if only, if only [prs]

"Du är inte ensam om saken." Jackson hade aldrig verkat särskilt beroende av Scarlette, vilket man skulle kunna tro att han var med tanke på hur han bölade ögonen ur sig, så det hade kommit lite som en överraskning för Cayden också att Jackson tog uppbrottet så hårt. Men det kunde i och för sig ha något att göra med att det var Scarlette som sagt att det nu fick räcka, att det var slut mellan dem. Jackson hade alltid varit lite av ett kontrollfreak. Det här var något han inte förväntat sig att skulle hända vilket fått honom ur balans.
"Men han kommer att återhämta sig, det här kommer inte att lämna några ärr för livet," tillade han sedan. Scarlette brydde sig kanske inte om den informationen men han kunde inte låta konversationen dö ut. Å andra sidan kunde han inte tvinga henne att fortsätta prata med hnom, han skulle inte direkt göra ett gott intryck på henne då. Hon verkade inte vara den mest utåtriktade personen heller. Eller så ville hon helt enkelt inte ge Cayden en chans för att han var Jacksons vän och så vidare bortåt.
"Det ska sluta regna om ungefär en halvtimme," upplyste han henne. Väderleksrapporter kunde man förstås aldrig lita på men det hade en app på hans mobil påstått på morgonen så den gick han efter. "Sitt kvar så länge. Vi har aldrig riktigt fått en chans att prata med varandra." Cayden drog lite på mungiporna i något som föreställde ett leende.


Att säga att hon blev chockad var en underdrift då hennes blick fastnade på ett bekant ansikte. Ansiktet som tillhörde en person hon inte sett på närmare fem år, och som hon aldrig haft särskilt höga förhoppningar om att få träffa igen. Hennes hjärta hade gått i tusen små bitar då Leo gett henne beskedet att hans pappa fått jobb i en annan stad, och att hela familjen skulle ta sitt pick och pack och flytta. Leo hade varit hennes bästa vän sedan första dagen de träffat varandra på dagis. De hade hållit ihop i vått och torrt. Faye hade tappert försökt hålla kontakten med honom. Hon hade ringt varje kväll och skickat brev. Men långsamt hade det starka bandet mellan dem klippts av och kontakten upphörde. Hon hade varken sett eller hört av honom sedan hon var tretton. Så det kändes overkligt att han nu stod där framför henne. Och så stilig han hade blivit.
"Leo," andades hon tillslut fram.

Scarlette blir lite besviken på svaret, men det var väl som hon förväntat. Kanske Jackson visat sin uppskattning för henne till sina vänner istället för henne själv, men uppenbarligen är det inte så det legat till. Kontrollfreak, ja det hade han väl varit redan från början. Men hon kan inte döma, hon har ju också ett behov av kontroll och riktar det mot maten. Det hade väl bara varit en tidsfråga till deras förhållande brustit helt och hållet, nu blev det åtminstone inte ett stort bråk om det. En rynka stryker sig emellan de välplockade, blonda ögonbrynen medan blicken glider från regnet utanför tillbaka till Cayden igen. En halvtimme är ioförsig inte så lång tid, men hon hade inte tänkt sig att en av Jacksons vänner skulle vilja fortsätta prata med henne. Inte efter det som hänt. Kanske skälla på henne, kalla henne ett par dumma ord och skydda sin vän.. dock verkar det inte som att mannen bredvid har det i åtanke.
"En halvtimme.." upprepar Scarlette för sig själv och kikar ner mot det förstora arbetsuret runt hennes handled. Fem.. Hon finner det underligt att Cayden vill prata med henne, att de aldrig fått en chans att uttala mer än bara några ord sinsemellan. De ljusa ögonen försöker att rota fram vad det är den andre vill, om han vill få fram några hemligheter ifrån henne, eller vad hon tycker om Jackson. Inte helt omöjligt, men om det händer kan hon bara sticka därifrån.. plus vill hon inte riktigt vara själv för närvarandet. "Okej, men jag ska bara fixa en kopp te. Vill du ha något?"

Fem år sen Leo lagt ögonen på de där vackra, röda lockarna och fräkniga kinderna. Hon ser likadan ut, växt lite mer men fortfarande rätt kort. Han har alltid tyckt att det varit bedårande, men nu känner han bara chock.. hjärtat får ett överflöd av känslor, medan hjärnan vill springa därifrån. Sist du såg henne hade du erkänt dina små tonårskänslor, så hemskt pinsamt.
"Så ni känner varandra?" frågar Mike, den bredaxlade mannen som ser roat på hela scenen framför honom. Jo, att se andra ha det bedrövligt roar han sig med. Iallafall när det inte är något allvarligt. "Det här blir ju toppen!" Leo skickar iväg en mördande blick mot honom innan han gräver ner händerna i sina fickor. Han borde definitivt ha stannat hemma med sina föräldrar och syskon. Kelat med djuren istället för att stå där ute i regnet, ansikte mot ansikte med Faye. Barndomsvännen han kunnat berätta allt för. De elaka orden alla andra killar slängt mot honom, all inknuffning i skåpen. Sina syskons problem, och alla skuldkänslor. Om de haft kontakt på samma sätt under tiden de var femton, ja då hade Faye varit den första som fått veta om hans anfall. Leo harklar sig lätt, okej.. prata inte om det. Hon bröt ditt hjärta, ditt ömma tonårshjärta. Behandla henne inte annorlunda. Han nickar bestämt för sig själv, kontrollera dig själv.
"Jag antar att det är jag som ska hjälpa dig," mumlar han och vinkar åt henne, för att visa att hon ska följa med. "När blev du attackerad?"

Till och med en blind skulle kunna se hur hon funderade över hans förslag. Hur hennes blick glider mot armbandsuret kring den smala handleden, tänker efter om hon skulle kunna sitta ner ytterligare en halvtimme i hans sällskap. Scarlette var som en öppen bok men samtidigt inte. Tack vare sina övernaturliga förmågor, och sin livserfarenhet, så kunde han relativt bra lista ut vad som rörde sig i hennes huvud och hur hon kände sig. Men det var också något med henne, något som han inte riktigt kunde sätta fingret på, som gjorde det svårare att läsa av henne. Det frustrerade honom en aning, för han tyckte också om att ha kontroll. Hade han det inte så kände han sig vilsekommen. Men det var inte bara frustrerande utan han ansåg det som en intressant utmaning. Kanske skulle han komma henne närmare, lära känna henne bättre. Och samtidigt lära känna sig själv, få fram sidor ur sig som han inte ens varit medveten om att han hade.
"Du får äran att beställa. Vad som helst." Det skulle bli spännande att se om hon skulle återkomma med någon dryck åt honom, och vad det var för dryck i såfall.


Leo hade kanske levt alla dessa år i tron om att hans känslor aldrig varit besvarade. Men så var verkligen inte fallet. Som trettonåring hade hon inte tagit sina känslor på så stort allvar. Eller hon hade snarare försökt intala sig själv om att det bara var en liten förälskelse, sådan som en del tonåringar upplevde ibland. Men hon hade haft fel. Faye hade dock inte velat erkänna sina känslor för Leo. Det skulle inte ha blivit något av ett distansförhållande, åtminstone inte i den åldern. Plus att hon upplevt det hela som att han lämnade henne. Hon hade ganska regelbundet förlorat folk hon släppt nära sig, det var något hon fått nog av. Hon avskydde den stela stämningen som vilade över dem. Och Leo.. det var inte den Leo hon kom ihåg som stod framför henne. Det var inte hennes Leo. Han verkar motvillig till uppdraget han fått. Vilket var förståeligt - han hade nog bättre saker för sig.
"I natt." Hon förstod fortfarande inte riktigt vad ordet "attackerad" egentligen innebar. Hennes undermedvetna trängde undan förståelsen.

Att beställa fritt åt någon man knappt känner är svårt, och det blir en väldans slöseri på pengar om nu Cayden inte tycker om det hon ställer på bordet. Scarlette kanske bara ska låta bli att fixa något överhuvudtaget, låta honom skylla sig själv.. det låter som en bra tanke, men tyvärr är det inte den hon går på. Med tanke på kylan utifrån stryker hon bort svala drycker, det är alltid lite skönt att sitta vid en brasa med något varmt i händerna. Kaffe är hon själv inte så förtjust i, och det är ändå en hel del dyrare än tesorterna. Jepp, det får bli te åt även Cayden. I sin egna, vackert dekorerad kopp häller hon i lite mjölk innan hon rör på benen mot det låga bordet igen. Brasan prasslar fortfarande högljutt, slänger vackra skuggor över väggarna. I bakgrunden spelas en cover av malibu, med Maygen Lacey. En lugnande låt, som ger stället en ännu mer mysig klang till sig. Scarlette är den som lagt in låten när hon själv jobbat på det lilla kaféet, hon saknar det.
"Sådär," hon ställer ner Caydens kopp på bordet innan hon drar till sig en lurvig liten filt. "Om du inte gillar det får du fixa eget, eller skylla dig själv."

I natt? Jisses.. Så Faye är väldigt ny till det hela alltså, hon kanske inte ens vet vad det är som försigår?
"Ah.." mumlar Leo försiktigt, osäker på vad han ska säga. Att bara berätta rakt ut att den unga tjejen från och med nu är en varulv, vilket är helt bedrövande, låter inte helt rätt. Det är en förjävlig situation de är i, med en stela tystnaden. Kanske han borde försöka lysa upp stämningen, men det är svårt. Så förbaskat svårt. "Kommer du ihåg vad som hände?" om Leo blickar tillbaka på natten han först blev attackerad så minns han det klart och tydligt. Det är liksom svårt att glömma något sådant, all smärta. Visserligen hade han inte förstått att han blivit ett monster, men det fick han strax därefter reda på. Trevandes på orden sätter sig Leo ner på en liten bänk, ser upp mot månen som blir allt fylligare för varje dygn. Fayes första fullmåne, jösses.. han kommer ihåg all smärta, rädsla. Och nu är den barndomsvännens tur. "Har de berättat något för dig? Om vad du gör här det vill säga?"

Han följde henne med blicken då hon gick fram till disken och vred på sig en aning i stolen så han satt bekvämare. Att hon valt att stanna kvar i hans sällskap förvånade honom en gnutta. Det måste finnas en orsak till varför hon fortfarande var kvar, en orsak som inte hade något med honom att göra. För han var säker på att hon inte tackat ja bara för att han lagt fram förslaget om att vänta i en halvtimme på att regnet skulle avta. Då hon återvände hade hon en kopp te med sig åt honom. Det hade han känt på den svaga örtdoften som ångade upp i luften redan innan hon ens var i närheten av bordet. Istället för att kommentera hennes val, något som skulle vara onödigt, nickade han bara och hoppades att han såg mer uppskattande ut än han kände sig.
"Jag förstår att jag nog är den sista personen du vill prata om Jackson med, men om du ändå mot all förmodan skulle vilja prata av dig så lyssnar jag gärna," började han och la sina långa fingrar om den varma koppen, "eller vad du än vill prata om."


Faye började med att nicka. Givetvis kom hon ihåg vad som hänt under natten. Hon hade hela dagen försökt förtränga det ur tankarna och sitt minne, men tyvärr ville hjärnan inte glömma bort det som hänt. Inte hennes kropp för den delen heller. Allt agerade mot henne kändes det som. När han frågade om männen som tagit hit henne berättat något skakade hon istället på huvudet. De hade inte sagt ett ord vilket gjort henne enormt frustrerad. Hon förtjänade att veta vad som pågick. Eller snarare höra det från någon annan för hon visste ju vilka konsekvenser attacken skulle föra med sig.
"Men jag är inte dum. Jag vet vad som hände." Hon kände dock ingen större lust att säga det högt. Det var som om det enda sättet hon kunde skydda sig själv från det som hänt var att inte prata om saken.

Okej, så uppenbarligen är te inte vad Cayden vanligtvis dricker. Det är rätt självklart att förstå med tanke på det där lilla ansiktsuttrycket, som ser lite påtvingat ut. Men då vet Scarlette det till nästa gång iallafall, inget te för den äldre. Även om nu det kanske inte blir en nästa gång... Aja, Cayden får helt enkelt skylla sig själv. Om man ber Scarlette förvåna en med en dryck blir det nästan alltid en varm kopp te. Grönt te med katekin främst, det är som ett lyckopiller. Det bryter ner överflödigt fett, och får huden att må än bättre. Med tanke på detta kan man väl klart säga att det och vatten är det enda Lettie dricker om dagarna.
"Nej, det skulle nog vara hans mamma faktiskt.." slinker ut henne, menat som ett litet skämt i den mysiga stämningen. Visserligen känns det konstigt att sitta där och dricka te med sitt ex vän, men att stöta på Laura efter hon brutit hennes lilla sons hjärta, det är faktiskt värre. Och som de redan konstaterat, ärlighet varar längst. Under tystnad för hon koppen mot läpparna, tar en liten klunk av den varma drycken och känner hur kroppen slappnar av på bara någon sekund. "Om jag nu skulle vilja prata av mig om Jackson, så kan jag ju inte vara säker på om du är hans gulliga lilla mullvad eller inte. Eller hur?"

Leo nickar långsamt. Okej, så hon kommer ihåg. Dock är det säkert fortfarande svårt för henne att begripa vad som hänt, vad som kommer att hända. Hur hon ska göra. Sjuttonåringen påminner sig själv om känslan man får när ens liv förändras på bara några ynka sekunder. Det är läskigt hur det kan vara så, och han måste se hela situationen objektivt. Hjälpa Faye även om deras historia till varandra aldrig riktigt varit den bästa. Se till så att hon får den hjälp han fått för två år sedan, och kanske Leo faktiskt är den enda som kan göra det, den som är bäst för jobbet. Dock är han alldeles för självgod för att gå med på det. Nej, han är fortfarande bitter över vad som hänt för fem år sedan, och det gör det svårt för honom att förstå varför Mike och Rick valt honom överhuvudtaget.
"Jag kan berätta lite vad som hände mig, så kanske du kan begripa det hela lite bättre." påbörjar han och sätter sig i skräddarställning på det våta gräset, struntar i faktumet att det är just det, vått. "Jag blev också attackerad i den här skogen." Leo höjer tröjan lite, visar det brutala ärret över ryggen. "Vill du gissa dig till vad det var för något?"

Han motstod lusten att himla med ögonen. Tålamod och ett lugnt temperament hade aldrig varit hans starkaste sida. Nu skulle man kanske kunna tycka att han efter ett och ett halvt århundrade hade lärt sig behärska sitt humör bättre, det hade han också, men inte på insidan. Där bubblade känslorna som alltid. Något positivt var åtminstone det att man inte kunde se något på hans yttre. Cayden drog lite på mungiporna i ett leende, som om han vore road över det lilla skämtet som slank ur henne, eftersom han nog då gav ifrån sig ett varmare intryck.
"Ser jag ut att vara någons mullvad?" Ett ögonbryn höjdes sakta men säkert då han besvarade hennes fråga med en fråga. Han skulle verkligen känna sig förolämpad om han såg ut att vara Jacksons mullvad. Han var inte där för att lyssna till henne prata om sina känslor för att sedan springa till hans vän och berätta. Nej, han försökte bara komma Lettie närmare. Just nu kände han sig inte så pigg på att anstränga sig något mer, han kanske skulle strunta i det hela?


Faye tvivlade på att hon skulle vara mer okej och förstående för det som hänt bara för att Leo berättade om sin upplevelse, men hon bet sig i tungan och nickade istället bara lite. Lyssna till vad han hade att säga kunde hon åtminstone göra. Skulle man se det hela från den ljusa sidan så skulle allt mer eller mindre vara till hjälp. Hjälp att anpassa sig till sitt nya liv hon blivit given mot sin vilja. Då den jämnårige drog upp tröjan rynkade hon på pannan, men rynkan suddades ut då hennes blick landade på det stora ärret som prydde en stor del av ryggen. Jösses. Då han frågade om hon ville gissa sig fram till vad han blivit attackerad av himlade hon med ögonen. Behövde hon upprepa att hon inte var dum?
"En människa i skepnad av en varg."

Scarlette höjer på ögonbrynen, kväver en bedrövad suck och hindrar sig själv från att himla med ögonen. Så hennes fråga hade inte gjort något bra intryck, även om det var menat som ett skämt. Och hennes skämt verkar inte ha nått mållinjen heller.
"Jag tror inte de har något specifikt utseende, så det är rätt svårt att svara på." svarar hon sockersött och skakar på huvudet. Nu kanske Cayen genuint varit snäll nog och velat starta en konversation med henne, men tja det är svårt att tro på. Kanske det varit lite oförskämt att ta upp det där, när den äldre ansträngt sig att påbörja den lilla konversationen. Lettie gnager sig försiktigt i underläppen, lugnar ner sig med en liten klunk av det varma, gröna teet. "Förlåt, du ser inte det minsta ut som en mullvad." Artonåringen ler ursäktande innan hon sjunker ner i fåtöljen och gömmer sig under den lurviga lilla filten. Kanske Cayden är snäll, omtänksam och bara noterat den lilla nedstämda flickan. Inga baktankar. Och om det är fallet känner hon sig riktigt skamsen över sitt påstående.
"Även om Jackson kanske inte direkt visade omtycke för mig, och det var huvudanledningen till att jag ville avsluta det.. så är det även så att jag inte riktigt känner att jag klarar av ett förhållande för närvarandet. Om allt varit som vanligt kanske jag försökt lägga mer jobb på att få det att fungera, klura ut vad det var som fick honom att vilja ha sådan kontroll. Men jag orka bara inte med det." Orden strömmar ut henne, och plötsligt ser det snabba regnet utanför väldigt frestande ut.

Efter en stunds tystnad vänder Leo blicken mot barndomsvännen, ögonbrynen rynkade och höjda. Uppenbarligen verkar hon inte särskilt imponerande, och rätt irriterad. Vilket faktiskt får sjuttonåringen att vila resa sig upp och lämna henne ensam. Om hon ska bete sig som ett litet barn, och endast fokusera på sig själv, så finns det inte en chans att han vill hjälpa henne.
"En varulv," rättar han svalt och låter tröjan falla ner över den bara huden, täcka det tjocka ärret. De mörka ögonen vilar på henne en kort stund, innan han skakar på huvudet och stryker en hand genom de mörka, lena lockarna. "Du verkar tycka att du har bättre saker för dig, och inte vill lära dig att kontrollera det. Att folk delade med sig om sina egna historier, om sina attacker brukade hjälpa mig. Men kanske du fungerar annorlunda, så hur vill du att vi ska göra? Vill du att vi ska spänna fast dig så att du kan börja på än gång? Eller vill du att vi konverserar om det?"

Cayden rör inte en min trots att hon irriterade honom en smula. Han kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var exakt, men något störde han sig på. Det kunde faktiskt vara hälsosamt för honom att umgås med henne. Den saken ville han dock inte erkänna, varken högt för henne eller ens för sig själv. Bara tanken fick honom nästan att rysa till.
"Vilken lättnad," sa han med en dramatisk utandning och placerade handen mot hjärtat då den blonda försäkrade honom om att han inte påminde om en mullvad. Den här gången log han lite bredare och det liknade heller inte en grimas. Visserligen hade han vackrare leenden men de tänkte han spara till en annan gång.
"Det är bra att du satte punkt för ert förhållande. Jackson mådde inte bra av det heller av olika anledningar, ni förstörde varandra istället för att lyfta upp varandra." Caydens synpunkter var kanske inte välkomna men den slutsatsen hade han dragit. Jackson hade målat upp en bild av hans förhållande med Lettie så som han önskade att det såg ut, han verkade inte begripa att det inte var så verkligheten såg ut.


Fayes blick mörknade märkbart. Det var inte Leo i sig hon var irriterad på, det hade varit en lång dag och det kändes som om hon höll på att bli galen. Hon förstod att han bara ville hjälpa henne men hon var osäker på om det var något som behövde påbörjas just idag. Och om han var den rätta personen i och med deras bakgrund. Hon kände hur det knyckte till i hennes kropp. Hon föll ner på sina knän och morrade till, kände snart en stor och stark hand mot sin axel.
"Såja." Det var mannen från tidigare, Mike, som återvänt. "Försök att inte reta upp henne. Speciellt som nybliven varulv krävs det väldigt lite för att förvandlas då känslorna är dubbelt starkare och lätt triggar igång förvandlingen." Han lät trött, eller kanske snarare uttråkad, på rösten då han tilltalade Leo.
"Och du, lyssna till Leo. Han vet och kan mycket. Lägg era små skiljaktigheter åt sidan och skärp er." Han skakade på huvudet och muttrade 'dagens ungdomar' för sig själv.

Vad hade Scerlette förväntat sig? Att Jackson inte sett bristerna, att han faktiskt varit förälskad i henne? Spelar ingen större roll, de båda hade mått dåligt över förhållandet även om de inte riktigt medgett det för varandra eller sig själva.. men hon känner sig en aning bitter av att Cayden jämnt och ständigt ska ta upp exet, och hur han känner. Visserligen har deras glidande med honom också att göra, men att varje sak hon säger jämförs med Jackson. Hon flackar med blicken från Cayden till dörren. Ingenting av det här får henne att må bättre, och om det får henne att verka självisk, so be it.
"Ja, vi förstörde varandra." upprepar hon, med lätt röst och axlar som sjunker ner en aning. Den där mysiga stämningen var som bortblåst, spelar ingen roll hur större Caydens leende blir. Hon har gått igenom det här med en av sina pappor i bilen, och sedan med Lea, och så nu Cayden. Nu ger ju den äldre en annan synpunkt, berättar hur Jackson känt. Och även om det hjälper en aning, så gör det bara så att hjärtat brister än mer. Lettie harklar sig försiktigt, låter ögonen fästa sig på brasan en kort stund innan hon ser tillbaka mot Jacksons vän. "Vet du om han träffade någon annan?"

"Det är en metod Mike, om hon skiftar kanske hon kan vänja sig vid den formen snabbare." biter Leo tillbaka och skickar en ogillande blick mot den äldre. Han är faktiskt inte helt värdelös. Han kan ta hand om sig själv, och vet hur han ska ta sig till. Nu kanske det inte är det bästa sättet för Faye, men han själv skulle nog ha uppskattat det.. bli mer bekväm i sig själv, få in det hela och göra det till ett mindre trauma än vad det behöver vara. "Jag får prova olika metoder, right? Vad som passar henne bäst, och försöka klura ut hur vi ska gå framåt. Eller är det bara något ni äldre får göra? Tänker att det blir bäst för henne på det viset." Egentligen känner Leo inget behov att förklara sig själv, om Mike inte litar på honom så borde han inte ha låtit honom ta jobbet från första början. Försiktigt sjunker han ner bredvid Faye, var snäll, okej? Hon behöver din hjälp, och du behöver öva. Tappa inte kontrollen. "Vad säger du om att skifta tillsammans?"