte det", sade han och suckade lätt.
"Det var dem", höll han tyst med, suckade igen sen och såg på henne. Kanske skulle han våga berätta för henne iallafall? På något sätt ville han det, ville inte själv bära på det på något vis utan ha någon mer att prata med typ. Även om det kanske var dumt.
"Är du bra på att hålla hemligheter?", frågade han, lade huvudet lite på sned.

Hon såg på honom, mordet på kungen och drottningen verkade ha tagit hårt på honom. Kanske hade han känt dem innan de dog eller var han bara en medborgare som tyckt mycket om kungafamiljen. Hon skrattade till åt det sista han sa.
- här är ju inte jättemånga att berätta om hemligheter för sa hon och höjde ett ögonbryn. Varför frågade han ens om det? Vad hade han att dölja?

Caspian instämde med ett skratt.
"Det är sant", sade han med ett leende, suckade lite igen sen. Han kunde inte backa ur nu, när han redan sagt hälften.
"Jag ljög innan, jag heter egentligen inte Thomas. Jag heter Caspian Saldonin", sade han tyst, visste att det säkerligen skulle få henne att förstå. Efternamnet var ju välkänt att det var kungafamiljen, och de flesta visste att Caspian var den tidigare kronprinsen som alla trodde hade dött.

Hon kunde inte låta bli att skratta till av förvåning över det han sa.
- jo ellerhur. Alla vet att Hela kungafamiljen blev mördad inklusive kronprinsen så det är väldigt fysiskt omöjligt sa hon och la armarna i kors. Vad höll han på med egentligen? Han kunde dessutom råka väldigt illa ut om han gick runt och sa sådana saker till fel människor, mördaren var ju fortfarande inte fast så han eller hon skulle säkert inte tveka att döda en till som hävdade sig vara släkt med kungen.