[PRS] Rollspelargärna och Countess

Killiana märkte hur hennes fråga fick några från Ravenclaw att nicka till, medan de från Slytherin suckade ljudligt. De verkade inte gilla hur Leah ifrågasatt en lektion som, enligt dem, äntligen skulle vara intressant.
”De flesta av er kommer förhoppningsvis aldrig råka ut för förbannelserna”, svarade Killian och gav flickan en forskande blick.
”De flesta av oss?”. Det någon bakom Leah som hade lagt sig i. Killian klarblå ögon föll istället på eleven som pratat utan att räcka upp handen eller blivit tilltalad. Hon tittade genererat undan när hans uppmärksamhet flyttades till henne.
”Jag skulle ljuga om jag sa att ingen av er kommer att stöta på någon av dem”. Han gjorde en paus och förflyttade blicken igen. Nu ut över klassrummet.
”Jag har fått höra att ni hade era yrkesrådgivningsmöten förra året och att några av er vill bli aurorer. Ni har säkert fått höra av era elevhemsföreståndare att det krävs minst fem betyg i Futt-examen... men det krävs mer än så”. Killian började gå längst bänkraderna igen och såg då och då ner på eleverna som följde honom spänt.
”En aurors jobb är att jaga onda trollkarlar, och vissa av dessa trollkarlar kommer inte att dra sig för att använda de oförlåtliga förbannelserna. Ministeriet tycker att ni fortfarande är för unga för att lära er vad de kan göra. Men ni behöver veta vad som finns där ute. Hur ska ni kunna försvara er om ni inte vet vad ni har att försvara er mot?” Killian tystnade, och bara de som satt allra närmast honom kunde nu se att greppet som han höll runt sin trollstav blivit allt hårdare. Han vände på klacken igen och väl framme vid katedern fortsatte han med undervisningen.
” Cruciatusförbannelsen”, började han och precis som tidigare skrevs ordet ner på svarta tavlan. ”En tortyrförbannelse som kan frambringa plågsam smärta för offret. Och precis som Miss Brown sa måste kastaren verkligen vilja orsaka lidande”. Killian fick fram ett litet leende när han såg att det spred sig en oro bland eleverna och att några från Ravenclaw slängde bekymmersamma blickar mot Slytherinborden. ”Men! Bara kraftfulla trollkarlar kan utöva dessa förbannelser. Skulle ni försöka kasta dem skulle det förmodligen bara kännas som en lätt kittling”. Han tittade åter på några Slytherinelever som nästan såg besvikna ut när han sa det sista.

Han fortsatte lektionen med att berätta om de två resterande förbannelserna. Imperiusförbannelsen – som gör att offret styrs helt av kastaren medan han eller hon placeras i ett drömliknande tillstånd. Och den värsta av dem alla, Avada Kedavra. Den dödande förbannelsen. Något som Han-som-inte-får-nämnas-vid namn och hans dödsätare använde regelbundet mot sina fiender. Och det sades bara finnas en person som någonsin överlevt.

Till och från slängde Killian små blickar mot den brunhåriga flickan som satt långt fram i klassrummet, och som till skillnad från de andra såg ut att sitta i sina egna tankar genom lektionen. Trots att det var en förbjuden tanke kunde han inte förbise att hon var mycket vacker.

Leah suckade lågt, hon skulle väl få överleva med att inte få läsa i sina böcker, men det hindrade henne inte från att skriva ner allt han sa medan hon uppmärksamt lyssnade. Hennes hemliga dröm var att bli Auror men hennes mamma ansåg att det var viktigare att bli något vettigt som tillexempel lärare eller liknande. Men att lära elever om de oförlåtliga förbannelserna istället för att läsa om vanliga motbesvärjelser och dessutom få folk att tro att de kommer bli utsatta för dem under sitt liv var inte direkt något hon ansåg som en vettig lektion, men läraren såg bra ut vilket hon förvånat använde som en ursäkt för sig själv. Lektionen fortsatte gå och hon kände ibland lärarens blick på sig vilket fick en svag rodnad att lysa på hennes kinder, något som dock nästan var helt obefintligt, vilket var tur eftersom hennes vänner annars aldrig skulle sluta tjata på henne. De alla hade pratat om killar och vilka de kysst och liknande men Leah hade aldrig kunnat delta i dem, hon hade aldrig känt så som dem hade gjort och aldrig heller kysst någon. Hur kunde han påverka henne på detta sättet när ingen annan kunde det?

I princip alla i klassen suckade när de fick en läxa medan Leah log svagt, äntligen skulle de få något vettigt att göra efter lektionerna var klara, de hade redan fått en läxa innan under dagen och Leah såg fram emot att sätta igång med den medan de andra tänkte sitta och spela trollkarls-schack under kvällen. Dock sa han bara vilket som var det minsta man fick skriva och inte vilket som var det längsta vilket innebar att när lektionen var slut och de andra började packa ner sina saker och började gå ut så gick Leah sakta fram till Killian och bet sig hårt i läppen när hon hörde hur dörren stängdes av den sista som gick ut och de stod ensamma i klassrummet, något hon inte väntat sig.
- jag undrar bara om vilket som är max att skriva på uppsatsen sir sa hon blygsamt och kollade försiktigt upp på honom, nu när hon såg hans ansiktsdrag nära så gjorde det inte honom mindre attraktiv utan snarare tvärtom. Hon gav honom ett litet leende innan hon sa.
- alla mina vänner ansåg att er lektion var väldigt bra och lärorik sa hon och tänkte inte förrän efter att det skulle låta som om hon inte tyckte hans lektion var bra.

Killian stod och strök bort de tre förbannelserna från tavlan när han hörde fotsteg som närmade sig, och därefter en bekant röst. Han vände sig sakta om och såg att Ravenclaw-flickan, som tidigare ifrågasatt hans val av att lära ut de förbjudna förbannelserna, nu stod på andra sidan av katedern. Hon verkade ha kommit fram för att fråga om läxan som han givit ut i slutet av timmen, men det som istället fångade hans intresse var kommentaren om att hennes vänner hade tyckt om lektionen.
”Men inte du..”, sättet han sa det på fick det att låta mer som ett påstående än en fråga. Ett leende dök upp på hans läppar och utan att släppa blicken från Leah kom han över till hennes sida av lärarbänken.
”Någonting säger mig att du föredrog den förra lärarens undervisning. Men oroa dig inte, miss Brown. Redan nästa vecka kommer vi att gå över till icke-verbal magi. Kanske det passar dig bättre?”. Med en smidig rörelse lyfte han sitt ena ben för att sätta sig på bordet. Nu när de var ensamma i klassrummet, och hon befann sig rakt framför honom, kunde Killian ta sig en mer ordentlig titt på Leah. Hon som han av någon anledning inte kunnat hålla ögonen ifrån. Han såg hur hennes ansikte var rodnande varmt. Hur hennes hår föll lite oredigt eftersom hon ägnat så mycket tid till att anteckna under lektionen. Hennes mun log och hennes mörka ögon var fästa på honom. Hon var bedårande.
”Och angående uppgiften så jag vill inte begränsa dig. Om du vill skriva tre pergamentrullar, så gör det...”, svarade han sedan på frågan som hon egentligen kommit fram för att få svar på. Av hans erfarenhet brukade de flesta eleverna nätt och jämt komma upp till en pergamentrulle som var det minsta man skulle skriva för den här läxan. ”Men tänk på att jag värderar bra innehåll framför längd”, lade han ändå till. Visste samtidigt från sin egen tid på Hogwarts att Ravenclaw-elever var duktiga på att slukas in i läxorna.

Leah bet sig löst i läppen när han kom närmre henne och hennes hjärta började slå fortare medan hon försökte uppträda som vanligt, hon kunde ju inte visa att hon var attraherad av honom, då skulle han ju definitivt inte ge henne godkänt vilket skulle vara förödande.
- din lektion var lärorik ja men det känns fortfarande som om det finns så mycket andra viktigare saker att lära sig innan man går på de värsta förbannelserna, något som 90% av oss ändå inte kommer att möta sa hon och kollade upp på honom, hörde honom prata om icke- verbal magi och hon kollade tyst ner i marken innan hon sa.
- Jag... helt ärligt är jag inte speciellt bra på sånna praktiska saker så det passar mig inte jättebra, jag skulle ju vara den som dog först i en duell om man säger så sa hon och log försiktigt, det var ju sanningen så varför ljuga för honom? Han skulle ändå märka hur usel hon var under nästa lektion så då kunde hon lika gärna förvarna honom men han skulle ju såklart tycka att hon var en besvikelse, något som av någon anledning kändes som ett hårt slag.

Hon nickade sakta till det andra han sa om läxan, skönt att hon fick skriva hur mycket hon ville, deras andra professor hade alltid ett Max antal pergament som de fick skriva och hon hade alltid svårt för att få ihop det eftersom det alltid fanns så mycket viktigt att få med. Hon vände snabbt ögonen mot dörren när hon hörde den öppnas och en kille från gryffindor kom in, uppenbarligen väldigt nervös och med en min som sa att han egentligen inte ville göra detta.
- ursäkta att jag stör men jag lovade min vän att ge dig detta sa han och räckte Leah ett pergament innan han snabbt försvann ut. Hon kollade förvånat på det innan hon rullade upp det och läste igenom det snabbt och började rodna ganska starkt. I brevet stod det om att killen som tydligen gick i fjärde årskursen verkligen gillade henne och om hur vacker hon var och han skulle älskat att gå till hogsmeade med henne någon dag. Namnet på pappret var inget hon kände igen och hon kände inte heller något behov av att åka till hogsmeade med denna personen som hon aldrig ens träffat.

Killian lyssnade till hennes ord och nickade ibland till för att visa att han tog in det hon sa. Dock höll han inte riktigt med henne om att det fanns mycket viktigare saker att lära sig innan man gick in på det han hade undervisat om idag. Men det sa han ingenting om. För vad skulle han ens säga? Att kvinnan som uppfostrat honom visat sig vara en trogen anhängare till Mörkrets Herre och att han sedan den dagen hade klandrat sig själv för att han inte hade sett alla tecken som nu var så tydliga för honom. Hur hon hade kastat imperiusförbannelsen över både trollkarlar och mugglare som kom i hennes väg. Eller hur han en natt hade vaknat av ett starkt grönt sken, följt av ett rusande ljud, som kommit från nedervåningen.

Han öppnade munnen för att svara henne angående den icke-verbala magin som stod på schemat nästa vecka. Han visste redan i förväg att väldigt få elever skulle klara av det innan lektionens slut. Ingen av dem var van vid den sortens magi och därför kunde det ta ett tag att lära sig hur man gick till väga. Men han hann inte säga någonting innan någon avbröt dem. Han kastade en blick mot dörren som ledde in till klassrummet och såg hur en okänd pojke, vars klädnad avslöjade att han tillhörde Gryffindors elevhem, hade smugit in. Av någon anledning störde det honom rejält att de blivit avbrutna. Killian såg hur han kilade fram till Leah för att räcka henne ett hoprullat pergament, hur han sedan försvann ut igen och hur hennes kinder blev blossande röda efter att hon hade läst igenom meddelandet som stod nedskrivet med en rätt krafsig handstil.
”Från din pojkvän?”, frågade han lugnt och lyfte lätt på ögonbrynen, liksom hon hade gjort mot honom under lektionen, men insåg efteråt att det han just sagt förmodligen lät konstigt när det kom från en lärare. Och vad hade han ens med saken att göra?

Leah kollade snabbt på honom innan hon började läsa på pergamentet, fortfarande med ganska röda kinder. Varför hon läste upp det för honom förstod hon inte själv, men hon kände något behov av att han skulle få veta att hon inte hade någon pojkvän, Att han skulle veta att hon var singel. Hon kom på sig själv med dessa tankar och skakade bort dem, han hade säkert en väldigt vacker och underbar flickvän och säkert barn, Han skulle aldrig ens se kärleksfullt på en elev även om det inte var så stor åldersskillnad på dem.

- Hej Leah! Jag vet att vi inte pratat så mycket mer än den gången som vi satt bredvid varandra när hufflepuff och slytherin spelade quidditch. Men jag måste ändå få säga att du är så vacker och begåvad och en otroligt bra sökare. Ibland undrar man om du har lite vilie- blod i dig eftersom jag varje gång jag ser dig blir helt förtrollad. Alla mina vänner känner likadant och de trodde aldrig att jag skulle våga skriva till dig men det gör jag nu. Jag vill bara berätta hur mycket jag gillar dig och att jag verkligen hoppas på att du vill följa med till hogsmeade till tre kvastar och kanske ta en honungsöl. Det hade verkligen varit superkul. Jag hoppas verkligen att vi ses och att du inte tycker att jag är ett freak för att jag skriver detta. Hälsningar Marcus. Läste hon innan hon slängde pergamentet i en papperskorg.
- Vilie-blod, ibland undrar jag om inte alla män har någon form av trollblod i sig så korkade som de är muttrade hon för sig själv men ryckte rodnande till när hon kom ihåg att hennes lärare fortfarande stod i rummet och förmodligen hade hört att hon sa det. Hon skulle säkert få straffkomendering nu.

Killian lyssnade uppmärksamt när Leah läste upp det som visade sig vara ett kärleksbrev. Kom på sig själv med att luta överkroppen närmare, som att det skulle få honom att höra bättre, och kunde inte låta bli att lyfta lite på ögonbrynen när han hörde den utnötta klichén om att hon kanske hade vilie-blod i sina ådror. Det verkade ha upprört henne. Hon hade valt att kasta pergamentrullen i närmaste papperskorg och Killian antog att hon inte alls var intresserad av att träffa Gryffindorpojken för att ta en honungsöl på Tre kvastar. Vilket behagade honom mer än det borde ha gjort. Men brevet tydde samtidigt på att hon var populär bland killarna på skolan. Och det tvivlade han inte en sekund på. Hon var både vacker och, vad han hade hört från Ravenclaws elevhemsföreståndare, en mycket begåvad tjej med höga betyg i samtliga ämnen – bortsett från hans eget.

Men trots detta verkade det som att Leah ändå var singel. Varför skulle hon annars ha reagerat som hon gjorde?... Men varför hade hon egentligen läst upp det högt för honom? Ville hon att han skulle veta att hon inte träffa någon? Eller var det kanske bara han som överanalyserade situationen? Hur det än låg till så skapade det återigen en svag känsla av behag inom honom. Och med den känslan förstod Killian att han redan hade gått över en gräns. Ändå ville han veta mer om henne, försöka förstå vad det var som fångade hans intresse.

Killian såg hur hon började rodna igen efter att ha slängt ur sig att alla män förmodligen hade trollblod i ådrorna. Men istället för att ge henne straffkomendering för sin snäsiga kommentar så lutade han sig bara tillbaka och fick fram ett leende på läpparna.
"Jag har träffat på ett par vilier genom åren. Otäcka varelser", sa han roat, men med något sarkastiskt i rösten.

Leah log tacksamt när han inte gav henne straffkomendering, hon hade läxor och ville verkligen ägna all sin tid åt dem, men samtidigt undrade hon varför han inte gett henne straffkomendering eftersom det hade alla andra lärare gjort utan att blinka. En förbjuden tanke kom upp i hennes huvud, Kanske han gillade henne lite ändå? Hon tänkte precis säga något när dörren öppnades igen, det var dock ingen elev denna gången utan en lärare och dessutom föreståndaren för ravenclaw..
- där är du Leah, vi måste berätta något för dig som är ganska allvarligt sa hon och man hörde att hon var andfådd, vad var det egentligen som hade hänt?
- Din mamma fick igår besök av två dödsätare, hon ligger just nu på sankt mungos sjukhus efter att blivit utsatt för cruciatus-förbannelsen sa läraren allvarligt och Leah slöt ögonen, hon blev yr. Hon tänkte att hon skulle luta sig mot väggen men kände istället något mjukt mot sig, hon hade glömt att Killian stod där och hade råkat luta huvudet mot hans bröstkorg. Hon flyttade sig snabbt medan en tår rann nerför hennes kind.
- din mamma är inte allvarligt skadad, hon kommer bli bra men jag tänkte att du skulle få veta det sa hon tyst och nickade mot Killian och gav honom en nick som att fråga om han kunde ta hand om henne eftersom hon hade en lektion hon skulle hålla innan hon försvann ut från rummet. Leah satte sig tyst på en bänk och vände bort huvudet från Killian, ville inte visa att hon grät. Hon var glad att hennes mamma mådde okej men det var chocken som gjorde att hon grät.

Killian tittade förvånat på kvinnan som slagit upp dörren till klassrummet. Det visade sig vara hans kollega som kommit för att berätta hur ett par dödsätare hade gått till attack mot Leah mor och att hon just nu befann sig på sankt mungos sjukhus. För en sekund kunde Killian se framför sig hur hans egen faster kastade Cruciatusförbannelsen mot en kvinna som skulle föreställa flickans mamma. Men i nästa stund påmindes han om att Ramona Avery fortfarande satt inlåst i Azkaban, och att hon vid det här laget förmodligen hade förlorat förståndet på grund av dementorernas ständiga närvaro. Han väcktes dock ur sina tankar då han plötsligt kunde känna hur någon lutade sig mot hans bröstkorg. Det var Leah. De rosiga kinderna hade försvunnit och hon var istället likblek i ansiktet. Varsamt la han sina händer på hennes axlar för att hon inte skulle falla åt sidan, men hon drog sig snabbt undan när hon återfick medvetandet igen. Han tittade åter mot sin kollega som fortfarande stod i dörröppningen och gav henne en likadan nick tillbaka för att försäkra henne om att eleven var i goda händer. Kvinnan lämnade rummet och Killian följde med flickan bort till en bänk som hon satte sig på.
"Hey..", sa han med en len röst och hukade sig lätt framför henne för att komma ner till samma höjd. Såg hur hon vände bort huvudet från honom som om hon inte ville visa att hon grät. Han lyfte sakta en hand och la den ovanpå hennes tårblöta kind för att vrida tillbaka huvudet till honom. ".. hon är inte allvarligt skadad. Hon kommer klara sig", sade han, visste inte ifall hon hade varit för chockad för att höra det sista som föreståndaren hade berättat.

Leah kollade efter deras elevhemsföreståndare när hon gick iväg innan hon sakta vände blicken till Killian, hon ville verkligen inte att han skulle se att hon grät, hon hatade att visa sig svag inför andra och särskilt inte lärare.Hon var den personen som alltid var stark när andra var svaga och hon kom inte ihåg senaste gången hon gråtit inför någon annan. Men när hon för sitt inre öga såg sin mammas plågade min och i sina öron hörde hennes skrik så kunde hon inte låta bli att gråta, trots att hon visste att hennes mamma klarade sig. Det folk inte visste var att hennes moster som varit en auror hade blivit utsatt för cruciatus till hon blev galen, Leah skulle aldrig glömma den dagen de skulle hälsa på henne, de tomma ögonen som egentligen inte visade något tecken på igenkännande och hur hon inte gjorde ett enda ljud medan de var där och hon hade varit så rädd att samma sak skulle hända sin mamma. Hon torkade snabbt tårarna med sin ärm på klädnaden och kollade på Killian.
- Jag vet att hon är okej, jag bara... Nej det var inget hon avslutade snabbt det hon tänkt säga. Hon var påväg att berätta om sin moster men varför skulle han bry sig? Hon hade aldrig berättat om sitt privatliv för någon eftersom hon alltid var rädd att de inte skulle bry sig.