Gatans barn (Privat)

"Kan du?" svarar Sam tvivlande, han såg inte ut som någon som kunde något sådant. Dessutom var skulle han trolla fram någon form av bandage, en krycka och något att dricka? Han såg inte ut att vara en pojke som kunde sådant.
Hon kastar en blick på den andra pojken som inte verkar glad över det hela. Vad brukade Axel pyssla med annars? Var han inte en simpel småtjuv som hon misstänkte?
"Först måste vi i alla fall till svarta marknaden. Jag vill inte bli sedd med saker i fickorna." säger hon och de fortsätter. In bland slingrande smutsiga gator och gränder. Snart uppenbarar sig en gata med diverse stånd och människor inne blad skuggorna. Här gällde det att snabbt kunna fly om polisen kom.
"Sam, har du något fint till mig idag?" hör hon en man ropa och hon hoppar dit. Mannen var en gammal sjöman, väderbiten och med stort yvigt skägg.
"Självfallet David, alltid för dig." flinar Sam med en bugning och David skrockar. Han var en trevlig gammal man och gav bra pris på det Sam sålde till honom.
Efter några minuters köpslående hade de kommit överens och Sam la ner olika mynt av olika valörer i sin ficka.
Hon vänder sig om och ska halta därifrån, se var de båda pojkarna tagit vägen och står plötsligt öga mot öga med en av de kvinnor som säljer sig själv. Sam tar ett steg bakåt, hon ville inte ha något från den kvinnan mest för att hon kunnat vara en av dem och på sätt och vis varit en av dem.
Sam skakar på huvudet åt kvinnans inviter men ger henne ett charmigt leende och en peng. Kanske hon skulle slippa gå till sängs med någon idag.
Samantha visste hur det var, hade själv blivit utnyttjad som liten av storbonden och hans män och hon ville aldrig vara med om det igen.

"Det beror väl på vad det är du vill ha," påbörjar Axel medan han fortsätter att gnaga på det illröda äpplet, som matchar fint till hans blodröda läppar. Om nu Sam snackar om hjälpmedel som kryckor eller bandage så kanske den slanka sjuttonåringen inte är rätt person att fråga. När det däremot kommer till starka medel som man antingen sväljer eller stoppar in genom näsan kan man faktiskt dyka till honom, och han tar hand om det. Oftast iallafall. Nu kanske han avslöjar dem för att få ännu mer stålar. Nej, Axel är inte så trogen sina kunder om han själv kan tjäna på det, men vad annat kan man förvänta sig från ett gatubarn. "Smärtstillande medicin är det jag syftar på, men om du vill ha kryckor eller bandage.. ja då är jag inte rätt person, tyvärr." försöker han att förklara för honom medan Ren surt och missnöjt slankar efter med benen dragna efter sig. Stackarn. Sam verkar veta vart han ska ta vägen, vilket ger Axel tid att sälja sina små, värdefulla fynd. Det verkar som att Ren i sin tid bestämmer sig för att agera livvakt, och uppgivet ser till så att inga poliser hänger runt. Då skulle de ha märkt det vid det här laget, folk skulle ha agerat. De mörka hökögonen uppfattar hur Sam pratar med Alyssa, en av många som arbetar inom samma yrke som honom. Det är lätt att känna igen varandra efter så här lång tid. Dock lägger han inte större tanke på det, han är långt ifrån någon som kan döma. Nej, han är så hemskt smutsig, använd och definitionen av damage gods, precis som Alyssa själv, däremot har hon inte lika skicklig när det kommer till att stjäla. Axel går samma vanliga runda, säljer till de han vet betalar bäst, nästan samma personer var dag.

"Åh, du är en sån du." skrattar Sam till men skakar samtidigt på huvudet. Hon väntar in dem när de är klara med att sälja sitt, för att tala med dem.
"Jag tackar nej till ditt erbjudande. Jag tänker inte bli beroende av något så alla mina pengar går till sådant." hon bara skakar på huvudet. Hon hade sett alltför många lida under droger och det starkaste hon tog var sprit.
Egentligen sågs hon kanske lite alltför fin här? Hon var ren om än med lagade kläder och affärerna gick oftast bra för henne. Men fortfarande var hon en av de fattiga, dem som överlevde på att göra olagliga saker även om det inte var så grovt som Alex här verkade göra. Hon var väl som en hederlig ficktjuv? Om sådana fanns ens? Men ensam var hon och kunde sakna den trygghet det innebar att vara flera.
"Nej, jag får väl bege mig till kyrkan. Kanske munkarna eller nunnorna kan fixa detta." hon rycker på axlarna fundersamt. Hon var inte den som gick i kyrkan, inte ens döpt var hon. Hon var en oäkting som dessutom utgav sig för att vara man.
"Men tack ändå." ler hon sedan mot mannen och börjar med en haltande gång ta sig mot klostret som låg utkanten av staden. Lång väg att gå, men de brukade ge fattigvård så hon hoppades på detta.

Sån? Axel kan inte undgå att undra vad det är Sam menar med det, drogsmugglare? Säljare? Kanske det är skämmigt, satans synder när man ger någon en drog som kan ta död på dem. Axel ville verkligen inte börja med det.. han ville inte börja sälja sig själv heller, men det var antingen det eller ingen överlevnad alls.
"Nej, nej," försöker han och gnager sig i underläppen med rynkade ögonbryn. Det är inte som att han vill tvinga Sam att bli en av hans kunder, men han känner sig fortfarande tvungen att säga något.
"Ax," försöker Ren att protestera, försöker få hans uppmärksamhet. Axel ger den till honom mer än gärna mesta dels, men just nu.. nej.
"Det är inte beroende framkallande, eller tja.. bara du inte tar en hemsk stor mängd, men du verkar vara smartare än så," förklarar han med ett vänligt leende och ser ner på den andres fot. "Du kan få det gratis." Ja, vart kom det ifrån? Andra gatubarn får honom att känna medlidande, och kyrkan ska Sam väl ändå inte behöva gå till.
"Ax," försöker Ren igen och knäpper fingret mot den mindres panna. Aj. "Där är dem, inte några poliser i kostym eller skit, några seriösa detektiv snubbar!"

"Gratis?" svarar Sam och ser lika misstroget på honom som Ren i den stunden. Det var väl korkat att ge bort något gratis? Var det bara för att han visste att Sam då skulle komma åter och vilja ha mer?
Visst gav Sam bort saker med, som när han gav pengar till kvinnan innan utan att ta hennes tjänster något som hon inte ville, men ändå. Var det bara av snällhet eller något annat? Men å andra sidan så var väl droger som alkohol? Farligt i större mängder, men lite var det ingen fara. Fast detta var en kortvarig lösning, men bandage eller snarare gammalt tyg borde hon kunna finna själv och binda om. Egentligen kanske hon skulle kunna få medlidande på hennes shower och någon som skulle förbarma sig över henne.
"Okej då." svarar Sam tillslut om än tvekande, hon gillade det inte men gudarna skulle veta att hon behövde det.

Vem som helst skulle väl finna det konstigt om någon erbjöd gratis hjälpmedel som kan få smärtan att försvinna även om bara en kort stund. Man kan ju tjäna väldigt mycket på det, men om det är något Axel fått sig lärt av Ms Carew är det att vänlighet går först. Han själv har alltid levt med det mottot, även om han nu råkar stjäla andras saker.
"Gratis," upprepar han kvickt, bestämmer sig för att ta itu med det nu innan han börjar ångra sig. Sånt orkar han nämligen inte med. Smärtstillande är ju bara en snabb lösning på problemet, kortvarigt. Sam kommer behöva hitta något bättre bud, och det kan tyvärr inte lilla Axel hjälpa till med. Även om han vill. Ren låter blicken glida emellan de bägge två innan han smidigt och snabbt drar med dem bakom ett litet hörn.
"Dela inte ut droger mitt på gatan, okej? Känner att du redan borde fatta det här." påpekar han strängt, Axel har blivit så van vid den där tonen. Den är härlig.
"Jag är inte alldeles korkad Ren," Brunetten himlar med ögonen innan han klappar foten ett par gånger mot en trädörr som leder in till en källare i marken. "Du, Sam, får lov att stanna här så länge."

Sam ser på dörren ner till, ja hon vet inte och ville inte veta heller. Även om pojkarna verkar snälla, så sysslade de tydligen med saker som hon inte ville syssla med. Det fanns liksom olika grader av kriminalitet och det hon höll på med var bland de minst grova.
Sam sätter sig ner på marken, lutandes mot husväggen medans killarna försvinner ner i marken. Hon undrade om hon ens gjorde ett gott beslut, kände att hon drogs in i saker hon inte borde. Visst trodde hon på Axel och visst fanns det vänliga själar, men det han höll på med? Tja, hon dömde ingen och alla gjorde allt för att överleva. Hon hade väl tur att hon kunde roa folk med trollkonster, att hon såg bra ut och att hon kunde få fina fruar på fall bara genom ett charmant leende.
Hon väger sitt fickur i handen, den var i en obestämd förgylld metall med fina utsmyckningar. Hon hade fått det av en av de fina damerna som brukade besöka hennes föreställningar. Långt senare fick Sam höra att damen var svårt sjuk och gått bort. Kanske var det därför hon var så vänlig? Hon hade varit trevlig att tala med.
Hennes blick far över människorna som passerar, vaksamt så som alltid och beredd på flykt. Hon hade lärt sig gatans lagar och alltid kunde det komma någon maktperson och ta fast vem som helst.

Ett, två tre.. Axel låter ögonen glida över mängden av prylar som står uppradade på hyllor.
"Du är verkligen korkad du," mumlar Ren som lutar sig mot väggen medan ljud stryker sig genom trädörren från puben tätt intill. De känner ägaren, och ägaren är en av de bästa drogsäljarna i hela England, vilket inte säger så hemskt mycket. Därför kan de ta de vill ha, för att sedan betala när de väl kan.
"Varför då, om jag får fråga?" frågar han halvt om halvt intresserat, fokuset på något helt annat än sin välbyggda vän.
"För att du fortfarande arbetar med det här, du ska ju sluta.." Ren griper tag om den yngres hand och möter utmanande den brinnande blicken. De har länge känt varandra, och de brukar ofta vara mer än intima. Inga känslor är inblandade, inte från Axels del iallafall, men de har alltid haft en tendens att tävla. Tävla om vem som är dominant, lustfyllt men precis lika meningslöst som alla andra ligg. Det är väl Axels fel, som är helt inkapabel när det kommer till relationer. "Du lyssnade inte på mig." De mörka ögonen kastar en blick över sin axel på den solbrända mannen, innan han skickar iväg ett försiktigt leende mot honom.
"Förlåt, jag ska ge de här till Sam så kan vi ha en lång och fin konversation tillsammans. Vad säger du om det?" frågar han, och får en liten nick som svar innan de återgår till sitt arbete. Axel är noga med att ta rätt tabletter, han vill inte direkt råka droga den andre med helt fel produkt, det kommer bara göra mer skada än gott. Efter ungefär tiominuter har de ett par tabletter och de traskar upp för den lilla trappen och kliver smidigt ut i den svala luften.
"Sådär, endast två stycken om dagen, okej?"

"Tackar" säger Sam med ett leende och tar emot tabletterna som hon fortfarande känner sig extremt skeptisk till att använda. Hon stoppar beslutsamt ner i fickan och ser sedan på dem, känner att hon är skyldig dem något. Visst kunde de dra detta senare i livet att de faktiskt hjälpt henne och nu är hon skyldiga dem. Men hennes samvete sa ändå henne att ge dem något som tack.
"Är ni sugen på kaffe?" frågar hon slutligen med ett av sina vanliga leenden. Hon kunde ta och besöka Mary, en gammal dam som bodde själv i ett litet rum i en av gränderna. Sam hade stött på henne för ett par år sedan och hade besökt henne sedan dess då och då. Hon hjälpte Mary med att bära in ved och vatten, kanske laga något eller städa. I gengäld brukade Mary bjuda på kaffe eller lite mat. Kanske kunde hon hjälpa till med foten också?

Förslaget kommer som en stor överraskning för både Axel och Ren. De hade inte förväntat sig det när de skuttat upp för trapporna igen, Ren allra minst. Tvekandes glider de mörka ögonen från Sam till den mer fyllda gatan, många gatubarn gömmer sig och leker, många fattiga äldre hjälper till och handlar för billiga pengar. Det var antagligen den här känslan som Sam fått när de erbjudit honom den smärtstillande medicinen, osäker på om det är en fälla eller inte. Dock verkar den andre som genuint snäll, med inga baktankar i huvudet, men kanske Axel bara är naiv. Det har hänt förut, vid flera, oberäkneligt många gånger. Ren verkar ju inte lita på honom för fem öre, men det är naturligt. Det krävs ungefär fem månader för att komma honom nära. För att komma riktigt nära Axel tar det minst ett år, säkerhet är inte något som kommer naturligt för honom. Tyvärr.
"Ja.. varför inte," påbörjar han, även om han verkligen ogillar kaffe. Te är mer hans smak, men både te och kaffe är råvaror svåra att finna och ha råd med.
"Axel, jag tror inte det är någon bra idé," försöker Ren än en gång med ett kluvet ansiktsuttryck medan hans lysande blåa ögon granskar den lilla filuren som hållit dem sällskap. Kanske det inte är någon bra ide, långt ifrån det. Men Sam verkar angelägen av att ha lite sällskap, kanske få någon nära vän. Och Axel anser att det är bättre att ha förmånga vänner än förlite.
"Åh kom igen, det kan bli kul!" försöker han lyfta upp och griper tag om den äldres bägge händer. "Om Sammie här vill tacka oss så säger vi inte nej!"