PRS yehet & Early

Cameron lyckades ta sig igenom de första lektionerna utan några vidare problem. Inte allt för mycket uppmärksamhet hade lagts på honom, vilket han faktiskt var en aning lättad över. I vanliga fall gillade han oftast uppmärksamhet, men all uppmärksamhet var ju heller inte bra.
Under lunchen slog han sig ned vid ett gäng personen som såg ut att kunna acceptera en sån som honom, om man kan tänka så. Lyckligtvis tog de emot honom med glädje och Camerons dag blev genast pytte lite bättre. De var ett gäng en aning udda personer, men udda var väl det enklaste sättet att beskriva han själv på också. Dock hade han vänligt tackat nej till deras inbjudan att gå på bio med dom samma kväll, han hade ju faktiskt redan planer.
"Jag ska möta upp med några vänner. Jag har inte sett dom på länge" hade han svarat med en liten grimas. En klump bildades i magen på honom varje gång han tänkte på sina vänner och hur han inte längre fick träffa dom varje dag som tidigare. Att dom inte skulle få ta studenten tillsammans som de alltid föreställt sig ville han inte ens tänka på.

Även om nu Gabriel umgås med många av eleverna som spenderar kvällarna med att supa sig fulla under helgerna, och är rätt välkänd runt om i den lilla staden, så har det aldrig riktigt varit något för honom. Han gillar att ha kontroll över sin kropp, vad han gör, komma ihåg allting dagen efter. Men vissa dagar vill han bara glömma bort allt, allt som hänt och de saker han drömt om. Det här är en sådan kväll, där han vill glömma bort sin mor helt och hållet, sova hos Sophie eller Solar. De två vännerna som vet om hans sexualitet och ångesten som med kommit den.
"Du ser jävligt snygg ut ikväll, du kommer få alla att falla pladask för dig!" utbrister Sophie glatt och slänger sin bara arm om sin vän. En fest gjord av esteter, alltid de bästa festerna. Esteterna brukar vara de minst dömande människorna, där behöver Gabriel inte gömma sitt riktiga jag som han tvingas göra när det kommer till Lovisa och hennes pojkvän. Och modern. Gabriels mörka lockar är bakåtslickade, förhindrar dem att falla över de stora, mörka hundvalps ögonen. De fylliga, röda läpparna är på något sätt mer plumpa, och han är klädd i ett par svarta tajta jeans, ett bälte och en vit långärmad, som låter nyckelbenen synas. Hmh jo, kanske han gjort till sig mer än vad han vågat erkänna för sig själv.
"Vet du, jag tänker inte sitta vid baren och tråka idag, tänker ta mig fan dansa med er." bestämmer Gabriel med en nick, Sophie ler nöjt, vickar med ögonbrynen medan hon tar tag i hans händer och drar med honom till dansgolvet.
"Varsågoda, ni är skyldiga mig!" hör han Solar säga medan hon delar ut ölflaskorna till vardera vän medan hon tar en klunk av sitt egna. Sjuttonåringen har alltid varit duktig på att analysera känslor, eller tankar och behov. Därför är det väldigt lätt för honom att märka av stämningen mellan Sophie och Solar, som verkar ha någonting på G.. Blicken glider fundersamt mellan dem, noterar att de bägge två blossar om kinderna, kanske han ska få reda på en ny hemlighet under nattens gång? Det tar inte lång tid för de tre att komma in i högen med människor, skrattandes, dansandes. Det var länge sedan, Gabriel brukar dansa själv, hemma eller med några vänner från en annan skola, som inte dömer honom.

Dansandes och sjungandes till Dancing with myself kände sig Cameron lyckligare än på länge. Alla hans problem hade försvunnit så fort han klivit innanför dörren och fått syn på sina vänner. Alla var där, Mary-Louise, Anton, Katy, Michelle, Ben och till och med Sofia. De pratade inte om vad som hänt eller vad som skulle hända, de bara dansade. Dansade och skrattade. Cameron hade blivit lullig redan efter en halvtimma, men det gjorde det ju bara roligare.
"Oh, oh, dancing with myself" sjöng han och slängde armarna kring Michelle. Hon hojtade till. Hennes dricka var spilld över hela hennes fina röda tröja.
Cameron fick bita sig i läppen för att inte skratta, men när Michelle själv brast ut i sitt hesa skratt så kunde inte Cameron annat än att hänga på.
Festen hade bara börjat och Cameron visste att denna kväll skulle vara full med möjligheter.

Musiken är nästintill öronbedövande även i den tjocka folkmängden. Ryktet om en fest har fått alla lite mer udda gymnasieelever och yngre tjugoåringar att samlas. Gabriel för ölen mot sina juligt röda, fylliga läppar medan de mörka ögonen glider över folkmassan under de långa och mörka ögonfransarna. Charlie, en gammal barndomsvän som även snott hans första kyss, och första förhållande, har sin arm släng över soffryggen. De har varit vänner länge, sen småbarnsålder, och tja hållit på med en hel del som vanliga tajta vänner nog inte skulle. De hade varit nära på att skapa något fint, vackert och hållande. Men under samma tid fick Gabriel reda på vilken homofob han har som mamma, och tja, det blev inte av. Gabriel har alltid varit lite mer av en bevakare, lyssnar på vad de andra säger mer än att öppna munnen själv.
"Kom igen, kom och dansa med mig." Sophie blänger gulligt mot sin vän medan hon drar i hans arm. "Vi vet ju hur jävla grym du är, nu när du smugit runt." Det är dock olika situationer, att dansa själv och med sina vänner är annorlunda från en stor folkmängd. Dock verkar det som att iprincip alla är fulla, och de kommer nog inte ha något bra minne av kvällen om några timmar. Plus är Gabriel tillräckligt onykter för att våga ta sig i kragen och njuta av stunden.
"Fine." Det tar inte lång tid förrän de funnit sin plats på golvet, allihop. Jo, Gabriel har vänner på andra skolor. Och det tar inte lång tid heller för Gabriel att göra sitt nästa, kanske största misstag av kvällen. Rejält onykter krockar han in i någon, ett bekant ansikte från tidigare under veckan.

Cameron lyckades få i sig ännu lite mer alkohol. Han hann även ut för att ta en cigg med ett gäng andra och sen in igen för att fortsätta dansa. Allt var underbart.
Han hade armen runt sin vän och de sjöng i kör.
"Åh Cameron, du förstår inte hur mycket jag saknat dig" lät Katy och skakade på huvudet. Cameron drog henne närmare sig.
"Åh Katy min Katy. Det är okej. Här kommer refrängen!" sade Cameron. Han sjöng högt och gungade med till musiken. Vad var en fest utan bra musik?
Senare, när Cameron stod mitt ute på dansgolvet dansandes i sin egna värld kände han någon stöta in i honom. Han fick söka med blicken för att hitta den skyldiga. Ett flin växte på hans läppar.
"Dig känner jag".

Huvudet faller på sniskan, de mörka stora ögonen borrar ner sig i de blågråa ögonen framför sig. Folkmängden trycker in Gabriel den nya eleven, om det går att kalla honom det fortfarande.. Cameron, så är det han heter. Även om nu sjuttonåringen är minst sagt lullig och onykter så kommer tankarna från första gången han la blicken på Cameron till minnet. Stilig, attraktiv och snygg, hur frustrerad Gabriel blivit för att han inte tänkt sådär om flickorna i rummet istället. Nu däremot svirar det alldeles andra tankar i den solklara hjärnan. Han höjer lite på ögonbrynen, ett retsamt litet leende strykandes över de fylliga läpparna innan han tar en klunk av sin svala öl.
"Hmh..?" påbörjar han, låter de fint plockade ögonbrynen rynka på sig en aning. "Om du anser att du känner personer du knappt yttrat ett ord till, så visst." Roat skrattar Gabriel tyst, ögonen alldeles fasta i den andres. Ojdå.

Leendet växte sig större på hans läppar.
"Absolut. Jag känner dig.." sade han och drog bort en slinga hår från sitt ansikte. Han bet sig löst i läppen, blicken hårt fäst på killens ansikte. Han letade efter hans namn, men ingenting dök upp i hans huvudet. Hade han glömt bort det eller hade han helt enkelt inte fått reda på det? Han la huvudet en aning på sned. Han pekade på honom.
"Erhmm, jag vet inte ditt namn dock?" sa han. "Eller, jag tror inte jag vet det?" En bekymrad rynka bildades i hans panna.

Den där lilla rynkan som växer över pannan är helt enkelt bedårande, finns inget annat att beskriva det med. Som en spegelbild biter Gabriel sig i sin underläpp, precis som den äldre. Nej, de hade inte presenterat sig för varandra, bara stött på varandra i korridoren den där dagen i skolan.
"Gabriel," svarar sjuttonåringen med ett litet leende, stryker en hand genom sitt mörka hår och huvudet faller på sniskan. Och för att inte verka alldeles för konstig låtsas han att inte veta den andres namn heller... smidigt? Absolut. Lite patetiskt? Kanske. "Vad är ditt namn?" de nötbruna ögonen granskar ungdomens kropp framför sig, inte nödvändigtvis så diskret, medan en liten rodnad stryker sig över kinderna. Gud han är ovan vid det här.

"Gabriel" upprepade Cameron och drog tyst efter andan. "Som ängeln. Visst?" Cameron log igen, den bekymrade rynkan var borta.
Han la sin hand på bröstet. "Jag är Cameron. Namnet på allas läppar". Ett självsäkert flin syntes på hans läppar. Återigen fäste han ögonen på killen framför sig. Det var som om han glömt bort allt annat runt om honom, det här var mycket intressantare.

Som ängeln? Gabriel kan inte undgå att skratta till medan den rosa färgen tar över hans ansikte. Att både vara onykter och generad är ingen bra mix, rodnaden blir bara starkare och mer synlig. Något sjuttonåringen gärna skulle vilja få bort i dessa stunder.
"Åh.." påbörjar han, aningen glad över att han krockat in i den andre. Uppenbarligen kommer han att motstrida många av sina egna principer, alkoholen, flirtandet. "Ja, du har blivit väldigt populär." den kortares blick är djupt fäst i Camerons, minns hur hjärtat skuttat till i åsynen av det attraktiva ansiktet ett par dagar tidigare. Hopplös romantiker? Kanske.. Folkmängden blir allt större, puttar ihop de två ungdomarna som att de vore magneter gjorda varandra. Gabriel har dock ingenting emot det, inte det minsta. "Vill du dansa?"