Sagornas slut (PRS)

Lilith log då Vilya avslöjade sin sanna identitet för dem och hon gjorde ett tecken åt Räv att slappna av.
"Det här är Räv." log Lilith och nickade åt räven som kom sakta fram för att hälsa på Vilya.
"Måste vara praktiskt att kunna gömma allt sådär." sa hon och satte upp sitt hår i en knut och även hennes spetsiga öron blev synliga. För henne blev det hela tiden att gömma sig och klä sig så ingen skulle misstänka något. Hon kunde inte ens bära vapen då hon skulle bli avslöjad direkt.
"Jag tänkte slå läger för natten, göra upp brasa och lite mat. Jag har inte mot lite sällskap." log Lilith. Vilya visade inge tecken på att anfalla och hon hade visat sitt sanna jag. Skulle hon visa ont så fick hon ta det då.
Lilith nickade in mot en liten glänta där en liten hög med pinnar som hon hade samlat blev synligt.
"Min tanke var att slå läger här, men så hörde vi dig och vi fick ta och gömma oss. Man vet aldrig med folk nu förtiden även sagoväsen av olika slag kan visa sig jobba för människorna."

Vilya log.
"Visst är det praktiskt, men synd att det behövs" sa hon och gestikulerade med sina händer. Hennes ögon landade på räven som hade kommit fram till henne.
"Hello, Räv. It's a pleasure to meet you" sa hon och satte sig ner på huk. Oftast fick hon bättre respons av djur när hon talade med dem på alviska, av någon anledning. Hon reste sig upp igen med ett leende.
"Han är väldigt söt, ni verkar ha ett fantastiskt band" sa hon och tittade på Lilith. Vilya hade inte träffat många skogsrån i livet, men hon visste att de var bra med djur. Lilith verkade i alla fall ha den förmågan.

Vilya följde Lilith med blicken och fick syn på gläntan som Lilith redan verkade ha börjat förbereda. Hon tittade på Lilith igen och log.
"Jag slår gärna läger tillsammans med dig" sa hon och nickade. Hon nickade mot trädet hon hade klättrat i.
"Du slipper klättra upp i ett träd nästa gång, jag kan hjälpa dig att gömma dina drag om du vill" sa hon och nickade mot hennes spetsiga öron.

Lilith log mot Räv och Vilya, de verkade acceptera varandra. Lilith älskade alviska, det lät så fint. Men hon själv kunde inte tala det, bara något enstaka ord som hej.
"Jo, det har vi. Jag hittade honom som valp, lyan var övergiven och han höll på att drunkna då det kommit in vatten där. Så jag kröp in och räddade honom, den dess har det varit vi två." sa hon och började göra ordning en brasa som hon sedan tände.
Hon började sedan hacka grönsaker och stoppade ner i en gryta.
"Du är väl vegetarian? Jag själv äter sällan kött om jag inte måste, känns inte rätt." sa hon och nickade mot Räv som förklaring.
Hon log sedan då Vilya sa om att hjälpa henne.
"Vill du slå följe? Det gör jag gärna. Men jag har inte mycket att erbjuda tillbaka. Jag har inge vapen då de skulle ses av människorna och inte heller kan jag mer om min magi än att tala med djur." erkände hon. Visst hade hon bättre mörkersyn, hörsel och lukt, men inte mycket mer än så. Övergiven som barn tack vare kriget hade hon inte lärt sig mycket om att vara skogsrå.

Vilya satte sig ner bredvid elden som Lilith skapade. Hon nickade.
"Ja, jag är vegetarian. Eller snarare som du, äter kött om jag inte måste" sa hon och betraktade hur Lilith hackade och lade ner grönsakerna i grytan. Vilya log.
"Du erbjuder sällskap, det är bra nog" sa hon och pillade på sin Evenstar.
"Jag kan som sagt bara bidra med min magi och svärdet" sa hon och lade sin hand på Andúril,
"men jag slår gärna följe med dig. Min tanke var att försöka hitta staden som sägs vara till för oss magiska väsen" avslutade hon och tittade på Lilith.
"Har du hört något om den?"

Lilith la i några torkade örter för smaken och satte grytan över elden. Hon lutade sig sedan mot en trädstam och såg mot Vilyas svärd.
"Jag hade ett alviskt svärd en gång, blev tränad under krigets sista år." mumlade hon med halvslutna ögon för att vila. Hon hade bland många andra barn blivit tränad, hon när hon var 8 år till krigets slut. Hon hade tyckt det var kul, men aldrig varit i strid eller dödat någon.
"Du bidrar också med ditt sällskap och jag har saknat att tala med någon." log Lilith och nickade om staden.
"Jo, jag har hört talas om den, men vet knappt om den är sant längre. Känns som om det är något någon har drömt om." svarade Lilith suckandes. Hon var trött att leva på flykt att inte ha någonstans att bo, att vara ute i väder och vind.

Vilyas hand vilade på svärdet återigen när Lilith talade om det.
"Jaså? Hur kom du över ett svärd smitt av alverna?" frågade hon intresserat med ett leende. Hon nickade mot sitt eget.
"Andúril var min fars svärd. Jag har tränat att slåss med svärd sedan innan jag kunde gå, det var viktigt för honom att föra hans kunskaper vidare" sa hon och log lite när hon tänkte på minnena när hon sprang i Gondors trädgårdar, viftande med träpinnar med sin far för att öva.
"Jag hoppas verkligen inte det är en dröm, men det låter ju lite bra för att vara sant, tyvärr. Jag har dock inte mycket att förlora, så lika bra att försöka" sa hon och tittade på Lilith. Allt Vilya ville ha just nu var en plats att vara trygg, en plats att kunna röra sig fritt.

Lilith rynkade pannan som i att försöka minnas något.
"Jag vet faktiskt inte. Min mor var ett skogsrå och min far vet jag inget om. Min mor dog och mina släktingar dog när jag var liten. Så när jag var fem tog jag till något ställe där föräldralösa barn från kriget kom. Vi tränades till att bli soldater." berättade hon medans Räv kom och la sig i hennes knä, Lilith strök sakta rävens päls.
"Så därifrån kanske? Jag minns inte mycket från jag var liten. Tror det är ett sätt för hjärnan att dölja jobbiga saker." förklarar Lilith och stirrar in i elden, hon ville inte se på Vilyas då, etta var något alldeles för privat så att inte ens hon visst själv.
Liliths blick far sedan till svärdet.
"Det är vackert." ler hon svagt och nickar om staden.
"Precis, en kan lika gärna söka efter en stad som kanske existerar som att bara leva på flykt hela tiden."

Vilya nickade.
"Jo, visst är det så. Det är en del saker jag inte heller kommer ihåg. Däremot lyckades jag undvika att hamna på ett ställe för föräldralösa barn, min far dog precis innan slutet på kriget" sa hon och skakade på huvudet. Hon undrade hur hennes liv hade sett ut om han hade överlevt, om den där sista räden inte hade hänt. Det var ett minne hon inte gillade att fundera på, blicken som hennes far gav henne precis innan han sa till henne att springa. Det var det sista hon hade sett av honom. Vilya log lite när Lilith kommenterade svärdet.
"Det är det, det är ganska kraftfullt också, liksom de flesta svärd som har fått ett namn" sa hon och lutade sig mot en trädstam.
"Vad jag har hört så ligger staden en bit härifrån, och vi tvingas gå genom andra städer också, med människor" sa hon och suckade.

"Var glad för det, det var inget trevligt ställe." säger Lilith och böjer sig fram för att röra om i grytan. Hon såg beklagande på Vilya, det måste vara tufft att mista sin far så pass nära krigets slut. Dessutom mindes hon då sin far, Lilith mindes inte mycket av sin mor.
"Nu är det klart, bara att ta." sa hon sedan och slevade upp gryta till sig i hennes skål innan hon lutade sig tillbaka. Hon gav av maten till Räv och åt sedan själv.
"Stora städer är oftast bättre än små byar. I stora städer är det enklare att smälta in i folkvimlet. Mitt hår tar de oftast för färgat och ögonen har jag bakom solglasögon."

Vilya nickade och tog en del av grytan. Hon stoppade in en sked i munnen.
"Du är en bättre kock än vad jag är, jag har nog vunnit en helt del på den här överenskommelsen att resa tillsammans" sa hon med ett litet skratt. Hon nickade.
"Små byar är värst. Mitt problem är mina kläder; jag har lite svårt att skiljas från den här klänningen, det är min sista relik från mitt folk utom halsbandet" sa hon och strök den mörkblåa klänningen med handen. Den var väldigt skön att bära, tyget var så lent och det kändes knappt som man hade något på sig.