PJ PRS Cawith & Emma07

Thomas såg snabbt runt lite mellan de som satt där, lyssnade sedan tyst på mannen i rullstolen medans han förklarade för honom och försökte ta in allt. Det lät egentligen ganska otroligt, men ärligt talat så inte omöjligt utan snarare tvärtom - det skulle förklara alla konstiga händelser och monstren. Han såg snabbt emot tjejen igen då Keiron nämnde namnet, förstod att hon måste heta Allison, Tja, då slapp han fråga iallafall. Ärligt talat så kändes det som om han hade miljoner frågor, kanske speciellt vem då hans pappa var. Det var ett ämne han aldrig riktigt ägnat så mycket tankar åt, utan han hade stuckit innan han visste att han fanns till och så hade det alltid varit bara han och hans mamma, that's it. Men nu efter allt som hänt så var det ju självklart han undrade, mest av nyfikenhet över allt det här gudomliga grejerna dem snackade om snarare än någon fadersfigur.

När killen och Kerion samtalat färdigt lämnade Allison stugan och började gå mot stugorna där alla lägermedlemmar bodde.
”Här är Zeus stuga, Posedions där jag bor, och här borta ligger Dementers och Hermes stuga, där du ska bo”, förklarade Allison och pekade på de utsmyckat stugorna. ”Hermes tar emot alla nykomlingar eftersom att han är budbärarnas och resans gud, så du kommer att bo där tills du är erkänd”. Allison gick mot Hermes stuga, men till hennes missnöje var den tom, ingen från Hermes kunde alltså ta över hennes arbete att visa nykomlingen runt.

”Här borta är träningsringen, har du någon erfarenhet av att slåss?”, undrade hon när de gick mot stenringen som för tillfället var tom.

Thomas lyssnade tyst på Keiron och gick sen med Allison ut i lägret, huvudet bara snurrade av alla frågor och funderingar. Men han försökte lyssna så uppmärksamt han kunde, även om det kändes som om hjärnan var proppfull och skulle sprängas om den tvingades ta in mer information.
"Hur går det egentligen till med att man blir erkänd?", frågade han försiktigt, kunde inte låta bli då han var nyfiken på det och förstås vem hans pappa var. Han såg emot stenringen de var påväg emot och tvekade lite innan han svarade.
"Inte mycket", sade han ärligt, han hade alltid velat träna med svärd men aldrig riktigt fått möjligheten. Nathan hade beväpnat honom med ett svärd eftersom de blivit attackerade på vägen, och han hade faktiskt förvånat sig själv lite med det - det var som om han inte behövde tänka på hur han skulle göra, han bara gjorde det.

”Det är olika, men oftast lyser din förälders symbol ovanför ditt huvud. Men det kan ta sin tid, många blir inte erkända efter flera veckor i lägret. Det beror på hur mycket de bryr sig”, menade hon och ryckte nonchalant på axlarna.
”Antar att Nathan tvingade på dig ett svärd, det gjorde han med mig iallafall. Den fegisen vågar inte slåss själv”, fortsatte hon. Inte för att det Nathan gjorde hade varit dåligt dock, redan sedan dag ett hade hon känt sig som ett med svärdet. Hennes egna svärd hade hon blivit tillägnad på självaste Olympus av Gudarna, när hon hade varit ute på och lyckats med ett uppdrag. Det var en av de få gånger hon hade fått riktig uppmärksamhet av sin far, inte för att hon brydde sig så mycket om honom dock. Han brydde sig mest om Percy, även fast hennes krafter kunde mäta sig med hans- och i vissa fall var starkare.

Thomas lyssnade tyst och intresserat på henne.
"Ah. Hur lång tid tog det för dig? Och vem är du förresten barn till?", frågade han nyfiket, visste att han öste på med en del frågor men kunde inte låta bli, det var så många frågor han ville ha svar på. Han lyssnade återigen på henne och nickade lite.
"Jepp", sade han, visst han hade faktiskt blivit glad över att få något att försvara sig med och hade klarat sig förvånansvärt bra med det.

”Samma kväll, barn till Posedion”, mumlade hon. Hon vred besvärat på sig då frågan gjorde henne obekväm, hon kände sig alltid som det bortglömda barnet, det var bara Percy hit och Percy dit. För att bli bättre till mods lät hon hennes ring förvandlas till sitt svärd och hon balanserade det i hennes hand. Genast blev hon lugnare.

"Aha", sade Thomas direkt och såg på henne, något nyfiken på tjejen. Tydligen var hon då också barn till ett av dem tre stora, som Nathan tydligen trodde han också var. Ärligt talat visste han inte vad han hoppades på, hade han tänkt efter lite mer hade han väl kanske kunnat räkna ut det tack vare allt konstigt som hänt under hans liv men det gjorde han inte nu, huvudet bara snurrade av alla tankar.
"Coolt", sade han direkt åt svärdet, visserligen hade han ju i princip noll stridsvana men hade han fått välja nåt vapen skulle han definitivt valt ett svärd.

Allison log kort åt hans ord, och lät sedan svärdet förvandlas tillbaka till ringen igen.
”Här borta är stallet, och lite längre bort är stallen”, fortsatte hon och började gå utan att vänta på killen. Stallet var ett av hennes favoritställen i lägret, tack vare stt hon var dotter till Posedion hade hon en speciell kontakt med Pegasuserna där, och hon älskade att spendera tid där med djuren.
”Det är middag om en halvtimme, och imorgon är det dags för fånga flaggan”, sade Allison när hon gick mot Hermes stuga för att äntligen överlämna pojken. Det fanns en anledning till att hon var dotter till Posedion och inte Hermes, hon var ingen vägledare för ovana nybörjare, on var en van krigare.

Thomas lyssnade uppmärksamt på hennes ord och såg ditåt, han undrade lite varför ett läger med halvblod hade hästar men frågade inte. Hans mamma hade alltid älskat hästar och hade haft häst när han var mindre, så han hade blivit iväg tvingad på ett och annat ridläger faktiskt tillsammans med henne när han blev äldre. Visst han hade inget emot hästar, de var trevliga djur, men ridning var väl inte riktigt hans grej. Men det hade ändå varit en sak han och hans mamma gjort tillsammans. Han drog tillbaks tankarna till nuet och nickade lite.
"Uppfattat", sade han sen, undrade vad fånga flaggan innebar men frågade inte. Självklart visste han hur leken fånga flaggan gick till, men undrade om det verkligen var det hon syftade på.


(spola lite tills fånga flaggan?)

(Sure)
Dagen för fånga flaggan hade kommit och Allison stod vid vapenförrådet och putsade sitt svärd. Hon hade inte pratat med den nya killen sedan hon visade honom runt dagen innan, och lika bra var väl det. Hon kände inte riktigt för att att umgås med någon annan än Percy just nu. Ett horn ljöd och hon tog sitt svärd och började gå mot lägerplatsen. De i Posedion hade ännu en gång teamat ihop med Athena (Och Percy förnekade att det hade med Annabeth att göra, men det gjorde det såklart) och de skulle vara i kag med någon annan stuga också, men Allison hade inte orkat att lyssna på vilken.