Efter Plugget

Idun fimpar sin cigarett, hon kände sig lugnare nu och redo att gå in.
"Åh, kolla mamma det är Idun." en liten flicka på inte mer än 7 år kommer springande dragandes på vad troligen är hennes mor. Idun lägger på ett av sina vanliga leenden och talar med den överexalterade flickan som får se sin idol. Idun skriver några autografer och vinkar sedan av dem innan hon går in följd av madam Villanelle som handlat bullar till dem.
"Jag går och sätter på kaffe." ler hon glatt och lämnar de åter själv, fan. Idun orkade verkligen inte, för faktiskt hade hon mognat med åren. Eller snarare tröttnat, men attityden han hade retade henne något enormt.
Hon gick över till den delen som borde innehålla hushållsmagi och böcker och drar ut en bok som innehåller trolldryckskonst.
Något missnöjd ser hon på boken och låter den sväva över till rätt avdelning.

Nåväl, kaffe var ju aldrig någonting som var fel enligt Caleb. Han rycker på axlarna och fortsätter ställa i ordning en rad med böcker på en av hyllorna under tystnad. Idun var alltså känd? Det kom ju inte direkt som någon större överraskning.
”Du vet att det är dåligt att röka?” Påpekar tjugotreåringen när han är klar med att ställa i ordning böckerna. ”Om du fortsätter kan du nästan vara säker på att dina lungor kommer bli svarta som kol”, fortsätter han och börjar frånvarande snurra på ringen som sitter i septumet. Klasskamraten verkar ju också ha tagit sin frihet till fördel, med tanke på alla tatueringar hon skaffat under årens gång. Helt sanningsenligt så föll det Caleb precis i smaken och om det inte vore för alla ärr hade han nog också skaffat sig en eller två. Fast ärren som redan fanns där spelade ju ingen roll, utan det handlade ju mer om att fler kunde komma inom en snar framtid.
Ögonen viker med ens undan och de rastlösa fingrarna övergår till att pilla med kragen på tröjan istället. Shit, han har verkligen inte lyckats åstadkomma någonting vettigt när allt kommer omkring, eller hur? Väldigt surt att Idun verkar ha gjort det. Fan vilken käftsmäll så tidigt på morgonen.

"Jo, jag vet." svarar Idun på hans tilltal och går igenom ett par böcker och försöker få de som ska vara där i rätt bokstavsordning.
"De är redan svarta som kol och jag kommer säkert dö i förtid med." svarade hon sedan i en röst som inte verkade bry sig, som hon talade om vädret eller något annat alldagligt.
Han kunde ju likväl fortsätta att det var farligt att dricka alkohol och ta droger med så hade han väl dragit hela hennes livshistoria. Även om hon blivit av med sitt drogmissbruk så fanns allt där ändå i bakgrunden. Hon hade levt med det enda sedan hon var liten även om det var hennes mor som gjorde det då.
"Men tack för du upplyser mig med din fantastiska kunskap." svarar hon något sarkastiskt då Villanelle kommer ut med en kaffebricka åt dem och ställer på ett rangligt bord.
"Så hur känner nu varandra då?" frågar hon glatt och tar sig en bulle.

”Vad bra att du bokstavligen inte verkar bry dig”, muttrar Caleb precis innan madam Villanelle kommer ut med kaffebrickan. Okej, dags att lägga ner med den där dryga tonen va? Annars kanske du faktiskt blir avskedad och måste återgå till att skrubba golv dag ut och dag in.
Med en lätt duns slår tjugotreåringen sig ner på en minst lika skranglig stol intill det lilla bordet. Han delar ut de tre kopparna som står i varandra och fyller dem innan han lutar sig tillbaka mot ryggstödet. Hur mycket skulle han berätta egentligen? Att de gått i samma årskurs? Att de absolut hatade varandra? Äh, det kunde han ju inte mycket gärna göra.
”Vi gick i samma årskurs”, förklarar han slutligen och för den lilla koppen mot de torra läpparna. ”Men utöver det kan jag inte direkt säga att vi känner varandra”, fortsätter han och ger Idun en varnande blick som butiksägaren lyckligtvis inte hinner se. Det var ju faktiskt sant. De må ha bråkat en hel del och Caleb hade långa gånger dragit henne i håret, men annars visste han inte sådär jättemycket om henne.

Idun satte sig ner på en stol som kändes som om den skulle braka sönder när som helst. Hon tog emot koppen med ett leende och skrattade roat till åt frågan.
"Vi gick i olika elevhem Hufflepuff och Slytherin så vi känner mest varandra till namnet." ler Idun lätt och tar sig en bulle.
Det hela var ju sant för även om de bråkat så visste hon inget om honom. Hon hade aldrig avslöjat något om sina hemförhållanden, inte ens för de hon hängde med mest. Men hon var alltid i skolan kring alla lov och fick sällan brev eller presenter hemifrån som alla andra fick.
Hon möter Calebs blick, nej hon tänkte inte avslöja något om hur de kände varandra, Villaelle skulle nog inte uppskatta det.
"Ah, på så vis. Själv gick jag i Ravenclaw på min tid." ler hon och nickar.
"Som ni säkert redan har märkt är det inte särskilt bra ordning här. Det är det främsta jag behöver hjälp med, samt hjälpa kunder förstås." ler hon. Butiken skulle väl öppna snart även om det inte var samma rusning som förr. Gatorna var tysta, människor gjorde det de skulle och strövade inte omkring längre. Men det var någon vecka innan skolstart så elever borde dyka upp.

Det där med att Villanelle behövde lite hjälp med att ställa i ordning butiken är ganska uppenbart. Alla bord som står utställda är alldeles proppfulla med högar av böcker, någonting som gör att det var väldigt svårt att röra sig fritt inne i lokalen. Caleb har faktiskt redan en plan på hur han ska kunna gå till väga för att göra allting mer organiserat och reda upp den trassliga röran.
”Om ingen av er misstycker så kan jag gärna röja upp allting”, mumlar han och stirrar ner i det svarta kaffet. Kaffe går nämligen bara att dricka om det är kolsvart och smakar beskt likt värre. Häller man mjölk eller socker i det är det praktiskt taget omöjligt att dricka, varesig man behöver koffeinet eller inte.
Återigen börjar han dra i tröjkragen och flackar med blicken. Idun får honom att känna sig både patetisk och olustig på samma gång, vilket går honom rejält på nerverna. Utan att tänka på att uppehålla ett hyfsat bordsskick pillar han med en av naglarna mellan de gulnande tänderna. Jo, han borstar dem noggrant två gånger om dagen, men det verkar inte spela någon roll. Hur mycket han än putsar och gnuggar förblir de alltid lika äckliga.

"Jag tänkte faktiskt att ni båda ska göra det. Jag är inte bra på det, vilket ni kanske har märkt." ler hon och Idun skrattar lätt.
"Nej, kanske inte. Men det är en fin butik." ler hon. Själv hade hon inget problem vid att röja upp och organisera. Det var något som var skönt för hennes oroliga själ och när det var en sådan oreda kunde hon inte koncentrera sig. Det som var mindre kul var att samarbeta med mannen mitt emot henne. Mannen med otroligt gula tänder, som om det var han som rökte och inte hon? Hade han inte hört talas om tandborste, hon själv blekte tänderna En skada sen sin karriär att alltid se perfekt och vacker ut, bära smink och allt.
Hon klandrade dock honom inte, egentligen var hon ingen ytlig människa det var bara hon själv det gällde att alltid vara perfekt.
Snart plingade det i klockan och den första kunden kom in. Villanelle ställde undan fikat och snart hör Idun det välbekanta orden
"Åh, titta det är Idun." något plågat far över hennes ansikte innan hon leendes vänder sig om och möter den lilla pojken som tydligen skulle börja Hogwarts i år. Hon talar vänligt med honom och signerar hans skolböcker innan hon tar betalt och han kan gå.
Hon avskydde det hela, avskydde att hon inte längre kunde göra det hon faktiskt var bra på. De första åren i Holly Head var där hon för första gången känt sig lycklig, även om allt slutat i en katastrof.

Åh, titta det är Idun. Hur känd är egentligen rödtotten? För det verkar verkligen som om Caleb inte riktigt greppat till vilken grad folk kände igen henne. Han hade liksom förväntat sig att bara några få skulle känna igen henne, men det verkade ju uppenbarligen inte stämma. Och det, det verkar vara en massiv underdrift. Om till och med barn känner igen henne, då måste det ju betyda att hon är ett hushållsnamn typ? Alltså en person som väldigt många känner till och har hört talas om.
Caleb skakar på huvudet så att det svarta håret studsar omkring uppepå hjässan. Det är mycket troligt att han har sett hennes namn mer än en gång i tidningen, men att han nonchalant låtit det passera. Troligen ville han inte erkänna för sig själv att någon som Idun lyckats bättre i livet, främst eftersom han tyckt så illa om henne under deras skoltid.
När kinderna, efter en stund, lämnade bokhandeln borstade han av de svarta jeansen och lade armarna i kors över bröstet.
”Du är ju typ känd, Davies”, sade han och rynkade på ögonbrynen. ”Typ väldigt känd..” Nähä?

Idun höjde ett ögonbryn åt honom, hur kunde han ha missat en sådan sak? Men han var väl inte intresserad och läste säkerligen inte alla skvallerblaskor som fanns.
”Man brukar bli det då det har med Quidditch att göra. En ganska populär sport du vet.” svarade hon och suckade lätt. Suckade inte för vad han sa utan för att den delen troligen var slut av hennes liv. Beroende på om botarna skulle kunna på något vis komma på hur man fixade hennes höft.
Hon vände sig slutligen om i bokhandeln.
”Så några förslag på hur vi ska göra? Tänkte först att vi bara skulle få alla böcker till rätt kategori och sedan sätta dem i bokstavsordning?” hon ser frågande på honom.

”Ska jag vara helt ärlig så är det lite läskigt att du är så känd”, erkänner Caleb med en lätt rysning. ”Fast med tanke på hur du betedde slog i skolan kanske det inte är så underligt att du lyckats bli känd..alltså med tanke på hur populär du var. Inte för att jag förstår varför, men det lär jag väl aldrig göra”, fortsätter han och lutar sig mot affärsdisken. Blicken lyfter sig mot det mörka trätaket där den fäster sig. Det kändes förfärligt underligt att ha en då pass normal konversation med Idun. De hade ju knappt sagt mer än en hel mening till varandra innan. Visserligen var situationen nu helt annorlunda, men Caleb kan verkligen inte undgå att finna det hela löjligt udda. På gränsen till komiskt, då de pratade om någonting så alldagligt om vart de skulle ställa böckerna.
”Jo, jag tycker att vi ordnar allting i bokstavsordning och sedan ställer vi fram de nyaste titlarna på borden”, säger han och sänker de svarta ögonen mot kvinnan framför honom. På något sätt är hon väldigt lik sig själv samtidigt som hon inte är det. Han kan inte sätta fingret på det och tänker knappast lägga energi på något sådant.