Voldemort's Victory

Cara bara såg på Solara, fortfarande oförmögen att tala. Hennes tankar snurrade runt och hon försökte förstå vad som hänt hennes vän. Förvisso hade breven blivit färre med åren men inget hade indikerat på att Solara skulle ha några problem. Självklart var det enkelt att ljuga i brev, hon hade ju själv gjort det, men det var för att Solara sörjt sikn far och behövt komma bort och Cara oroade sig för att den andra kvinnan skulle återvända och försöka hjälpa henne, och Cara ville ge henne den tid hon behövde, dessutom gick hennes situation över, kind off. Hon undrade när det blivit så här med hennes vän? Vad som kunnat gå så fel? Även utan Jezebel's inblandning så såg hon hemsk ut.
"Vad hände?" Lyckades hon tillslut få fram samtidigt som Jezebel's tryckte hennes hand och meddelade att han skulle hämta tea, något hon uppskattade och hon gav honom ett varmt leende innan han lämnade rummet.

Solara följde mannen vaksamt med blicken då han slutligen försvann ur rummet. Vem var han? De betedde sig som ett par? Eller? Solara var förvirrad.
”Hände? Jag vet inte, mycket. Hamnade i fel sällskap, fick i mig fel saker.” Solara visste inte vad hon skulle svara, mycket hade hänt på tio år. Hon hade levt ett destruktivt liv med allt vad det innebar, mycket mindes hon inte ens.
Solara försökte ställa sig upp men for ner i stolen igen på skakiga ben. Hon ville härifrån stolen och rummet gav henne rysningar efter det som nyss hänt.
”Vem är han? Var är Draco? Vad gav han mig?” frågade Solara och kvävde en hostning från den raspande rösten. Visst förstod hon att drycken nu inte var ämnad för henne inte om Cara bestämde, men man visste inte med mannen.

Cara lutade sig emot skrivbordet, granskandes kvinnan. Svaret hon fick gav henne mer frågor än svar. Det förklarade ingenting, inte egentligen. Visst visste hon att man gjorde dumma destruktiva saker efter förluster, och att hamna i fel sällskap var inte ovanligt, men varför hade Solara inte sagt något? Hade hon behövt hjälp hade Cara gett henne det utan att tveka. Men det verkade verkligen ha hänt mycket, och det var inte så att det hänt under en kort period, Solara såg ut att ha varit på fel väg länge. Och vad hade hon ens fått i sig? Fel saker? Det lät allvarligare än alkohol. Cara förstod verkligen ingenting, hur hade det kunnat gå så långt? Hon kunde inte ens förmå sig att svara henne. Vad skulle hon ens svara? Jag är ledsen? Hur kunde du? Varför? Vad gör du här? Frågorna var många men ingen kändes rätt att ställa, så hon nickade bara som svar.

Cara granskade Solara när hon försökte ställa sig upp men misslyckades, och hon suckade, vetandes att Solara skulle vara påverkad av drycken ett tag.
"Han heter Jezebel, vi är tillsammans, om det inte var uppenbart. Och Draco, ja han är väl hemma, jobbet möjligen, inte säker" sa hon och ryckte på axlarna. Det kändes inte rätt läge att tala om Draco och berätta att de flyttat ifrån varandra. De var fortfarande gifta på pappret, Draco hade vägrat att gå med på skilsmässa, och hon hade inte mycket att säga till om. Hon slapp åtminstone bo med honom.
"Det är ett virus, ett försök att skapa mutationer hos människor, som kan leda till liv och väcka de döda åter. Uppenbarligen var det ytterligare ett misslyckat försök, men för din del var det kanske tur" sa hon enkelt och vände sig emot dörren när Jezebel kom in med tea till henne. "Tack"
Jezebel bara nickade och ställde sig bredvid henne, granskandes Solara, men han sa inget.

Solara nickade, hon kunde inte precis anklaga Cara för att inte ha berättat något hon var inte bättre själv. Men hon gissade att det låg mer bakom än vad Cara sa, hade det bara varit en solskenshistoria hade Cara annars berättat det.
"Jag förstår att det ligger mer bakom än du säger." svarar hon endast och dricker upp sitt vatten medans hon lyssnar på vad de tänkt med drycken. Hon betraktar mannen då han kommer in, väcka folk till liv? Men skulle det inte bli som i sagan om de tre bröderna och uppståndelsestenen? Att den döda skulle bara halvt vara i den levande världen men längta tillbaka till dödsriket? Skulle det vara en chans att få sin far åter? Ville hon det?
"Har ni provat nattstjärna från en grav?" frågar hon och kryper ihop på stolen med ögonen slutna och höll sig för huvudet som kändes som om det skulle sprängas. Nattstjärna sög upp den sista kraften från liket och bar på mycket magi.
Solara drog djupa andetag för att få bukt på huvudvärken. Det var inte såhär hon tänkt sig att återvända till Cara. Hon hade tänkt sig få ut lite pengar och nyckeln till faderns hus på banken. Sen skulle hon återhämta sig, avvänja sig med det hon än var beroende av och försöka sig på ett vanligt liv.

Cara valde att inte svara Solara, ovillig att delge henne den informationen, information som inte ens Jezebel fått, någon hon var närmare än Solara.
"Självklart har vi prövat det" sa Jezebel kallt, ovillig att få råd ifrån en främling. Cara tog hans hand, gav honom ett lugnande leende, även om hon förstod honom. Hon ogillade när människor ifrågasatte henne också, särskilt människor som inte bör lägga sig i. Cara visste att Solara var en duktig magiker, något Jezebel var omedveten om, och även om hon varit så skulle han knappast vilja ha hennes råd. Han bad sällan om hjälp, ens ifrån henne. Hon erbjöd den ändå, och han var alltid tacksam för den. Hon var glad över att de fungerade så väl ihop, att hon funnit honom mitt i allt kaos. Cara vände sig åter emot Solara, seendes att kvinnan verkade vara i någon form av smärta, något hon inte direkt kunde hjälpa henne med, hon kunde endast vänta på att smärtan skulle gå över.
"Så vart skall du ta vägen nu?" frågade hon istället.

Solara hörde mannens tonfall men valde att inte käfta emot vilket hon i vanliga fall skulle ha gjort, hon menade faktiskt inget illa med det hon sa.
Istället koncentrerade hon sig på att bemästra smärtan, långa djupa andetag för att bli av med den.
"Jag tänkte mig till min fars villa, eller ja min. Men nyckeln och pengarna är inlåsta i ett valv på Gringotts." började Solara då smärtan började avta. Hon ägde en hel del nu men efter sin fars död låste hon bara in det, ville inte veta av vad hon ärvt efter honom. Efter att hela sitt liv levt på ett fattigt barnhem, med begagnade böcker och kläder, en far i fängelse som hon bara fick besöka till jul, så var kontrasten stor. Men saknaden av fadern fanns fortfarande kvar, något hon inte alls bekantat sig med.
"Men det gick inget vidare då jag skulle hämta ut det. De tog mig för en smutskalle som snott staven rån någon magiker. Hann undan nätt och jämt." suckade hon. Ingen kände väl igen Scabiors dotter så som hon såg ut nu i slitna kläder, otvättat och tovigt hår och hela kroppen i förfall.

"Föga förvånande" sa Jezebel, då han trott det samma. Så som kvinnan var klädd och såg ut, var hon inte mycket bättre än mugglarna som fanns gömda i staden. Cara var inte heller förvånad, inte ens de magiker som en gång i tiden stått på den goda sidan var i det skick som Solara var. Cara undrade vad hon ens tänkte, det var inte förvånande att Gringotts inte trott eller känt igen henne. Hon hade antagligen gjort samma bedömning ifall Solara inte haft ringen. Kiera suckade, hon hade själv inte varit på Gringotts på år, hon rörde sig aldrig i de trakterna och hon hade inte hjälpt någon på länge, men Solara var hennes vän, och hon var i stort behov av hennes hjälp. Dessutom var Solara annorlunda, hon var inte som de andra och krävde hennes hjälp, förväntade sig saker av henne, hon var snarare tvärt om. I det här fallet hade Cara nästan föredragit att hon krävt saker, bett om hjälp innan det blivit som det blivit.
"I fall du önskar kan jag hjälpa dig in i Gringotts?" sa hon och Jezebel gav henne en frågande blick, inte konstigt då hon erbjöd hjälp och ville bege sig till ett område hon hatade, men hon bara log ett svagt leende och han tycktes förstå. Han tog hennes hand för att visa at han skulle följa med om Solara nu önskade gå.

"Nej, jag vet." muttrade Solara till svar åt Jezebels kommentar, mannen irriterade henne något. Men hon sa inget, för Caras skull och för att hon inte var i position till att försvara sig själv som det var nu.
Istället mötte hon Caras blick och skakade på huvudet.
"Nej, det behövs inte, jag kommer nog på något." svarade hon först men suckade sedan. Nej, det skulle inte lösa sig och hon behövde komma in på banken för att börja om på nytt. Cara erbjöd sin hjälp och det var fint, hon borde bli bättre att tacka ja och be om hjälp, sätta stoltheten åt sidan.
"Eller jo, jag behöver hjälp. Om du vill." mumlade hon slutligen fram med sänkt blick. Det tog hårt åt hennes stolthet att be om hjälp för att hon inte var kapabel till att klara sig själv.
"Om du inte har något emot det skulle jag dock gärna låna en dusch och kläder först." sa hon efter ett långt tag och log snett mot Cara. Kanske banken skulle göra en liten annan bedömning av henne då? Hon ville dock inte bara komma till Cara för att be om saker, söka hjälp, det var något hon undvikit.

Jezebel fnös när Solara tackade nej, som om han ansåg att det var ett irrationellt beslut, vilket det också var. Det var självklart att Solara behövde hjälp och Cara var nästan besviken när den andre tackade nej, och för en sekund ville hon skälla på henne, men när kvinnan sen ändrade sig och sa att hon ville ha hjälpen, log hon. Hon visste att Solara var stolt av sig, men det var inte rätt läge att vara stolt.
"Hade inte erbjudit min hjälp ifall jag inte velat, tro mig" sa hon enkelt och skrattade sedan. "Jag tror nog att det kan behövas"
Jezebel log emot henne, glad över att höra henne skratta, något som sällan hände, ens runt honom. Det betydde inte att hon inte var lycklig med honom, eller aldrig skrattade runt honom, det var bara att hon sällan skrattade nuförtiden.
"Låt oss åka hem" Cara tog tag om Solara's hand och transfererade dem hem till lägenheten, och fick snart sällskap av Jezebel som gick emot köket.

Cara ledde Solara emot badrummet utan ett ord och öppnade dörren. Badrummet var väldigt rymligt med stora fönster ut över staden. Ett badkar placerat mitt i rummet, framför fönstren. Det fanns även en dusch i ena hörnet. Rummet gick i svart och grått.
"Vårt sovrum är på andra sidan, det är bara att gå över när du är klar och se om det finns något du vill låna" sa hon leende. Hennes kläder var funktionella, men fortfarande med klass, det var en av fördelarna med att vara den hon var, hon slapp dra ner på lyx så som ordentliga bra kläder.
"Är det något annat så är det bara att ropa" hon räckte över en handduk till Solara innan hon lämnade rummet för att göra Jezebel sällskap.

Solara var något chockad över den lyxiga lägenheten, lyxvåningen och det överdådiga badrummet. Det bästa nog för mörkrets prinsessa, men ändå!
"Wow, ni har verkligen fått det fint." var det enda Solara fick ur sig innan Cara gick och hon låste dörren efter henne. Badrummet var enormt och utsikten över staden enastående, eller den kunde ha varit enastående om staden var som förr. Solara tappade upp vatten i badkaret och klädde av sig. Kläderna lämnade hon i en smutsig hög innan hon tog en dusch för att få av sig det värsta. Det var längesedan hon duschat och det var verkligen uppfriskande att få bli ren igen.
Sedan klev hon ner i det varma badet, slöt ögonen och bara njöt. Njöt att få vara ren igen, få vara varm och omge sig med denna lyx, hon hade saknat det.
Solara visste inte hur länge hon legat där, men vattnet började bli ljummet så hon klev upp och drog en handduk om sig. Hon torkade håret och borstade igenom det så inte en enda tova fanns kvar. Hon kände sig bättre än vad hon gjort på många år. Försiktigt gick hon sedan över till sovrummet för att hitta några kläder.