Marodörer

Jaaaaaaaaa ett nytt kapitel! Har läst det hjättebraaaaaaaaaa!!

Ja, det är otroligt bra! Du kan verkligen skriva inifrån, så att man förstår hur huvudkaraktären i det kapitlet tänker och känner. Här förstår man Peter. Det finns också något förebådande i, att han känner sig dragen till en flicka från Slytherin ...

Undrar från vems perspektiv nästa kapitel kommer att vara! Ser fram emot det!

Tack och kul att du hittade hit Gabrielle Weasley Lupin!♥
Tusen tack Zendra Potter Black och Avis Fortunae så kul att ni läser(y)

Kapitel 5. Förlorat mot en förlorare

1 September 1977. Lily Evens.

Lily satt och log mot sina vänner i en ganska grå och tråkig kupé, hon var på ovanligt bra humör och solen sken in genom fönstret - och efter två närmast outhärdliga veckor hemma med sin dryga syster, hennes svin till pojkvän och Severus försök att prata med henne, - var hon äntligen fri. Innan dessa två veckor, av föräldrarnas tjat och tråkigheter, så hade hon och Angelica, en av hennes gamla mugglar vänner tågluffat och hon hade fått uppleva mugglarens liv på riktigt. Det hade varit omvälvande och hon längtade efter Hogwarts mer än någonsin.

”Jag måste till prefektvagnen nu!” Sa Lily som tittade ner på sin klocka med lite stressad röst.

”Lycka till!” Ropade Claire, Lilys klasskamrat, en ganska kort tjej, med brunt halvlångt hårt och bruna ögon.

”Hälsa vilka som är förste ordningsmän i år!” Ropade Melissa samtidigt som Lily sköt igen dörren efter sig.

”Ja gör det!” Ropade hon leende genom glaset. Själv var hon inte utnämnd, tyvärr, det hade kommit som lite av en besvikelse och gjort hennes två sista sommarlovs veckor ännu lite värre. Men hon hoppades att Remus skulle ha tagit Gryffindores ära och bära vidare en förste ordningsman ifrån deras elevhem. Hon var några minuter tidig då hon anlände till vagnen. Där stod den person hon längtat efter att få se hela vägen från sin kupé.

”Remus! Utbrast hon glatt och han log tillbaka, han var alltså ordningsman trots allt! ”Gissar jag rätt, om jag tror att du är förste ordningsman?”

”Tyvärr, men vi har en Gryffindorelev som äger titeln!” Skrattade han, Lily skakade på huvudet. Det här var bara inte sant! Inte Remus? Nu var dem utan, Gryffindor utan förste ordningsman, hon undrade när det hänt sist. Hur skulle hon berätta det här och hur kunde Remus se så nöjd ut? Var han så säker på att hon fått titel… Plötsligt skämdes hon, varför hade hon inte fått den där förbannade titeln? Hon kände en sten i magen, nu måste hon förklara allt detta för den leende Remus.

”Remus jag…” började hon och valde att titta ner på hans svarta skor. Den högra hade en lite sliten fläck längst fram, ”blev inte”, hennes sista ord dränktes i Remus glada röst.

”Och här kommer han ju!” Sa Remus och puttade fram Potter. Lily tittade oförstående på Remus. Vad gjorde den där killen här? Han borde väl sitta inne i sin kupé och prata om stinkbomber med Black.

”Vad gör han här?” Frågade hon skarpt och gav Potter en likgiltig blick. Att Remus umgicks med Potter var för Lily helt obegripligt.

”Han ska vara här, så nå, är du förste ordningsman?” Det där i samma mening? Ville han krossa henne? Potter ska vara här, i prefekt vagnen, nej du, han hörde snarare hemma i leksaksvagenen om nu en sådan hade existerat. Nu var hon tvungen att erkänna.

”Nej, jag är fortfarande bara prefekt, så Remus vi har tappat…”

”Lugna dig, det ser ut som om någon dödat din uggla eller nått”, skrattade Potter. Skratta du bara jävla Potter! Jag skulle kanske le om du dog, (väldigt ironiskt.. men ändå intressant tanke). Varför skulle han stå där nu? Stå där och skratta som om förste ordningsman bara var en skit sak.

”Det är faktiskt inte underbart att vi är elevhemmet utan förste ordningsman Potter”.

”Kalla mig räddaren i nöden”, han tystnade då Lily blängde på honom, ”nej, förlåt, men jag är förste ordningsman”.

”Är Potter förste ordningsman?” Upprepade Lily frågande vänd mot Remus.

”Du pratar om mig som om jag inte står här”, skrattade Potter och drog in henne i en hastig omfamning. Men Lily skyndade sig ur famnen.

”Ja, jag är förste ordningsman”, suckade Potter och ryckte på axlarna, det syntes att han ogillade att hon släppt honom så fort.

”Hur hände det?” Frågade hon, för även om hon ogillade Potter, så kunde hon inte skrika att han inte passade rakt i hans ansikte.

”Vet inte, vad menar du?” Frågade han förvirrat och gav henne en vass blick. Han hade den där dolda sidan. Det var när han lät arg utan att vara de, hans röst liksom skar.

”Jag menar eftersom du inte var prefekt”, förklarade Lily hastigt och vände sig mot Remus efter stöd.

”Jag vet ärligt talat inte, men Dumbledore måste fått frispel, för jag är skämt i dina ögon”, röt Potter förebrående, flera prefekter stod nu i korridoren.

”Ni kan gå in i kupén allesammans”, ropade James och Lily blev förvånad över att han tog kommandot. Men resten av prefekterna verkade inte ta det så allvarligt, för dem stod alla kvar och några till och med fnissade. Potter såg förvirrad ut, Lily kunde inte låta bli att le hon också, nu kunde Potter få visa vad han gick för.

”Ni kan gå in!” Ropade han en aning högre, som om ingen tidigare hört. Lily förstod mycket väl varför ingen reagerade. Få tog Potter på allvar och i just detta sammanhang var det få som beundrade honom. Så han skulle få gå genom djupt vatten för att bara vinna den här enkla respekten.

”Måntand vad ska jag göra?” Viskade Potter till Remus men Lily lyckades snappa upp meningen.

”Fråga efter den andra ordningsmannen”, svarade Remus snabbt och han såg plågat på sin vän, som såg ut att vara väldigt illamående.

”Den andra första ordningsmannen!” Ropade Potter och nu började flera av femteårs prefekterna skratta.

”Jag är första ordningsman”, sa Emilia Rothclock en lockhårig Ravenclaw elev.

”Fint, ska vi gå in och informera dem?” Potter gjorde verkligen sitt yttersta, men Emilia log bara mot honom.

”James, det här är faktiskt ett möte som vi prefekter tar ganska allvarligt, gå tillbaka till din kupé nu”, hon sa det så vänligt och lugnt att Lily nästan tyckte det var beundransvärt, själv hade hon skällt ut Potter efter noter om hon trott att han var där och bara drev som vanligt.

”Ja, du har rätt, jag borde verkligen gå…” Började Potter och till Lilys förvåning såg han panikslagen ut, som om man trängt in ett rådjur i ett hörn. Hon förväntade sig nästan att han skulle skrika: ”Släpp mig fri!” Eller något i den stilen. Men så tittade han upp, rakt i Lilys ögon. Hon blev så förvånad över att se han så ynklig och svag. Någonting fick henne att vilja hjälpa honom, men det var bara i en bråkdels sekund, för sedan trängde han sig förbi henne och försökte gå därifrån men Remus grep tag i hans arm.

”Kan alla ta och lyssna på våra förste ordningsmän, jag tycker mig ha hört att James Potter, förste ordningsman har sagt att vi borde gå in och sätta oss”, Remus röst var lugn och ganska hög, alla prefekter ryckte till, men få var övertygade. Emilia skakade långsamt på huvudet.

”Kan den andra förste ordningsmannen kliva fram eller måste vi alla delta i ett skämt”, hennes röst var vassare nu.

”Måntand, släpp mig, ta märket och låt mig gå!” Väste Potter och svalde hårt, han plågades. Lily njöt ett ögonblick över att Potter fick smaka på sin egen medicin, men kände sig sedan skamsen, hon viste att Remus inte ljög, hon kunde se på Potter att han inte ville vara här, att det inte var något skämt.

”Remus Lupin, jag vill att du tar och tar tillbaka ditt märke och börjar bete dig som en första ord…”

”Ursäkta mig!” Ropade Lily och alla vände sig mot henne, ”Potter driver inte, han är vår ordningsman!” Hon kunde höra sin röst säga orden, det fick henne nästan att må illa. Alla tystnade, det förvånade henne hur mycket alla litade på hennes ord.

”Då går vi in då”, sa Emilia efter en stunds spänd tystnad. Potter såg ut att vilja sjunka ner i jorden och Remus klappade honom på axeln.

Under hela mötet stod Potter tyst och med nerböjt huvud, Lily undrade vad som kunde tänkas föregå därinne, hur det känns att plötsligt vara ledare för regelhållarna, att plötsligt måsta stå inför alla han mer en gång gett en anledning att hata honom. När mötet var slut hade Lily fått en timmes patrullerande efter lunch, det förvånade henne lite att Potter inte ens försökt dra nytta av maktrollen, utan bara nickat instämmande då han fått två timmar tillsammans med en ganska skum Slytherin elev. Alla promenerade långsamt ifrån kupén. men Lily var tvungen att gratulera Emilia.

”Grattis, jag känner mig glad att vara prefekt under dig”, sa hon och log.

”Ja, James kom som en överraskning men…” hon tystnade då Potter dök upp bredvid henne. Dessutom var han arg, riktigt arg. Säkert hans stund av pina som brytigt en smal kvist i hans självförtroende för första gången i hans liv.

”Lily, eller Evans eller skit samma, tack för att du förklarade för alla att jag var förste ordningsman. Hoppas din dag suger hårt”, han flinade inte, han skämtade inte ens. Lily ryckte till, Emilia öppnade munnen men Lily pekade mot dörren, som tecken att hon skulle gå därifrån och lämna dem två ensamma. Emilia gav Lily ett medlidande leende innan hon smet ut genom kupéndörren.

”Det var så lite så Potter, tänk att allt man gör för dig och ditt stora ego alltid är fel”, sa hon och kände hur ett hav av ilska växte inom henne, det hade legat där under alla kvällar hon städat efter marodörernas buståg, efter alla Potter generande försök att bjuda ut henne, efter hans sätt att sänka alla elever som var svagare.

”Ja, mitt enorma ego tycker att du i alla fall kan säga Mr Potter om du nu vill låta som att vi inte känner varandra.” Det hördes tydligt att han länge velat påpeka det.

”Visst Mr Potter, var det något mer du ville?” Frågade hon och kände hur hela hon skakade av ilska. Här hade hon hjälpt denna pompösa idiot ur en knipa och var det här hans sätt att tacka?

”Du och ditt jävla överdrivna sätt, slappna av någon gång, le för fan!” Han drog sig över pannan och suckade ljudigt. Som att hans kommentar inte borde kännas som en sprak mellan revbenen, långt inne i magen. Men det gjorde den. Han var utsedd till årens mest avslappnade kille, det var inte hon pågrund av den enkla anledningen att hon var prefekt. Plötsligt kände hon sig bara arg, hon var så less på att konfronteras med honom hela tiden, less på all tid och energi han tog från henne.

”Åh, Mr Potter, det är svårt att slappna av då man är runt någon som överreagerar på vad som helst”, svarade hon vasst och försökte se ut som om hans ord knappt träffat henne, om han kunde se hennes sårbarhet så visade han det i alla fall inte.

”Överreagerar? Just det ja, du behandlade ju mig som vem som helst. Du stod där och struntade i att tala om för dem att jag var ordningsman, du kunde sagt grattis, frågat hur min sommar varit, du kunde…” Han viftade frustrerat med händerna framför sig, precis som om hon borde förstå hur hon skulle ha behandlat herr Potter.

”Men alltså du är ju bara för mycket! Blev du verkligen glad, uppriktigt?” Frågade Lily med smalnande ögon.

”Du var ju i alla fall tydligen inte bra nog, han gjorde rätt Dumbledore som valde Emilia istället för dig”, svarade han och Lily kunde se hur rasande han var, en blodådra i pannan pulserade, aldrig hade hon sett honom såhär tidigare. Inte ens mot Snape. Hon var så ovan med att den gick till angrepp mot henne.

”Vill du…” Hon tog ett djupt andetag för hans ord träffade henne hårt, det var ju sant, hon var bortvald, inte bra nog. ”Jag… Ja Dumbledore väljer”, var allt hon fick fram innan hon vände sig om och gick med behärskat lugna steg ut ur kupén med huvudet högt och ansiktet vänt bort från den vidriga pojken så att han inte skulle kunna se att hennes ögon tårades.

Hon skyndade med nersänkt ansikte in på en av de lediga toaletterna och föll ihop över handfatet. Varför var hon aldrig tillräcklig? Hon blundade hårt och bet ihop munnen för att inte ge ifrån sig något ljud. Alla kvällar av extra arbeten i form av läxhjälp, hennes fläckfria prefektbeteende och framför allt det arbete hon lagt ner för att hålla marodörerna i skick. Remus hade hon kunnat förstå, han umgicks med dem där omogna killarna men hade alltid haft ett helt annat pannben, men Potter? Före henne? Det var bara orättvist och fel. Om han gjorde det minsta fel skulle hon rycka ifrån honom hans förste ordningsmans märke och frivilligt ge det till Slytherin. Potter och hans ego hade hon hjälp för sista gången i alla fall.

Kunde nästan ana att Lily skulle vara nästa perspektiv och det passar väldigt bra. Lika bra skrivet som alltid, med alla detaljer och komplicerade känslor. Det är verkligen gnistor mellan henne och James, och det skrivs utifrån hur jobbigt det varit för henne i rollen som prefekt. Ska bli spännande nu att se hur det blir mellan henne och James under året!

En intressant sak, som jag tror skiljer sig lite från boken, är att Severus fortfarande försöker prata med Lily. I boken tror jag att de skiljs åt helt efter femte året. Är nyfiken på om Severus kommer att vara med i handlingen

Superbra kapitel!

Hjättebra!

Avis Fortunae: Det stämmer nog, men han kommer vara med lite (det är ju inte lätt att hålla sig borta från sitt livs kärlek

Tack Gabrielle Weasley och Zendra Potter Black!

Kapitel 6. Mardröm, dagdröm, hat och kärlek.

1 September 1977. Melissa Hornbroke.

Melissa Hornbroke tittade ut på landskapet som tåget svepte förbi.

“Vem drömmer du om?” Viskade Fiona leende och blinkade roat mot henne. Hon skrattade till och log. Fiona var en tjej med långt lockigt blont hår och glasögon. Alla tyckte om henne, kanske med undantag av några Slytherinelever som av princip hatade alla i Griffiondor. Hon var så snäll att meningen med att hon föddes måste varit att hon själv skulle bli mamma.

“Åh jag har saknat dig!” Utbrast Melissa och log stort. Hon hade saknat allt det här, Kate, Lily, Fiona och Claire. Deras sovsal, festerna i uppehållsrummet till och självklart quidditchplanen.

“Och jag alla er!” Skrek Kate och tittade upp bakom sin godispåse, hennes utrop fick dem alla att skratta. Sedan dem klev på tåget hade det varit som att sitta i någon form av eufori, det kändes som om dem vunnit quidditchvärldsmästerskapen så mycket som dem hyllade och kramade varandra.

”Hallelulja för det!” Ropade Claire och sträckte armarna mot skyn med ögon som strålade av glädje, som hon nästan alltid gjorde, orädd och utåtriktad.

Melissa log, ”jag vann årens lotteri”.

”Ja, vår sovsal måste varit årtiondets bästa, ingen slår vår gemenskap”, sa Kate självsäkert och drog en hand genom håret så sensuellt att det var fascinerande att se. Precis då vandrade hälften av det gäng som skulle varit årtiondets bästa enligt sig själva, förbi kupén. Melissas hjärta hoppade över tre slag och hon kände sig plötsligt varm i kläderna.

”Hej tjejer!” Kupédörren drogs upp av ingen mindre än Sirius Black. Ingen mindre än Melissas mardröm, dagdröm, hat och kärlek.

”Sirius!” Tjöt Claire och kramade om honom hårt. Ett av Sirius få ex (titeln flickvän var sällan något han delade ut frikostigt). Sirius kramade Claire så hårt att hon lyfte från marken.

”Hej”, sa Kate leende och kramade om honom med sitt perfekta blonda hår svepande längst hans rygg. Dem såg perfekta ut ihop. Melissa tvingade fram ett avslappnat leende och reste sig upp.

”Hej Sirius”, sa hon och gav honom en lätt kram. Peter hade också kommit in i kupén så det blev trångt när Fiona också skulle resa sig upp.

”Hej Peter”, sa Melissa och hörde att hennes röst lät mer lättsam och glad vid den hälsningsfrasen, även hennes kram var varmare. Peter log mot henne.

”Har du haft en fin sommar?” Frågade han snabbt när hon släppte honom.

”Fantastisk!” Hörde hon sig själv säga med sådant eftertryck att det förvånade henne själv. Som om Sirius skulle falla pladask om han hörde hur positivt och roligt hennes liv var, ”och din?”

”Också bra”, svarade han snabbt och kramade om Fiona med ett ”Hur är det med dig?”

Kate följde av någon anledning med Peter och Sirius när dem gick, hon hade så lätt för sig att bara våga ta den plats hon ville ha. Melissa försökte verka oberörd, men när Claire försvann bakom sin bok igen kände hon Fionas blick granska henne. Hon tittade ut genom fönstret och fortsatte tänka på samma sak som innan Fiona avbrutit hennes tankar för några minuter sedan.

Sirius som kom gående genom en korridor, med tröjan tajtare vid överarmarna, det tjocka håret i ett överdrivet perfekt självfall, hans perfekta ansikte. Det var orättvist hur snygg han var. I hennes dagdröm stannade han leende vid henne och ögonen sa allt. Han var färdig med andra, han hade insett att Mell var allt. Aldrig mer skulle han lämna henne i ovisshet. Hans blick av total trygghet.

Den tanken förstörde dock hela dagdrömmen. Varför lämnade han alltid henne i ovisshet? Förstod han inte att hon var perfekt för honom, hon var jagare, inte alls speciellt laglydig som Lily och Fiona. Men han hade valt Claire? Och nu gick han genom korridorerna med Kate. Vem ville inte ha en tjej som Kate? Melissas hjärta sjönk i bröstet, hon hade inte saknat det här. Honom överallt, honom med andra och hennes eviga längtan av att bara få falla för någon annan.

”Mell”, sa Fiona plötsligt, ”jag tror det är dags att byta om klockan är redan fyra”. Hennes mening fick Melissa att rycka till.

”Vart är Claire?” Frågade hon när hon granskade kupén.

”Hon gick ut för ungefär tio minuter sedan..?” Sa Fiona med frågade ton.

”Missade det helt”, konstaterade Melissa och låssades att det kunde hända vem som helst, ”klädnader alltså”, sa hon sedan snabbt för att se till att Fiona inte undrade mer över hennes plötsligt så frånvarande humör.

Ingen viste att Melissa sedan andra året drömt om Sirius Black i genomsnitt varannan natt. Då hade det varit skolans omognaste pojke och ingen utom första års elever såg honom som något annat än en liten söt, men väldigt jobbig kille. I deras sovsal var han och Potter starkt ogillade för deras omogna busstreck av både Lily och Fiona.

Sedan hade tredje året kommit och helt plötsligt var han snygg, kaxig och kunde till och med dejta tjejer ur högre årskurser. Samtidigt som Mell hade blivit antagen till quidditchlaget och tänkt att risken att förstöra vänskapen på planen med Black inte vore värt det. Dessutom tyckte hon att alla tjejer som svärmade runt honom var löjliga. Han borde se hennes potential oavsett.

Fjärde året hade börjat så fint, hon hade övervägt att ta den lilla strid som skulle utspela sig i sovsalen om någon där ”föll för marodörerna” bara så hon kunde diskutera sitt problem. Precis innan Claire faktiskt gjorde det, fast inte på ett ”vad tycker ni vis” utan ”jag är flickvän till Black”. Efter det tog slut så var det obligatoriskt att hata Sirius. Något Melissa via quidditchen kunde undkomma.

Under femte året ändrade dock Claire attityd och förlät Sirius med hull och hår. Han var tydligen bara kompismaterial och med meningar som ”Kate har rätt, det intressanta finns i äldre årskurser” så behövde ingen gå omvägar runt marodörerna längre.

Sjätte året kändes det lättare att hålla tyst. Problemet var att Melissa redan var quidditchtjejen, kompisen till Sirius ex och dessutom otroligt trött på att se hur dåligt Sirius behandlade tjejer, han var verkligen den sista på jorden någon borde falla för. Ändå föll dem, en efter en, precis som hon.

”Ah, jag är så sen!” Ropade Kate som flög in i kupén precis när Fiona och Melissa bytt om.

”Du hinner”, sa Fiona med ett lugnt leende, ”det är minst en halvtimme kvar”.

”Ja och jag vill fixa mig inför välkomstmiddagen”, sa hon och tittade på Fiona som om det var självklart att hon borde veta att en halvtimme var alldeles för lite tid. Hon drog fram en klädnad och en liten väska och skyndade iväg mot toaletterna.

Fiona suckade och tittade mot den halvöppna kupédörren. ”Hon leker med elden”. Det konstaterandet fick Melissas hjärta att stanna.

”Elden?” Frågade hon som om hon inte förstod, som om hon ärligt talat trodde att Fiona skulle berätta om någon annan elev än den hon tänkte på.

”Inget, hon skrev nått i somras bara, jag har lovat att inte säga, du vet ju hur hon blir om man berättar något”, sa Fiona och himlade med ögonen, ”trots att alla säkert får veta inom loppet av typ två dagar”, tillade hon snabbt när hon såg Melissas min, sedan vände hon sig om för att böra packa ihop sina saker.

Melissas hjärta stannade i bröstet, frös till is där och hon fick plötsligt svårt att andas. Om Kate redan hade sagt att hon var intresserad av Sirius, då kunde Melissa inte säga samma sak. Hon kunde inte hävda att hon dejtat andra ”bara för att hoppas att hon skulle falla”, ljugit och undanhållit det i fem år. Skulle hon behöva ligga och lyssna till Kates drömmande historier om fantastiska dejter? Det kändes som om vinsten av quidditch världsmästerskapen just blev borttagen på grund av diskvalificering.

Super duper bra som vanligt! ♥
#nattkapitel.

Jättebra!

Taaack! c8aina och Gabrielle Weasley Lupin Här kommer lite helgläsning

Kapitel 7. Stjärneleven.

1 September 1977. Fiona Allen

Känslan av att sitta i värmen under ett tak av himmel, att höra sina vänners bekanta röster igen, Fiona Allen njöt inombords, hela hjärtat brann av värmen som bara Hogwarts kunde tända. Jublet steg ur allas munnar då en ny elev slog sig ner bredvid dem andra Griffindor eleverna. Dem var så små, hon förundrades över att hon varit så liten själv och hur väl hon mindes hur hon själv känt då hon nervöst ramlat ner på sin plats bland magiker. Skräcken då hatten nyss talat om för henne att hon var vald till Griffindor och känslan då ett helt bord välkomnat henne och hon på en gång förstod att hon kommit rätt. Det var minnen som skulle leva med henne för alltid.

Långsamt lät hon sin blick flyta bland folket vid Griffindors middagsbord, men hon kunde inte hitta honom. Irriterat vände hon sig leende mot sina vänner som sagt något som hon borde skrattat åt, men hon orkade inte bry sig, hon var undrade vart han satt.

”Fiona! När?” Undrade Kate med otålig röst. Kate var en flicka i samma årskurs, med långt blont hår och blå ögon som alltid verkade dölja något eller kunna fyllas av tårar. Många gånger hade Fiona fått känslan av att Kate var hård som sten eller för snygg för att kunna bli sårad. Trots det viste hon att Kate blivit sårad och hon hade sett de där ögonen fyllda med tårar, men Kate verkade så stark att man glömde sådant.

”Vaddå när?” Frågade hon och tittade sig omkring på ansiktena vid bordet. längtade bara efter att se honom, bara titta, då hon insåg att han inte var hennes typ kunde glömma honom igen. Där satt Remus, hennes hjärta stannade samtidigt som det hoppade över ett slag och hon drog ett djupt andetag samtidigt som hon granskade det mörkbruna håret, kroppen som fick skoluniformen att se ut som en snygg kreation och han hade hängt manteln över ryggstödet, just nu lekte hans perfekta händer med den rödbruna trollstaven. Han vet om att alla tycker han är ett kap, tänkte hon och tog en tugga av sin paj.

”Fiona, hör du överhuvudtaget vad jag säger?” Frågade Kate irriterat och viftade med sin sked framför hennes ansikte.

”Va? Nej, lyssnat på vaddå?” Frågade hon förvirrat och mötte Kates ilskna blick.

” Ryan Keen!” Tjöt hon av förtjusning och slängde med det blonda håret, som träffade Lily i ansiktet. Lily var prefekt och hon hade allid haft lätt för sig i skolan, hon hade rött tjockt hår och gröna ögon, alla behandlade henne alltid med respekt. Just nu var Lilys ögon fästa vid den nya läraren, som var lång och inte såg vidare muskulös ut, han hade svart hår som hängde ner framför ögonen. Han påminde mer om en rockstjärna än om en lärare, fastslog Fiona och flinade mot sina rumskamrater.

”Lily, föresten vilka blev förste ordningsmännen?” Frågade hon och Lily vände sig besviket bort från Ryans gestalt.

”Det var värre än Slytherin …” Hon svalde hårt och ignorerade den egentliga frågan, men man kunde höra på henne att hon var missnöjd, rent av rasande. Då var det inte Remus alltså, inte Griffindore. Fiona kände ett sting av besvikelse.

”Nej”, utbarst Claire, ”jag tog förgivet att det borde vara Remus…” suckade hon och satte ner sin gaffel lite för hårt i en bit köttfärslimpa.

”Fast mest förgivet att du skulle blivit”, tillade Fiona snabbt när hon såg Lilys närmast förtvivlade ansiktsuttryck.

”Det känns okej, fokus på FUTT-resultaten”, sa Lily sammanbitet och verkade otroligt fokuserad på sin mat.

”Jag tror du har rätt Lily”, sa Melissa medlidsamt, ”folk säger att det är väldigt krävande att ta FUTT examen och vara förste prefekt på samma gång”.

”Jag antar att dem tror att Emilia klarar det”, muttrade Lily och tog en tugga av sin kycklingklubba. Fionas grå ögon betraktade Lily försiktigt och lade sedan en hand på hennes axel.

”Du är prefekt, bara det slår alla oss andra”, Lily log tacksamt mot henne. Precis då hördes ett förtjusat utrop från första års eleverna och Fiona tittade förvånat upp. Spökerna hade fyllt salen. Griffindors spöke, nästan huvudlöse Nick, landade direkt borta vid marodörerna som ivrigt startade en diskussion med honom.

”Vem är den andra ordningsmannen?” Frågade Claire som plötsligt vaknade ur sin Ryan dvala. Hon var kort, med lockigt brunt hår och var ofta väldigt kvicktänkt.

”Potter”.

”James?” Utbrast Claire förvånat och började sedan skratta, ”du kan inte mena allvar!”

”Tyvärr”, fräste Lily som tydligen inte alls uppskattade Claires brist på förståelse. Fiona avskydde inte precis marodörerna, men att Potter var ordningsman var bara så fel. Ingen sa något och det uppstod en liten paus. Alla visste att Lily hade lite till övers för Potter, som nu tydligen blivit hennes drömtitel. Luften var spänd och Fiona önskade att hon hade haft förmågan att veta precis vad hon borde säga för att göra sin vän lycklig och avslappnad igen.

”Ja, vi skulle ju kunna placera in Ryan i vårt sovrum, då skulle kanske Kate sluta klaga över frånvaron av tv”, skrattade Fiona mot Kate som drömmande tittade mot lärarbordet med en slinga av sitt vackra hår liggandes i maten.

”Så mycket har jag faktiskt inte klagat över det, men visst, han i mitt sovrum… Rena drömmen”, suckade hon och slängde en sista blick mot honom.

”Ditt sovrum?” Flinade Claire och blinkade snabbt, ”han kommer nog infinna sig i vår sovsal, men jag hoppas du insett sanningen”, sa hon och pausade, ”att han kommer vara mitt sällskap”.

När dem några timmar senare låg nere i sovsalen, med så mycket mat i magen att folk hade kunnat ta henne för gravid, kunde hon inte få Remus ansikte ur huvudet. Oroligt vände hon på sig och hoppades att det skulle hjälpa, hon hade haft känslor för honom innan sommarlovet, men hon hade hoppats att dem skulle växa bort. Med en längtansfull suck och sina händer runt kudden somnade hon med tankarna på att befinna sig i en helt annan sovsal.

Nästa morgon vaknade Fiona fortfarande mätt, utav glada röster. Hon var hemma igen, hon reste sig snabbt upp och drog undan sitt förhänge, hennes blick möttes av strålande sol.

”God morgon!” Skrattade Melissa som stod och balanserade på en stol samtidigt som hon försökte pressa in sin vinterjacka i ett utan de övre skåpen. ”Är det någon av er som kan någon formel, så att man kan få in den här tjocka klumpen”. Fiona skakade fundersamt på huvudet och reste sig upp. Melissa suckade och fortsatte sin kamp mot jackan.

”Tänk att det här var sista skolstarten”, mumlade Lily besviket och drog på sig sin Griffindorklädnad.

”Helt underbart!” Skrattade Kate som stod och med tandborsten i munnen och satte upp håret i en hög slarvig tofs.

”Jag tror jag kommer sakna det…” Fortsatte Lily utan att ta notis till Kate som bokstavligen sjöng med tandborsten i munnen av lycka. Det lät inte vidare vackert, men Fiona orkade inte dra ner stämningen genom att be henne sluta. Så hon klädde på sig sina kläder och gav Lily en förstående blick.

”Det tror jag också att jag kommer göra”, sa hon och mumlade en formel för att få sängen att bädda sig innan hon gick mot toan för att borsta tänderna.

Första veckan hade sprungit förbi innan Fiona ens registrerat tiden, hon var bara så lycklig över att vara tillbaka bland sina vänner att hon inte riktigt hann med att hitta sitt inre fokus. Hon klättrade in i uppehållsrummet där resen av hennes vänner tillbringade kvällen. Peter och Remus var djupt involverade i trollkarlsschack medan Lily, Claire och Kate satt och pluggade på trolldryckskonsten. Lilys fjäderpenna flög över arket, som var dubbelt så långt som de andras.

”Hej”, sa Kate med uppgiven min som gick från Lilys pergament till Fiona, ”alltså du är inget roligt sällskap”, muttrade hon sedan till Lily som förvånat tittade upp, med ett leende.

”Helt otroligt!” Utropade Kate så plötsligt att en första års elev vid bordet bredvid hoppade till av chock och välte sin kompis bläckhorn. ”Du gillar de här!”

”Gillar och gillar”, sa Lily och tittade ner på sitt papper, ”det är en bra uppgift”, hon gav Kate en menande blick, men Kate skakade trotsigt på huvudet, så Lily fortsatte med övertydligt röst, ”professor Snigelhorn har utvecklat den här uppgiften väldigt bra”.

”Du är knäpp, det är han med, du gillar honom bara för att han ska ha en privat bal som du är inbjuden till!” Fräste Kate och plötsligt förstod Fiona hennes konstiga raseriutbrott, Kate var en sådan tjej som Fiona med desamma klassat som snygg. Snygg och allt vad det innebar, utseende fixerad, rolig, kaxig och råkade ibland köra över folk utan att tänka sig för. Att inte vara inbjuden till en bal skulle kunna få Kate att skriva femton sidor om Tenischdrycken bara för att få äran att komma. Tyvärr var det nog inte en så lätt uppgift, när hon var tvungen att sitta bredvid Lily som visade vad som krävdes för att få inbjudan.

”Fråga om du får gå”, sa Fiona och gav Kate ett försiktigt leende.

”Varför skulle jag vilja det? Det är bara pluggnördar som drar dit hur som helst!” Fräste hon och tittade ner på sitt papper, ”jag skiter i det här”.

”Jag kan hjälpa dig!” Sa Lily snabbt som nu äntligen verkade förstå vad det hela rörde sig om.

”Mig med då hoppas jag”, sa Claire som snabbt tittade upp från sitt arbete vid Lilys ord. Fiona var avundsjuk på deras sätt att bara våga be varandra om saker, själv sa hon aldrig varsågod innan någon sa tack, det förvånade henne att det var så många människor som gjorde det. Efter en stund satt Lily och förklarade drycken för de andra två, så Fiona som redan gjort den läxan satte sig vid ett annat bord för att få lite lugn och ro.

Trollkonstläxan var fruktansvärd, hon hade aldrig haft svårt för sig i skolan, men detta var trassligt. Det handlade om att ifall en A hade två energimassor så skulle lilla b, ha tre, stora B sju och lilla ö 27… Hon försökte hitta något lätt system men allt verkade bara kasta sig runt varandra och hennes hjärna vägrade förstå. McGonagall hade sagt något om att energimängden samlades inom material, så att försöka få något att bli en gallion vore omöjligt, för gallioner var gjort utan en energimängd som hade högre lilla ö än något annat, vilket gjorde att dem var omöjliga att skapa på egen hand. Trots att hon lyssnat noga och tyckte det hela var väldigt smart så kunde hon inte svara på en enda fråga och hade inte en aning om vad hon skulle börja skriva på sin uppsatts som skulle ha rubriken: Den energisats jag oftast kommer i kontakt med.

Efter en timme var hon nära på att bryta ihop av irritation och bara riva sönder hela skiten, då porträtthålet öppnades och Quidditch spelarna ramlade in. Det hade varit provspelning idag så större delen av Griffindoreleverna hade varit med. James såg lite sliten ut när han slog sig ner bredvid Remus. Fiona som var mer än glad åt att lämna sin läxa, reste sig genast upp och slog sig ner vid deras bord.

”Hur gick det?” Frågade hon eftersom Remus och Peter knappt tagit notis till James uppkomst, på grund av deras koncentration i schackspelet.

”Bra”, sa James och lös upp, ”jag hittade några nya guldkorn och några gamla godingar”, sa han och log mot Sirius och Melissa som kom gående mot dem.

”Matt!” Skrek Peter nöjt och flinade skadeglatt mot Remus medan hans drottning stack ett svärd i magen på Remus kung. Remus tittade sig förvirrat omkring, tydligen förvånad över att det satt så många runt honom.

”Hej”, sa han och hans blick, som kändes som en värmande sommarbris, svepte bara förbi hennes ansikte och fick henne att sänka sin. Remus hade haft flera tjejer och var ganska erfaren. Fiona hade själv aldrig kysst någon och ville inte använda Remus som provdocka, å andra sidan ville hon inte göra det med någon annan heller. Kärlek var helt enkelt inget för henne.

”Jag förstår fortfarande inte varför jag måste provspela!” Suckade Melissa högt och trängde sig ner i den lilla soffan bredvid Fiona. ”Vi har ett ton läxor och trolldryckskonsten och trollkonsten ska vara klara tills imorgon, jag måste finslipa båda efter det att jag har duschat… Potter du borde ta bättre ansvar för dina jagare”.

”Förlåt min allra bästa, men det är alltid bra att ha med dig som material, alla andra ser dig och inser hur bra dem måste vara, fantastiskt mål du gjorde, Rubert är ändå en enastående vaktare och du bara, svisch, poff, donk, pang!” Han gestikulerade vilt med händerna och lyckan lös om honom.

”Det satt rätt fint”, skrattade Mell och böjde sig bort från James som slog henne i axeln.

”Du var underbar”, sa Sirius och lutade sig mot Melissa, ”jag ska skydda dig därute som om du vore min största kärlek”. Fiona skrattade åt Melissas förbluffade ansiktsuttryck, men ingen av pojkarna verkade lägga märke till det och det dröjde inte mer än någon sekund innan Melissa skrattade till.

”Bäst för dig, för träffas jag av en dunkare så kommer din match vara förlorad!” Fiona tittade förvånat från Sirius till Melissa, hade dem två något på gång? Sirius hade låtit så ironisk, men Melissas reaktion hade inte varit det. Fiona gav Remus en snabb blick och kände hur ensamheten brände i bröstet.

”Föresten Mell”, sa hon snabbt när hon kom på vad som fått henne att lyssna på det här samtalet från första början, ”ska trollkonstläxan vara inne imorgon?”

”Ja”, svarade Peter som snabbt reste sig upp, ”ja, det ska den! Tack för att du påminde mig Fiona, jag måste ordna lite grejer på min”, sedan skyndade han iväg upp mot pojkarnas sovsal. Fiona tittade på de tomma papperna i hennes hand. Detta var en katastrof, aldrig förut hade hon varit sen med en inlämning!

Det kändes pinsamt att stå där, utanför professor McGonagalls kontor så sent på kvällen, dagen före inlämningen, men hon var tvungen att berätta för McGonagall, aldrig att hon skulle gå med på att skämmas inför hela sin klass pågrund av den här sena inlämningen.

”Hej miss Allen”, sa McGonagall och tittade på henne genom sina smala glasögon som satt en bit ner på näsan. Det var tyst i några plågsamma minuter, medan Fiona försökte hitta modet att slänga ur sig sanningen.

”Hej professorn, jo det är så att…” Hon tystnade och harklade sig, ”jag klarar inte den här läxan.” Så var det sagt, så var hon plötsligt ingen stjärnelev längre.

”Vilken del är det du inte förstår?” Frågade hon utan ett öre sympati i rösten.

”Alla”, svarade hon bestört och valde att titta ner på Minervas skor, som var svarta och blankputsade.

”Inget alls?” Frågade hon vasst och skakade på huvudet.

”Jag har verkligen försökt lyssnat och alla andra verkar förstå, men jag får det inte att gå ihop!” Utbrast hon förtvivlat , ”jag förstår vad du menar med att man kan utnyttja systemet, att man kan göra saker mer värdefulla och så vidare, men inte själva systemet!”

”Jag ska se vad jag kan göra, kanske behöver du en hjälpande hand”, sa hon och Fiona tittade tacksamt upp. ”Ja, så får det bli, men det är bara för att detta är en första handsföreteelse. Du kan få en elev som hjälper dig igenom detta, seså gå och lägg dig nu!” Sa hon snabbt och viftade med händerna som om Fiona var en irriterande äcklig fluga.

En aning mer tillfredsställd gick hon tillbaka in i uppehållsrummet som redan var mer avfolkat, Remus hade börjat en ny omgång trollkarlsschack med James, av någon anledning verkade de där pojkarna aldrig plugga. Lily satt fortfarande och hjälpte Kate med trolldrycksläxan och Claire lyssnade uppmärksamt. Fiona skakade på huvudet och önskade att hon var så modig att hon kunde be dem om hjälp, men det vore att visa tecken på den enda svaghet folk inte trodde att hon hade.

Hon kände sig utmattad av all oförståelse och kände att det var lika bra att lägga sig, så hon gick vidare ner till en tom sovsal. Hon tänkte tacksamt på diskussionen med McGonagall, vad hade hon svarat om hon sagt att hon skulle be sina vänner om hjälp? ”Jag vill inte be dem för jag vill upprätthålla en fasad av att vara flitig”. Hon suckade över hur löjlig hon själv var.

När hon skulle sova slog det henne, ingen annan än en annan sjunde års elev kunde bli hennes hjälplärare eftersom ingen annan gått igenom detta än. Hon slog handen över ansiktet i en ångerfullgest. ”Gud om du finns, låt hjälpeleven vara från ett annat elevhem”, viskade hon med knäppta händer ut i mörkret.

Nästa kapitel är Sirius Black, marodörkartan och planering inför måntands förvandling.