Winter is coming

Faktumet är ju att ryggen inte gör det minsta ont, orden hade han sagt var med ren, drypande ironi och verkligen inte sanna. Så Earendil bestämmer sig för att hålla munnen stängd, och inte svara på den andres konstaterande. Kanske Aidan inte har lika lätt för att läsa av honom längre, det är förståeligt med tanke på hur länge sedan de faktiskt talats vid. Som sagt, mycket kommer i vägen. Förhoppningsvis har tjugotvååringen förstått det. Earendil ser ner på sina ljusa, smala fingrar innan han skakar tafatt på huvudet. Äta är inget måste för dem, de blir sällan hungriga. Och när de väl blir det är det bara att ta en tugga av lembas brödet så försvinner hungern som om den aldrig varit där. Även om nu de två tvillingsyskonen mer än gärna skulle äta en trerätters måltid så skulle de aldrig kunna klara av det. De kanske, bara kanske skulle orka den första rätten.

Ögonen glider upp mot Aelene som rynkar lite på ögonbrynen åt det som sägs mittemot henne. Hon tar illa vid sig, det märks, och hon har all rätt till det.
"Skulle det vara ganska bra för oss?" frågar hon och lägger ifrån sig sin bulle som om den vore förgiftad. Åh, hon är verkligen lättirriterad.
"Aelene," sjunger Earendil per automatik som för att varma henne, ett litet täcken på att hon ska knipa ihop sina läppar och låta det glida undan. "Du vet vad hon menade."
"Kanske." påbörjar hon och ställer upp från bänken och lägger en hand på sin storebrors axel. Den smala armen håller ett fast tag innan hon skuttar över hans rygg, och över bänkryggen. "Men hon fick det att låta som att vi inte gör någonting däruppe förutom att pilla oss i navlarna. Du prinsfjompen borde väl ändå förklara hur det egentligen ligger till." med de orden marscherar hon ut ur värdshuset och smäller igen dörren. Earendil sitter i tystnad en stund innan han himlar med ögonen.
"Ni får ursäkta henne, hon är inte så duktig på att hantera, tja.. missnöje." mumlar han skamset och stryker en hand genom de blonda, krulliga lockarna. Usch att en sån trevlig dam som Jaenya skulle behöva se det där är oerhört pinsamt för hela familjen. Även om den yngre flickan haft rätt, så rättfärdigar det inte agerandet helt och hållet.
"Jag hjälper gärna till." säger Ilbryn efter att ha ätit upp sin bulle, innan han svalsar ut från sin plats på bänken längre in. "Vad kan jag göra?"

Det verkar som att även Ilbryn ogillat sin systers agerande och oartiga sätt, plus gillar han ju att hjälpa till. Även om nu Alyssa bettet sig liknande, så har Aelene växt upp med stränga regler som hon i faktum behöver hålla för att det inte ska ske några missförståelse mellan dem och andra länder. Artighet behöver man visa även dem som minst förtjänar dem. Och Jaenya är inte ens en av dem. Earendil låter sina ljusblåa ögon glida upp mot Aidan, upp till honom? Det finns många sätt han kan läsa av det på, men han försöker att inte läsa in alldeles för mycket på det.
"Skulle inte ha något emot det alls," svarar han medan öronen kvickt följer handen, som noga nog inte rör vid silverfatet. Tror familjen verkligen att Earendil inte kan läsa av vad det är som är fel? Ärren över bröstkorgen, deras beteenden, rädslan. Lukten. Han fick det klart för sig så fort Aidan dykt upp i rummet från första början.

I samma stund som dörren smällde efter Aelene, blev de två familjemedlemmarna som satt runt bordet komplett tysta. Jaenyas ögon såg ut som två stora tefat och Aidan såg ut som om någon slagit till honom tvärs över ansiktet. Inte ens Alyssa betedde sig sådär illa och hon var ingen ängel precis, inte ens i närheten.
”Det var ju inte så jag menade”, jämrade modern sig och såg ytterst besvärad ut. Hon plockade hastigt upp bullen som alven lämnat kvar och placerade den tillbaka på silverfatet. Ingenting skulle gå till spillo, ett av familjens många motton.
”Om ni vill får ni ta med er en bulle till henne senare”, fortsatte den generade kvinnan med det röda håret och reste sig hastigt upp, med fatet i händerna. ”Tja, om du inte misstycker så får du gärna hjälpa mig att skala och hacka lök, låter det okej?” Undrade hon försiktigt och log ursäktande, innan hon därefter började röra sig mot köket. Sedan stannade hon till i dörröppningen och viftade till sig Ilbryn.
”Seså, jag bits inte”, försäkrade hon och slängde istället en menande blick mot sin son, som genast såg ytterst förnärmad ut.
”Äh, varför är du tvungen att titta på mig?” Gnällde Aidan och såg löjligt missnöjd ut. ”Jag bits ju inte! Gå och glo på Alyssa istället, hon biter allt och alla hela tiden. Såg henne bita en av hönorna en gång”, fortsatte han hätskt och sköt ut stolen från bordet.

Utan några fortsättande ord, kom han upp på benen och stegade iväg bort mot dörren där Aelene försvunnit ut.
”Kommer du eller?” Knorrade tjugotvååringen och höll upp dörren för Earendil. Minen som strök över ansiktet var fortfarande väldigt bister och ögonen hade blivit smala. Troligen smalare än den yngre systerns ögon varit tidigare under dagen, när hon insett han brodern glömt att grädda brödet. Som om han inte hade en massa annat att tänka på! Först boskapen, sedan alla förbaskade rabatter och fält som skulle slås. Både Alyssa och Aelene var ju helt bortom all räddning och hade inget resonemang alls bakom sina små utbrott. De kunde båda två gå ner till bäcken och dränka sig själva. Aidan fnös för sig själv och stirrade ut på grusvägen som slingrade sig in mot skogen, med armarna stelt lagda över bröstet. Syskon kunde verkligen vara irriterande. Han sneglade trevande ner mot fötterna och slogs genast av bristen på kläder. Hade han verkligen tänkt gå ut sådär? Ja, tydligen. De smala ögonen återgick till sin normala storlek och han gnuggade sig utmattat i ögonen, varefter han ännu en gång vände blicken mot Earendil.
”Du, glöm att jag ens sa någonting. Kan inte gå ut såhär”, förklarade han och gjorde en gest ner mot handduken. ”Ska du med upp och hälsa på Raemar eller följer du hellre med mamma in i köket? Du vet redan att hon kommer sätta dig i arbete om du ändå bara sitter där.”

Det verkar som att de bägge två från en andre familjen tagit åt sig rätt rejält, som att de fått varsin, stark käftsmäll. Vilket faktiskt Aelenes ord kan kännas som. Earendil låter de stora, blåa ögonen glida över dem bägge två. Det var väl klart att det inte varit så Jaenya menat, men Aelene har en talang att koka ihop saker, som att varje ord folk säger är en pusselbit till något mycket större. Den äldre brodern kan inte klandra henne, han hade uppfattat det likadant om det inte varit så att han känner frun framför dem. Det hade låtit som det konstaterande Aelene fått för sig att hon sagt, som att de alla tre bara sitter och pillar sig i naveln dag in och dag ut. Så nej, Earendil ser ingen skillnad på sin lillasysters och Alyssas beteenden, kanske de två framför honom inte förstår hur nedvärderande de tankarna kan vara. Dock bestämmer sig Earendil att inte påpeka det, de har väl fått nog med utskällningar för dagen.

"Åh, jag hjälper gärna till med att skala potatis." tjuter Ilbryn och skuttar efter den snälla lilla kvinnan, som ironiskt nog är några hundra år äldre än henne. Ilbryn har alltid varit en riktig fena på att laga mat, något han fått av modern. Han brukar alltid hjälpa till i köket, med städningen, matlagningen, träningen, alla studier. Han om något borde ha blivit upprörd.. Aelene har inte riktigt samma intressen. "Jag kommer hem sen Earendil!" med de orden dyker han in i köket, med ärmarna uppkavlade och armarna redo för att arbeta.

Earendil granskar det bittra, missnöjda ansiktsuttrycket på Aidan, och känner genast hur han behöver kväva en suck. Jaha ja. De smala ögonen visar klart och tydligt hur arg han blivit av den lilla scenen.
"Aidan," påbörjar han och skakar på huvudet med ett lätt roat leende. Att gå runt med en missnöjd Aidan som hellre vill slå honom känns inte så tilltalande. "Vi behöver inte hitta på något." Nej, det skulle ändå inte bli något trevligt eller uppskattande om killen ska hålla på sig sådär, likt en barnrumpa. "Men jag hjälper din mamma gärna i vilket fall som helst." Och med de orden börjar även den äldre brodern röra sig mot köket.

Självfallet hade Aidan redan lyckats göra bort sig. Med en uppgiven suck, masserade han stället mittemellan ögonbrynen och började röra benen uppför trappstegen karvade i trä. På vägen upp passerade han Raemar som menande höjde på ett ögonbryn.
”Varför ser du så sur ut helt plötsligt?” Undrade han och såg lätt road ut. Det var tydligen väldigt roligt att göra påhopp idag, jajamensan.
”För att jag vill det”, svarade tjugotvååringen kort och skyndade vidare uppför stegen. ”Gå inte in i köket, det är två alldeles för hjälpsamma alver därinne”, fortsatte han buttert innan han försvann runt hörnet.
”Hade inga planer på att göra det, men tack ändå!” Ropade den äldre brodern efter honom. Men Aidan lade dövörat till och försvann kvickt in på rummet han delade med Alyssa och Taeron. Därinne började han rota igenom lådan i den stora ekbyrån som var hans, tills han fann ett par hela byxor och en enkel tröja med långs ärmar. Det fick duga.
Handduken föll till det dammiga golvet med en liten duns när surpuppan drog på sig plaggen, tillsammans med ett par strumpor. Sedan ställde han sig framför den buckliga, gamla spegeln som hängde över Alyssas säng och fixade till det tjocka håret. Inte en slinga fick ligga fel. Nej, på den punkten var han något av en perfektionist faktiskt.

Nere i köket var det däremot en helt annan visa. Jaenya var i fullgång med att hacka lök och det verkade som om hon placerat Ilbryn framför en järnbunke fylld till bredden med oskalade potatisar.
”Vad var det som lockade er hit då?” Undrade modern i huset med sin trevliga, mjuka stämma samtidigt som hon slängde i den hackade löken i en av kittlarna, som hängde över elden. ”Det var ju väldigt längesen i alla fall du var här, Earendil”, fortsatte hon med ett blekt leende och gjorde en gest mot en hög morötter som låg och solade sig på bordet. ”Tror att Aidan har saknat dig faktiskt.”
Ungefär samtidigt som hon lät de orden rymma hennes mun, steg en viss Aidan in i köket. Håret låg i mjuka lockar på huvudet och de mörka ögonen var betydligt trevligare än innan. Han hade liksom kommit fram till att det inte tjänade något till att bete sig som en femåring och därmed gaskat upp sig rejält.

Till en början sa han däremot ingenting, utan ställde sig vid morötterna dit modern försökt sig på att skicka Earendil. Kniven skar lätt som smör igenom de orangea rotfrukterna och tjugotvååringen tillät ett litet leende att stryka över läpparna.
”Tja, nu ska vi väl ändå inte gå till överdrift här va”, började han och slängde en trevande blick mot alven - alven som han delade så många otroligt fina minnen med. ”Men jo, jag har saknat dig till och från”, erkände den yngre efter en stunds funderande och ryckte på axlarna.
”Sedär, din mor har minsann alltid rätt”, kuttrade Jaenya och skrockade för sig själv. Hon svängde runt på stället och placerade kniven i Earendils händer istället, knuffade honom försiktigt mot skärbrädan bredvid Aidans. ”Ilbryn, du skulle inte ha lust att följa med mig ut i trädgården ett slag? Du kan få välja vilka kryddor vi ska använda i soppan”, föreslog hon upphetsat och torkade av händerna på förklädet. ”Vi har massor av olika växter att välja på! Timjan, basilika, gräslök..” Herrejösses, ibland var hon verkligen passionerad över sin älskade jordhög framför husgaveln. Visserligen fanns där många nödvändiga ingredienser, men gräslök och timjan var ju knappast några exotiska exempel. Någon gång svor han på att han skulle ta med henne till Myr eller Pentos, där det fanns kryddor hon inte ens kunnat föreställa sig faktiskt existerade. En båtresa kunde ju inte skada alldeles för mycket.

Skuldkänslorna börjar komma in galopperade över Earendil, som en flock med hästar tvingar ner honom på marken och trycker hovarna på varje liten kroppsdel. Det förtjänar han, verkligen. Nu var det ju inte så att Jaenya menat att få dem komma och dränka den äldre alven, men det gjorde det. Ja, han har haft mycket för sig väldigt länge, men hade han inte kunnat knuffa undan lite sysslor, eller gått ut mitt i natten för att träffa Aidan? Nu är det ju så att de även glidit isär varandra, mänskligt. Men Earendil kan inte få skuldkänslorna att gå därifrån, han hade ju inte kommit till värdshuset överhuvudtaget om det inte varit för hans småsyskon. Att berätta det för den vänliga familjen verkar långt ifrån rätt val, det kommer bara såra både Jaenya och Aidan ännu mer. Därför bestämmer han sig för att hålla tyst, det kommer ändå inte göra någonting bättre.
"Earendil har faktiskt saknat Aidan också, av alla människor han stött på så har Aidan på något sätt fått honom slingrad runt sitt finger!" avslöjar Ilbryn med ett oskyldigt leende, nej här ska inga hemligheter hållas inte. Ja, Earendil har stött på många människor och alver, vänner som kommit och gått. Aidan är väl en av få han tänker tillbaka på, och kan uppskatta sina tider med. Den äldre brodern rufsar till Ilbryns ostyrliga lockar, tacksam över att han sagt det innan sagd tjugotvååring stigit in i köket.

Med blicken förvirrat fokuserad på kniven som Jaenya stoppat i händerna på honom, låter han sig själv bli knuffad mot skärbrädan intill hennes son. Hon är sneaky, som drar med den skvallriga lillebrodern med sig ut, inte för att någon i köket protesterar.
"Åh, ååh!" tjuter Ilbryn vars ansikte lyser upp, får honom att lysa som solen på himlen utanför. Nu är det ju så att han är van vid jordbruket, och funnit en väldans kärlek för alla kryddor, men det gör honom inte mindre upphetsad. Snarare tvärt om, det är inte ofta han möter någon som är lika kär i det som honom. "Klart jag har lust med det." den yngre alven skickar iväg ett brett, glatt leende mot sin storebror innan han skuttar efter modern till sin brors vän. En riktig glädjespridare han, med lysande ögon och breda leende.

Det tar inte lång tid för Earendil att komma igång med arbetet, skära, skära, skära. Jo, när man levt så länge som alverna i Mithalta familjen har blir man en riktig fena på väldigt mycket. Endast för den mängden tid och dagar man har på sig, och han misstycker verkligen inte.
"Jag har saknat dig också."

”Alltså få inte för dig någonting dumt nu”, varnade Aidan och slängde ner sina nyligen uppskurna morötter i skålen framför skärbrädorna. ”Det är inte precis som om jag har gått omkring och tänkt på dig dag och dag in”, fortsatte han och flinade blekt mot Earendil. ”Jag beskyller inte dig för att vi gled isär, jag har också en hel del grejer att ta hand om”, förklarade tjugotvååringen och ryckte på axlarna. ”Men det är ju alltid trevligt att veta att du inte glömt bort mig helt.” Han fiskade upp en av morotsbitarna och kastade in den i munnen, där den genast blev söndermald till mikroskopiska bitar - fördelen med att ha lite ovanligt vassa tänder. De mörk bruna ögonen sneglade ut genom ett av fönstren, där himlen blivit en gnutta mörkare än den varit för några timmar sedan. Det var långt ifrån kvällstid, men ändå. För någon som gillade att haka upp sig på detaljer var det uppenbart att tiden riktigt sprang ifrån dem alla. Aidan var ju fortfarande ung och hälsosam, men föräldrarna började bli till åren.
”Kommer du ihåg när vi satte upp den där jättefåniga gungan i eken nere vid bäcken?” Frågade han efter en stunds tystnad, ögonen glittrande och rösten mjuk och försiktig. Minnena var härliga och trevliga att tänka tillbaka på. De involverade mycket springande och långa konversationer under små promenader i skogen. På den tiden hade allting verkat så simpelt och snällt, till och med skogen! Men nu, nu kollade Aidan på allting med vaksamhet i ögonen och rörde sig tvekande, vart han än gick. Skogen var inte längre det oskyldiga paradiset det en gång varit, bäcken var inte lika klar och gungan som de fäst i eken hade någon stulit. Det var så familjärt men samtidigt fientligt, precis på samma sätt som Earendil. Han såg precis likadan ut som han gjort då, med samma lyster och skönhet. Men ändå kändes de så distant och främmande, någonting som nästan fick det att hugga till i hjärtat på tjugotvååringen. Hur kunde någonting vara så sjukt bekant men ändå inte? Tanken var svår att bearbeta och det skulle nog krävas många sömnlösa nätter innan han kommit till något svar. I grund och botten låg det väl i att han själv förändrades medan alven knappt gjorde det alls. Komplicerat var det i vilket fall.

Nej, det är väl klart det, att Aidan vuxit upp och har andra saker för sig. Det är inte rätt att förvänta sig det från en människa, de växer upp snabbare och förväntas inte springa runt i skogen och plaska i bäckar i senare ålder. De bägge två har haft annat för sig, helt olika saker, men det är ändå naturligt att de växt ifrån varandra.
"Åh, nejdå. Något sådant fick jag verkligen inte för mig." försäkrar Earendil med ett svagt, försiktigt leende mot barndomsvännen bredvid. Kniven slinker över morötterna, snabbt och prydligt innan de mindre morotsbitarna läggs ner i en liten skål på bordet. Tänkt på Aidan dag in och dag kan han inte säga att han gjort, huvudet har varit fylld med andra tankar. Men ibland, när nostalgin hunnit ikapp och tagit ett fast grepp om honom, har han slänt tillbaka. Tänkt på de fridfulla stunderna de delat, skratten som bytts ut. Dock försvinner det lilla leendet från läpparna, och de välplockade ögonbrynen skjuts upp i pannan på alven. Glömt bort honom? "Har du trott att jag gjort det?" Det kan vara svårt att hålla skillnad på åren ibland, men människor och deras delar i Earendils liv kommer han alltid ihåg. Varje ansikte, varje doft. Hur konstigt nu det än är. Gumman som gett honom en puss när han rest till kings landing för femhundra år sedan finns fortfarande inborrad i hans huvud. Även pojken som sjungit på scen för tusen år sedan. Ja.. varje ansikte kommer Earendil ihåg, och att placera dem är inget problem.

"Klart jag kommer ihåg den," svarar han med ett litet skratt, låter sig själv le genuint för engångsskull i den andres sällskap. Hur länge sedan hade det varit? "Den finns kvar, Aelene och Ilbryn har faktiskt fått tycke för den, tro det eller ej." informerar han och ser upp från morötterna, låter de blåa ögonen landa på tjugotvååringen igen. Han granskar ansiktet, han har verkligen växt till sig, däremot är ansiktet sig likt. Precis som rösten, hårstråna reser sig nästan på armarna av all förbaskad nostalgi. Earendil rätar på sig innan han ser på Aidan med en lite seriösare blick den här gången. "Så när blev du attackerad?" han nickar mot den andres bröstkorg, ärrens plats på huden inpräntad.

Innerst inne hade Aidan hoppats på att Earendil inte glömt bort honom, men han hade inom sin tid insett hur häktiskt livet måste vara som prins och därför helt enkelt övertygat sig själv om att det var så det var. Han hade aldrig uppskattat tanken och inte ägnat den speciellt många visiter, men ibland kom funderingarna tillbaka och spökade omkring.
”Ja, eller jag vet inte”, erkände tjugotvååringen och drog försiktigt på munnen, samtidigt som han slängde ännu en drös med skurna morötter i skålen. ”Du lämnade en dag och kom aldrig tillbaka, så det var den uppfattningen jag fick efter att tillräckligt lång tid passerat”, förklarade han sedan ärligt och lade ifrån sig kniven på skärbrädan, så att han kunde ta sig en närmare titt på den andre. Han hade verkligen inte åldrats en dag utseendemässigt. Det korta, blonda håret hade samma trevliga effekt på det bleka ansiktet, tillsammans med de där ruskigt stora, blå ögonen som jämt och ständigt glittrade. Och sedan läpparna, alltid lika perfekta och fylliga. Hur var det ens fysiskt möjligt? För någon som Aidan var det väldigt svårt att fullständigt greppa hela konceptet med att inte åldras.

Pratet om gungan fick honom slutligen att bryta de påhoppade tankarna, och den yngre återvände nästan genast tillbaka till verkligheten med ett litet skratt.
”Tja, det är ju bra att någon använder den i alla fall”, mumlade han och torkade av händerna på en av moderns kökshanddukar. Ögonen fastanade däremot sedan där, på det vackert broderade mönstret som strök över det annars vita tyget. Attackerad? Hur visste han om det där egentligen? Ärren hade ju kunnat komma från varsomhelst, så varför drog alven genast den slutsatsen?
Aidan, som stelnat till mitt i rörelsen, blinkade långsamt några gånger i väntan på att hjärnan skulle ge honom en fin lögn. Tick tack, tick tack. Ingenting, absolut ingenting, hände.
”Vadå attackerad?” Svarade han efter en lång stunds tystnad och skrattade nervöst, som om han var road - vilket han defintivt inte var i den stunden. ”Nej, alltså om du syftar på ärren så råkade jag halka nerför ett stup. Slog mig rätt så rejält och blev sängliggandes i två veckor”, fortsatte tjugotvååringen och kliade sig i nacken, utan att möta Earendils allvarliga blick. ”Men vad jag vet har jag inte blivit attackerad, om vi inte räknar med de attacker som Alyssa utfört..för isåfall blir jag attackerad i princip varje dag.”

Du lämnade en dag och kom aldrig tillbaka. Är det den sista bilden Aidan fått av den fullvuxna alven? Det är välförtjänt, påminner Earendil sig själv. Han hade inte kommit tillbaka nu heller om det inte varit för sina syskon som lett honom dit, eller Fearenduil som tvingat honom att jaga efter dem. Vem vet hur lång tid det skulle ha tagit innan han tagit sig i kragen och besökt den vänliga familjen igen? Besökt sin barndomsvän? Kanske han aldrig gjort det, kanske han skulle ha dött i kriget som närmar sig mer för varje dag. Då skulle han aldrig ha fått träffa mannen framför sig en endaste gång till.. Det hjälper inte att tänka i de banorna, det vet han mycket väl. Men han finner tacksamhet i att han faktiskt är där, och att syskonen lätt honom dit.
"Förlåt," börjar han, med ett genuint, ursäktande leende på läpparna medan händerna fortsätter med sitt arbete på skärbrädan. "Du vet, efter mamma gick bort i kriget mot Targaryen blev det mycket mer arbete.. även om det inte är en ursäkt till att jag bara stack sådär. Men jag glömde inte bort dig." Det var sanningen, med moderns begravning blev det bara svårare och svårare att hålla sig till vardagen. Earendil hade tränat så mycket, så mycket för att kunna hämnas sin mor. Men nu, år senare ser han ingen mening med hämnd. Krig är krig, folk dör. Hon hade varit fullt medveten om den risken.

Att Aidan blir såpass förvånad är nästan lite skrattretande, kanske han glömt bort en del saker från deras tid tillsammans. Vilket är mer än förståeligt. Så fort de stora, blåa ögonen lagt sig på den yngre i början av dagen hade de noterat ärren, och vad som var fel. Att han höll sig borta från silver var bara en annan liten ledtråd som hjärnan snappade upp.
"Du är en riktigt dålig lögnare ibland." konstaterar Earendil med ett genuint, varmt leende medan han håller fokuset på morötterna framför sig. Hacka, hacka, hacka. "Du behöver verkligen inte prata med mig om du vill, men jag kommer hålla eran lilla hemlighet i vilket fall som helst." Det är viktigt att Aidan förstår det, så att han inte oroar sig över att alven ska gå runt och sprida hemligheten till alla. För det skulle han aldrig göra. Om nu inte det finns en massa döda kroppar.. då skulle han inte ha något annat val. "Ni borde ha kommit till min far när det hänt, berättat för honom. Han är en riktig fena på läkarkonst." Fadern har sina hemligheter, och magi är en av dessa. Alvisk läkarkonst har alltid varit välutvecklad, och det finns nästan botemedel till allt. Om inte finns det åtminstone något som lindrar smärtan.

Vadå en dålig lögnare? Aidan skakade på huvudet och fingrade fundersamt över de broderade blommorna, utan att ge med sig. Om det var någonting han aldrig tänkte erkänna, så var det att Earendil hade rätt. För i grund och botten så hade han ju det, men tjugotvååringen skämdes över sitt tillstånd och nekade förnekade därför den andres påstående.
”Alltså, du får tro vad du vill Earendil”, konstaterade Aidan och vek prydligt ihop handduken, innan han placerade den på det långa träbordet de höll till vid. ”Men jag har inte blivit attackerad och jag är definitivt inte ett monster”, fortsatte han bestämt, fortfarande med blicken riktad mot ett helt annat håll. ”Om du vill tro det, så kör på.” Den yngre mannen hoppade smidigt upp på bordet och satte sig, dinglade bekymmerslöst med benen och vickade på de rena tårna. Som sagt, det skulle krävas betydligt fler bevis från den andres sida innan Aidan möjligen skulle erkänna att påståendet var korrekt. Han hade för övrigt inga planer på att tillhandahålla Earendil med någonting i den stilen. Ärren täcktes av den långärmade silkes tröjan och ingenting annat kunde väl avslöja det hela? Eller? Nej, nu var det så att tjugotvååringen bestämt sig för att det var så och då fanns det inget att göra åt saken. I alla fall enligt hans eget resonemang.

“Jaså, har ni äntligen tagit lite mod till er och pratat med varandra?” Undrade modern när hon stegade tillbaka in i köket. I famnen bar hon en hel hög med olika örter och även lite annat smått och gott. Det såg väldigt trevligt ut med allt det där gröna och doften var ingenting mindre än ljuvlig.
”Åh, har ni plockat jordgubbar?” Frågade Aella som kom smygandes genom den andra dörren. ”Vad ska du ha dem till? Baka någonting gott?” Fortsatte hon nyfiket, med samma svävande stämma som innan. Hon var helt enkelt lite egen, men det var ingen i familjen som misstyckte. Eller jo, Raemar ogillade när hon stal hans kläder och började klippa i dem, men annars var allting nästintill perfekt.
”Jo, vi är riktigt modiga ska du veta”, insköt Aidan, innan Jaenya hann svara på sin dotters fråga.
”Det är trevligt att se er två tillsammans igen”, svarade modern slutligen och lät alla ingredienser välta ut över bordet. ”Och ja, Aella, jag tänkte baka en paj”, fortsatte hon sedan och letade reda på en gammal bunke. ”Ilbryn och jag kom överens om att hjälpas åt, så du kan börja duka fram därute istället, Aella.”

Systern rynkade missnöjt på ögonbrynen innan hon stampade iväg, tillbaka ut genom samma dörr hon nyss stigit in genom. Den bruna flätan svajade efter henne och kroppsspråket tydde på att hon blivit både sur och förnärmad. Modern och sonen delade en hastig blick sinsemellan, samtidigt som båda såg allmänt roade ut. Aella var ju faktiskt yngst i familjen och det märktes på många olika sätt och vis. Fast om man resonerade på det där sättet så hade ju egentligen Alyssa kunna varit yngst, vilket hon inte var. Äh, båda två var barnsliga till och från, precis som de två äldsta bröderna också kunde vara om tillfället tillät dem. De var däremot lite äldre och därmed lite klokare, mer involverade i samhället och så vidare. Aidan vickade återigen på tårna och vände blicken mot fönstret, betraktade träden som svajade i brisen och fåren som betade i hagen. Vackert, minst sagt.