Halvgudarnas Internatskola

Disa stirrade en aning skrämt på mannen framför henne med de isblå ögonen. Men han verkade inte som dem nere i byn och kommenterade inte nedlåtet om hennes utseende. Hennes hy som var så ljus nästan vit och håret som var vitblont och de isblå ögonen, hela hon tycktes vara utan färg.
Hon slappnade dock av en aning då den andra vargen kom fram och nosade på henne. Disa sträckte fram handen så han kunde nosa och klappade sedan vargen. Njord, den vita vargungen gnydde skrämt till i hennes famn. Disa lugnade honom och snart lät hon de båda djuren nosa på varandra.
”Jo, jag är ny här.” svarade hon slutligen och log svagt mot honom.
”Jag heter Disa. Vi, jag och Njord anlände idag.” log hon och nickade åt sin valp.
”Vad heter din varg då?” frågar hon ovan vid småprat men glad att det fanns något att tala om.

Caspian log vänligt emot kvinnan, nyfiken på vem hon kunde vara och komma ifrån. Hennes utseende väckte bara mer nyfikenhet hos honom, och helt ärligt så tyckte han att hon var vacker med det. Faramir hälsade nyfiket och med viftande svans på valpen, verkade genast glad över att kanske få en lekkompis.
"Faramir", presenterade han sin varg med en snabb blick mot honom, innan han återigen såg på Disa med ett leende.
"Vem är din förälder då, om man får fråga? Själv är jag son till Loke", sade han ärligt, det var varken något han dolde eller var stolt över. Han var den han var helt enkelt, han kunde inte göra något åt det. Ville man döma honom för det så fick dem väl skylla sig själva, han var inte sin far utan olik honom i mycket. Först och främst var han väl långt mer pålitlig, det han mest fått från sin far var väl sina magiska kunskaper.

”Hej där Faramir.” sa Disa mjukt och knäböjde vid honom för att hälsa. Det var trots allt en enorm varg som kunde attackera om han ville, näst dö att bli vän med honom. Njord var förvisso bara en liten blå men hotade bågon Disa kunde han flyga på denne om han bara fick.
”Skade” svarade Disa och nickade om Loke, då tillhörde de samma gudastam, de nordiska gudarna. Vad hon hade läst om Loke var han ingen trevlig figur, men det var ingen annan av gudarna heller. Dessutom betydde det inte att barnen var lika, hon visste väl hur det var att bli dömd på förhand.
”Så då är vi sprungen ur samma mytelogi.” sa hon efter ett tag och log snett. Hon slappnade av mer och blev mer bekväm då han verkade genuint smäll. Dessutom vargarnas lek gjorde att man kunde fokusera på dem med.
”Hela hans familj hade dött i en snölavin, jag räddade honom och sedan dess har han varit med mig.” log hon och nickade mot Njord.

Caspian log lite emot de både, Faramir som var en glad kille var väldigt nöjd med att både få träffa en ny lekkompis och dessutom en människa som pratade med honom. Han nickade lite åt Disas svar, tyckte ärligt att det var roligt med fler ur samma mytologi här på skolan.
"Ja, kan nog behövas lite fler. Ibland känns det som om skolan är invarderad av grekiska halvgudar", sade han skämtsamt, dock kunde han tycka att de flesta verkade härstamma ifrån grekiska föräldrar.
"Åh. Faramir hittade jag övergiven när han var valp, och efter det har jag tagit hand om honom", sade han ärligt, han hade blivit Caspians räddning också. Han hade hittat honom precis efter att hans mamma hade gått bort, och Caspian ville gärna tro att det var meningen att han skulle hitta valpen - utan den glada lilla valpen hade han aldrig tagit sig igenom den tuffa tiden.

Trix var inne på sin tredje drink, utan den minsta effekt, inte så konstigt då hennes tolerans var sjukt hög. Hon visste inte hur mycket bättre den var än andra halvgudars, hon visste att de fanns dem som hade bättre, särskilt de som hade vingudar till föräldrar, men hon var iallafall inte sämst. Hon visste att det fanns människor, trotts deras föräldrar som inte klarade något alls. Kanske var det för att de drinkar de fick var starkare än vanliga, seendes att en vanlig människa knappt kunnat ta sig igenom en, men det fanns ingen mening att dricka drinkar anpassade för vanliga människor om det inte fungerade för dem.
"Vad dricker du?" Amasis såg ner i den brinnande drinken.
"Oh en vanlig margarita, som jag satt eld på" sa hon med ett enkelt leende.
"Varför?" Derek granskade henne och drinken.
"För att jag kan" sa hon leende, helt oberörd av den brinnande drinken.
"Det märks att Sekhmet är en av dina mödrar"
"Äpplet faller inte långt ifrån trädet, är det inte så man säger" sa hon enkelt "Jag var tvungen att hålla det enklare bra. Inte bara för att skolan är skyddad med magi så vi inte river den, om jag hade lyckats med något, tror jag inte rektorn hade varit glad" sa Trix enkelt medan hon tog en klunk av drinken, med lågorna dansande runt hennes ansikte.
"Du är het" sa en kille som stannat och hon lutade huvudet bakåt för att se honom bättre, även om han var upp och ner.
"Är det för att klänningen är avslöjande, eller för att mitt ansikte brann?" frågade hon sarkastiskt och killen rodnade genast och gick iväg.
"Och där har vi Qetesh" sa Amasis roat och Trix himlade bara med ögonen utan att svara.

Disa skulle precis till att svara honom då ett par i hennes tycke stora och muskulösa killar kom fram till dem. Det skulle även tilläggas att det var en aningen berusade vilket gjorde det än mer obehagligt för Disa.
"Så vad har vi här då? En färsking." flinade den ena och ställde sig framför henne. Disa ryckte skrämt till och drog sig bakåt.
"Bli inte så rädd jag vill ju bara tala med dig." hans hand sköt fram för att röra vid hennes hår. Disa drog sig än bakåt tills hon stötte i väggen, hans två kumpaner skrattade och blockade flyktvägen för henne. Hans hand for fram för att röra hennes kind. Men istället för att göra mer svor han sedan till flaskan han höll i handen hade förvandlats till is och han kunde inte få loss handen som man inte fick loss tungan när man slickade på en lyktstolpe.
Ilsket skrek han och slog i flaskan i väggen så att glassplitter flög om henne.
Disa var nu livrädd och vassa istappar hon inte visste var dem kom från sköt ut från henne och naglade fast de tre killarna i deras kläder på väggen så de inte kunde ta sig därifrån.
Sedan sprang hon, glömsk av både Caspian och Faramir. Allt hade skett så snabbt, det hela varade inte ens i tre minuter. Men hon var livrädd över vad hon gjort och om hon skulle få straff för det. Hon springer in i en korridor och sjunker ner i ett hörn, darrandes med Njord i sin famn.

Allt hade hänt så snabbt att Caspian inte riktigt hunnit reagera något större, dock blev han genast fundersam och dessutom nyfiken av vad Disa hade gjort. Magi var något han var väldigt intresserad av, och även själv kunde använda. Åtminstone till viss del, men han blev allt skickligare. Åtminstone en bra sak han hade fått ifrån sin far, och en mycket användbar sådan. Med Faramir vid sin sida gav han sig iväg för att försöka leta upp Disa, han kunde gissa att hon var uppskrämd av det hela. Och så var han också lite nyfiken på den där magin. Ganska snart så fann han henne där i hörnet, satte sig ner på huk vid henne - inte för nära då han inte ville skrämma henne mer.
"Hey. Är du okej?", frågade han.

Disa satt hopkurad med händerna för ögonen då han kom.
"Förlåt." mumlar hon förtvivlat fram och ser inte upp. Hon kände igen på rösten vem han var dessutom så kom Faramir fram till henne och slickade tröstande på hennes arm.
"Jag borde inte ha gjort det, ibland bara händer det." hennes ögon mötte hans och de var skrämda. Hon kunde inte helt kontrollera sina krafter särskilt då hon hade kraftiga känslor, som när hon var rädd eller arg.
På fjället där hon bodde hade hon råkat fått igång en snölavin när hon var liten och mycket mer. Det var väl band annat därför hon kom till skolan för att kunna behärska sina krafter.

Caspian lade försiktigt ena handen på hennes axel, i hopp om att kunna trösta henne något.
"Det är ingen fara. Man kan inte hjälpa det", sade han mjukt, han visste mycket väl själv hur det kunde vara. Han hade själv råkat ut för mycket sånt innan han lärt sig hantera sina krafter bättre, även om han kunde få det svårt nu också vid starka känslor. Han mötte hennes blick, man såg i blicken att han förstod hur hon måste känna sig då han haft det likadant tidigare.
"Jag vet hur det är. Men man lär sig", sade han snällt.