Fantasy roll PRIVAT

(Lol Emma, du är en katastrof)

Jamie kollade runt snabbt igen och kollade upp mot Alec efter ett tag fundersamt. Det kunde vara så att han möjligen skulle ha huvudvärks tabletter, men det verkade skumt.
"Jag har inte varit på en fest i över 3 månader, så det är lite omöjligt, men inte ur tanken." sa hen då och började gå lite små stressat inom rummets lilla area. Det var inte den bästa tiden att få panik, även om det verkade som om de var lugn så var det nog en underbar lögn.

Ylvali satte sig åter då han sa att han kunde hjälpa henne. Hon lät täcket falla från huvudet och en blå spretig kalufs av hår blev synligt. Ögonen var fortfarande lätt stängda för ljuset.
”Gärna det.” svarade hon och försökte på sig ett leende som slutade i en grimas. Hon var fortfarande inte sig själv, det fanns många saker i rummet hon borde ifrågasätta, som den svaga doften av häst och hovsåpren som slutade under hästpojken. Samt det faktum att hon befann sig på okänd plats med okända människor även om det i sig hade hänt förr.

Alec lyssnade noggrant på de båda, höll lite nickande med Jamie.
"Har inte festat på bra länge jag heller", sade han ärligt, han hade inte mycket intresse för sånt och vem bjöd ens med någon i rullstol på fest för den delen. Han såg på tjejen som nu visade sig mer och nickade lite snällt, rullade fram rullstolen så nära han kunde komma där hon låg. Han lade en försiktig hand mot hennes panna och mumlade några rätt tysta ord, ett rätt uråldrigt språk som kentaurerna använde till sånt här. Han tog rätt snabbt bort den igen.
"Det där borde hjälpa", sade han vänligt.

Jamie stannade upp och kollade på Alecs rörelse, hans käke var lätt separerad i chock, men sa inget och satte sig åter i sängen efter de var klara.
"Vad var det där?" undrade han och kollade mot Alec medans han kände runt efter sin telefon inom alla lakan. Men det var säkert att ingen hade med sig någon teknologi och gav upp. Med en pust så la han sig ner igen och rullade åt sidan för att kolla mot Alec och öppningen. Det fanns ett par hovs spår, men hen bestämde sig att det inte var så viktigt att nämna än så länge.

Ylvali ryckte skrämt undan då han la sin hand på henne innan hon lugnade sig och lät honom göra det. Han verkade inte vilja göra henne illa hon hade varit med om alltför många som var så. När han slutade kände hon hur allt lättade och hon kunde se klarare.
”Tack” sa hon och log tacksamt och kastade av sig täcket.
Sedan studerade hon Alec noga.
”Gillar du hästar, du luktar.” sa hon och nickade sedan mot hovspåren på golvet.

Alec såg på Ylvali och log vänligt mot henne, nickade lite mot henne som ett slags varsågod. Han såg sen på Jamie och ryckte lätt på axlarna.
"Har snappat upp ett och annat", sade han lite undvikande, visste faktiskt inte riktigt hur han skulle förklara det han gjorde. Det var ju ett slags magi men det kunde han ju inte gå och babbla om hur som helst.
"Vi har stall hemma", ljög han som svar till Ylvali, dock var han något av en dålig lögnare och tittade snabbt - och rätt nervöst - mot hovspåret.
"Och det är väldigt konstigt hur i hela friden det hamnat där", sade han undvikande igen, man kunde nog lista ut lite att det var något han dolde med sina undvikande blickar.

Jamie log lite smått och ställde sig upp innan de gick ut från rummet. Det var ett ganska unket hus de var i. Det var ett mjukt lager av damm överallt och de få fönster som fanns lyste upp den gamla soffan med fjädrar ut stucken ur dess kuddar. Men en annan sak som var märkligt var att även om det såg gammalt ut fotspår kunde synas över dammet. Fler än det borde vara på ett sånt här ställe. "Skumt, kanske du hade rätt med festen." sa Jamie in mot Ylvali. "Det är massor med fotspår här."

Ylvali studerade Alec intensivt med sina klarblåa ögon, det syntes tydligt att han ljög.
"Du är kass på att ljuga." konstaterade hon innan hon hoppade ur sängen och följde med Jamie ut, han hade rätt golvet var fullt av spår.
"Jag kommer dock inte ihåg det här huset." svarar hon och vänder sig åter mot Alec, försöker lägga ihop en och en. Hovspår blandat med människospår under hans rullstol och doften av häst som säkerligen inte en vanlig människa kände.
"Du känner ingen kentaur eller så?" frågar hon utan omsvep och studerar honom, hon skulle se om han ljög. Kunde han vara en kentaur som blivit av med sina ben med tanke på rullstolen? Eller var han bara en vanlig hästmänniska? Hon trodde dock inte det sistnämnda men hon hade heller aldrig träffat en kentaur.

(Han kan ju känna att hon typ doftar varg och skog eller något^^)

Alec svor för sig själv, varför kunde han aldrig lära sig att åtminstone ljuga bra? Han rullade efter dem och försökte komma på nåt bra sätt att skylla undan detta, försöka förklara på nåt sätt utan att säga sanningen. Han såg på Ylvali och höjde lite på ögonbrynen.
"Kentaur? Säker på att du inte druckit nåt nu?", försökte han skämta bort det lite med ett snett leende som nog dock såg mer nervöst ut än roat och avslappnat, vilket var vad han försökt med. Men han var nog för nervös för att lyckas med det.
"Har du hund?", frågade han sen i försök att byta samtalsämne, man kunde kanske se en svag rynkning på hans näsa då han tyckte hon luktade en del varg.

Jamie kollade på de två och suckade tungt. Talet om varandra började göra Jamie mer nervös och gick mot en dörr som låg på andra sidan vardagsrummet och kom till det lilla köket. Det var inget ur det vanliga här förutom att ingen av de normala saker som skulle vara i ett kök var där. Det ända var nog spisen, men när de skulle försöka att starta den så märkte dem att den var helt död. Jamie fortsatte kolla runt en bit och absolut inget.
"Kanske det här var en fest." sa dem och kom ur köket.
"Det finns inget här," nämnde dem och kollade på de två.