PRS Emma07 och wolfy

Thomas lyssnade på henne och log snett, han var ju allvarlig med det han sade men det var bara för att han tyckte hon verkade intressant. Han ryckte lite lätt på axlarna.
"Kanske bara tyckte du verkade intressant", sade han ärligt. Han tvekade lite, försökte komma på nåt tillfälle han visste att han kunde komma ifrån.
"Gör du något ikväll eller kan du komma till slottets vapenförråd?", frågade han, dit visste han att han lätt kunde smita ifrån till ju. Dock var det lite mer risk att hon skulle komma på vem han var då. Inte för att det egentligen gjorde nåt, men han ville på ett vis bli behandlad som vem som helst och inte bli särbehandlad för vem han var.


Sophie såg försiktigt på honom och nickade blygt, lite förvånad över att han tog henne på allvar. Och sen skulle möta henne igen? Hon hade förväntat sig att han inte skulle tro på henne, trots allt var hon ju bara en tjänare. Hon smet snabbt uppför trappen, hon var redan sen med sina sysslor efter att ha varit fast där.


(kanske blir liite kortare inlägg det allra närmsta, ska ha lektion xD)

Alysia himlade smått med ögonen. Intressant? Det var inte många adelsmän som skulle använda det ordet för att beskriva henne. Inte högt i alla fall. Hon förstod inte ens varför hon fångat hans uppmärksamhet.
"Vad ska vi där göra?" frågade hon med en liten rynka mellan ögonbrynen, "plundra förrådet?" Hon var inte helt oseriös med sin fråga. Det fanns garanterat en hel del vapen i förrådet som hon skulle vilja lägga tassarna på. "Jag lovar ingenting." Hon skulle överväga hans förslag. Det kanske skulle sluta upp med att hon dök upp för att låta honom njuta av några minuter i hennes sällskap. Något mer sa hon inte utan vände sig om igen och försvann iväg innan han skulle få en chans att säga något mer.


Caspian låste dörren till källaren och kastade en sista blick mot Sophie innan han gick därifrån. Han kände sig väldigt bekymrad och han hoppades verkligen på att det här inte var en lögn. Men vad skulle den unga kvinnan ha för anledning att ljuga? Speciellt om en sådan sak? Thomas var hennes framtida kung och någon hon behövde vara lojal mot. Hans kusin behövde all lojalitet och stöd han kunde få. Förhoppnigsvis skulle han, med Sophies hjälp, få mer information om saken inom en väldigt snar framtid. Än tänkte han inte säga något till Thomas, hans vän behövde inte veta om saken ännu.

Thomas lyssnade och kunde inte låta bli att skratta till lite av hennes fråga.
"Om jag vill ha nåt därifrån behöver jag bara gå dit utan att plundra det", sade han roat med ett snett leende emot henne. Han ryckte lätt på axlarna.
"Det är bara ett av de få ställen där man kan få komma ifrån lite", sade han ärligt, där fick man som oftast vara ifred. Det var lite medvetet han med det lämnade liten hint om att han kankse inte var så låg adel som hans kläder gav sken av - kanske lite för att se hennes reaktion snabbt. Förr eller senare skulle hon väl känna igen honom så. Han såg snabbt efter henne och fortsatte sedan gå längs gatan, suckade lite när han efter bara en kort stund fick se två vakter komma åt hans håll - så länge hade det gått bra att få vara ifred ja... Han samtalade snabbt med dem och efter en kort stund var de tillbaks på slottet, trots allt hade han lite saker att göra tillbaks på slottet. Resten av dagen gick snabbt, snart var det kväll och han begav sig ut till vapenförrådet. Han skulle ändå ut och träna lite fäktning så han skulle ju dit, så återstod det bara att se ifall tjejen dök upp. Nu var han betydligt mer uppklädd än tidigare på dagen - de hade haft besök han hade varit tvungen att närvara på och han hade inte haft möjlighet att byta om efteråt. Så av kläderna nu att döma kunde man mer förstå den höga rang han faktiskt hade.

Sophie skyndade iväg mot den delen där tjänarna höll till, hon låg efter med sina sysslor och visste att hon antagligen skulle få skäll för det.. Hon kunde inte låta bli att le lite över tanken på att hon faktiskt skulle få träffa Caspian igen till kvällen, även om det var under allvarliga omständigheter. Dagen blev för henne stressig då hon hade en massa saker att ordna med, och det var först några minuter innan hon skulle träffa Caspian som hon fick möjlighet att sluta.

Till kvällen så gav hon sig av mot slottets vapenförråd. Hon rörde sig likt en skugga ute i mörkret. Hon såg nog ut som en skugga också i sin svarta kåpa. Under eftermiddagen hade hon lagt ihop pusselbit efter pusselbit. Egentligen borde det inte ha varit någon utmaning att räkna ut vem han var, det hade inte varit en utmaning, hon hade bara inte velat tro att hon försökt sno av hans kungliga höghet. Inte för att hon ångrade sig. Han var född med en silversked i mun. Han hade inte behövt de där pengarna han så snällt gett åt henne. Först kontrollerade hon att inga vakter stod på lur i närheten innan hon slank in till förrådet.
”Jag kan försvara mig om det behövs, ers kungliga höghet.” Alysia neg inte utan såg istället på honom med utmanande blick. Det var upp till honom om han trodde på hennes ord eller inte.


Caspian var tvungen att delta i några möten under eftermiddagen. Han hade dock inte den blekaste aning om vilka ärenden som diskuterades utan han satt djupt försjunken i sina egna tankar. Han kunde inte sluta fundera på det Sophie berättat för honom. Tack och lov ställde ingen honom några frågor, då skulle han bara ha avslöjat sig med att inte ha hört på. Han lämnade med raska steg salen bakom sig gör att istället gå med några vänner till matsalen. Hans aptit var som bortblåst men han tvingade ändå i sig all mat han tagit för sig, ansträngde sig för att lyssna till vad hans bordssällskap hade på hjärtat. Han ville inte ha några frågor om vad han tänkte på.

Thomas hade varit i förrådet i rätt god tid, också sett till att ge vakterna som brukade stå på vakt utanför lite rast. Han såg på honom och log lite snett, hon hade ju åtminstone listat ut vem han var nu uppenbarligen.
"Tror inte det kommer behövas. Så du har åtminstone listat ut vem jag är nu", sade han med ett snett leende, det var ju inte direkt så svårt egentligen.


Sophie hade under dagen försökt koncentrera sig på dagens sysslor, men hennes tankar hade varit på annat håll. Mestadels på det hon hört om kompotten mot Thomas, och egentligen alldeles för mycket på Caspian. Till slut hade hon smitit in i biblioteket, där var rätt mörkt nu när det var rätt så sent.

"Jag är besviken på mig själv att jag inte förstod det genast då jag lade blicken på dig." Alysia borde ju ha förstått att det var kronprinsen av Casternas. Det var liksom något som strålade ur hela honom, något som var svåt att med ord förklara. Hon sträckte ut handen för att röra vid några vapen, tyckte det var mer fascinerande än skrämmande. Tillslut riktade hon sin blick mot honom igen. "Så, varför är jag här?" Han hade sagt något om att han fann henne intressant men hon ville ändå ha en grundligar förklaring.


Genast då maten var avslutad ursäktade han sig från bordet och lämnade salen. Han begav sig mot slottets stora bibliotek, gick fram till ett litet bord i en knut och tände lampan där. Han vandrade runt mellan hyllorna, bläddrade i några böcker medan han väntade på att Sophie skulle dyka upp igen.
"Har du stött på Jameson eller Tavelhill idag?" frågade han artigt efter att ha hälsat på henne, hoppades på att hon inte haft oturen att springa på adelsmännen.

Thomas lyssnade och log lite, det hade ju trots allt varit hans mening att inte bli igenkänd när han gav sig ut så för hans del var det ju egentligen något bra.
"Då gjorde jag iaf ett bra jobb i mitt försök att inte bli igenkänd", sade han ärligt med ett leende. Han såg lugnt runt lite i förrådet, drog sedan tillbaks blicken till henne igen och ryckte på axlarna.
"Ärligt talat har jag inget bra svar på det. Jag var bara nyfiken på dig helt enkelt, tyckte du verkade som en intressant tjej", sade han vänligt och helt ärligt.

Sophie såg upp då prinsen dök upp, neg genast artigt emot honom. Hon lyssnade på hans ord och skakade lätt på huvudet, hon hade haft turen att slippa det under dagen faktiskt.
"Nej sir", sade hon vänligt med blicken nerslagen, även om hon ville dra upp blicken till hans ansikte var hon en tjänare och fick inte glömma det.

Svaret övertygade henne inte. Vad exakt med henne intresserade honom? Han var kronprins, han borde inte ens se åt hennes håll en extra gång. Han var Thomas, kronprins av Casternas och hon hade nog hört vilken charmör han var och hur många kvinnor som blev alldeles knäsvaga i hans närhet. Kvinnor som var från rika familjer, kanske till och med adel.
”För att jag försökte sno dina pengar?” frågade hon tillslut och huttrade lätt till. Hennes kåpa var verkligen inte tillräckligt för att hålla henne varm.


Det faktum att hon inte såg honom i ögonen irriterade honom en smula. Han blev inte irriterad på henne utan det faktum att tjänare inte ville se på folk i högre klass i ögonen eftersom de kunde få stryk. Det var dock egentligen enbart kungen man inte såg i ögonen då man tilltalades.
”Du kan se mig i ögonen, vet du,” talade Caspian vänligt om för henne innan han med en tyst liten suck kliade sig i nacken. ”Vad exakt hörde du herrarna tala om innan du blev ertappad?” Han lutade sig mot väggen bakom sig, höll avslappnat armarna i kors över bröstkorgen precis som han gjort tidigare i källaren.

Thomas lyssnade på henne. Han hade fått höra rykten om att folk tyckte han var charmig, dock var det aldrig något han hade försökt vara eller visste direkt om att han var förräns han hörde rykten. Han tyckte mest bara dem var rätt roande, då han ju inte försökt vara det direkt. Han log snett.
"Nej. Jag vet inte helt vad det är, men nåt med dig väcker min uppmärksamhet", sade han ärligt. Han märkte hur hon huttrade, han var rätt varm och egentligen välklädd så drog av sin jacka och smet försiktigt fram och lade den om hennes axlar.

Sophie rodnade lite lätt, mötte försiktigt hans blick då. Hon var lärd att inte se adel i ögonen. Hon var uppvuxen i det fattiga slöddret i staden och där gällde det att hålla huvudet nere och inte ställa till problem, så kanske man lyckades hålla sig undan problem.
"De diskuterade om när de skulle slå till. De pratade om att kungen skulle iväg om ett par dagar och att de kunde passa på då, för det då skulle vara mindre vakter här som vaktade Thomas" förklarade hon blygt.

Fortfarande med samma misstänksamma glimt i ögonen följde hon hans rörelser med blicken, sneglade bakåt på honom då han la sin jacka om hennes axlar. Den var varm och doftade gott. Något annat hade hon inte förväntat sig heller. Han kunde väl be betjänterna om att tappa upp ett bad åt honom när som helst på dygnet. Prinsen verkade dock som en godhjärtad person. Det samma kunde inte sägas om hans far.


”Åh, vakter ska det finnas gott om,” morrade Caspian. Han skulle personligen se till att slottet kryllade av vakter, speciellt utanför prinsens gemak och den korridoren. ”Vi kommer dock behöva konkreta bevis för att störta dem. De är adelsmän och tillhör den inre kretsen, så det kommer inte vara lätt. De tror sig vara smarta men de kommer vid ett eller annat tillfälle prata förbi mun. De skriver säkert brev, försök ta reda på allt du kan.”