PRS Kkaebsong & JustAFriend

Nästan i samma sekund som Zhìyuan slagit sig ner på ett av sätena, öppnades dörren intill kupéen. Härligt, tänkte han bittert för sig själv och studerade personen som nyss klivit in. Gröna ögon, kastanjebrunt hår och en ytterst nätt kroppsbyggnad - Maximilian Fig. De svarta ögonen fäste sig på klasskamraten samtidigt som han lade armarna i kors. I samband med detta växte sig även ett flin över den redan hånfulla munnen, vilket fick honom att se sådär lagom elak ut. Grejen med Haohao, var att han mycket väl visste att han såg dryg ut, samt det faktum att han kunde se nästintill ond ut om han så ville. Ögonen var i sig genomträngande och obehagliga, till och med frånstötande. Men det spelade inte direkt sjuttonåringen någon roll, då han var ganska nöjd över sitt utseende rent generellt.

"Nejmen ser man på", började han släpigt och spärrade upp ögonen en aning. "Det var längesen, hur har sommaren varit? Bedrövlig? Med tanke på hur du ser ut skulle jag åtminstone kunna föreställa mig det", fortsatte han, vände långsamt blicken mot de alldeles för långa, smutsiga naglarna. Om sanningen skulle fram, så var det nog han själv som såg rent utsagt hemsk ut. Det svarta håret var otvättat, ögonen hade svarta påsar under sig och för att inte tala om kläderna. Han såg lite ut som en zombie - en väldigt lång och muskulöst slank zombie med örhängen. Grejen var att han inte gav ett skit i hur han såg ut, då han var på tok för självgod och uppblåst.

Klumpen i magen åtminstone fyrdubblades när Max klev in i kupén. Sällskap. Trevligt. Nej, faktiskt inte alls. Inte när sällskap var lika med Zhìyuan. Det kändes som att de mörka ögonen borrade in sig i själen och Max kände hur han rös till. Leendet som spred sig på den andres läppar var allt annat än vänligt. Att den andre dessutom var nästan ett huvud länge hjälpte inte direkt till på den fronten. Max kände sig typ som en fladdermask. Ofarlig och tråkig, men framför allt otroligt hjälplös.
Det var ytterst få personer Max tyckte illa om och det var lika få som tyckte illa om Max. Men det fanns undantag. Zhíyuan var ett tydligt exempel på ett sådant. Det var omöjligt att få ögonkontakt och inte bli blängd på tillbaka. Kylan den andre utstrålade var svår att beskriva. Det gick väl inte direkt att kalla det mobbning, för han verkade dryg mot de flesta, men Max tvekade starkt på om de två jämnåriga någonsin haft ett "normalt" eller eller något så när trevligt samtal. Han konstaterade snabbt att det inte skett och det verkade inte heller som att idag skulle bli den första.

"Umm, hej på dig med", Max var högst obekväm med situationer som denna. Han var inte bara extremt konflikträdd, utan hade även klaustrofobi som inte var att leka med. Att dela en liten kupé med någon som såg ut att vilja ca mörda honom vilken sekund som helst var därmed inte det mest optimala. Kiwi hoppade ner på golvet och strök sig längs med Max ben. Han stängde dörren och satte sig ner, på säkert avstånd från den andre. De flesta andra kupéerna verkade vara proppfulla(han förstod nu väl varför det inte var fallet med denna) så Max antog att han inte hade något större val än att tillbringa tågresan i Zhìyuans sällskap.

De mörka ögonen betraktade Max med någon slags blandning av avsky och nyfikenhet. Egentligen hade han ingenting emot den jämnårige eleven som uppenbarligen försökte lokalisera sig själv så långt borta från Zhìyuan som möjligt. Problemet låg väl i att sjuttonåringen helt enkelt inte kunde bete sig som en trevlig person, även om han verkligen försökte. Och där och då försökte han absolut inte. Att den andre såg extremt obekväm ut gjorde verkligen inte saken bättre. I vanliga fall brukade sådant provocera honom, men han bestämde sig för att tvärt ignorera rösterna i huvudet som manade åt honom att säga något dumt.

”Du vet, jag tänker inte attackera dig eller någonting”, påpekade han efter en stunds tystnad och drog på munnen, vilket bara resulterade i att han såg ännu mer elak ut. ”Jag menar, mina föräldrar kallar mig för Haohao. Vet du vad det betyder? Bra bra”, fortsatte han och vände blicken ut mot fönstret. Tegelstensväggar var verkligen inte vackra, när allt kom omkring. Inte nog med att de var tråkiga, de var även otroligt fula enligt Zhìyuan, som i och för sig tyckte att i princip allting var fult. Man kunde hålla upp världens sötaste kattunge framför honom och han hade fortfarande sagt att den var ful som stryk. Däremot gillade han allting som var grönt, bokstavligen.

Max var inte övertygad. Visserligen hade det ju varit lite skumt om den andre attackerat oprovocerat men alltså, hette man Maximilian Fig och var en mes så spelade det ingen roll. Trots att det var en jämnårig. Den andre var ju ändå minst ett huvud längre och uppfattades som allt annat än den mes Max var. Bara det att han vågade prata... Nu gav väl inte Max något särskilt skrämmande intryck, men ändå. Läskigt.

"Vad bra... Haohao", svarade han något osäkert och flyttade in lite närmare. Inte nära, men inte längre mer eller mindre ihopkurad intill dörren. Det var nog inte heller en speciellt bra taktik om man inte ville bli attackerad. Max misstänkte att sitta vettskrämd i hörn inte hade varit särskilt effektivt. Nåväl, nu hade han i alla fall rört på sig i ett misslyckat försök att verka någorlunda bekväm med situationen. Han plockade snabbt upp Kiwi, som nu hade satt fart mot den jämnåriges ben. Hon la sig något missnöjd till rätta i knät. Kiwi, till skillnad från Max var orädd och älskade uppmärksamhet, vilket helt klart hade både fördelar och nackdelar.

När tåget slutligen började röra på sig och tegelstensväggen byttes ut mot en blå himmel och bländande solsken, vände Zhìyuan äntligen bort blicken från fönstret. Solsken var inte trevliga saker det, speciellt inte när man blev slagen i ansiktet av de ljusa strålarna. Sådant kunde man ju även få migrän av -åtminstone om man hette Zhìyuan och var överkänslig till femhundra procent. Istället för att glo ut genom fönstret som en förvuxen uggla, vände han istället de elaka ögonen mot Max. Nej, sjuttonåringen hade inga planer på att faktiskt säga någonting elakt eller liknande, han såg bara elak ut rent generellt. Det var väl en av de stora anledningarna till att han inte hade några vänner, hur nu det hade gått till. Host.

”Jag sa aldrig att du får använda det smeknamnet”, påpekade han och drog upp benen under sig för att vila hakan mot knäna. ”Men visst, om du nu känner dig illa tvungen att göra det kan jag ju vara snäll och informera dig om ditt pinsamt dåliga uttal”, fortsatte sjuttonåringen med en glimt i de svarta ögonen. Dumma, dumma Zhìyuan. Att vara trevlig och bete sig som folk var tydligen omöjligt. Han lutade huvudet mot den svala fönsterrutan istället och lät de mörka ögonen glida ner mot katten. Söt, men inte grön. När skulle han egentligen släppa den konstiga standarden?
”Du kunde inte låta katten få komma och hälsa eller? Vad trodde du skulle hända? Att jag skulle sparka på den eller något? Ha! Jo tjena.”

Herregud, hade Max några sociala skills över huvud taget? Tveksamt. De få gånger han öppnade munnen sa han något fel. Det bästa hade nog varit att hålla tyst hela tiden.
"Förlåt", mumlade han med blicken fäst på katten i famnen, oförmögen att våga möta den jämnåriges blick.
"Jag visste inte om du gillade katter. Du kunde ju vart allergisk eller nåt, men visst", svarade han tyst och lät de gröna ögonen möta den jämnåriges blick. Han lyfte ner den gråa fluffbollen på golvet. Först blickade hon frågande tillbaks på honom för att sedan skutta iväg mot Zhìyuan. Hon strök sig mot dennes ben och jamade. Tänk om Max kunnat lära av Kiwi. Inte stryka sig mot folks ben alltså, men våga prata. Vara lite social. Max avsaknad av nära vänner var inte direkt ett mysterium.

I vanliga fall brukade slytherineleven inte visa något större intresse inför djur, mest eftersom de sällan fattade tycke för honom, men katter var ju alltid trevliga. Åtminstone när de inte satte klorna i en. Zhíyuan plockade upp den lurviga kissemissen och började stryka fingrarna utmed den mjuka pälsen.
”Jag gillar inte katter, men just den här lilla saken verkade ju vara trevlig”, muttrade sjuttonåringen och övergick till att klia lurvbollen bakom öronen. Anledningen till att han inte gillade katter för det mesta var eftersom de hade en tendens att inte gilla honom. Då var det ingen idé att visa någon affektion inför dem heller, eller hur? Kanske det var fånigt och minst sagt barnsligt, men det var tyvärr så lilla Zhìyuan resonerade.
”Du”, började han trevande, utan att lyfta upp blicken från katten. ”Varför satte du dig ens i den här kupén om du ändå bara ska sitta och utstråla ångest hela resan? Eller vad fan det nu är du känner. Det är irriterande.”

Jo, visst var Kiwi trevlig. Troligtvis betydligt trevligare än både Max och Zhìyuan.
Max följde katten med blicken. Hon hon, nu betydligt nöjdare än innan, strök sig mot den andres hand. Hon kunde verkligen vara förbaskat envis och tjurig, för att sedan sekunden efter vara en liten ängel. Katter var allt intressanta djur. Speciellt den grå, fluffiga med den yviga svansen och det bedårande ansiktet, framför honom. Som nu en viss Zhìyuan snott. Typ. Det kändes lite så. Vad skulle han göra nu? Han kunde ju inte direkt sitta och klappa nervöst på sitt ben. Han vände istället blicken mot det förbisusande landskapet utanför.
"Det var fullt överallt", svarade Max försiktigt och blickade ner mot katten igen. Katten som nu vände sig om på rygg. Herregud, hon kunde verkligen göra sig hemmastadd hos vem som helst.
"Och alla väskor var redan härinne", fortsatte han nu lite lugnare. Började få alla tankar och känslor någorlunda under kontroll. Typ. Kanske. Han försökte i alla fall intala sig det. För Zhìyuan var fullkomligt rätt med känslorna Max utstrålade. Det var ju inte meningen, men är man en ångestfylld mes så är man.
"Akta dig så hon inte attackerar", det var inte sällan Kiwi såg kliande på magen som en lek det var säkrast att åtminstone utfärda en liten varning till den jämnårige.

Ett litet skratt undslapp slytherineleven vid den andres senaste ord. Jo, katter brukade väl ha en tendens att attackera när man kittlade dem över magen. Zhìyuan fortsatte att klia katten bakom öronen för att sedan övergå till magen. Till en början gick det bra, men rätt som det var hade han plötsligt ett par väldigt vassa klor i handen.
”Aj, det där var inte snällt”, muttrade sjuttonåringen och ruskade lite på handen, vilket inte hjälpte ett smack. ”Din katt är ouppfostrad”, påpekade han och skakade lite på huvudet. Nej, det gjorde inte speciellt ont att ha ett par klor i skinnet. Inte i jämförelse med allt annat han stått ut med. Han rynkade lite på ögonbrynen och fingrade lite över ärret som löpte tvärs över höger öga med sin fria hand. Kattklorna var ingenting i jämförelse med det ärret. Absolut ingenting. Usch.

Max kunde inte annat än iakta kattens lilla attack. Han hade lärt sig läsa av hennes signaler men Zhìyuan verkade inte särskilt intresserad av att ta hans lilla varning på allvar.
"Åh, Kiwi", suckade han.
"Hon gör lite som hon vill ja, men hon är mysig", fortsatte han. Jo, visst bestämde hon nog mer över Max än vad Max bestämde över henne men hon var trots det väldigt rar för det mesta. En utmärkt kamrat och tröstare.
Blicken drogs mot ärret. Hade han haft det tidigare? Kunde mycket väl vara så. Max hade hursomhelst inte sett det innan, men med tanke på hur han konstant försökte undvika folk som Zhìyuan så var det inte så konstigt. Han kunde inte undgå att undra när den andre fått det. De kände ju dock knappt varandra och av diverse omständigheter(Max var feg.) fick frågan gå obesvarad tillsvidare. Det såg ut att ha gjort ont. Orsakat av något betydligt mer smärtsamt än en kattklo.