Prs mellan yehet & JustAFriend

Kinderna började lugna ner sig en aning. De var verkligen talangfulla när det kom till färgbyte. Som kameleonter, fast utan någon som helst kontroll eller anpassning till omgivningen. Ungefär tvärt om rättare sagt med tanke på att de tenderade att bli röda i lägen han verkligen gjort allt för att de skulle "sköta sig". Ögonen studerade fortfarande personen som han inte visste namnet på.
"Italienskan, va?", svarade Jonathan aningen frånvarande. Jo, visst var det väl italienskan? De delade ju dock fler klasser då och då.
"Och något i den stilen ja", fortsatte han medans ett litet snett leende uppenbarade sig på läpparna. Folk kallade honom lite vad som. Det vanligaste var nog ändå hela namnet. Han kändes inte som en så typisk smeknamnsperson. Fast han brydde sig inte riktigt. Det mesta fungerade. Han lyssnade oavsett.
"...Benjamin?", efter ett litet tvekande kom det fram. Wow toppen. Bra jobbat där hjärnan. Bara lite sent.

Just ja.. italienskan. Jösses, hur kan någon ens glömma bort något som det? Visserligen är inte Benjamin känd för sitt flitiga minne, men han borde väl ändå kunna komma ihåg namnet till den där söta lilla varelsen? Jo, Benjamin tycker iallafall det själv, och hans vänner skulle nog himla med ögonen åt honom. Skratta ihjäl sig. Pinsamt.
"Förlåt, jag har inte ett vidare bra minne.. inte för att det är någon ursäkt eller sådär," påpekar sjuttonåringen med en lätt liten rosa rodnad över de porslin lena kinderna. Något annat han inte riktigt är känt för är att hantera stela konversationer, nej han suger verkligen på det. Även om hans mun går nonstop, och han kan uttrycka en hel del mer än han själv vill, så kan det ofta leda till rätt...tja, pinsamma situationer. "Jonathan va?" försöker han igen, beslutsam över att kunna komma på namnet till den jämnårige framför sig. Rolig konversation det där, att de bägge två tvekande gissar sig fram till den andres namn. Jösses, Benjamin kommer inte kunna somna inatt. "That's me."

De lätt rosiga kinderna var verkligen charmiga. Va? Eh? Öhm, puffiga. Ja precis, puffiga. Hoppas verkligen det andra var ett missförstånd. Skulle Jonathan hålla på att tänka till synes oskyldiga, men förbjudna tankar? Nejdå. Puffiga, det var ju likt det andra ordet? Superlikt. Eh, ja precis. Öh. Suck. Gå vidare. Bara släpp det. Tack för visat intresse.
"Tja, jag har nog inget att skylla på", konstaterade Jonathan med ett lätt skämtsamt leende. Var det inte italienska de hade nu första lektionen? Jo? Eller? Tidigare hade sjuttonåringen kunnat hela schemat utantill. Det kunde han inte längre. Hjärnan var mer eller mindre kaos. Speciellt en morgon som denna, då sekunderna och minuterna bara tickat iväg.
Han nickade som svar. Jodå, Jonathan var namnet. Och han verkade ha gissat rätt på den andres, vilket var skönt. Det hade ju blivit väldigt pinsamt annars. Seså, nu finns det ingen anledning att övertänka. Du kommer ändå ligga och övertänka alla ord du yttrat under dagen sen ikväll. Spara det.
Snabbt slängde han en blick på armbandsuret. Okej, två minuter sen. Usch usch usch blä fy ughhhh.

Jaha ja, nu står de alltså där, två jämnåriga elever som knappt kommit på varandras namn och rodnar. Det brukar tyvärr inre hända så ofta i Benjamins liv, även om han nu haft några romantiska förhållanden så har aldrig det här hänt. Hmh, värt att skriva upp? Kanske. Blicken ät som fast frusen på den andre eleven framför honom, dock påminner han sig om att det är väldigt oartigt att stirra. Jo, han är lite trägfattad ibland. Med det är inte hans fel, den där Jonathan är faktiskt väldigt söt, med de stora ögonen och lurviga håret. Jösses, Benjamin har lust att dunka huvudet i sitt skåp och himla med ögonen åt sig själv. Hur jävla löjlig får man vara egentligen? Löjlig och patetisk, jo det är han det. Han tror ju inte ens på kärlek, och definitivt inte kärlek i första ögonkastet.. plus har han ju sett killen ett par gånger innan i korridoren och lektionerna. Så vad är annorlunda nu? En riktigt bra fråga. Med en liten harkling drar han ut sin dator, kollar på schemat och stryker fingret över det, italienska.
"Verkar som att vi har vår gemensamma lektion nu, vill du hålla sällskap?"

Inte stirra inte stirra inte stirra. I en långsam rörelse snurrade han runt så att blicken fästes på skåpet istället. Om huvudet och ögonen vägrade göra något åt saken så fick allt fötterna rycka in. Styra om fokuset. Med böckerna och datorn ostabilt staplade på varandra i famnen lyckades Jonathan slutligen låsa sitt skåp och vände sig då återigen om mot personen han nyss försökt att inte fokusera på. Eller tja, inte fokusera onaturligt mycket på. Inte så att någon började undra eller misstänka något. Inte så att Benjamin började undra eller misstänka något. Det var väl egentligen den viktigaste biten. Ja, herregud. Väldigt oklart vad som egentligen snurrade runt i både den andres och hans egna huvud.
"Absolut", svarade han med en liten nick. Försökte att inte se alltför exalterad ut av idén. Trots att han obviously tyckte det var den bästa idén på väldigt väldigt länge. Försöket resulterade i ett något stelt leende följt av en mindre hostattack. Lyckat.

Hur kommer det sig att Benjamins stackars lilla huvud nu blir alldeles proppfylld med tankar? Ingenting här hänt som skär sig skillnad från vardagen.. visserligen kanske sjuttonåringen har onaturligt många självkritiska tankar, om familjerelationer, ångest och stress. Men det är inte som att någon person tassat in i hans blick och fått honom att vilja veta alla tankar som rör sig runt omkring huvudet på denne. Dumma hormoner, som känner för att busa till det för honom och få en liten förälskelse på en person han nyss träffat. Usch, Benjamin som inte ens litar på något så fånigt som kärlek. Nej, han har inte haft några bra förebilder tyvärr. Att han ens tänker på kärlek är väl ändå något nytt... jisses? Det brukar vara ett ämne långt bort.
"Toppen." Med böckerna noggrant uppstaplade på varandra börjar sjuttonåringen att röra på benen, håller blicken på sina slitna skor för att håret ska åka ivägen. Stackars rosa kinder.

Host host. Jösses. Bra jobbat där Jonathan. Inte som att du totalt skämmer ut dig eller något. Nejdå. Hosta var väl i o försig inte något speciellt konstigt. Nej, det vore ju faktiskt en lögn att påstå. Däremot så kändes något verkligen annorlunda nu. Det gick inte att sätta fingret på vad, mer exakt, men definitivt annorlunda. På gott och ont. Det var inte direkt obehagligt. Nej. Mer en mysig känsla. Lite bubblande. Ovant. Hmm. Nåväl. Han kände hur som helst en stark ovilja till att göra bort sig på något sätt.
Med böckerna i famnen tassade han efter den andre. Seså, var inte tråkig nu. Var inte stel. Säg något. Han sneglade mot Benjamins håll. Hur kunde människan ens se med allt det där håret i vägen föresten? När de rosiga kinderna skymtades försvann dock den tidigare funderingen iväg. Hade kinderna verkligen varit sådär innan? När de hälsat? Nej. Nej, det hade dem inte. Äsch, tänk inte mer på det. Det var väl...öh, kallt eller nåt.
"Umm, har du övat på glosorna?", frågade han försiktigt i ett för övrigt ganska uselt försök till att lätta på stämningen. Vem tog ens upp läxor då? Usch, kass är du Jonathan. Verkligen kass. Blä.

Så, är det värt att fundera över anledningarna till att Benjamin vill försätta sig i den andres sällskap så länge som möjligt? Antagligen inte, han kommer inte få något från det förutom massvis med förvirringar, som hans stackars huvud för närvarandet inte är redo för. Under sina tidiga dagar som barn var sjuttonåringen alltid väldigt busig, framgående och social. Men efter lillasysterns försvinnande och hans självmordsförsök har det i princip blivit omöjligt att försöka lära känna nya människor. Tillits problem har han förskaffat sig och de problemen verkar inte vilja gå bort inom en snar framtid, så varför vill han fortsätta prata med Jonathan? Han drar en hand genom sina tjocka, mörka lockar, låter det krulliga håret lägga sig hur det än vill. De gröna ögonen sneglar mot den jämnårige, försöker vara diskret.
"Glosor?" upprepar han med de fint plockade ögonbrynen rynkade. "Helt ärligt har jag glömt bort dem." med ett lätt skratt öppnar han dörren till klassrummet och skakar på huvudet åt sig själv, jisses. Han må vara rätt duktig i skolan, men ibland glömmer han bort dessa saker. Men, till hans försvar drog hans vänner med honom till en fest och söp honom full när han mådde dåligt, tid för plugg har han inte haft. "Men det är väl ändå inte på något nytt, eller? För i såna fall är jag helt klart körd."

Åh, vilket underbart skratt. Litet visserligen men jösses vad fint. Och ögonen...så gröna och vackra. Jonathan hade ju med aningen gröna ögon, fast mer i den blå tonen. Inte sådär djup, vacker. Betydligt blekare, tråkigare. En liten bubblande våg svallade över Jonathan, fast inombords då. Vilket egentligen bara skapade en ännu större förvirring. Det här bubblandet och känslorna som plötsligt börjat knota runt var inget han var van vid. En ny, konstig känsla. Något som var totalt omöjligt för Jonathans stackars hjärna att begripa. Det fick förbli ett mysterium tills vidare.
"Mm, lite blandat. Nytt och gammalt. Så halvt körd då?", svarade han med ett litet leende innan han klev in genom klassrumsdörren som Benjamin öppnat. Kanske före, kanske efter. I sådana lägen, då Jonathan blev obekväm med uppmärksamheten(en klass som nyfiket blickade upp på de två pojkarna), då blev det svårt att uppfatta omgivningen. Att uppfatta något alls om en skulle vara krass. Då blev han som isolerad i en liten, alldeles för trång, bubbla tills dess att fokuset skiftats över till någon eller något annat. En blyg, men artig ursäkt, riktad till läraren, slank ur innan han tyst gled iväg mot en ledig plats i salen.

En halvdan rodnad stryker sig över Benjamins lite puffiga kinder, eller ja, de är inte så puffiga längre. Bebisfettet han haft under hela sin uppväxt har glidit bort en aning, och efter allt som hänt så är det inte konstigt att vikt förlorats i ansiktet. Finns både positiva och negativa aspekter när det kommer till det. Han ser inte lika oskyldig ut, och kan inte puffa upp sina kinder för att få sin vilja igenom som han gjort förut.. men han ser mer ut som en sjuttonåring nu. Vilket kanske är det han borde vilja. Dock är halv italienaren osäker, visserligen är de stora gröna ögonen kvar, men de där kinderna hade han verkligen haft nytta av. Benjamin undviker den jämnåriges blick, nej rodnaden vill han nämligen inte att Jonathan ska få syn på. Kanske han misstolkar det.
"Det är åtminstone bättre än totalt jävla körd.." påpekar han fundersamt, skäms över hur patetiskt korkad han kan vara ibland. Hur hade han glömt att plugga? Studierna har liksom varit den saken han hållit sig sysselsatt med, för att inte tänka på sin lillasyster, eller sina föräldrar. Dock har det ändrats, nu är det alkoholen. Och det är ett stort problem, hur mycket han inte vill medge det för sig själv. Benjamin sjunker ner på stolen bredvid Jonathan, struntar i sina vänner som sitter längre bak i klassrummet där de kan sitta och gömma sina mobiler. Är han för på? Som först ber Jonathan att gå med honom, och sedan sitter med honom? Benjamins blick fastnar på den andre, försöker tyda hans ansiktsuttryck. Det känns bra dock, han förväntar sig inte något från honom.
"Vi ska sätta igång med ett grupparbete under dagens lektion.." påbörjar läraren på tyska, förlorar Benjamins uppmärksamhet så fort hon öppnar munnen. Dock glider ögonen alert upp mot henne när hon nämner han och Jonathans namn.