PRS Medi och Emma07 Vampire

Matthew såg på henne, kunde förstå den där känslan.
"Jag är ledsen. Jag vet hur det är att förlora sina föräldrar", sade han ärligt, att förlora sin mamma var det värsta han varit med om, även om han numera hunnit gå igenom mycket genom åren. Och fadern hade han ju också förlorat senare, efter att de faktiskt blivit sams igen. Och också brodern hade han senare förlorat eftersom han senare dött av ålder.
"Min mamma dog när jag var 14, jag, min yngre bror och hon var ute och red när hon föll illa", förklarade han, hans fars död hade varit mer odramatisk senare.
"Sånt påverkar en mycket. Själv behövde jag mest få komma iväg lite", sade han ärligt.

"Red?" Hon vred huvudet och skakade på huvudet.
"Jag var 6 år när de dog." Hon reste sig upp och gick runt bordet.
"Jag mår inte så bra. Det här är lite för kvaft." Hon gjorde enn gest i lokalen.
"Kommer snart." Hon vände sig om och började att gå mot utgången.

Matthew log litet mot henne.
"Mamma födde upp hästar", förklarade han, de hade faktiskt gjort det på gården och i dagens samhälle så var det en bra ursäkt för varför de alla red då olyckan skedde. Han såg efter henne, suckade lätt innan han gick efter. Han ville helt enkelt bara hjälpa henne, för det där var lite en situation han kände igen sig i. Att förlora dem man brytt sig om. En av alla de förbannelserna med hans liv - han levde långt längre och fick se alla han älskat dö.
"Hur går det?", frågade han igen.

"Oh okej." Hon stod ute och tog luft när hon hörde hans röst. Varför ville han vara med henne. Hon vred sig mot honom och skakade på huvudet så det röda håret dansade om hennes huvud.
"Ärligt talat mår jag skit. Jag känner mig så hjälplös och jag orkar inte längre." Hon började gå.
"Följ inte efter mig för då ringer jag polisen!"

Matthew suckade, stannade och såg på henne.
"Jag vill dig inget ont. Men jag vet exakt hur det är att må som du, jag har förlorat varenda person som jag nånsin brytt mig om. Jag vet hur det är att känna sig som du, och jag vill bara hjälpa dig", sade han envist.

"Och hur visste du det från när du satte dig?" Hon stannade upp och hon såg rädd ut.
"Hur vet du hur ett barnhem behandlar en och hur ensamt att aldrig rådfrågat föräldrar under uppväxt?" Hon började gråta igen och sjönk ner på marken.
"Vem är du egentligen?"

"Jag visste det inte då, inte förräns du berättade", sade han ärligt, sjönk ner på huk framför henne.
"Jag vet inte mycket om barnhem. Men jag vet hur det är att förlora alla man älskar, att bli utkastad ifrån det enda hem man har och har haft", sade han.
"Jag har redan berättat vad jag heter", förklarade han, han kunde inte direkt säga mycket mer.

Hon såg på honom och kunde inte förmå sig att resa sig upp.
"Jag lög." Hon letade i sin väska efter en näsduk och snöt sig och såg senare bort.
"Jag heter Alice." Hon vågade inte möta hans blick och hon kände sig svag i benen.
"Nej jag menar vad jobbar du med? Psykolog?"

Matthew såg på henne, rynkade lätt pannan.
"Varför skulle du ljuga om vad du heter?", frågade han, förstod inte vad det skulle vara bra för. Han log lite då hon frågade vad han jobbade med, det var då verkligen inte psykolog.
"Nej, jag jobbar på ett bokförlag som gör historieböcker", sade han ärligt, egentligen ett helt vanligt jobb och långt ifrån psykolog.

"Varför skulle jag ljuga? Tja jag är ensam och en helt okänd person sätter sig vid min sida och börjar prata." Hon reste sig upp och vinglade till och såg sedan bort och strök bort lite hår från ansiktet.
"Bokförlag? Så du bestämmer vilka böcker som ska ges ut?"