Ljuset kan orsaka ärr

Jättebra! Vill inte kolla upp vad det är, det är mer spännande om man inte vet Kommer man få reda på det senare, eller? Längtar efter mer ♥

Innan man börjar läsa vill jag säga att jag kollade upp på https://harrypotter.fandom.com/sv/wiki/Lista_%C3%B6ver_trollformler, om alla trollformler, därför kan vissa kanske vara felaktiga, men man får nöja sig med det Och som sagt är släktträden lite ändrade eller att de kommit flera nya, då jag tänker att det gått två generationer! T.ex. Harry och Ginnys barn, Albus, James och Lily har nu fått barn. Så Harry potter - gänget, är typ 60 - 80?

Kapitel fem:

Jag kippade efter luft, mitt huvud bultade.. Majas fnissande var det enda som fyllde tystnaden. Hon sparkade mig i magen och vid lungorna. Jag försökte andas och skrika på samma gång, vilket ledde till ett kvävt “ÖHh” som ramlade ut ur min mun. Det triggade Maja ännu mer och slagen och sparkarna blev fler och hårdare, Majas fniss gick över till våldsamt skratt. Jag höll armarna runt mitt huvud och skakade. Äntligen slutade alla sparkar och slag, och Maja försvann. Jag kunde inte röra på mig och tårarna vällde fram. Mitt huvud dunkade värre än någonsin och jag försökte ställa mig upp på rangliga ben, men föll ihop. Klassrummet var tyst och mörkt, och allt jag kunde tänka på var hur ensam jag var.. Det hade gått knappt en vecka på Hogwarts och jag hade blivit utkastad från quidditch laget av Hannah. Och nu Maja? Tårarna vällde fram och rann som vattenfall nerför mina kinder. Mamma, vart tog du vägen? Pappa, varför fanns du aldrig där för mig? Morfar, hur är himmeln? Mormor, saknar du mig? Alla tankar blev så mycket och blodet rann ur näsan. Allt började bli svart och jag kunde inte förstå varför Maja gjort detta!.. Jag låg tyst på golvet och kollade runt i rummet, men jag kunde inte urskilja något. Det kändes som att jag låg där i flera timmar..

“Veronica?” rösten var bekant och gav mig rysningar av både obehag och trygghet? Men alla ansikten i mitt huvud var suddiga och jag kunde inte koppla vem röstens ägare var. Två armar slöt sig om mig och jag lyftes upp från det kalla hårda golvet. Jag la mitt huvud mot personens bröstkorg och kunde höra hens hjärta slå, dunk. dunk. dunk. Det var lugnande och jag slöt mina ögon.

(Hemlig persons perspektiv)

Jag hörde hur en dörr öppnades och sakta stängdes längre fram i korridoren, som prefekt var det min uppgift att gå dit och se vad det var som hände. Men som person var jag trött och fick sakta gå dit. När jag kom fram såg jag tyvärr eller lyckligtvis ingen, annars hade det blivit massa kaos och just nu var jag bara trött. Jag gav klassrumsdörren en blick och suckade, “Varför behövde Noa vara sjuk idag?” muttrade jag och öppnade dörren.
“Lumos.”
Först förstod jag inte vad det var jag såg, allt verkade för surrealistiskt. Men där låg hon, Veronica Cooper. Hon var dränkt i blod och hade blåmärken överallt. Hennes kläder var bara trasor, mitt medvetande kom ikapp mig och jag fick en liten klump i magen.
“Veronica?” hennes namn kändes så lent på mina läppar, det fick mig att må dåligt. Jag ångrade verkligen vad jag gjort mot henne. Jag gick fram till henne och plockade upp henne. Hon lutade sitt huvud mot min bröstkorg precis vid mitt hjärta. Jag fylldes av värme och jag förstod inte hur mitt hjärta fortfarande kunde slå så lugnt. Veronica verkade ha somnat och jag började gå mot sjukhus vingen.

"nox."

(end of chapter)

Hoppas detta blev bra♥ Älskar att skriva men börjar alltid skriva på något och sen göra om Men blev iaf nöjd♥

//JJC

Jättebra!!

Jättebra! Du beskriver bra, och nu undrar jag vem den hemliga personen var ... Längtar till nästa ♥

Kapitel sex:


Innan jag öppnade dörren till sjukhus vingen ångrade jag mig. Jag ändrade min riktning mot vid-behovs-rummet.

(Tillbaka till Veronicas perspektiv)

Blåmärkena var överallt, vissa var gröna andra lila eller gula. Jag suckade och svepte halsduken runt min nacke, drog jackan tätare runt mig och kollade spegeln en sista gång, var sminket okej? Syntes blåmärkena?
“Låt inte en liten sten förstöra vägen.” viskade jag, men vem försökte jag övertyga? Jag var så rädd för att Maja och gänget skulle hoppa på mig snart igen.. Vad försökte jag ens intala mig själv? Jag plockade upp min ryggsäck och gav brevet på bordet en sista blick, borde jag öppna det? Jag hade inte tid att läsa det här, det fick bli efter skolan.

Jag tog en stor tugga och svalde ner mackan med en stor klunk juice. Allt var så konstigt, drömde jag? Maja, det var något med Maja. Visst hade hon följt på med några rackartyg med “gänget”, men aldrig något så brutalt som detta. Om jag bara hade mamma vid min sida just nu. Hon skulle vetat vad man skulle gjort i en situation som denna..
“Cooper, du ser lite blek ut.” det var Majas röst, jag försökte att kontrollera min andning. Jag vände mig om och satte nästan i halsen, Maja hade färgat hennes hår ljust blont och hennes sminkning liknade Hildas på flera sätt, flera än behagligt. Och de kläder hon hade, hon var en direkt kopia av Hilda med håret uppsatt i en knut... Även om Hilda och Rachelle var tvillingar var Rachelle den mer mogna och sofistikerade av de två, bättre smak i kläder och definitivt hjärnan bakom händelsen. Hon var slug och ändå hade hon hamnat i Ravenclaw, skulle de inte vara de med gott förstånd?.. Men tillbaka till Maja, vad hade hon gjort?
“Maj- Brooke, G-God morgon.” att jag använde Majas efternamn verkade vara en sten i hennes sko. Men hon himlade med ögonen.
“Ugh, du är sååå jobbig! Sluta störa mig.” sa hon, jag gav henne en frågande blick.
“Jag sitter vid Hufflepuffs bord, och du kan gå till ditt bord, Ravenclaw.” sa jag simpelt. Maja gav mig en arg blick och försvann till de andra Ravenclaw eleverna.

Hej Veronica.

Skriver detta i farten, men vill bara berätta att när du vaknar och läser detta hoppas jag att du mår bättre. Jag hittade dig i ett klassrum, helt sönder slagen!
Måste gå! Vi ses ~


(end of chapter)

Här har man kapitel numero seis! Det är nummer sex i spanska Så ses senare, Chao!

//JJC

Jättebra som vanligt. Nu börjar det bli spännande ... Vem är den där personen som hittade Veronica? Längtar till nästa! ♥

Ja, du beskriver verkligen jättebra. Speciellt hur Maja försöker göra sig så lik Hilda som möjligt!

Kapitel sju:

(Hemlig persons perspektiv)

Jag suckade när jag märkte att jag inte tagit upp någon fakta medan jag läst, utan varit i mina tankar. Fick väl helt enkelt börja om.. Men redan innan jag läst en mening kretsade mina tankar runt Veronica. Jag fick en klump i magen och bet mig i läppen. Det var något med Hilda och hennes lilla gäng. Jag hade försökt varna Veronica, men jag visste inte ens om varningen hade kommit fram till henne eller ens passerat hennes tanke. Och det där brevet var ju verkligen ett bra försök, hade inte ens haft tid att skriva något smart. Brevet hade blivit någon slumpartad blandning av ord i stressen.
“Hej! Hur mår du?” Noah satte sig ner bredvid mig och log. Jag skakade leendes på huvudet.
“Allt går väl ner för backen.” sa jag och skrattade, det var så det kändes. Jag hade gått upp för backen med en skottkärra fylld med sten, bara för att tappa taget om den och se hur den långsamt åkte ner på andra sidan. Noah kramade om mig.
“Allt kommer bli okej, handlar det om dina föräldrar? Att de inte accepterar det?” frågade Noah och log sympatiskt. Jag nickade och fick en klump i magen. Det hade varit svårt nog att berätta för dem, och sen när de inte ens visade lite stöd så blev det ännu svårare.
“Men tro mig, de kommer över det!” sa Noah och kramade om mig mer.

(end of chapter)

Hoppas detta var bra♥, förlåt för kort kapitel

//JJC

Såå bra! ♥ Undrar vem den här mystiska personen är och vad som har hänt mellan hen och hens föräldrar ... Vill ha mer nu!

Jag hade gått upp för backen med en skottkärra fylld med sten, bara för att tappa taget om den och se hur den långsamt åkte ner på andra sidan.

Otroligt bra bild! Tolkar det som att den handlar om det där som personen hoppas att föräldrarna ska acceptera. Det var en oerhörd tyngd att bära på det, när personen berättade blev det svårare att kontrollera, skottkärran gled iväg - men det var ändå en tyngd som försvann.