PRS Rebellion Emma07 och Wolfy

Ayden log roat, hon var uppenbarligen inte alltför road utav kvällen hittills. Och han kunde fullt förstå henne, han var själv inte särskilt förtjust i sådana här tillfällen. Lyckligtvis hade han ju inte behövt gå på särskilt många de senaste åren.
"Det är en ära att få göra den mer uthärdlig", sade han med ett lite roat leende, kom på nu att han inte heller presenterat sig.
"Ayden Flynn", presenterade han sig, det var det namn han numera använde sig av.

"Det tror jag knappast att det är." Caelia må ha ett väldigt oskuldsfullt ansikte men det betydde inte att hon var en naiv flicka. Hon hade inte oceaner av blod på sina händer som hennes far hade, hon var inte lik sin pappa alls, men många tog henne på minsta möjliga allvar. Vilket kanske på ett sätt var bra eftersom hon kunde använda det till sin fördel. Men samtidigt tyckte hon inte om att bli undervärderad bara för att hon var en kvinna. Men respekt förtjänades, ingenting delades ut gratis.
"Trevligt att träffas, Ayden." Hon smakade tankfullt på hans namn och la det på minnet, för någonting sa henne att det här inte var sista gången hon skulle träffa honom. "Caelia," presenterade hon sedan sig själv som.

Ayden log litet mot henne, han hade genast fastnat för hur vacker hon var men hennes ord tydde på ett vackert inre med, enligt honom. För till skillnad ifrån dem andra så låtsades hon inte som om hon hade trevligt, vilket han gillade.
"Åtminstone mycket trevligt, då du verkar vara den med mest i skallen och definitivt vackrast hittills", sade han ärligt, de flesta adelsmännen kunde han inte påstå verkade särskilt klipska.
"Trevligt att träffa dig med, Caelia", svarade han direkt.

"Undervärdera dem inte. De är sluga och tänker bara på sig själva. De tvekar inte en sekund att göra något som skulle gynna dem, även om det är att kasta någon annan till vargarna." Det var ingen hemlighet hon delade med sig av, det var något alla borde känna till. Adelsmän gick inte att lita på. Hennes far gick inte att lita på. Ingen gick att lita på, inte under tider som denna.
"Men det är inte ett samtalsämne som ska dras upp ikväll," fortsatte hon sedan, låtsades inte om hans komplimang. Han var inte den första som enbart såg hennes utseende och inte den sista heller. Då dansen var över släppte hon taget om hans hand och neg lätt som tack.

Ayden log lite sorgset mot henne, det hon sade var tyvärr alldeles för sant.
"Tyvärr stämmer det in på de flesta adelsmän", instämde han, han visste det nog bättre än de flesta hur förråd man kunde bli, då mycket av anledningarna till morden på hans familj var på grund av förrädare vid deras hov. Han visste inte vilka de alla var, men kunde han skulle han leta upp varenda en av dem för att låta dem sota för vad dem gjorde.
"Nej, ikväll är en kväll för att roa sig och inte beklaga sig över adelsmän", sade han med ett leende, bugade tillbaks som tack innan han gick jämte henne av dansgolvet.

Caelia knäppte händerna framför sig då hon gick, hade trott att Ayden skulle vika av från hennes sida så fort dansen var slut men istället gick han fortfarande jämte henne. Hon hade fått sig ett skapligt intryck av honom så hans sällskap gjorde henne ingenting. Caelia gick uppför trappan och vidare mot glasdörrarna som ledde till balkongen. Hon kände sig i behov av lite frisk luft. Någon större lust hade hon inte att återvända till balen och det tänkte hon faktiskt inte göra heller.

Hon verkade inte visa någon ansats att vika av från hans sida, och då hon verkade styra stegen mot balkongen var han först lite osäker på ifall han skulle följa med eller inte, men till sist tänkte han att varför inte. Han var ju egentligen inte alls välkommen vid det här hovet, och det var en engångsföreteelse att han visade sig på någon sån här tillställning. Så han skulle ju med största sannolikhet aldrig träffa henne igen, även om han skulle vilja det. Men skämde han ut sig eller något för henne så var det åtminstone ingen fara. Men han var ändå något osäker, och det märktes kankse av att han slog av bara lite lätt på farten.
"Vad har ers höghet för intressen?", frågade han nyfiket.

Väl framme vid balkongräcket lutade hon sig lätt mot det samtidigt som hon vände ansiktet mot himlen. Med slutna ögon njöt hon av den svaga kvällsbrisen som slog emot henne och smekte hennes kinder. Då han bröt tystnaden öppnade hon ögonen igen, betraktade den stjärnklara himlen en stund innan hon riktade sin uppmärksamhet mot honom istället.
"Jag gillar att läsa." Hennes vardag bestod mest av de plikter hennes föräldrar gett henne. Det kunde vara att ägna hela dagen inne på rummet för att läsa gamla historieböcker, men lika gärna kunde det innebära att gå på lunch med en man dubbelt så gammal som hon. Ibland smet hon från sina plikter för att ta sig en sväng i byn, eller så övade hon på att slåss. Det var något hon var duktig på.
"Vilka är dina intressen?"

Ayden hade aldrig ens varit i det här slottet förut, så följde helt efter henne dit de skulle. Balkongen var långt att föredra före balsalen - här var lugnare, tystare och det var riktigt skönt kvällsväder. Han granskade henne tyst, visste mycket väl att man inte alltid hade jättemycket fritid när man hade den ställningen. Han hade inte haft särskilt mycket och han kunde tänka sig att det var långt värre när man var äldre, han hade ju bara varit sju år. Han ryckte lätt på axlarna när hon frågade om hans intressen.
"Läsa, träna. Jag tillbringar större delen av dagarna i smedjan så jag har inte tid till så mycket annat", sade han ärligt, det tog tid och den tiden han inte tillbringade där lade han på rebellgruppen, men det var inte direkt något han kunde säga.

Att han tränade var definitivt något hon kunde ha räknat ut på egen hand också. Ayden Flynn hade en imponerande fysik trots att den doldes av kläderna. Med tanke på att han var ganska lång också hade han garanterat ett försprång under träningar, och i verkliga strider, mot sina motståndare.
"Vad läser du för något?" undrade hon och vände sig helt om mot honom, nyfiken på att höra vilka böcker som fångade hans intresse. Kanske de kunde tipsa varandra om läsbara böcker som man praktiskt taget slukade från pärm till pärm.