The elements

De små, smala fingrarna pillar med tyget på den blommiga klänningen. Att smyga runt och bevaka någon i hemlighet har Celine inte någonting emot. Alls. Hon har ju lärt sig det där, alla knep efter all smygande efter sina syskon, sin far och ibland någon hon tyckt om.. men nu är det i Paris, språket må hon kunna flytande, men geografin är något helt annorlunda. Det axellånga håret är flätat i två fiskbensflätor medan de smala benen för henne över trottoaren. De turas om, bevakar Dominic ett tag innan de tar kontakt med honom. Att få honom att trivas låter bättre än att tvinga honom ner i väskan. De mörka ögonen glider över miljön, följer hästarna som bär på människor, de små stånden när rotfrukter sålls. Tillskillnad från Jeremiah, som har tatueringar trädda över ansiktet, så faller hon ner i bakgrunden. Precis som hon vill ha det. Oönskad uppmärksamhet är inget de vill ha, framförallt inte när det är såpass många som vill komma Dominic nära. Utnyttja honom. Celine har tvingat sig själv att se på det positiva, följa order och göra det hon är menad till. Samvete har hon mycket av, och det är väldigt svårt att ignorera det.

Med ett djup andetag håller hon boken hårt mot bröstkorgen, innan hon lämnar den lilla gränden hon lurat vid. Såja, lugna steg. Enligt Jaydens beräkning kommer pojken komma gåendes förbi svängningen om några sekunder. Blicken glider ner mot armbandsuret rund handleden, tjugo sekunder för att vara exakt. Tik tok tik tok. Hon kliver ut på trottoaren, precis i tid för att krocka in i det där nu välkända ansiktet.
"Oh, excuse moi". viskar hon bedrövat, ser ner på boken som landat i den lilla vattenpöl, orsakad av regnet tidigare under dagen. De bägge två sträcker sig efter boken, låter händerna nudda varandra. Planer är bra att ha. De nästintill korpsvarta ögonen möter de isblåa i en liten ögonkontakt. "Merci."

Amari drog fundersamt handen genom det spretiga håret medan hon stannade till och såg sig omkring. Nu när hon väl var här så kändes det en aning överväldigande, både uppdraget och staden i sig. Självklart hade hon vetat att det skulle bli svårt, men det var först nu som det verkligen gick in hos henne. Hon hade lämnat Michael så fort hon kunnat och sedan lyckats ta sig till en av platserna på listan hon hade gjort. Men trots att hon nu hade ett begränsat område av Paris att utgå ifrån så kändes det i princip omöjligt att hitta Dominic här. Han var en enda person i en stad med massvis av människor. Amari suckade tungt och fortsatte gå utan ett riktigt mål, medan hennes blick ständigt flackade mellan skissen i hennes händer och de hon såg på gatan omkring sig. Då och då så stannade hon till för att fråga någon om de hade sett honom, låtsades vara en orolig syster. För det mesta så förstod de inte vad hon sa, och hon svor inombords åt att hon aldrig hade lärt sig någon franska. Men hos vissa hade hon tur. En kvinna sa att hon hade sett honom i ett café några kvarter bort för någon dag sen, och Amari kände hur humöret steg en aning. Om hon hade sett honom bara för någon dag sen så kändes det rimligt att han åtminstone var kvar någonstans i området. Om inte kvinnan mindes fel förstås. Men Amari vägrade acceptera det alternativet, utan styrde bestämt stegen mot platsen där kvinnan sade sig ha sett honom. Kanske var det en plats han besökte ofta? Hon hade gärna frågat fler som hon såg, men hon ville inte dra alltför mycket uppmärksamhet till sig själv. Tänk om hon skulle råka fråga någon som också letade efter honom, och som gärna såg till att hen hade en person mindre att "tävla" mot? Tanken var självklart inte särskilt tilltalande. Visserligen så var hon rätt säker på att hon skulle klara sig rätt bra om det skulle bli bråk vid något tillfälle, men hon hade inte direkt en överdriven tro på vad hon kunde. Dessutom så kändes det onödigt att ens hamna i en sådan situation till att börja med.

Det är ett mysigt litet kafé som Dominic presenterar henne till, med klassisk musik i bakgrunden på en grammofon. Den lilla koppen med grönt te brinner mor de små fingrarna när hon för dem mot de juligt röda läpparna. Celine har nämligen en tendens att bita sönder sina läppar, vilket resulterar ut att de alltid ser röda och smått misshandlade ut. Men nu är det inte så farligt, som tur är. De hade gått en bit tillsammans, endast pratat och hon höll sig nyfiken och tog in allt som sades. Det känns fel, men hon behöver ha hans tillit. Plus är det bättre att hon gör det istället för de brutala syskonen, som Jose eller Jeremiah. I Dominics ögon är det ju inget läskigt att prata och umgås med en flicka som ser alldeles oskyldig och söt ut, vilket underlättar en hel del. Så han pratar, utan något stopp. Det kommer nog bara ge henne ännu mer skuldkänslor i slutändan.
"Förlåt.. jag babblar bara på," mumlar han och ser ner i sin varma dryck som den lilla flickan bjudit på. Han skulle nog inte ha pratat så mycket om det inte varit pågrund av ögonen, ögonkontakt med henne och hon kan praktiskt taget att få en att göra det hon vill. Mörkret är bra på det viset, speglar sig på väldigt många, olika oförståeliga sätt.
"Det är lugnt, har faktiskt fått höra att jag är väldigt duktig på att lyssna," Celine ler brett och stryker handen genom sina korta lockar. Det är inte någon lögn. "Är jag godkänd för dig också?"
"Jag vet inte, jag får alltid konstiga känslor av att dela med mig av sånt här, vet inte direkt vem jag kan lita på."

Efter några minuters promenad genom den vackra staden så var Amari rätt säker på att hon hade kommit fram till rätt ställe. Under tiden som hon gått så hade hennes hjärta hoppat till ett par gånger då hon trott sig sett Dominic, men det hade sjunkit igen för varje insikt om att hon hade sett fel. De blåa ögonen hade skannat gatorna, men utan någon större lycka. Så hon hade inga större förhoppningar när hon sköt upp dörren till kaféet för att ta sig en titt där inne. Om inte annat så skulle hon kanske åtminstone kunna ta en liten paus och dricka lite te. Värmen där inne slog emot henne och hon hörde ljudet av klassisk musik på låg volym spelas och hon stannade till innanför dörren. Det verkade vara ett väldigt trevligt kafé, och hon kunde förstå varför Dominic hade valt att komma hit den där gången. Om det nu någonsin hade hänt. Amari strök en hårslinga ur ansiktet och såg sig omkring, undersökte ansiktet på varje gäst. När hennes blick landade på ett ansikte hon kände igen så kunde hon knappt tro sina ögon. Celine? Och hon satt där med ingen mindre än Dominic? Amari kände hur irritationen blossade upp inom henne. Självklart skulle hon komma hit och förstöra allting. Hon kunde inte se hennes syskon för tillfället, men var övertygad om att de befann sig någonstans i närheten. Utan att riktigt tänka på det så började hon gå med bestämda steg bort till deras bord och stannade till framför Celine.
"Vad gör du här?" frågade hon irriterat, även om det var nästan pinsamt uppenbart. Förmodligen så var detta långt ifrån det smartaste hon hade kunnat göra i den här situationen, men hon hade sällan varit den som stannade och tänkte till ordentligt när något som det här hände.

Konversationen dör ut så snabbt som det där bekanta ansiktet kommer i Celines åsyn. Ögonbrynet rycks till av ogillande, lite irritation. Självklart skulle Amari av alla människor dyka upp där och förstöra syskonens taktiker. Kanske till och med avslöja dem. De stora, mörka ögonen faller på henne en kort stund medan de kupade händers tag om den varma koppen hårdnar. Hon borde ha förväntat sig det här, det är så många som vill åt Dominic att det borde ha varit självklart att Amari skulle dyka upp.
"Nej, jag är inte här." svarar hon, rösten drypande med sarkasm medan blicken flackar mellan Dominic och Amari. Precis som vanligt har inte den jämnårige tänkt ut ordentligt vad det är hon håller på med, att dyka in mitt i en konversation som deras är inte direkt det smartaste hon gjort. Ja, Dominic ser minst sagt förvirrad ut av det plötsliga sällskapet, och skiftandet av språk. Vilket språk är det flickorna möjligtvis kan tala? Celine gnager sig kluvet i underläppen innan hon för tekoppen mot läpparna ännu en gång, funderar på vad det är hon borde göra eller säga. Syskonen ligger på lur någonstans i närheten ifall någonting skulle gå fel, men Amari kommer nog inte attackera henne inte. Dominic däremot, om han får reda på det fejkade mötet kan han nog bli arg. Att vara arg när man är fylld med olika krafter som man själv inte kan kontrollera är inte direkt positivt. Mer farligt faktiskt. "Vad ser det ut som? Jag har en konversation. Do you mind?" Kanske, bara kanske den andra flickan kan lämna dem ifred. Dock låter det rätt osannolikt, vilket suger.

Amari fnös åt henne och hennes sarkasm. Få kunde gå henne på nerverna så som Celine, eller något av hennes många syskon.
"Jo, jag råkar göra det" svarade hon och log falskt mot henne. Flera av de andra
gästerna inne på kaféet hade vi det här laget börjat titta på dem efter att
Amari hade marscherat fram och börjat tala ett främmande språk, vilket hon gärna velat undvika. Hon förbannade sig själv över att hon aldrig tänkte sig för innan hon gjorde såna här saker. Varför skulle hon tvunget rusa fram utan någon blekaste aning om vad hon ens skulle göra? Och mitt bland folk dessutom?
"Ni har väl inget emot att jag sätter mig?" frågade hon utan att bry sig om svaret och försökte se gladare ut, mest inför de andra gästerna för att de inte skulle tro att det var något särskilt på gång. Om hon stod upp så skulle det bara se underligare ut, men hon ville ju inte gå därifrån nu när hon äntligen hade hittat honom. Hon drog ut en stol och satte sig med benen brett isär och lutade sig fram över bordet. Hon kastade en blick på Dominic, som såg väldigt förvirrad ut vid det här laget. Amari bet sig i läppen och funderade på hur hon ens skulle kommunicera med honom, han verkade inte förstå något av vad hon hade sagt hittills. Och det var ju rätt nödvändigt för att hon skulle kunna prata om att eventuellt få honom att följa med henne senare. Hon såg sig om lite snabbt, och de flesta verkade ha tappat intresset vid det här laget. Bra.
"Så vad håller ni på och pratar om då?" frågade hon Celine och höjde lätt på ögonbrynen, fastän hon visste mycket väl vad detta samtal förmodligen handlade om. Hon visste åtminstone vad Celines baktanke var, men vad de faktiskt suttit och pratat om behövde inte vara detsamma som det.

Den där lilla uppenbara fnysningen får Celine att vilja himla med ögonen, dock skulle hela uppfattningen Dominic fått av henne gå i kras då. Hon kan inte bete sig drygt, oförskämt även om Amari går henne på nerverna. Nej, om hon låter sig själv göra något liknande kommer hon definitivt få en stor utskällning, och kanske bli inlåst som många gånger innan. Det låter inte så frestande för henne. Plus har den jämnårige gjort upp en scen, orsakat att båda servitriserna kollat upp från deras små hjälplappar, och några kunder sneglat snett mot dem. Även Dominic börjar bli lite smått nervös över den nya uppmärksamheten de fått, och det nya sällskapet är lite avskräckande det också. Låter ju inte som att de två flickorna inte direkt kommer bra överens.
"Faktum är att jag har det, men som vanligt verkar du inte bry dig.." noterar hon och lutar sin kind mot handflatan, biter sig i tungan för att inte ha en allt för sockersöt röst. Bara vida åsynen av Amari får henne att vilja använda sig av den honungslena, dryga rösten hon har så bra användning av. Flickan sätter sig ner på en stol hon dragit till sig
"Vem är det?" frågar Dominic vars blick med ens blivit rånad på lugnhet. Celine som varit påväg att få hans tillit, dumma, dumma Amari.
"En vän," viskar hon med ett värmande leende. Okej, så helt ärlig är hon inte, men det kan väl ändå ingen förvänta sig? Om hon berättar sanningen kommer Dominic vilja fly, vad vill de ha med honom att göra? Återigen landar de mörka ögonen på den oönskade gestalten, tar en klunk av sitt te innan hon håller upp boken framför ögonen på henne. "Vi konversera om den här."
"Ehm, jag kanske borde gå?" frågar pojken och drar åt sig sin halsduk med aningen darrande händer. Stackarn.

Det var uppenbart för Amari hur mycket Celine verkade hålla tillbaka när hon pratade med henne, vilket var en aning underhållande. Hon kunde väl antagligen inte bete sig som hon vanligtvis skulle gjort nu när Dominic satt här. Inte ens hennes vidrigt sockersöta tonfall var lika tydligt som det brukade vara, men Amari märkte att det fortfarande fanns där.
"Nej, det gör jag inte" sa hon med samma söta tonfall och vilade armarna mot bordet. Hon märkte hur Dominic såg nervöst på henne, och hon log varmt mot honom i ett försök att lugna honom och inte verka som en galning som går in på kaféer och börjar bråka med folk där. Hon var medveten om att hennes utseende ibland kunde ge ett lite kaotiskt intryck, och hon kunde tänka sig att det var särskilt illa när hon bara dök upp från ingenstans och man inte ens kunde förstå vad hon sa. Pojken såg på Celine och verkade fråga henne något, och hon svarade på franska. Det irriterade Amari att inte kunna förstå vad som sades mitt framför henne, och ännu värre var det ju att det var just Celine som hon inte förstod. Hon ville helst ha koll på vad hon höll på med, men franskan gjorde det omöjligt. Hon höll upp en bok framför Amaris ansikte, och hon himlade med ögonen åt det hon sa. Det var väl vad hon hade kunnat vänta sig. En kortfattad lögn. Hon brydde sig dock inte att svara på det som Celine sagt, för nu verkade Dominic mer orolig och nervös än tidigare. Han pratade återigen franska och hade börjat rafsa åt sig sin halsduk igen, och det verkade som att han var påväg att gå därifrån. Fan, nu skulle hon bli tvungen att försöka hitta honom ännu en gång, och det hade inte varit det lättaste den första gången. Dessutom så skulle det bli väldigt svårt för henne att närma sig honom igen, han skulle väl förmodligen kasta en blick på henne och springa åt andra hållet med tanke på det första intryck hon nyss gett.
"Do you speak any english?" slängde hon ur sig och såg på honom. Kanske skulle det fungera? Engelska var ändå ett ganska välkänt språk som många talade. När pojken stannade upp och gav henne en långsam, vaksam nickning så log hon mot honom. Äntligen något som gick rätt för henne.
"I'm sorry if I scared you when I walked in here, but I just want to say that I don't think you should trust this girl" sa hon och såg uppriktigt på honom. Vad Celine, eller kanske rättare sagt hennes far, hade planerat för honom, men hon kunde inte föreställa sig att det var något bra. Dominics blick flackade mellan de båda flickorna, och han verkade osäker på vad han skulle ta sig till.

I vanliga fall hade nog Celine dragit upp Amari från sin plats i fåtöljen och knuffat henne ut genom dörren. Eller bara tvingat henne att lämna samtalet på ett eller ett annat sätt. Dock har hon förstånd nog att veta när det inte är rätt tillfälle för det, tillexempel nu. Dominic skulle bara få bekräftelsen att den söta lilla flickan kanske inte är så snäll iallafall. Men det är hon ju, bara inte mot Amari. Och kanske hon ljugit en del, men faktum är att hon är lite orolig för just pojkens skull. Inte för att Cummings tvingar henne till att komma honom nära, utan av eget initiativ.
"Vet du vad, jag börjar ångrar att jag berättade för honom att du är en vän." säger hon till den jämnårige flickan, som verkar ha stor lust att avslöja hennes små planer. Förhoppningsvis verkar Celine mer trovärdig, hon har ju tränat på det här i evigheter. Övertalningsförmågan är nämligen märkligt hög. Under tystnad trummar hon försiktigt fingerspetsarna mot sin rosiga, fräkniga kind innan huvudet faller lätt på sniskan. Om nu Amari ska vara oförskämd och försöka avslöja henne, finns det ingen anledning för henne att fortsätta vara snäll. Hon får helt enkelt skylla sig själv. "Förlåt, Amari har en lite jobbig humor, men faktum är att du kanske inte borde lita på mig. Vi har trots allt bara känd varandra i en timme, eller hur? Men jag skulle gärna vilja känna dig bättre." franskan är vältränad, och på hennes läppar börjar ett vänligt, gulligt leende dyka upp. Dominic ser osäker ut, men hon vill inte förstöra allt de byggt upp. Om nu hon misslyckas med uppdraget, ja, då får helt enkelt Hazel eller Jose ta över.
"Du är väldigt lätt att prata med.." funderar den unga pojken försiktigt, med samma osäkra blick i ögonen.

Det här gick inte alls bra för henne, och hon ångrade grovt att hon hade rusat fram just nu. Celine hade helt klart övertaget i den här situationen, hon var skicklig med franskan och såg dessutom så söt och oskyldig ut. Självklart visste Amari att skenet bedrog, men varför skulle pojken tro på henne? Särskilt nu när han redan verkade ha pratat med Celine en stund innan Amari klampat in. När hon fick veta att Celine tydligen hade sagt att hon har var en vän så gav hon ifrån sig ett kort, överraskat skratt och skakade på huvudet.
"Om du kunde låta bli att ljuga för honom så skulle det inte vara ett problem, eller hur?" sa hon mjukt och lutade sig bakåt i stolen. De två hade aldrig varit vänner, och i just den här situationen kändes det konceptet så långt bort att det var rent löjligt. Celine fortsatte prata franska med pojken, och Amari suckade frustrerat över sin okunskap medan hon fingrade tankfullt på en lös knapp på sin skjorta. Dominic såg fortfarande osäker och nervös ut, men han verkade tydligen fortfarande mer intresserad av att tala med Celine än med Amari. Vilket kanske inte var så konstigt egentligen, men det var ju inte särskilt bra för Amari. Och inte för pojken heller, egentligen. Även om hon, som i princip alla andra, hade vissa själviska motiv med hela det här uppdraget så ville ändå genuint inte att den här pojken skulle hamna i den familjen. Det handlade inte ens om en vilja att vara den som "vann", utan mer om att hålla honom borta från familjens fader. Amari vände blicken mot Celine.
"Hur kan du tycka att det här är rätt? Hur kan du vilja föra honom till din far? Är du så dum att du bara blint följer hans minsta order?" frågade hon och såg anklagande på henne. Egentligen visste hon inte särskilt mycket om hur mycket av detta som var Celines vilja och hur mycket som var hennes faders, eller vem som hade tagit initiativet. Men det spelade ingen större roll, för nu var hon mest ute efter att provocera Celine. Om hon kunde få henne att göra något som fick bilden hon målat upp om sig själv för pojken att spricka så skulle tilliten hon lyckats få vara som bortblåst.