[Prs] Yehet och Kkaebsong [Prs]

Usch, desto mer tid som passerade - desto svårare hade Natsume att fortsätta vara förbannad på människan. Det var ju för fan nästan omöjligt, ett totalt fiasko precis som vanligt. Kunde han aldrig göra någonting rätt? Jo, han kunde ju vägra att äta av den där underliga maten. Detta trots att magen kurrade något alldleds förfärligt. Nittonåringen var inne på sin tredje dag utan mat och doften gjorde honom alldeles vansinning. Men icke. Istället drog han svansen under sig och kurade ihop sig. Ett väldigt tappert försök till att gömma sig från sin omgivning. Kanske han inte behövde slita strupen av galningen? Han verkade ju ha hjärtat på rätt ställe så nej, det behövde han verkligen inte göra. Förbaskat att han skulle ha huvudvärk ovanpå allt det där andra. Fy fan vad orättvist livet var. Fast klaga skulle han ju inte göra, då han fortfarande var vid livet och inte längre satt fast i någon dum rävsax. Plus att han hade en mjuk filt över sig, mat rakt framför nosen och sällskap. Sällskap, som han inte haft på så otroligt länge. Så nej, Natsume jade fan ingen rätt att klaga över någonting inte. Visserligen gjorde han det ändå, men det berodde ju mer på ignorans. Blängandet gjorde inte hans ruttna utstrålning bättre heller. Däremot så hade stirrandet mjuknat en aning, ofrivilligt smält. Återigen: helvete.

Det spelar ingen roll hur länge den stora lurvbollen försöker vägra att motta den gott doftande maten, för Hideo kommer inte ge upp. De mörka ögonen granskar de stora ögonen, den vackra, lena pälsen som skulle behöva ett eller två bad för att bli rent. Öronen som ligger bakstrukna på huvudet, ilska eller rädsla. Nej, Hideo rör sig inte ur fläcken, förutom då han går och hämtar ännu en köttbit åt honom.
"Ditt sår kommer att kunna läka bättre om du äter.." viskar han, i hopp om att vargen på något sätt ska förstå hans ord. Av någon anledning fick han det intrycket, det finns något fruktansvärt mänskligt hos den mörka bollen som ligger där med en filt om sig i hallen. Antagligen inbillar han sig, det är tomt önskande. Att Hideo skulle få en ny ljuspunkt i sitt liv, någonting att leva för. Han är alldeles för desperat, det är sorgligt. Dörren till den lilla stugan slås upp, och Kotaro, den tre år äldre pojkvännen stiger in. Hans jacka är täckt av vit snö, och kängorna slår han mot dörrkarmen innan han stänger efter sig. Dock bestämmer sig Hideo för att inte gå och hälsa, nej, vargens välmående kommer just nu först.
"Förlåt att jag blev sen, en av mina klienter ringde." lögn. Dock har han ingen ork att bråka om det igen, Hideo nickar bara medan han gnager sig i underläppen. "Vill du hitta på något?" Och så kommer det där igen, jösses.
"Vad har du i åtanke?" svaret är definitivt nej, nej han vill inte hitta på någonting. Inte nu. Definitivt inte det han vet att sambon syftar på. Kotaro stannar upp, stirrar på vargen som ligger tvärs över golvet innan han släpper ut ett torrt skratt.
"Är du seriös? Du drar med dig en varg hit? Åh låt mig gissa, han har gjort illa en liten tass?" rösten dryper av sarkasm, ogillande och dömande. Det senaste året har det blivit allt mer vanligt, och det finns inget Hideo kan göra åt det. Iallafall inte om han inte vill ändra på sig själv. "Kom igen, Hideo. Vi behöver tid för oss själva." ett par nackar kommer i kontakt med hans nacke, den sköra tunna huden ryser av kontakten. Han har verkligen saknat Kotaros värme, den värmen han gett honom när det fortfarande fanns kärlek. Nu är det bara fysisk attraktion verkar det som.
"Inte nu, han behöver hjälp." åh, inte så bra valda ord där inte, det är väl de orden som Kotaro hatar mest av alla. Vilket djur förtjänar sambons hjälp såpass mycket att tiden går till dem istället för att ligga med honom? Vilken jävligt bra fråga va? Nej, inte alls. En hand griper tag om de mörka lockarna, tvingar upp den mindre på fötter innan den äldre pressar sina läppar mot hans. Doften av en annan persons parfym når näsan, och tjugoåringen puttar snabbt bort honom. "Inte nu, okej?" rösten är strängare, mer allvarlig. Skakandet och oroligheten har försvunnit från rösten nu när han blivit van vid det. Hideo sjunker ner på golvet igen när sambon sticker iväg, ut genom ytterdörren och stänger den med en smäll.

Till och med någon med en så pass liten valnöt till hjärna som Natsume, förstod att de två människornas..ehm..vad var ordet nu igen? Förhållande - inte var speciellt hälsosamt. Den nya främlingens vassa ord och kalla beteende lyckades till och med göra nittonåringen på gränsen till förbannad. Men shit vad absurt! Han hade befunnit sig i personens närvaro i kanske en halvtimme och redan hade känslorna börjat tagit över? Vad var ens känslor? Varför verkade det som om de var så förbaskat påträngande? Med andra ord - varför i all världens namn kunde han inte sluta glo på personen som befann sig rakt framför honom? Stirra var inte ens det enda nittonåringen hade för sig, utan lusten att bokstavligen klättra upp i den andres famn och lägga sig som ett beskyddande täcke var alldeles för drivande. Snart skulle det säkert bli så också. Fan. En männsika? Natsume, skärp dig. Du vet knappt hur man beter sig som en människa och du ser defintivt inte ut som en! Så lägg av, det kommer aldrig att hända..alltså det där du just nu sitter och drömmer om.

Ytterligare ett litet knorrande rymde dumstruten ocj han var tvungen att sluta ögonen en ganska bra stund i ett försök att lugna sitt stackars hjärta. Andas in, andas ut. Efter att några fler sekunder passerat, slog han upp ögonlocken igen och fäste istället blicken på köttet. Okej. Du kan i alla fall göra någonting trevligt, det är ju faktiskt bara att tugga och svälja. Och helt ärligt så är du vrålhungrig, så vad hindrar dig ens? Precis, ingenting hindrar dig. Övertänk inte. Vargar övertänker inte. Seså. Natsume fiskade prövande upp köttstycket mellan tänderna och tuggade snabbt i sig slamsan. Usch, bara tanken på den där andra människan gav honom kväljningar. Äckligt, vidrigt och avskyvärt var det. Varför ens vara i ett förhållande om man ska gå och bryta det löftet? För övrigt så hade nittonåringen svårt att tänka sig att det fanns någon bättre än kidnapparen. Ironiskt? Bara lite. Som sagt så hade han ju hjärtat på rätt ställe och..och han såg bra ut. Även om han nu råkade gå på två ben och bokstavligen hade antastat lilla Natsume genom att klappa på honom. Av oklar anledning kändes det där däremot helt okej, såhär i efterhand. Det där med att klättra upp i knäet på honom och agera galen vakthund kanske inte var en så dum idé trots allt?

De mörka ögonen vilar på dörren under tystnad, kanske det är några sekunder, några minuter.. allt Hiedo vet är att det känns som timmar. Även om detta inte är något överraskning, även om det är långt ifrån nytt, så sjunker hjärtat likt förbannat. Precis som många säger, det är väldigt svårt att ha ett hälsosamt, lyckligt förhållande så länge när man är såpass ung. Dock hade han själv som sjuttonåring ignorerat det, även om han nu gått ut gymnasiet vid sexton årsålder.. ja, kärlek kan göra människor jävligt korkade, dumma i huvudet. Hiedo själv är ett prima exemplar av det. Osäkert glider ögonen tillbaka mot vargen, som nu börjar gnaga på den fina maten. Åtminstone det gläder honom.
"Hmh.. äter du pågrund av att du tycker synd om mig?" frågar han skämtandes, lurvbollen kan inte ha uppfattat det, inte analyserat det. "Jag ska inte klaga dock, bara du blir bättre så blir jag nöjd." han reser sig upp från sin plats på golvet för att gå och hämta något att dricka till det nya sällskapet. Toppen att han fått i sig lite i magen, men han behöver fortfarande dricka. Dricka är väl praktiskt taget det viktigaste i såna här stunder. Skålen ställer han ner på golvet vid brasan, källan för värmen som sprider sig över huset. Om han ska bli frisk måste han ha värme, mat, dryck och värme. Plus sjukvård. Väldigt viktiga saker det. "Jag kommer lyfta upp dig igen nu, försök att inte tjuta alldeles för mycket." Hiedo skrattar tyst för sig själv, fy fan vad sorglig han är. Han har kommit i fund med det faktumet, men det betyder inte att det är mindre sårande för varje gång hjärnan påminner honom. Noggrant och försiktigt lägger han ner den tunga bollen i en hög på en madrass, fylld med filtar och kuddar för att göra honom bekväm. Sedan lägger han skålen med vatten strax intill. Okej, dags för sjukvården.

Ja, jag tycker synd om dig som har fastnat i ett förhållande med en så pass vidrig man. Jag tycker jävligt synd om dig, men det är inte bara det.. Såklart det inte var, vilket redan var uppenbart. Natsume hade redan hunnit gå och fästa sig vid sin kidnappare, och förmodligen var det därför det dröjde så pass länge innan han lade märke till att någonting var i görningen - någonting han inte alls uppskattade. Helt plötsligt kände han sig faktiskt väldigt olustig och överhettad. Nej, inte ännu mer smärta. Han klarade inte av mer utmattning och påtvingad vård. Det skulle inte få hända, han vägrade tvärt. Knak. De där mörka ögonen som nyss varit glansiga och relativt bedårande spärrades med ens upp. Inte nu. Nej. Nej. Nej. Dags för plan B, att fly sin kos. Nu kändes lite simpel tvättning och omplåstring av såret inte så värst illa längre. I alla fall inte nu när kroppen gav vika och benen knastrade värre än en steg på grus. Men skit i smärtan din idiot! Ut med dig istället.
Ännu en gång lyckades Natsume glida ner från den komfortabla högen med kuddar och filtar. Turen var ju däremot inte riktigt på ungdomens sida, så det kom inte som någon överraskning att han snart låg i en darrande liten boll på golvet. Blek som ett lakan med kallsvetten rinnandes nerför ryggraden. Tre år. I tre hela år har du gått utan att kunna återgå till din ursprungliga form, men nu så gör du det? Jösses. Han var så jävla patetisk och ynklig - både ett missfoster och besvikelse för universum. Fantastiskt, nu skulle han säkert bli ivägskickad till någon forskningsanläggning där de skulle skära upp honom. Vilken jävla helvetesdag. Minst sagt.

Okej, att gå och haffa upp en skadad varg må vara lite för mycket för de flesta personer. Men att haffa upp en skadad varg som sedan förvandlas till en människa? Det är väl ändå bara komplett galenskap? Hideos ögon blir såpass mycket större att det gör ont, som att de ska poppa ut ur skallen på honom i vilken sekund som helst. Han blinkar ett par gånger, försöker återfå uppfattningen, försöker att skaka bort bilden han nu har framför sig. Drömmer han? Nej, uppenbarligen inte. Ser han i syne? Nej.. det skulle vara en väldigt underlig bild att få första gången man ser i syne. Med ögonen lika stora som tefat ställer han sig upp på darrande ben. Kom igen Hideo, gör någonting. Han kan inte direkt springa därifrån, han är ju fortfarande skadad.. kroppen är blek, kallsvettig. Tjugoåringen tvingar bort alla tankar som försöker att förstå situationen, och drar åt sig flera filtar för att vira om den andre, den lurviga vargen som nu blivit till en sårad människa.

Pinsamt, hela situationen var bara pinsam och konstig. Men Natsume kunde ju som sagt inte styra över det där med om pälsen skulle fram eller inte. Sedan så förstod han sig ju inte ens på det där, vilket inte underlättade derby hela för fem öre.
Långsamt, som om det på något sätt skulle göra allting bättre, sneglade han upp mot kidnapparen. Jösses, för en annan måste det ha sett förfärligt konstigt ut. Båda parternas ögon var ju stora som fat. Om nittonåringen inte vetat bättre hade han nog varit ganska övertygad om att de båda nyss rökt på. Det skulle inte förvåna honom om han rökt en hel del tidigare i livet, trots att det var allt annat än hälsosamt. Rökt och druckit. Förmodligen, i alla fall.
Efter ett slag, med blicken fylld till bredden av rädsla, lossade Natsume på armarna som nyss varit hårt lindade omkring benen. Händerna drogs därefter skakande genom det svarta, toviga håret och fingrarna övergick till att känna över ansiktet. Han visste ju för fan knappt hur han såg ut. Men for Christ sake! Är det på riktigt sådant du går och oroar dig över? Hur du ser ut? Det hade nog varit en gnutta smartare att fundera över talet, det faktum att han troligen skulle bli ivägsläpad till något helveteshål..

Tankarna försvinner bort, alla funderingar, rädsla försvinner i en kort stund. Den bleka färgen över killens ansikte är inte hälsosamt, han själv ser så oerhört rädd, obekväm ut. Det stinger till i Hideos hjärta, känner hur hans egna kropp blir alldeles sval av bilden. Därför skyndar han sig ut ur vardagsrummet, rotar fram en lång, varm värmefilt tillsammans med rena kläder. Nej, han bryr sig inte om det är hans sambos kläder, han skulle nog sätta eld på dem förr eller senare i vilket fall som helst. Försiktigt virar han den välkomnande filten om den bara kroppen, ser till att varje del av honom är täkt. Han måste frysa nu, nu när pälsen inte längre finns till hands.
"Förlåt, jag kommer bära upp dig nu.." förvarnar tjugoåringen med ett litet leende. Det ser inte ut som det, men uppenbarligen är Hideo väldigt stark i jämförelse med den nätta, slanka kroppen. Han har ju faktiskt burit en varg hela vägen hem, med vissa bekymmer.. men iallafall. Försiktigt lägger han ner den andre i en fåtölj, nära brasan så att han ska kunna återfå lite färg. "Du måste vara jättefrusen.. vill du ha varm soppa?"

Det var tveksamt om Natsume någonsin blivit släpad på så mycket som under den kvällen. Han kände sig som världens börda, trots att han var skräckslagen och darrade som ett asplöv. Varm soppa? Soppa? Vad var soppa för något egentligen? Hur mycket han än försökte skaka fram svaret från sin lilla valnötshjärna, gick det inget vidare.
”S-s-sop-p-pa?” Upprepade nittonåringen tveksamt, med en röst som var allt annat än mänsklig. Den var raspig, sårig och bara allmänt förstörd. Det var ju trots allt flera år sedan han sist haft en konversation, så talförmågan låg inte direkt på topp. Han kunde nog inte ens bilda egna meningar, utan det fick duga med att upprepa det som främlingen sa.
”S-s-o-pp-a?” Repeterade Natsume. Ögonbrynen var rynkade av koncentration. Visserligen kanske det inte gick så bra för honom att konversera, men han försökte verkligen! Väldigt mycket också. Förhoppningsvis syntes det, även om det var ihopblandat med rädsla och förvirring. Men det kanske var bra att den andre insåg hur totalt skräckslagen nittonåringen var? Då skulle han kanske bli lämnad ifred. För männiksor, de var ju faktiskt väldigt läskiga. Läskiga och opåtlitliga.

Jösses, snälla väck Hideo från denna skumma dröm. Hur ska han kunna hantera det här? En varg som blivit till en människa? Eller en människa som blivit till en varg och sedan till en människa igen? Åh, ingen kommer att tro på den stackars tjugoåringen. Hejsan psyksjukhus. Dock bestämmer han sig för att hålla sig lugn, fokuserad och öppensinnad. Om det här är svårt för honom måste det vara fullkomligt förjävligt för killen framför honom.
"Soppa," upprepar han med en nick, försöker att visa vad han menar med gester. Han lägger i mer ved i brasan innan han försiktigt tar tag i killens händer. Försöker lugna ner honom, försöka få honom att förstå att han är säker, ingen kommer göra honom illa. "Det är varm mat, som värmer magen, gör en mätt.." De mörka ögonen granskar ansiktet, tatueringarna, piercingen. Han ställer sig långsamt upp, beslutsam över att inte göra några drastiska eller snabba rörelser som kan skrämma honom. "Du är säker, jag kommer inte göra dig illa."