[prs] yehet x aoji

Fredagskväll. Basen dunkar genom huset och människorna runt omkring försöker överrösta musiken, vilket resulterar i ett ändlöst sorl. Trots att huset Joseph bor i så är nedervåningen helt packad - och ingen vill direkt flytta sig till övervåningen för att störa alla par som har.. tagit över sovrummen. Dante står i ett hörn, hållandes i sin tredje ölflaska och studerar för det mesta bara spektaklet som sker framför honom. Isaac och Alex står med honom och snackar om något, men Dante är alldeles för full för att märka av vad det handlar om. Trots sin otroliga längd är han väldigt, väldigt lättpåverkad. Vilket han tycker är mest roligt, medan andra tycker det kan vara lite pinsamt.

“Åh, jag vill hångla!” gnäller Dante helt plötsligt - orden kommer rakt ut ur munnen utan att han ens hinner tänka sig för. Detta resulterar i att han får en puss på kinden av Isaac.
“Så, håll käften nu. Du har gnällt om det hela kvällen.” muttrar Isaac, och Dante börjar fnittra. “Du, du borde raka dig lite mer ordentligt.” svarar Dante och börjar nu skratta istället, samtidigt som han gnuggar på stället där Isaacs läppar precis har varit.
“Jag vet att du inte är attraherad av brudar, men typ? Kan du inte bara hångla med en? Du blundar ju, så det borde väl inte spela någon roll?” frågar Alex, märkbart full.
“Asså, jag önskar att det var så enkelt. Jag har ju försökt förr, men liksom, det gick inte. Hon hade liksom bröst som tryckte upp mot mig och hennes läppar var helt blöta av läppstift!” förklarar Dante, och både Alex och Isaac skrattar åt honom. “Du, jag vet att du har precis gjort slut med Samuel, men ett hångel kommer inte få dig att magiskt gå vidare. Du får låta det ta sin tid!” säger Isaac och klappar till honom på axeln. “Vänta, har du gjort slut med Samuel?” frågar Alex, och Dante inser att han har helt glömt bort att nämna det för alla andra i laget. Han låter istället Isaac ta över konversationen igen, och dricker upp det sista i sin flaska.

Det är inte likt Henry, att gå på såna fullspäckade fester. Nej, han har aldrig gillat lukten, de höga ljuden eller sakerna alkohol är kapabel till. Enda sedan modern påbörjade sitt beroende har det blivit något som triggar igång otäcka känslor. Och sedan hade modern begått självmord med massvis med flaskor slängda omkring sig. Han slutet ögonlocken, låter en skrattandes Samuel dra med honom in i huset med händerna ihopflätade.
"Du, du kommer må mycket bättre av det här. Du har ju gjort det förut, glöm bort Jayden." Henry ser upp på honom med de välplockade ögonbrynen rynkade. Han orkar inte tänka på Jayden mer, så kanske det är rätt val.. "Plus ser du jävligt het ut.. om du inte varit min bästa vän hade jag dragit in dig i ett hångelmaraton."
"Im up for it." Säger Henry och vickar på ögonbrynen, uppenbarligen är det ett skämt. De är vana vid det. Samuel lämnar en snabb puss på hans läppar innan han stoppar öl i händerna på honom.
"Kom, vi går ut på dansgolvet."

Efter någon timme har Henry fått i sig alldeles för mycket för att hans kropp ska fungera normalt. Den lilla, nätta kroppen håller knappt balansen,men ändå dansar han, och under denna timma har Samuel försvunnit med någon tjej. Jodå, det är mycket lättare att vara bisexuell tillskillnad från Henry, det finns inte lika många villiga kandidater.

Dante fortsätter att mest stå i tystnad, hans blick fortfarande suddigt trots att han desperat kollar sig omkring efter något att kunna fokusera blicken på. Det är inte tills Alexs flickvän, Gabby, kommer fram som han känner att han kommer tillbaka ner på jorden.
“Du, Gabby, kan du inte ta med Dante till köket? Han behöver nog lite vatten.” frågar Alex, och Gabby nickar. “Kom, Dante!” beordrar Gabby och sträcker sin hand mot blondinen. Utan att riktigt förstå vad som händer så tar Dante hennes hand och följer efter henne när hon trycker sig igenom folkhavet, stundtals snubblar han på sina egna fötter.

De lyckas komma fram till köket och Dante klunkar i sig två stora glas med vatten. “Så, Dante, vill du inte dansa lite?” frågar Gabby, och han nickar utan att säga ett ord. Hon skrattar och drar honom med sig ut på dansgolvet igen, denna gången för att stanna. De dansar nära varandra, men på ett väldigt lekfullt sätt, och Dante börjar komma ut ur sin lilla fyllodvala. Han börjar slappna av och skrattar åt Gabbys fåniga danser, vilket resulterar i att han tappar balansen och snubblar. Han råkar trilla in i en person, men lyckas grabba tag i personen innan det resulterar i alltför stor skada. När han får en närmare titt på personen framför honom så inser han att han känner igen honom.
“Harry? Nej, Henry? Vad gör du här?” frågar han, och lutar sig närmare för att få en närmare koll på honom. Han sträcker sedan på sig och kollar sig runt omkring, tills han ser Samuel i ett hörn - hånglandes med en tjej. “Ah, såklart.” säger han tyst för sig själv, ovanligt nyktert, och släpper Henry.

Harry? Så Samuels ex har inte ens lärt sig sin förredetta pojkväns bestå väns namn? Henry höjer på ögonbrynen, kniper ihop ögonlocken en kort stund för att få mer fokus.
"Jayden?" Mumlar han förvirrat innan han ruskar på huvudet. Nej, Jayden är på Yale. Inte här på någon fjantig gymnasiefest. Men de blonda lockarna och långa kroppen påminner om honom.. Och än en gång börjar en saknad sprida över hans kropp. Henry följer den äldres blick mod Samuel, innan han ser upp på honom igen. "Tro det eller ej, men jag kan gå på en fest utan Samuels uppmanade." Det är inte riktigt sant. "Okej, nej. Jag kom endast av hans uppmaningar och dör att det fanns alkohol.." dumma Henry, han är ju svag för det. Särskilt efter modern. Han tar en till klunk, tvingar bort minnena. Försvin, bort med er. Huvudet börjar dunka och kroppen svinglar till. "Du gjorde slut med honom du har ingen rätt att vara avundsjuk." Med de orden klappar han försiktigt Dante på kinden.

Dante biter sig i läppen och kastar stundtals blickar mot Samuels håll, som såklart inte ens har märkt då han verkar väldigt upptagen med att nästan praktiskt taget äta upp den okända tjejens ansikte. Bara att se det får Dante att må lite illa.

När Henry nämner ordet “avundsjuk” ger Dante honom sin fulla uppmärksamhet. Han tar tag i handleden av handen som klappar honom på kinden och snurrar runt honom innan han drar honom närmare. Han skrattar, som att det var världens roligaste skämt, vilket resulterar i att han börjar tappa balansen. Han drar Henry närmare intill sig, håller honom runt midjan för att han inte ska råka trilla bakåt när Dante börjar snubbla framåt. Han sträcker på sig och hjälper Henry att stå stabilt igen. “Men, vem säger att jag är avundsjuk?” viskar Dante i Henrys öra, tillräckligt högt för att det ska höras över musiken.

“Dessutom, vad gör ni ens här? Inte för att vara den som är den, men jag tror inte riktigt ni blev inbjudna. Dessutom, Samuel har liksom aldrig varit riktigt taggad på att festa tillsammans med mig? Jag vet, jag har inte varit jättebra på att på riktigt introducera honom till mina vänner, och dem kan vara lite dumma, men..” Dante avbryts av att han hickar. “Förlåt, nu började jag svamla igen. Men, tillbaka till ämnet, vad gör ni här? Och vad är er tjejkompis, Samantha?” frågade han, och lade huvudet på sne som en hund.

Den förvånade blicken glider upp mot Dante när han griper tag om den magra handleden, där det djupa ärret och tatueringen vilar sig under den lösa vita tröjan. Tröjan som avslöjar det markerade nyckelbenet.
"Åh ingen.. Men ditt beteende avslöjar dig. Lite av en hycklare, är du inte?" Frågar Henry som nu förlorat sin kontroll, sitt hat för fester och alkohol. "Säger du att du inte är avundsjuk?" Frågar han och pillar lite med den äldres tröja, drar liten i den som ett litet barn som söker efter uppmärksamhet. Huden ryser till av Dantes röst som låter så nära hans öra, usch.

"Nej, han kom inte hit för att festa med dig. Och jodå, vi har blivit inbjudna." De välplockade ögonbrynen rynkar sig. "Att du inte presenterat honom för dem har verkligen ingenting med saken att göra." Huvudet faller på sniskan, och Henry putar med underläppen av besvikelse. "Så du kommer på Samanthas namn men inte mitt? Känner mig förolämpat. Hon är iallafall inte här."

“Inte avundsjuk, mest.. förvånad?” försöker han försiktigt, men klumpen i halsen och hans spända käkar avslöjar att det Henry säger är sant. Han fnyser till åt hans förklaring, men kommenterar inget om det. Henrys putande underläpp får honom att flina. “Det är klart att jag kommer ihåg ditt namn! Jag kanske bara blir lite nervös när jag ser dig.” förklarar han och fnittrar till, samtidigt som han avslutar det hela med att blinka med ena ögat mot honom.

“Nej men ärligt talat, förlåt. Det var alkoholen. Blir lite snurrig av den.” förklarar han och snurrar ena fingret bredvid sitt öra för att förtydliga. “Så, om inte Samantha är här och din käre vän Samuel har lämnat dig i sticket, betyder det att du är helt ensam?” frågar han med ett flin.

"Du är en dålig lögnare. Men du får faktiskt skylla dig själv." Påpekar Henry med en fnysning. "Jaså? Det tror jag inte på." Men han ler, om han kör på kanske han faktiskt kan få igång planen lite, även om nu Dante verkar att beroende av Samuel fortfarande.

"Jepp, jag är ensam." Slöddrar Henry och blir inputtad tätt intill den längre. Krampaktigt griper han tag om Dantes arm och kramar om den, vill inte falla ner eller förloras i all folkmängd. "Men jag har andra vänner.. som precis som jag inte är så förtjust i alkohol."

Dante lägger sin fria arm runt Henrys midja och placerar handen på hans ländrygg. “Men, de spelar ju ingen roll nu.. Med tanke på att de inte ens är här.” svarar Dante lågt, rakt in i Henrys öra. Han släpper honom senare och tar ett steg bakåt för att få en ordentlig titt på killen framför honom. “Du ser inte ut att må så bra.. Ska du ha lite vatten, och sen kanske vi kan gå och sätta oss någonstans lugnare?” frågar Dante, men innan Henry hinner svara så drar han med honom in i köket.

Efter att ha kollat runt i köksluckorna lyckas Dante hinna en ren vattenflaska. Han fyller den med vatten och ger den till Henry, innan han drar honom vidare igen. Han öppnar alla dörrar han ser, men stänger de så fort han inser att rummen är upptagna. Han öppnar en dörr med en trappa som går rakt ner, vilket han antar är trappan till källaren. Utan att egentligen tänka sig för så tar han med Henry ner, och turligt nog är det en rätt så fin källare. Det finns en soffa, TV och till och med en minifrys. Dante hjälper Henry att sätta sig ner och sätter sig bredvid, men på andra sidan av soffan för att de ska ha mer avstånd än vad de hade ute på dansgolvet. Med en suck så lutar sig Dante bakåt och stänger ögonen. “Kan du inte berätta lite mer om dig själv, Henry?” frågar Dante, i hopp om att det är ett bra samtalsämne.

Henry är alldeles för alkoholpåverkade för att kunna tänka klart och tydligt, göra bra, ogenomtänkta väl. Därför bryr han sig inte om handen på ryggen, eller viskandet i hans öra.
"Vad menar du? Jag mår toppen.." åh vilka fina lögner. Även när han är full så ljuger han om sitt mående. Han kommer få en förjävlig bakfylla.

Som den vilsna lilla hundvalp han är tar Henry vattenflaskan i sina händer medan benen följer efter Dante. Dante som drar med honom rum till rum innan de börjar gå ner för en trappa. Källare? Läskigt. Dumma naiva Henry, om han tänkt klart hade han stuckit därifrån.. Men nu är han ju full, och desperat efter uppmärksamhet.
"Om mig själv?" Frågar han förvirrat och blickar mot vattenflaskan och sedan till den äldre gymnasieeleven. Blinkar ett par gånger med stora tefatsögon. "Vad vill du veta?"