Yehet och Kkaebsong [PRS]

”Men han är en panda på ett zoo”, påpekade Jun som för tillfället blev bortmotad av Euijin. ”Och vi ska liksom dela rum med honom, så det är väl ganska självklart att vi borde lära känna honom lite bättre”, fortsatte han och sneglade bak mot Zihao - Zihao som tagit tillfället i akt och satt lätt lutad över Joshua med uppspärrade ögon. Sedan reste han sig plötsligt upp och vände på klacken, bara för att hoppa upp på den äldstes rygg.
”Sluta bete dig så jävla vuxet, vi vet att du älskar oss”, kuttrade nittonåringen och lämnade en stor blöt puss på Euijins kind.
”Men usch, du är så äcklig, Hao”, muttrade CW och skakade på huvudet med en grimas. ”Förresten så borde någon typ visa honom lägenheten, det böejar ändå bli dags att dra sig och jag är utsvulten”, fortsatte han och kom upp på fötter, dörr han sträckte på sig. Om man fick för sig att CW var lång, då var Zihao bokstavligen en jätte. För han var trots allt sex centimeter längre än tjugoettåringen. Det kanske inte lät som jättemycket, men skillnaden var defintivt märkbar.

"Jun, han är en människa. Det är skillnad." muttrar Wan som har en Chai ihopbunden hos sig. Joshua känner sig verkligen som en panda på ett Zoo, utstirrad och dömd. Blicken följer den långa personen, Zihao var det nog, när han reste sig upp från sin plats och hoppar på Euijin. Just nu är han nog endast bekväm hos en enda person, och det är Euijin. Kanske för att han är den enda vars ord faktiskt går in i huvudet på artonåringen.
"Sluta bete er som femåringar, det är förnedrande." skjuter Euijin tillbaka och slänger iväg en liten knuff mot Zihao, innan han ställer sig upp från golvet. Nej, han uppskattar inte sliskiga pussar på kinderna. Fy fan. Chai, som fortfarande vill sprida sitt överflöd med glädje, ställer sig upp även han och tar tag i Joshuas hand, bara för att tvinga upp honom.
"Jag kan visa honom runt!" säger han glatt, och Wan himlar lätt med ögonen. Joshua kommer vara skrämd för resten av sitt liv.
"Kanske han behöver gå med någon som han förstår?" muttrar tjugoåringen.

Ännu en gång tog Zihao tillfället i akt och slet åt sig Joshua från Chois slöa grepp.
”För det första ska han sova i mitt och Juns rum, korrekt?” Började han och slängde en arm om artonåringens axlar. ”Och för det andra så är min engelska, till skillnad från Chois, begriplig”, fortsatte han torrt och log ett ytterst illasinnat leende bort mot den irriterande flugan, som slokade med axlarna. Nej, nittonåringen hade inte gått och blivit snäll inom loppet av några sekunder. Han hade en helt annan plan i görningen - någonting som Euijin om någon borde ha insett.
”Okej, jag ger dig en chans, Hao”, konstaterade den äldsta och gav deras föredetta maknae en skeptisk blick. ”Men då är det bara du och Joshua som går i förväg, så stannar Jun här och hjälper oss andra att plocka undan. Ni två måste ändå skilja på er någon gång då och då..” avslutade han muttrandes och började släpa iväg Jun över golvet, samtidigt som han torkade av kinden där Zihao lämnat en såndär vidrigt sliskig puss.

Jösses, det hade varit bra om Joshua pluggat ihjäl sig på koreanska under flygturen.. men tyvärr hade han inte hunnit så långt, även om han försökt läsa hela tiden. Dock vet att att den äldre som har sin arm om hans axlar, inte alls är särskilt trevlig. Med kluven blick ser artonåringen efter Euijin, som ett litet barn ser efter sin kära mor. Visserligen har han bara varit där i ungefär tio minuter, men Euijin och Wan är nog de han kommer komma bäst överens med, kanske CW och Chai. Zihao ser alldeles för illasinnad ut för Joshuas tycke, men han påminner sig om att inte döma. Nej, han har varit med om det här förut, det är bara att kämpa sig igenom det. Artonåringen harklar sig lätt medan han börjar röra på de välformade benen ut ur träningssalen.
"Så.. du kan engelska?" frågar han halvt om halvt nervöst.

”Nej, absolut inte”, svarade Zihao sarkastiskt och började leda Joshua ut från träningssalen. ”Är inte bra på det, men är i alla fall hyfsad”, fortsatte han torrt och lät dörren glida igen bakom dem innan han lossade på armen som nyss legat omkring den yngres axlar. ”Jag har tre regler”, började nittonåringen tvärt och stannade till, samtidigt som han höll upp ett långt finger framför näsan på den kortare. ”Till och börja med är det jag och Jun som bestämmer över rummet. Om du rör något som är mitt så svär jag på att du kommer ångra dig. Och sist men inte minst, du är den mest underlägsna av oss alla här”, avslutade han innan det dryga ansiktsuttrycket rann av de skarpa dragen. ”Gör som jag säger och jag lovar att du och jag kommer komma väldigt bra överens.” Med de orden slängde han återigen en av de starka armarna över Joshuas axlar och fortsatte iväg genom korridoren med ett belåtet leende krypandes över de smala läpparna. Det här kunde trots allt bli roligt om allting nu gick som nittonåringen ville. Förhoppningvis var nykomlingen lika mesig som han såg ut, vilket betydde att ingenting kunde komma ivägen mellan Zihaos onda planer. ”Och förresten..säger du något till Euijin så kommer jag att bryta någonting på dig.”

Med höjda ögonbryn låter Joshua sin blick vila på fingret som ligger över näsan på honom, innan ögonen återvänder till den äldres. Visst, han borde vara snäll, förstående och ge med sig. Särskilt när den andre är minst tjugo centimeter längre. Men det gör han inte. Utan Joshua tar tag i hans finger, och klämmer åt den hårt innan han förnuftigt tvingar bort Zihaos arm om honom.
"Vet du, jag tänker inte spendera de kommande åren med att vara rädd för dig." påbörjar han knappt och börjar röra på benen igen. "Beter du dig så mot alla här? Eller är det bara för att jag inte kan Koreanska, är yngre än dig och är liten? Nej, jag tänker inte röra vid dina saker, men jag tänker fan mig inte låta er två bestämma över ett rum som jag själv sover i. Tyvärr har jag gått igenom samma neandertalare som dig förut, och lärt mig behärska era idiotiska handlingar. Men jag ska inte snacka med dig mer, du behöver inte snacka med mig. Vi kan helt enkelt bara hålla käften, låta varandra vara." Ögonen stirrar in i Zihaos, innan han rör på klacken upp mot trapporna. "Jag behöver inte din hjälp, kan hitta själv."

Zihaos roade leende bleknade lika snabbt som det funnit sin väg över läpparna. Den här lilla råttan alltså..
”Visst, försök hitta själv du. Men kan meddela dig stt du är påväg uppför fel trappor”, påpekade han nonchalant och lutade sig mot väggen, med ögonen stirrande efter Joshua. ”Och jag är inte en neandertalare”, fortsatte nittonåringen lätt väsande och vände blicken ner mot sina naglar. ”Det är en bra taktik du har, att skaffa dig en hög med ovänner såhär i början. Slår vad om att du inte ens är bra på att varken sjung eller dansa.” Den äldre fnös högljutt och vände ansiktet upp mot taket, samtidigt som han slöt ögonlocken. Sedan brast han ut i ett lätt hysteriskt skratt, som resulterade i att han gled ner längsmed väggen tills han slog i golvet med en liten duns. ”Åh, jag orkar verkligen inte”, kved han och gömde ansiktet i händerna. ”Varför var du tvungen att komma och förstöra allting just som vi började hitta rätt takt och stämning? Sä jävla irriterande..” Med ett stön slog han upp ögonlocken och betraktade taket. Nu skulle han säkert börja gråta också, av ren frustration. Hur dumt det än lät så avskydde Zihao när saker och ting inte gick riktigt som han själv behagade. Urk.

Joshua tystnar med ens, känner hur hjärtat sjunker par automatik.
"Jag kom rätt bra överens med alla förutom dig.." påpekar han och lägger armarna i kors medan han i tystnad stiger ner för trappan, bara för att börja gå upp för den sista. En del av honom vill brista ut i sång, visa den där Zihao att han visst kan sjunga, och att han är en jäkel på att dansa. Men nej, det skulle han inte våga. Och han skulle bara ångra sig. Förstörde han allting? För alla? Han gnager sig i underläppen, innan han låter blicken glida från väggen till den ett år äldre. "Ja, jag har en tendens att få höra hur jävla irriterande jag är." viskar han bittert och rör på benen upp mot lägenheten istället. Fan. Nej, han passar inte in. Inte med språket, inte med människorna, kanske han inte kommer överens med de andra. Kanske han bara intalar sig att Euijin trivs med honom. Joshua ruskar på huvudet för sig själv när han kommer upp till lägenheten, får en nyckel av en manager som passerar förbi.

”Vadå? Jag tänker inte ljuga och säga att du är den mest underbara människan jag någonsin träffat på. Helt ärligt så är jag nog den enda här som är riktigt ärlig mot dig”, sade Zihao och följde raskt efter Joshua. ”Inga onödiga fasader eller spelad artighet som alla de andra. Alltså jag svär på att de inte är så där trevliga för jämnan”, fortsatte han och slank in före den yngre, där han stack in sin egen nyckel i låset. Fan heller att artonåringen skulle få gå in först. Det kanske bara var någon konstig fixidé som han fått för sig, men det fick bara inte ske. Nope. Nittonåringen tryckte ner handtaget och sköt upp dörren till lägenheten. Lätt vredgat sparkade han av sig sina gympadojor och klev därefter åt sidan för att släppa in Joshua. ”Lägenheten är sällan såhär tom, så ta tillfället i akt och njut riktigt ordentligt. Hädan efter kommer du att dela boende med sju andra stinkande killar som både skriker och sjunger och dansar dygnet runt. Men det är bara att vänja sig”, konstaterade han och lade armarna i kors över bröstet.

"Bra, för jag tänker inte ljuga för dig och säga att du är den mest underbara människan jag träffat på." säger Joshua tomt, nej han är inte på humör att bråka, eller protestera. Nej, han är alldeles för trött för alla intryck, alla hårda ord. Blicken glider över lägenheten, innan han går förbi Zihao och tar sina saker som någon lagt upp i ett rum. "Du behöver inte prata med mig som om jag är tio, jag vet vad som väntar." mumlar han och låter blicken glida över rummet, så förbaskat stökigt. Inte en chans att han, med en vidrig tvångssyndrom kommer kunna leva i ett sådant rum. "Du sa att jag inte får röra dina saker, antar att det betyder att jag inte får städa?" Utan att ägna Zihao en endaste blick, skyndar han sig till badrummet, och börjar torka och dammsuga sin del av rummet. "Ska vi sätta upp linjer, så att jag inte sätter foten på någon av era strumpor? Jag menar, ni verkar ta era principer väldigt seriöst." ironi, ja Joshua älskar det ibland. Även om han låter aningen dryg. Artonåringen är noga med att dammsuga under sin säng, torka över hyllor, innan han packar upp sina böcker, skivor, dator, kläder och annat.