(PRS) Love has no limit

Ivy log.
”Bara för att jag råkar ha lite pengar betyder inte det att ni är mindre värda” sa hon och skakade på huvudet. Hon såg hur den äldre tjejen inte åt, förmodligen för att se till att lillasystern blev mätt. Ivy hade alltid önskat sig ett syskon, men kungen och drottningen hade haft svårt att bli gravida med henne själv, och ett syskon verkade ha varit ännu svårare. Drottningen hade tragiskt gått bort senare, och kungen hade aldrig gift om sig. När Ivy tänkte efter var det inte så konstigt att hennes far var så överbeskyddande om henne.

Hon nickade mot Leah, vars namn hon nu fick höra.
”Jag heter Ava” ljög hon och log. Hon kunde inte hjälpa det, men det var spännande att anta en ny identitet. Här var hon som vem som helst, ingen betedde sig märkligt bara för att hon råkade vara född i ett slott. Det var skönt med en förändring. Hon drog med händerna över byxorna hon bar, och log mot Sandra när hon åt.
”Var det gott?” frågade hon med ett leende.

Sandra nickade ivrigt med ett glatt leende.
- jaaa sa hon glatt och gick fram till Ivy och kramade henne så gott hon kunde, hon var ju bara fem och dessutom väldigt liten för sin ålder. Leah såg på sin syster och sen på Ivy.
- förlåt, hon har alltid haft för mycket energi för sitt eget bästa sa hon och drog sin syster intill sig.
- Jag var likadan när jag var yngre men man lär sig ju äldre man blir att man ska undvika så mycket kontakt med andra som man kan om man inte vill råka illa ut la hon till och ryckte lätt på axlarna innan hon tog upp Sandras trasiga docka som hon började sy ihop igen, man kunde se att den hade behövt lagas många gånger och att den snart inte skulle gå att laga fler gånger utan skulle behöva slängas. Sandra log och släppte Ivy innan hon kollade runt och pekade på två affärer.
- kolla de öppnar, kan vi inte gå och titta Leah sa hon med ett leende och kollade på affärerna. Den ena var en stor leksaksbutik och den andra var en godisbutik. Varken Leah eller Sandra hade någonsin ätit godis men Sandra älskade att kolla in genom fönstrena och hon tjatade alltid om hur gärna hon ville ha den fina dockan som satt i skyltfönstret på leksaksaffären och hur gärna hon ville ha en strut med karameller från godisaffären. Detta gjorde ont i Leahs hjärta, hon visste att de aldrig skulle ha råd att köpa något därifrån men hon hade inte hjärta att berätta det för sin syster.

Ivy skakade på huvudet när hon besvarade kramen från Sandra.
”Det är bra med mycket energi” sa hon, men hennes hjärta sjönk när Leah berättade hur hon hade fått lära sig att undvika kontakt med andra. Leah undvek kontakt med andra, kontakten som Ivy törstade efter så mycket. Ivy följde Sandras blick när hon pratade om leksaksaffären och godisaffären som öppnade inte så långt därifrån. Ivy hade inga mynt kvar, annars hade hon gärna hjälpt dem. Hon kunde inte ta med sig för mycket pengar ut, risken att det skulle märkas att pengar saknades var för stort.

Ivy ställde sig upp.
”Vi kan väl kika i alla fall” sa hon med ett litet leende. Hon började gå mot affärerna, när hon plötsligt hörde ett ljud från vänster sida.
”Hey! Flytta på dig!” fräste en man på en häst. Hästen stegrade sig eftersom Ivy stod i vägen, och mannen höjde sin piska över huvudet och lät den fara rakt mot henne. I ren reflex höll hon upp armen mot ansiktet, och smärtan när piskan landade på hennes arm var nästan förblindande. Mannen red förbi och fräste någonting som Ivy inte hörde. Hon tog ner handen och tittade på den med stora ögon. Ett sår på ett par centimeter hade öppnats på underarmen.
”Åh nej” viskade hon. Hur skulle hon förklara det här för sin far? Det var lyckligtvis inte så djupt som det hade kunnat bli, men det var fortfarande ett öppet sår.

Leah såg allt som hände, det gick så snabbt att hon inte hann reagera. Hon tog Ivys hand och kollade på såret och bet sig löst i läppen.
- det är inte så djupt i alla fall, kom jag vet vart du kan få hjälp med det där sa hon och började gå in mot en gränd där en äldre kvinna satt, hon såg väldigt sliten ut och det var tydligt att hon inte hade lång tid kvar i livet.
- åh hej Leah, har du råkat ut för problem igen? Sa den äldre kvinnan med ett höjt ögonbryn. Leah skakade lätt på huvudet och visade hennes underarm.
- Han ansåg att hon stod i vägen och du vet hur det går då sa Leah och kvinnan nickade och tog upp en liten burk som hon öppnade.
- innan jag hamnade här på gatan när min man dog så var jag duktig på läkekonst, smörj på detta så ska du se att det läker fortare sa hon och sträckte den med darriga händer fram den till Ivy innan hon vände blicken mot Leah.
- och nu när du ändå är här så kan jag få ta en titt på dina sår och om de behöver mer omsorg sa kvinnan med ett leende. Leah nickade sakta och satte sig på knä så kvinnan slapp resa sig upp. Hon drog upp tröjan på ryggen och när hon blottade sin hud var där inte mycket ren hud kvar, till största delen bestod den av ärr från piskrapp, vissa av dem var nyare och inte helt läkta och på dem smörjde kvinnan på lite salva samtidigt som Leah knöt händerna av smärtan men sa inte ett ljud.

Ivy skulle precis öppna munnen och protestera. Hon kunde inte dra sig för långt in i staden, och dessutom var hon snart tvungen att ta sig hem, hennes far skulle börja undra varför hon inte hade kommit ut från sitt rum. Plötsligt befann hon sig hos en äldre dam, som tittade på hennes sår och gav henne en salva. Ivy skakade på huvudet.
”Jag har inga pengar här” sa hon och satte tillbaka burken på bordet.
”Jag kan linda om såret senare” mumlade hon och hennes tankar for till att försöka få ihop en trovärdig händelse som hade kunnat ske inom murarna för att skapa ett sådant sår.

Ivy rycktes ur sina tankar när den gamla damen började hjälpa Leah. Hennes rygg var skadad, både från gamla men även nya sår. Ivy slöt ögonen för några sekunder innan hon öppnade dem igen. Piskningar var förbjudet, det hade hennes far sett till. Tydligen följdes regeln inte lika bra längre. Ivy kände hur hennes ilska växte för varje sekund. Om hon hade fått veta hur det var utanför murarna tidigare hade hon kunnat hjälpa till, kunnat göra något åt det. Hennes far kunde bara vara uppmärksam mot riket på bra dagar, och det blev färre och färre av dem. Ivy svalde.
”Jag trodde piskningar var förbjudet här” sa hon och tittade på Leahs rygg.

Leah skrattade glädjelöst till.
- det är förbjudet, vår kung vi har nu såg till det, men efter att han blev sjuk följs det inte längre. Ingen märker om vi fattiga blir piskade eller slagna eftersom vi alltid håller oss i skuggorna, står man som fattig i vägen så ser de till att man flyttar på sig. Du kanske tror att människor inte är så brutala men kolla här sa hon tyst och tog sin lillasysters arm och höll fram den. På hennes arm fanns 3 ärr från en piska.
- hon var 4 och råkade stå ivägen för en sån som träffade dig, han tvekade inte ens innan han använde sin piska sa hon och reste sig upp och drog ner sin tröja igen.
- jag har respekt för kungen, tro inget annat men varken han eller någon annan kunglig har en aning om vad som händer utanför deras murar, om det är för att de vill blunda för det eller för att skydda sig själva det vet jag inte men vi som inte har pengar har aldrig varit särskilt viktiga för någon och vi är vana vid det, så att kungen förbjöd piskrapp var underbart men det är inte lönt att förbjuda något när det sen inte kollas upp om det följs eller inte sa hon och ryckte lätt på axlarna och såg på Ivy i det dunkla ljuset.

Ivy svalde. Hon visste inte vad hon skulle svara. Det var ju sant, det blev svårare när hennes far blev sjuk. Om han bara hade varit frisk och tagit tag i planerna om att göra det lättare för alla så hade det varit bra. Eller, i alla fall bättre. Det hjälpte inte heller när Ivy inte kunde göra någonting, eller rättare sagt inte fick göra något. Hon blev förfärad när hon såg Sandras arm, och kände hur tårarna började tränga bakom ögonlocken. På något sätt kändes det som det var hennes fel.
”Jag tror de gör så gott de kan, det känns som ett svårt uppdrag, att styra ett helt kungarike” sa hon och bet sig i läppen. Den svåra uppgiften skulle ligga på henne i framtiden. Hon funderade i en sekund. Nu fanns ju faktiskt möjligheten att ta reda på vad folk kände och tyckte om hennes far, och henne själv. Något som kunde göra det lättare för henne dagen hon skulle bära sin mors krona på huvudet.
”Jag har hört att det finns en prinsessa också” hörde hon sig själv säga.

Leah såg på Ivy genom det dunkla ljuset och nickade sakta.
- en prinsessa som inte har en aning om vad som sker utanför murarna, en prinsessa som aldrig kommer förstå hur det är att leva utan pengar, som alltid har haft ett liv med mat på bordet, hela kläder och dessutom fått lära sig saker sa hon och himlade lätt med ögonen.
- jag har absolut inget emot prinsessan, hon har ju inte gjort något men hon kommer aldrig förstå hur det är för oss. Hur det är att tvingas sitta vaken för att slippa övergrepp eller att se sina vänner och familj svälta för att de inte har råd med mat. Hon kommer aldrig förstå hur det är att tvingas kämpa för sin överlevnad. Jag hörde att hennes mor gick bort och det är enormt tragiskt, ingen ska behöva ha en familjemedlem som dör men när min syster var 4 månader så sköt de ihjäl vår mamma på öppen gata, alla såg det men ingen gjorde något, ingen brydde sig väl egentligen inte för hon var ju bara en i mängden för dem. Jag vet inte ens vem min och min syster pappor är, mamma arbetade som prostituerad för att ha råd att ge oss mat på bordet sa hon lågt och såg ner på sin syster som såg väldigt trött ut. Hon lyfte upp henne i famnen och höll om henne.
- jag förstår bara inte hur man ska kunna regera ett land som man aldrig ser och inte förstår vad som händer. Men hon kommer säkert göra så gott hon kan La Leah till och bet sig löst i läppen.

Varför ställde hon frågan? Hon fick ju bara svaret hon visste att hon skulle få. Allt var ju sant. Hon kände hur ilskan slog till igen. Hon var arg på sin far, på orättvisan i världen men framför allt på sig själv. Återigen kändes det som det var hennes fel att Camelot såg ut som det gjorde, som om det var hennes fel att hennes far hade blivit sjuk och inte kunnat göra det han ville.
”Det kanske är svårare när kungen är sjuk” sa hon svagt och tittade på hur Leah plockade upp Sandra i famnen. Ivy log.
”Jag ska inte störa er mer, tack för hjälpen” sa hon och höll upp sin skadade hand. De hade i alla fall tagit henne till hjälp, även om hon inte hade tagit emot den. Hon gick ut från damens lilla krypin och stannade precis utanför. Hon kände hur hjärtat bultade. Hon mådde dåligt över hur befolkningen hanterade varandra i Camelot, och att hon var kraftlös att göra någonting åt det. Hon kunde självklart prata med sin far, men han skulle inte orka ta tag i en sådan stor sak. Kanske Ivy kunde övertala honom att låta henne göra det?

Leah såg efter henne och bet sig i läppen innan hon gick efter henne ut ur gränden.
- tack för att du gav oss mat, vi behövde verkligen det, men jag bör hitta någonstans att låta sandra sova sa hon mjukt och gav henne ett litet leende, det var i princip första gången under denna tiden som hon log.
- Men det var verkligen trevligt att träffas och du har bevisat att alla människor med pengar inte är likadana, det finns kanske hopp för mänskligheten ändå sa hon mjukt och drog en hand genom sitt hår innan hon bytte grepp om Sandras lilla kropp.
Hon kollade runt på folkmängden i staden, alla blandade människor som gick runt där. Samhället skulle förmodligen aldrig bli rättvist och de som föddes fattiga skulle förmodligen alltid ha den platsen.