● Broken Pieces ●

Levis flin bleknade när han såg sin syster rodna och sina försök att inte försöka gråta. Antagligen för att McLaggen tafsa på henne med sina äckliga händer eller för att hon fick sin första straffkommendering, men troligaste var nog både och. Det var väldigt sällan att han inte roades av hur skräckslagen, rädd eller hur nära gråten Eleanor var men just nu ville han bränna ner McLaggen för att röra henne, höra hans skrik, se rädslan i ögonen och be om nåd. McLaggen märkte nu att han titta på honom och såg på Levi med belåtna ögon och ett flin på läpparna som bleknade när han såg den farliga glansen i de rödgula ögonen. Lektionen gick mot sitt slut och Levi väntade utanför klassrummet tills McLaggen kom ut.
"McLaggen!" Han vände sig om såg på Levi förvånat. "Kan vi ha ett snack?"
"Jag har en-"
Han avbröt Gryffindorkillen snabbt. "Snälla?Det tar bara 2 minuter!"
McLaggen suckade men nickade, det var sällan som en Slytherin säger snälla till en Gryffindor. Han ledde den äckliga killen till ett mörkt hörn i en korridor inte så långt ifrån deras klassrum.
"Är du och min syster tillsammans?" frågade han vänligt utan några tecken på vilja attackera honom.
McLaggen såg en aning misstänksamt på honom men svarade. "Åh det? Jag vet inte riktigt, men vi gillar båda varandra."
Han höjde på sina ögonbryn. "Verkligen? Då måste jag ha sett fel, det såg ut som om hon höll på att börja gråta. Men det måste ha varit av lycka, visst?" sade han gjorde sitt bästa för att låta naiv.
"Jag antar det."
"Du antar det? McLaggen, jag tror jag måste ge dig en läxa på hur man beter sig mot en kvinna och att röra henne utan sitt samtycke är vidrigt", sade Levi silkeslent och hans vänliga röst hade bytts ut mot en kylig. Han drog snabbt sin trollstav från sin ficka och pekade den på McLaggen. "Flipendo!"
Han puttades bakåt och landade på stengolvet. Levi kastade försteningsformeln på honom så att den mycket större pojken inte skulle röra sig. McLaggen blev stampad i ansiktet två gånger och fick en spark i magen av honom.
"Rör du Eleanor en gång till, McLaggen, svär jag på att min lilla läxa kommer verka som en barnlek med jämfört vad som kan hända", spottade han ut och såg äcklat på McLaggen som nu hade en sned näsa som det rann ut blod, ena ögat hade en blåtira och läpparna var spruckna.
"Jag tror inte det kommer hända, Mr Prior", sade en kylig röst bakom honom. "Straffkommendering hos mig, idag klockan prick 5 och 20 poängs avdrag från Slytherin."
Professor Crockins vände sig om och fortsatte gå inriktning mot sitt klassrum utan att ens bry sig om att McLaggen låg med ett ansiktet nerblodat. Levi hade beslutat sig för att han gillade sin nya Professor.

Klockan var 5 som han gick till Professor Crockins kontor. Eleanor, Black och Potter stod redan där och väntade på att dörren skulle öppnas. Han hörde att de pratade om McLaggen.
"Kom ihåg, Ellie, att om han försöker att sätta sina kletiga händer på dig någonsin igen kommer vi förinta honom", sade Black högtidligt medan Potter nickade instämmande.
"God kväll." Levis röst fick de alla tre Gryffindorarna att hoppa till.
"Vad gör du här, Prior?" frågade Potter fientligt.
"Straffkommendering, som ni", svarade han och log ett mystiskt leende innan han såg på Eleanor. "McLaggen ser oerhört snygg ut idag, jag föredrar hans utseende så här mer."
Ingen hann öppna munnen för att säga något när dörren öppnades.

Dörren flyger upp och slår i väggen. Sirius får den nästan på sig.
Crockins stirrar ner på dem, som om hon analyserar en text i runskrift.
"Nåväl", säger hon tillsist, lägger armarna i kors över bröstkorgen. "Alla är här, ser jag. Förutom--"
Längre hinner hon inte, för den sena eleven - McLaggen - kommer rusande mot dem, kappan virvlandes omkring sig.
När han kommer närmare ser Eleanor hur blåslagen han är; näsan sned och ansiktet blått på olika ställen. Han har en sårskorpa på läppen. Sirius frustar till.
"Ursäkta, madame", säger han när han tillslut stannar. Eleanor backar undan så mycket som möjligt."Pomfrey var lite slö idag."
Professorn ger honom bara en kall blick, innan hon gestikulerar åt dem att kliva in på hennes kontor.
"Potter, Black - ni får polera alla mina prylar. Utan magi. Det ska vara till klockan sju, och för varje smutsigt objekt får ni ett poängavdrag. Börjar ni käbbla emot blir det fem avdrag var." James och Sirius ser ut att ångra alla beslut de någonsin tagit; Crockins hyllor är nämligen fyllda av medaljonger, pokaler, vaser och alla olika slags värdefulla ting däremellan. "Filch hade nämligen fullt upp med att städa Missnöjda Myrtles toalett på grund av vattenläcka. Mr Prior, du får gå och assistera honom. Om du föredrar att stanna kvar här är jag ledsen över att behöva rapportera till dina föräldrar. " Levi nickar slött.
"Jag går och hjälper Filch, madame", säger han, kliver ut ur dörren och försvinner.
"Då har vi bara er två kvar." Professor Crockins spänner sina ögon i Eleanor, sedan i McLaggen. "Eleanor, du är fri att gå. Jag vill dock ha ett snack med dig någon gång snart, du får invänta min uggla." Eleanor måste se i syne, för det ser ut som om Crockins blick nästan mjuknat. "McLaggen - du ska vara på plats varje skoldag, samma tid, i två månader på mitt kontor. Det är helt oacceptabelt, förstått? Så som mjukstart ska du idag få skriva en fem sidor lång uppsats på hur man ska behandla kvinnor rätt och på vad du gjorde för fel idag." Crockins viftar med sin stav och fem pergamentrullar samt en fjäderpenna svävar till det lilla bordet framför Crockins. McLaggens ögon är uppspärrade (eller det ögat som inte är igentäppt) av rädsla. Med en lättad suck tackar Eleanor madame Crockins. Sedan lämnar hon rummet med en tanke i huvudet; hon måste tacka Levi på något sätt.

"Vad hände?" är det första Eleanor välkomnas med när hon kliver in i Gryffindors uppehållsrum. Det är Marlene som frågar, de ljusgröna ögonen är stora och de lyser.
"Fick han vad han förtjänade, den slemmiga råttan?" lägger Alice Prewett till. Hennes ljusa hår flätas av Frank Longbottom. De har varit tillsammans hela förra året, men Eleanor kan ändå inte minnas tiden innan de höll varandra i handen offentligt. De betedde sig nog som ett par redan innan det, i sådana fall. När han märker att Eleanor är där släpper han taget om Alices hår, lutar sig ivrigt framåt.
"Det kan man lugnt säga", svarar hon, ler snett. "Min kära bror såg till att det blev så."

Levi skyndade sig ner till våningen under. Professor Crockins sa aldrig att man inte fick använda magi, tänkte han belåtet och mötte Argus Filch utanför Myrtles badrum med Mrs Norris tätt bakom honom.
"Godkväll, Mr Filch", hälsade han och böjde huvudet med respekt även om han inte kände någon gnutta respekt till den gamla mannen framför honom. "Ska vi sätta igång?"
Filch såg misstänksamt på honom men nickade och öppnade dörren till den trasiga flicktoaletten. Vattenläckan var inte alls svårt att hitta, den såg nästan ut som en vattenfontän. Hans skor blev blöta eftersom att golvet var heltäckt av vatten. Filch muttrade något om hur respektlösa eleverna och spökena är.
"Mr Filch, skulle det vara okej om jag fick använda magi? Både du och jag skulle kunna bli klara snabbare och inte ta så mycket tid från oss. Du ser ut att ha jobbat tillräckligt för idag", föreslog Levi och gav Filch ett vänligt leende.
Skolans vaktmästare såg först ogillande ut men tog sitt beslut och nickade. "Bra, men det får inte ta lång tid."
Levis leende blev bredare när han fick det svar han ville. Han tog fram sin stav och riktade den mot vattenläckan. "Reparo!"
Vattenläckan fixades och nu var det att ta bort vattnet. Han minns den gången då någon spräckt lite av fönstret i uppehållsrummet en gång och att en prefekt fixade det och torkade bort vattnet med formeln Remota Aqua. Levi gjorde en mjuk cirkel innan han svischade den och tänkte för sig själv Remota Aqua. Vattnet sänktes och blev mindre och mindre tills det inte fanns något kvar.
"Klar och fixat!" sade han och gav Filch ett till leende. "Ha en bra kväll, Mr Filch, du med Mrs Norris."
Filch såg förvånad ut över att någon pratat med honom eller Mrs Norris med respekt att han inte sa något ord, så Levi lämnade badrummet med en chockad Filch och en jamande Mrs Norris.

"Prior!" ropade en bekant röst bakom honom. "Varför kom du aldrig igår?"
Levi vände sig slött om såg på Isadora Selwyn uttråkat. "Jag hade något bättre för mig att göra. Jag har även ångrat mig, jag tänker inte lära dig Partronusbesvärjelsen, du kommer ändå lära dig den snart."
"Jag är inte ens förvånad, jag antar det är därför din far avskyr dig!" Selwyn gav honom ett hånleende och väntade sig att han skulle försöka attackera honom men han gjorde inget utom att höja på ögonbrynen.
"Selwyn, dina försök är patetiska. Gå och väx upp." Med de orden lämnade han den yngre Slytherin flickan bakom honom.
Levi fortsatte gå upp för trapporna tills han kom till den sjunde våningen. Väggen förvandlades ännu en gång till en dörr. Han skyndade sig snabbt in i rummet och denna gång fanns det inga ljus utan en matta måltavlor överallt. Direkt så förstod han vad han skulle göra och försökte göra eldklot. Det gick mycket snabbare än han förväntat sig och han försökte sikta den mot den röda lilla cirkeln i mitten av måltavlan. Brännmärket var inte långt ifrån målet och han sköt sin näve i luften och ett blått eldklot träffade en annan måltavla och den här gången kom den mitt i prick. Levi fortsatte så flera gånger innan han kom på att han kunde skjuta eld även från fötterna till sin glädje. Han försökte även spruta eld genom munnen även om det gick sådär. Han ville inte glömma bort tiden igen och såg att det var middag innan han slutade träna.

"Kom igen, Nora!" uppmanar en liten kille, som är runt fem/sex år, sin syster som ser ut att vara i samma ålder. Båda har mörkt hår som krullar sig i vilda lockar och uppspärrade gulröda ögon. De stirrar fascinerat på den lilla eldbollen killen fått att brinna. Med broderns uppmaning och i ivern att upptäcka sina förmågor bestämmer sig den lilla flickan, som verkar heta Nora, för att också prova att frammanna eld. Hon kniper igen ögonen, tänker på elden i deras öppna spis, ur flammorna brukar slingra sig runt vedträet som ormar. Hon tänker på de gröna lågorna som brukar uppstå när man använder flampulver.
"NORA!" skriker den yngre killen. Noras ögon spärras upp direkt och hon skriker också när hon ser vad som har hänt. Multifärgad eld har spridit sig över trädstammen, slickar sig över husväggen till det röda huset som står bredvid.
Eleanor slår upp ögonen. Det är ljust i uppehållsrummet, vilket betyder att hon har vaknat vid halv sju, så hon släpper kudden hon kramar i sin darrande, bleka hand.
Det händer så ofta som i princip aldrig att hon drömmer om det som hände för ungefär tio år sedan. Det är som om hennes hjärna har trängt bak det så mycket som möjligt.
Idag är det fredag; det att hon ska ha möte med Dumbledore. Eleanor slås av den löjliga tanken att drömmen är ett dåligt omen för att något kommer hända, men hon skakar genast av sig det direkt. Du har ingen tid för dumma konspirationer, Nora. Det är inte där dina ambitioner ligger, påminner hon sig själv.

"Det enda bra med idag är att vi har förvandlingskonst", konstaterar Eleanor när hon och Marlene slår sig ned vid frukostbordet. Eleanor sveper med blicken över salen; inga tecken på varken McLaggen eller hennes bror.
"Bara för att du gillar McGonagall", muttrar Marlene. "Och du är hennes favoritelev, inte för jag klandrar henne eller så - du är briljant - men ändå.."
Eleanor himlar med ögonen, tar en tugga av det gröna äpplet. En syrlig smak fyller hennes mun och hon tar en tugga till.
"Det blir en bal i vinter förresten", lägger Marlene till, denna gången ivrigare. "Du förstår inte hur länge jag har längtat efter en! Det har typ varit min dröm under alla år på Hogwarts. Du vet, att svepa över golven i klackar högre än Sirius och James egon tillsammans, och att ha på sig riktiga balklänningar!"
Marlene ler, de djupa groparna i hennes kinder dyker upp.
"Jag visste inte att du gillade sånt", svarar Eleanor enkelt. En bal? Dötråkigt, men med Marlene och de andra i sitt sällskap kan hon överleva det. Eleanor orkar inte ens tänka på alla festtillfällen hennes föräldrar anordnat för Ministeriet under sommaren. "Trodde läderjackor och jeans och sånt var din grej."
"Men det är för att de är min grej", säger Marlene, suckar och skakar på huvudet. "Det betyder inte att jag någon gång i livet vill ha på mig en riktig divaklänning, och det bästa är att jag kommer gå med er!"

"Mörkrets Herre vill-", hörde han Rabastan Lestrange en sjundeårselev säga innan han tystnade när han såg Levi gå in i rummet.
"Ni måste seriöst hitta bättre ställen att snacka på än här, det finns människor i närheten som avskyr er herre", sade han och hoppade in i sin säng och ena mungipan rycktes uppåt av att se hur misstänksamma de såg ut.
"Och du avskyr inte vår herre?" frågade Snape och hans svarta ögon stirrade misstänksamt på honom.
"Avskyr inte din älskade Lily-blomma honom?" sköt Levi tillbaka och njöt av att se hur Snape blev svagt rosa om kinderna. "Och till din fråga, nej. Han har inte stört mig ännu."
Pojkarna verkade ljusna till av den nyheten.
"Så varför har du inte försökt gå med honom?" frågade Avery.
"Jag sa att jag inte avskyr honom, dumbo, det betyder inte att jag automatisk gillar honom. Sedan är jag nyfiken över varför era familjer beter er som husalfer för honom? Jag trodde att ni avskydde halvblod." De framtida dödsätarna stirrade misstroget på honom och eftersom Levi var tvungen att vara dramatiskt så gick han till badrummet.

Det första Levi gjorde klockan 6 på morgonen var att klä på sig och kasta Disillusionment-besvärjelsen på sig själv innan han skyndade sig till biblioteket. Biblioteket var ännu inte öppet när han gick in, vilket var bra, ingen skulle då kunna se svävande böcker från den avskilda delen. Han lånade (eller tog med rättare sagt) De mörkaste förbannelserna, Svartkonstens historia och De mörkaste ritualerna i trollkarlens historia innan han skyndade sig tillbaka till sin sovsal. Pojkarna sov fortfarande när han kom tillbaka och han tog chansen att bytta böckernas omslag så att inget skulle misstänka honom när han satt och läste de någonstans.

Efter frukosten hörde Levi någon komma springandes bakom honom. Han vände sig om och såg Eleanor rusa till honom
"Levi!"
"Jag ser dig, Nora", sade han och himlade med ögonen åt sin syster.
"Jag ville bara säga tack för igår. Du behövde inte göra det, du fick straffkommendering hos Filch för det och-" hon avbröt sig själv när hon såg hur han suckade trött.
"Nora, du borde sluta försöka vara perfekt, du är som en tickande bomb när du försöker göra det alla vill att du ska göra. När du inte lyckas med en sak blir den ostadig och tillslut rasar den", sade Levi helt random som om han velat säga det länge. "Dumbledore kommer dra nytta av det och hjälpa dig med problemet så att du kan bli helt lojal åt honom. Han är farligare än Voldemort på sina egna sätt, så akta dig."
Eleanor stirrade på honom misstroget och för andra gången på två dar i streck var han tvungen att göra hela saken ännu mer dramatiskt med att gå därifrån.

"Det vet väl inte du nåt om!" vill Eleanor vråla efter Levi. Hon knäcker knytnävarna, föreställer sig hur det skulle kännas att krossa hans näsa och få det där irriterande flinet att försvinna från hans läppar.
Med sammanpressad mun och knutna händer marscherar hon ut ur matsalen.

Eleanor håller så hårt i trollstaven att fingrarna vitnar när hon kliver upp på den snurrande trappan som tar henne upp till Dumbledore. McGonagall hade vetat om hennes ärende där och hade, godhjärtad som hon är, hällt Eleanor sällskap fram till kontorsdörren, där hon hade sagt lösenordet och sedan försvunnit.
”Miss Prior”, hälsar Dumbledore. Eleanor kliver av den förtrollade trappan och beskådar kontoret. Bokhyllor som når ända upp till taket kantar väggarna i det ovala rummet och ett gigantiskt arbetsbord står placerat under dem.
Fawkes, Dumbledores omtalade fenixfågel, glidflyger från sin plats på rektorns axel till dess plats i en vackert smiden bur.
”Sir”, mumlar Eleanor. ”Vad ville ni?”
Dumbledore reser sig, går sakta fram mot Eleanor. Han stannar vid pensievet, placerar händerna på båda sidorna om det. Eleanor stelnar till.
”Vi båda vet att du inte behöver den här för att återuppleva det som hände för tio år sedan, Eleanor”, säger Dumbledore mjukt. De blå ögonen ser upp på henne med en inbjudande värme hon aldrig sett i sina föräldrars stenhårda, dömande blickar. ”Dumbledore kommer dra nytta av det och hjälpa dig med problemet så att du kan bli helt lojal åt honom. Han är farligare än Voldemort på sina egna sätt, så akta dig.” Levis ord återupprepas i Eleanors hjärna och hon vill så, så gärna stänga ner dem och låta sig dras in i Dumbledores löfte om något bättre.
”Vi vill inte att det ska hända igen, inte sant?” Eleanor nickar mekaniskt, har svårt att hitta de rätta tankarna. Det var alltid så lätt förut, när alla alltid sa åt henne vad hon skulle göra, men efter allt Levi gjort och sagt.. det får henne att tveka. Och hennes tvekan gör allt så otroligt komplicerat.
”Vi kan använda din förmåga till något gott, Eleanor, men inte förrän du är redo”, fortsätter Dumbledore. Hon vill så gärna kunna säga att hon är övertygad.

Levi tänkte på de orden han sagt till Nora för flera timmar sedan. Varför hade han sagt det? Varför hade han slagit McLaggen? Varför fortsatte han bete sig som den brodern som brydde sig även om han inte gjort det på 10 år? Hon hade inte gjort lika dant, hon skulle bara ha ignorerat det och fortsatt bete sig som den perfekta dottern hon inte är, låta andra bestämma åt henne, välja åt henne som om hon inte kunde göra egna beslut. Det fanns fortfarande en del av Levi som ville ha tillbaka sin syster, sin riktiga syster som alltid ville göra något dumt, men modigt och som alltid fanns där när han hamnat i problem. Efter branden hade han varit beredd på att ta en del av skulden så att Nora inte skulle få all skit, men hon hade aldrig försökt hjälpa honom. Han blängde nu på Svarta Sjön som om det den som svikit honom. Levi drog upp ena ärmen och stirrade på blåmärkena som nästan bleknat och suckade. Så fort han blivit 17 skulle han lämna de och aldrig komma tillbaka.
"Levi, är det okej om kan sitta här?" frågade en röst bakom honom och han vände sig snabbt om och såg Dorcas Meadowes, en Ravenclaw och en barndomsvän till honom.
"Det är ett fritt land", svarade han och ryckte på axlarna.
Ett skratt flög ur Dorcas mun och det fick hennes ansikte att lysa. Levi kunde inte låta bli att le men slutade snabbt.
Snälla, säg inte att jag börjar få tillbaka de här dumma känslorna, tänkte han irriterat.
"Kom du hit för att tänka, som på den gamla goda tiden?" frågade hon med ett leende och stirrade nyfiket på honom med sina gröna mystiska ögon.
Han nickade som svar innan han fortsatte att titta på sjön. "Samma med dig?"
Hon nickade så att det mörka håret studsade. "Är det fortfarande dåligt hemma?"
Levi undrade varför hon fortfarande brydde sig om honom. Deras vänskap hade brutits när de var 12 när Levi hade varit arg över hur hans föräldrar behandlat honom och när Dorcas tröstat honom hade han börjat skälla på henne. Han hade varit för stolt över att säga förlåt och sedan dess hade de inte pratat med varandra förrns nu.
"Hatar du inte mig?" frågade han och till sin förvåning skakade hon på huvudet.
"Jag blev bara sårad över hur min bästa vän tydligen tyckte jag var en störande skitunge, även om jag innerst inne visste att du inte menade det, så sårades det ändå och-"
"Jag ber om ursäkt, Dorcas. Jag var och är en alldeles för stolt idiot för att kunna be om ursäkt och det jag sa menade jag aldrig, jag var bara jävligt arg på mina föräldrar och ville ta ut min ilska på någon och olyckligtvis var det du. Om du nu försöker förlåta mig, gör det inte, jag kommer bara se till så att du är i samma olyckliga bubbla som jag." Han reste sig upp men puttades tillbaks av Dorcas.
"Din idiot! Just nu så behöver du vänner, eller åtminstone en vän! Och jag ska se till så att du är i min lyckliga bubbla! Jag var allvarlig när jag sa att det inte fanns någon återvändo när man är vän med mig", skämtade hon och Levi visste att hon menade det och log för första gången på länge log han ett riktigt leende.

Med darrande ben snubblar Eleanor ut ur Dumbledores kontor. Hennes ansikte är fuktigt och läpparna smakar salt. Svett eller tårar? Det vet hon inte.
Det är fortfarande ljust ute när hon ser ut genom fönstret. Det hade känts som timmar när hon var där i Dumbledores kvava kontor. Hon hade använt sin förmåga för första gången på tio år, och hon hade antänt Dumbledores skrivbord.
En plötslig våg av illamående sköljer över henne och hon stapplar över mot ett av fönstren, tar tag i fönsterbrädet och lutar pannan mot det svala glaset. Eleanor är helt utmattad och hon undrar vad folk hade tänkt om de såg henne i det här tillståndet. Hennes föräldrar hade nog inte velat bli associerade med henne om hon såg ut så i deras närhet. Ironiskt, inte sant? Att hennes så kallade älskande och omtänksamma föräldrar inte skulle vilja se på henne utan sitt perfekta skal. Eleanor skrattar lågt mot fönstret. En fläck av imma formar sig på fönstret av hennes andedräkt. Sen när började hon tänka som sin bror? Levi, det svarta fåret i familjen, den ondare. Så har det alltid varit.
Det är vad han förtjänar, viskar mrs Prior i Eleanors huvud. Men är det verkligen det?

"Vakna sömntuta!"
Eleanor öppnar ögonen och hon stirrar in i Marlenes, stora, ljusgröna irisar. Hon har lite utsmetad mascara på ögonlocken, som vanligt, men den här gången har hon lagt till en perfekt vingad eyeliner.
Eleanor reser sig sakta, hör hur alla kotor i ryggen knakar var för sig.
"Jag har redan plockat fram dina kläder för idag, snygging", drillar hon, snurrar runt och slänger fram ett par utåtsvängda, svart mugglarjeans och en stickad Gryffindortröja.
"Tack?" mumlar Eleanor, byter om från sin alltför påkostade silkespyjamas till kläderna. Det är inget hennes föräldrar skulle ha gillat, men de behöver inte veta något, eller hur? Och hon kan helt enkelt inte säga emot Marene.

Det kändes som om Levi och Dorcas pratat i timmar när de gick tillbaka till slottet. Han hade inte insett hur mycket han saknat henne förrns nu och det kändes som om han blivit flera år yngre. De hade mest pratat om vad som hänt under de senaste åren de inte pratat med varandra. Även om Dorcas förlåtit Levi så visste han att det inte var som förut. Det skulle kunna ta dagar, veckor, månader eller år innan det blev sig likt igen, eller aldrig. Han visste att han inte längre var Dorcas bästa vän, de kanske aldrig skulle bli bästa vänner. Levi minns även att han hade haft känslor för Dorcas när de var små och undrade om de skulle tillbaka.
Jag hoppas inte det, jag skulle bara få falska förhoppningar, tänkte han bittert men gav Dorcas ett leende när hon titta på honom en aning oroligt.
"Du är tyst." konstaterade hon.
"Jag har bara så svårt att tro att vi är vänner igen, efter alla dessa år", halvljög han och gav henne ett strålande leende som hon återgäldade. Han fick inte skuldkänslor över att han ljög, det var som att andas enligt honom.

När de kom in i stora salen frågade Dorcas om han ville sätta sig med henne i Ravenclawbordet. Levi visste att hennes vänner inte gillade honom men han sket i det och nickade. Han gick och satte sig framför en av Dorcas vänner, Molly Moon. Hon blängde genast på honom men han klandrade henne inte, han hade råkat sätta eld på henne. Självklart trodde de att han kastat incendio på henne och inte eld från hans handflator.
"Vad gör han här?" frågade Moon i ett skarptonläge och frågan var inte till honom utan till Dorcas. Hon fick aldrig något svar när ett...
BOOM!

En explosion får det att skaka i Hogwarts väggar, ruskar om dess inre valv. Först ser Eleanor ingenting, det blir som vitt för ögonen, men James och Sirius skrikiga skratt och tjut ekar i salen. Eleanor blinkar till först en gång, sedan två, och hon ser igen; Slytherins bord är täckt i ett moln av något - o Merlin, dyngbomber? - och McLaggen, ja han ser ut att ha fått drakkoppor blandat med en kvav stank av dynga som definitivt kommer sitta kvar i någon månad. Det sticker i näsan, likväl ögonen, när han förvirrat snurrar runt, försöker se de som attackerat honom.
Gryffindorarna runtomkring Eleanor vrålar och ryter av skratt, inblandat med några omognare Ravenclaware och halva Hufflepuff. Eleanor skjuter iväg tanken om Levi (tänk om han blivit skadad?), för sen när hade hon börjat bry sig?
Alla bord utom det fyllt med Gryffindorelever tystnar plötsligt; molnet kring Slytherinbordet har lagt sig och alla elever vid det bordet har kappor i guld och rött, och på något underligt vis har deras hår också ändrat färg i samma toner, och i deras pannor står det Slytherin suger, den som säger nåt annat ljuger!
Eleanors blick råkar finna Levis, och hans hår är ironiskt nog i glänsande guld, precis som ögonen. Hans panna är så djupt rynkad att texten knappt är läsbar, och först då blandas hennes skratt med Marlenes och de andras.
Resten av Stora Salen är täckt i Gryffindortema; alla elevhem är drabbade, fast inte lika illa som Slytherin.
"Visst är det briljant!" Sirius tar tag om Eleanors axel och skakar om henne, hårt. "De kan inte säga något dumt om oss nu heller! Och McLaggen får tunghäfta om han försöker prata med dig. Kanske en viss förlamning också, oroa dig inte." Sirius ler hemligt, men vinstens glans ersätts av oro för sitt eget liv när McGonagall stormar in i Salen med trollstaven i högsta hugg.
"POTTER, BLACK, PETTIGREW, LUPIN!" vrålar hon, och plötsligt försvinner de tilltalade marodörerna på kvastar genom salsdörrarna. Remus är vit i ansiktet, med armarna hår omslagna om Sirius midja. Och Sirius är högröd i ansiktet, men James verkar inte kasta en extra blick åt deras håll (han är för upptagen med att försöka andas genom Peters hårda grepp). Det swischar till luften när han försvinner över Gryffindors bord, och Eleanors mörka hår fladdrar till. Hon minns Levis hår, gyllene, och hon tänker bittert att hon blivit av med ännu en likhet.
Smällen av hur Hogwarts portar slår igen drar henne ur tankarna, och hon kollar upp för att mötas av Marlenes skinande ögon.
"De är geniala", ler hon, sådär bara Marlene McKinnon kan. "Inte sant, Ellie? Åh, nu fick de som de tål, Slytherin, de jävla fuskarna... och för att inte tala om McLaggen, den råttan." Marlene ruskar på huvudet och skrattar till så att det blonda håret flyger överallt.
"De är briljanta", slår Eleanor fast, ler ett stårlande leende mot sin bästa vän. "Ska vi möta dem i Hogsmeade?"