Myth or reality (Privat)

Avas första möte med en människa hade gått förvånansvärt bra. Tydligen räckte det med att prata, vilket kändes bra då Ava inte kunde slåss för fem öre. Synd att man inte kunde simma på torra land. Hon studerade ryggtavlan på människan som nu rörde sig bort från henne, och Ava kunde andas ut. Nu kunde hon koncentrera sig på att lära sig använda benen hon hade fått ordentligt, och på den faktiska uppgiften hon var här för att utföra. Hon tog ett djupt andetag och flyttade högerbenet framåt, för att sedan följas av vänsterbenet. Det var tungt i sanden, men det gick utan att falla. Hon kunde till och med ta sig ända bort till början av staden utan att trilla, även om det gick lite vingligt. Människan hade försvunnit, och Ava försökte behandla informationen som hon hade fått. Hon hade ingen aning om vad varken en läkare eller ett värdshus var för något, men det verkade vara viktigt eftersom människan hade nämnt det. Men Ava hade bokstavligt talat inte tid, hon ville bara hitta Sjögap och sedan återvända till havet. Tyvärr var det lättare sagt än gjort.

När Ava korsade gränsen som ledde in i staden, och nu kom nervositeten krypandes igen. Visst att hon hade klarat av att hantera människan hon precis träffade, men det var en. Här inne fanns det många. Hon svalde och kände hur blickarna drogs till henne, förmodligen för att hon fortfarande inte hade torkat ordentligt. Benen bar henne framåt; visserligen vingligt men ändå framåt. Den varma kullerstenen värmde fotsulorna och det kändes väldigt märkligt. Ava var tvungen att stanna för att känna efter hur värmen spred sig under fötterna.
”Flytta på dig, vad håller du på med?!” hördes en fräsande röst bakom henne, och Ava vände sig förskräckt om. Hon hade stannat mitt i vägen, och bakom henne kom nu en man på en stor häst. Ava tog ett trevande steg bakåt, snubblade över fötterna och föll. Hon kved till när underarmen slog i kullerstenen och hon tittade upp när mannen på hästen fnös mot henne och fortsatte att rida förbi henne.

Ava tittade på sin högerarm, och såg till sin fasa att hon hade slagit upp lite av armbågen. Det rann inget blod, men det var ett ordentligt skrapsår. Hon skulle precis resa sig upp när hon såg en hand sträckas ut mot henne. Hennes gröna ögon följde handen och armen som satt fast i en människa. Det tog Ava ett par sekunder att förstå vad det var människan ville att hon skulle göra. Hon tog tag i handen, och den människan hjälpte henne upp på fötter.
”Är du okej?” frågade han och Ava nickade lite bara. Han log mot henne innan han försvann lika plötsligt som han hade kommit. Ava såg sig förvirrat omkring för ett par sekunder innan hon fortsatte att röra sig framåt. Hon hade fått höra att Sjögap skulle finnas i närheten av ett slott, och med tanke på att slottet syntes väldigt enkelt härifrån skulle det nog inte vara så svårt att hitta.

Alerie gick i lugn takt på vägen till slottet. När hon passerade stadens portar så sänkte hon blicken och lät håret falla fram för att hennes ansikte inte skulle kunna ses lika tydligt. Vakterna vid porten var ifrån slottet och skulle därmed kunna känna igen henne lite bättre än de andra invånarna i staden. Detta skulle egentligen inte varit något problem, men hon ville inte dra uppmärksamhet till att det var just hon som gick där. Lyckligtvis så verkade de inte bry sig särskilt mycket om henne, och hon kunde snabbt försvinna in i folkmassan innanför portarna. Under vägen till slottet så hade hon tagit den vägen som gick genom en liten marknad för att kunna ta en titt på vad de sålde idag. Smått besviken så insåg hon dock snabbt att hon inte hade några mynt överhuvudtaget med sig, och besvikelsen övergick snabbt i irritation vid insikten att hon tagit en omväg i onödan.
Det var varmt ute och Alerie svettades när hon väl kom fram till slottets portar. Att ta sig in där var inget problem då de vakterna var väl medvetna om att det var hon och snabbt släppte in henne. Insidan av slottet var betydligt svalare än utsidan, och hon suckade lättat. Hon tog sig snabbt igenom de välbekanta korridorerna och upp för trapporna till sitt rum. När hon stängt dörren bakom sig så sjönk hon ner på närmsta stol och slappnade av. Det hade varit förvånansvärt händelserikt vid havet idag och hon hade inte alls tänkt på tiden, det hade varit otroligt irriterande om hon kommit till stadens portar då de hade stängt. Visserligen så skulle det inte varit något problem för henne som prinsessa att få komma in i staden ändå, men hon visste att något sådant bara skulle göra hennes föräldrar mer negativt inställda till hennes små utflykter. Men hon hade kommit i tid, och hon hade till och med lite tid till att få vara ifred innan hon behövde göras i ordning inför middagen. Precis som hon hunnit tänka tanken så knackade det dock på dörren och en tjänarinna stack in huvudet.
"Ers höghet, vad trevligt att se er igen" började hon och log artigt, men Alerie lade märke till att hon rynkade på näsan en aning åt hennes svettiga utseende.
"Är det något ni behöver?" frågade hon sedan, och Alerie tänkte först säga nej, men ändrade sig snabbt.
"Ja faktiskt, jag skulle uppskatta om ni kunde ordna ett bad åt mig" sa hon, och tjänarinnan nickade direkt och gick för att ordna det.

Att röra sig framåt med människoben gick faktiskt bra nu. Till och med så bra att Ava kunde se sig omkring i staden hon var i. Säga vad man ville om människorna, men de bodde väldigt vackert. Det är klart, det var ju inte som Atlantica, men det var ganska orättvist att jämföra de två. Avas gröna ögon var stora som tefat när hon upptäckte allt runt omkring henne. Marknadsstånden, de små husen och allt däremellan. Hur kunde några som byggde något så vackert vara så hemska? Ava bet sig i läppen när tankarna for tillbaka på Atlantica och invånarna där. Hennes far skulle få sitt hjärta krossat om han visste vart hon var just nu. Men det var för hans eget bästa.

Ava gick i sina egna tankar och märkte knappt att hon hade kommit fram till en stor mur. Bakom sagda mur stack torn upp, och med tanke på att det var väldigt likt slottet i Atlantica, gissade Ava att detta var slottet hon hade letat efter. Här bakom skulle det förhoppningsvis finnas vad hon letade efter. Annars skulle det bli väldigt jobbigt för henne. Allt hon behövde göra nu var att gå in, ta det hon behövde och sedan skynda sig tillbaka till havet igen. Enda problemet verkade vara att människorna vaktade ingången, och det verkade som om inte alla fick lov att komma in. Hon bet sig i läppen och bestämde sig för att försöka gå runt, det kanske fanns en annan ingång?

När hon väl var på andra sidan muren höll hon handen mot den och tittade uppåt. Den var väldigt hög. Med tanke på att hon hade svårt att gå med benen, så skulle det förmodligen vara ännu svårare att klättra. Men hon var desperat. Det fanns några inskjutningar i muren, kunde det gå att hjälpa sig upp det hjälp av dem? Ava övervägde om det var lönt att försöka – om hon föll skulle det förmodligen vara slutet för henne.

Inte långt därefter så låg Alerie i badet i sitt badrum och njöt. Hon såg ut genom det lilla fönstret precis bredvid henne och var som alltid väldigt tacksam över att hon var alltför högt upp för att någon skulle kunna se henne. Solen hade sjunkit ännu en bit på himlen utanför men hade ännu inte försvunnit bakom horisonten, och Alerie sträckte sig efter tvålen för att faktiskt börja tvätta sig. Hon kände sig aningen äcklig efter att ha svettats så som hon gjort tidigare och var väldigt lättad när den känslan försvann ju mer hon skrubbade sig. Efter en stund så klev hon motvilligt ur badet då det hade kallnat, och hon svepte in sig i en stor handduk och började torka sig. Sedan tog hon på sig en enkel morgonrock och klev ut i sovrummet igen, och till hennes förvåning så väntade flera tjänare där.
"Ers höghet, äntligen! Vi ska göra er i ordning inför middagen" sa en av dem, en blond kvinna som hette Lucy. Alerie såg förvirrat på dem när de reste sig upp för att börja ordna med kläder, smink och andra utsmyckningar. Det var väl ändå lite väl tidigt för detta, och inte behövde hon ha allt detta för en enkel middag? Visserligen så ville hennes föräldrar alltid att hon skulle se "fin" ut när de sågs, men de brukade inte kräva allt detta. När hon yttrade sin förvirring för tjänarinnorna så såg hon hur de log och kastade lite luriga blickar mot varandra, och Alerie kände genast hur misstänksamheten spred sig genom henne.
"Vi har fått veta att detta är en väldigt speciell middag, och kungen har bett oss att se till att du visar upp din bästa sida, ers höghet" sa Valerie, en annan av dem. Mer sa de inte, utan förde henne till stolen framför spegeln och fick henne att sätta sig ner medan de började pyssla med henne. Alerie kunde inte minnas när hon känt sig så obekväm senast. Något var uppenbarligen på gång, och hon tyckte verkligen inte om att de verkade veta mer än vad hon gjorde. Hon hade ingen aning om vad det kunde vara som stod på, men hon visste att hon inte skulle komma någonstans med protester. Så istället satt hon där tyst och fundersam och lät de fixa med henne medan tankarna virvlade runt i hennes huvud.

Ava stod länge och betraktade muren. Det skulle vara i princip omöjligt att klättra upp för den. Inte bara att den var hög, med tanke på vakterna skulle hon förmodligen upptäckas rätt snart. Hon skulle precis vända sig om och gå därifrån när hon hörde en röst bakom sig.
”Vad gör du här?”. Rösten var brysk, och när Ava vände sig om såg hon en av vakterna titta på henne, med ett långt spjut med en spets längst ut riktat mot henne. Ava kände hur färgen försvann från sitt ansikte, spjut som dessa var kända bland havets invånare. De var livsfarliga.
”J-jag skulle b-bara...” stammade hon fram och rörde sig i sidled, men vakten, och spjutet, följde hennes steg. Ava svalde och kastade en blick bakom vakten, en bit bort fanns det en enklare skog. Ava tittade på vakten igen innan hon kastade sig åt sidan och snubblande sprang framåt, förbi och bort från honom. Hon hörde honom vråla något efter henne, men Ava var alldeles för koncentrerad på att ta sig därifrån för att höra vad han sa.

Ava sprang in mellan träden, och kände hur hjärtat dunkade i bröstet på henne. Hon flämtade efter andan, och benen hade börjat göra ont igen. De vek sig under henne, och hon föll till marken. Hon bet ihop tänderna och tittade upp mot himlen. Solen var fortfarande uppe, men hon hade spenderat längre tid än beräknat runt muren. Hon behövde ta sig tillbaka till havet i god tid innan solens nedgång, hur skulle det se ut om hon förvandlades tillbaka till en sjöjungfru mitt i staden? Förmodligen skulle hon få känna hur det kändes att bli genomborrad av ett av vakternas spjut. Ava knöt ena handen och tittade bort mot slottet mellan träden. Vad hade hon gett sig in på egentligen?

Trots att hon inte hade gjort annat än att sitta där och låta dem göra vad de ville så kände Alerie sig trött när de äntligen bestämde att de var klara. Det hade tagit otroligt lång tid och hon kände knappt igen sig själv i spegeln. Det långa, röda håret hade satts upp i en komplicerad frisyr. Att den stramade åt och var full med hårnålar och annat gav henne huvudvärk, och hon längtade redan efter att få släppa ut det senare. Sminkad hade hon också blivit, läpparna var mörkt röda och var en stark kontrast till hennes ljusa hy. Ögonfransarna som ramade in hennes mörkbruna ögon var nu kolsvarta, och ögonlocken skimrade. Tjänarinnorna kvittrade om hur vacker hon såg ut, men själv så kunde hon inte riktigt se det. Hon kände sig mest obekväm. Det värsta var dock korsetten de satt på henne. Det hade varit det enda tillfället då hon faktiskt försökt protestera, men alla hade insisterat på att det hörde till när man skulle se ut som en proper prinsessa. Tillslut hade de fått som de ville, och Alerie tyckte att det kändes som hon knappt kunde andas. De hade gett henne en mörkgrön, vacker klänning att klä på sig och hade sedan avslutat det hela med att sätta på smycken och, enligt henne själv, dränka henne i parfym. När de var helt klara trodde hon nästan att hon skulle svimma. Det hade hon dock inte tid med, för nu hade en vakt anlänt för att eskortera henne till matsalen. Hon rynkade lite på ögonbrynen men följde med. Det var som att de trodde att hon skulle rymma så fort hon fick chansen, vilket i och försäg lät rätt lockande för tillfället. Men hon följde snällt med honom genom korridoren och nedför en trappa tills de kom till matsalen. Där inne väntade hennes föräldrar, men även ett par som hon inte hade sett tidigare, och som verkade ha en son som var i ungefär hennes ålder, kanske aningen äldre. Misstänksamheten bara växte inom henne.

Benen bultade. Ava vågade inte resa sig och gå tillbaka mot staden, tänk om vakten skulle se henne igen? Hon satte sig upp och såg bort mot staden. Hon var tvungen att ta sig tillbaka väldigt snart oavsett. Ava svalde och började skakigt ta sig upp från marken till en stående position.

—-

Eric drog lite i kragen på skjortan han bar. De skulle alltid sitta så förbannat hårt. Hans bruna ögon såg sig omkring i rummet dit han och hans föräldrar hade blivit eskorterade när han kom till slottet. Han visste precis vad som väntade, han förväntades att förlovas med prinsessan Alerie. Han hade visst blivit trolovad med henne när de var barn. Trolovad med en människa han aldrig hade träffat. Livet som kunglig, det var hans plikt som kronprins.

När dörren till salen öppnades igen klev en ung kvinna in, som Eric gissade var prinsessan själv. Hans föräldrar vände sig mot henne med ett leende.
”Prinsessan Alerie, det var längesedan” sa hans mor Tyra, medan hans far David nickade med ett leende. Eric själv studerade den unga prinsessan och log lite medlidsamt, det var ju en väldigt märklig situation. Men det var en plikt han inte kunde komma undan. Han böjde sig framåt i en bugning.
"Prinsessan Alerie, det är trevligt att träffas" sa han och rätade på sig igen.

"God dag" sa hon med ett påklistrat leende och neg automatiskt när de främmande människorna hälsade på henne medan hon tänkte febrilt. Var det meningen att hon skulle veta vilka dessa människor var? De visste uppenbarligen vem hon var, och kvinnan talade som om de hade träffats tidigare. Sonen bugade sig, och hon såg hur han log lite mot henne.
"Det är självklart väldigt trevligt att träffa er med, men jag måste tyvärr erkänna att jag inte riktigt minns om vi har träffats tidigare..?" sa hon i en så artig ton hon kunde frambringa. Hon tyckte inte om den här situationen, det kändes som hon hade gått in i en fälla av något slag. Det var bara det att hon inte riktigt visste hur.
"Alerie, detta är Tyra, David och deras son Eric från kungariket Arenia. De utgör kungafamiljen, och Eric här är den prins du blev trolovad med när du var väldigt ung. Jag förstår att du kanske inte riktigt minns dem, det var ju trots allt väldigt många år sedan ni sågs" förklarade hennes far högtidligt, och känslan av att hon skulle svimma hade aldrig varit starkare. Trolovad sedan hon var liten?? Till den här mannen? Alerie blev helt chockad. Hon hade vetat att något var på gång, men hon hade aldrig kunnat gissa detta. Hennes föräldrar hade aldrig talat om giftermål med henne, och de hade definitivt inte nämnt någon prins hon var trolovad med. Det hela kändes som en väldigt underlig, stressfylld dröm.
"Åh, jaså" var allt hon lyckades få fram. Massor av tankar for runt i hennes huvud, men när det gällde vad hon skulle ta sig till härnäst så stod det helt still.

Eric såg förvirringen i Prinsessans ansikte, och han förstod den till hundra procent. Han hade känt likadant när hans föräldrar hade berättat för honom. Skillnaden var att han hade fått reda på det i lugn och ro, inte som en chock som Prinsessan verkade ha fått det som. Hans föräldrar tittade manande på honom med deras leenden och Eric tog ett par steg framåt mot Alerie, precis så som det var meningen att han skulle göra. Han tog hennes högerhand och förde sina läppar mot den, och gav handen en snabb kyss. Han hade övat på allt detta sedan han var liten, och kunde det lika väl som att gå.
”Det är en ära att få träffa er” sa han och tittade henne i ögonen. Han höll fortfarande hennes hand när han vände sig mot sina föräldrar.
”Om far och mor tillåter, samt Ers Majestäter, så kanske det skulle vara en bra idé om jag och Prinsessan Alerie tar en promenad i Slottsträdgården? Jag har hört så mycket fantastiska saker om den” sa han och la på sitt mest charmiga leende mot Aleries föräldrar.

---

Det gick långsamt, men Ava tog sig fram mot staden igen. Hon var ju så illa tvungen. Vakten hade försvunnit, och Ava tittade länge på slottsmuren. Bakom den fanns det hon behövde. Bakom den fanns det som skulle rädda hennes fars liv. Men hon var inte bakom den, hon var fast framför den och hade ingen som helst aning om hur hon skulle ta sig över.

Hennes chock och förvirring verkade vara tydlig för dem, och Alerie såg hur Erics föräldrar manade på honom. Det krävdes enorm ansträngning att inte direkt rycka tillbaks sin hand när Eric tog den och gav den en snabb kyss. Alerie var väl medveten om att det var vad som förväntades och att han gjorde helt rätt enligt det som ansågs passande, men hon kände det som att han lika bra hade kunnat bränna henne. Att få sin hand kysst av någon främmande man var inte hur hon hade tänkt sig att dagen skulle sluta, och även om det kanske inte var så farligt så tyckte hon inte om det utan kände sig enbart obekväm. När han såg in i hennes ögon så fick hon tvinga sig själv att le och inte vika undan med blicken. Hon försökte ta ett djupt andetag för att lugna sig själv, men det gjorde henne bara alltmer medveten om korsetten hon bar och hjälpte inte alls. Och hon blev inte lugnare av vad Eric föreslog. Hon ville inte gå någonstans själv med honom. Men hennes föräldrar bara log glatt och verkade tycka att det var en underbar idé. Och självklart var det ingen som undrade vad hon själv tyckte, tänkte hon bittert. Men även om de hade frågat så visste hon att hon inte skulle ha något större val ändå om hon ville undvika att förolämpa någon.