tippest & friendshipissues prs

Julian tittade upp mot Ty som nu stod i princip bredvid honom där vid fönstret. Han kunde inte låta bli att skina upp på Ty berättade att man kunde se hans rum ifrån Julians. Eller det var väl inte ordagrant det Ty sa. Men han sa att ett av rummen vars fasad och fönster som syntes härifrån, från Julians rum, var just Ty’s rum. Och det innebar ju att från Julians rum kunde man se Ty’s, det gjorde honom glad, han visste inte riktigt varför. Men tanken på att den här extremt attraktiva killen bodde i huset mittemot gjorde honom glad. Julian skrattade lite.
”Där ser man”, fick han fram. Han var sedan tyst i ett par sekunder för att komma på nästa sak att säga.
”Har du bott här länge?”, han ville spy nu. Frågade man sånt? Det gjorde man kanske inte. Man gjorde nog inte det, kom han fram till. Han hade nog aldrig riktigt varit i en liknande situation. Han hade alltid haft sina vänner, eller vänner över internet. Eller han kanske träffat folk på någon konsert eller liknande. Men det var inte alls samma typ av situation. Han mådde nästan lite illa på riktigt nu. Det där med ”ett bra intryck” hade han väl vid det här laget redan förstört, men risken fanns ju att Ty gick på skolan Julian skulle börja på. Han ville inte riktigt att han skulle skämma ut sig så pass mycket att Ty gick och pratade om honom med sina vänner det första han gjorde. Eller ja, mer kanske gick och pratade med dom om hur ”töntig” Julian var, eller något sånt. Han tänkte kanske för mycket nu. Han visste inte. Han visste inte hur man gjorde sånt här riktigt.

Ty tittade på sitt eget rum genom fönstret i ett par sekunder till, la märke till att hans affisch på LeBron James hade halvt lossnat från väggen. Han gjorde en mental notis om att han var tvungen att fixa till det när han kom hem igen. Inte för att han brydde sig så mycket om LeBron egentligen, men a) han var tvungen att upprätthålla sin image som jock, och b) det var en jävligt cool affisch. Hans blick vreds tillbaka till Julian och lutade dig numera bakåt mot fönstret och fönsterkarmen. Skum fråga. Egentligen inte skum överhuvudtaget, men det var inte en fråga som var typisk för en tonåring att ställs. Men Julian verkade inte vara en vanlig tonåring heller. Han verkade vara ganska awkward, men Ty gillade honom fortfarande. Än så länge.
”Hela mitt liv”, svarade han och ryckte lätt på axlarna. De flesta i hans ’gäng’ i skolan hade alltid bott i denna staden och de hade känt varandra sen barnsben, vilket var en av anledningarna till att det kunde vara svårt för nyinflyttade att komma in i gemenskapen. Den andra anledningen var att de var stora rövhål.
”Du ska börja high school här, va?” frågade han snabbt därefter utan att låta en tystnad uppstå. Svaret kändes ganska självklart för Ty egentligen, men killen kanske var en såndär riktigt skum typ som blev hemskolad av sin mamma. Tänk så var han helt sjukt religiös? Det kändes ganska orimligt, dock. Fast i och för sig så verkade han vara riktigt stel, så möjligheten fanns ju kvar (stereotypisk much?).
”Jag är i alla fall en junior på Bella Vista”, lade han till och log snett då han yttrade skolans namn då hans tankar vandrade tlll tatueringen som han fått gjord en gång på fyllan. Den var på axeln, och där stod det i skakig handstil: ”Bella Vista 4 lyfe”. Hans mamma och pappa hade fått ett utbrott när de fick syn på den, men deras ilska hade gått över efter ett tag och nu kunde i alla fall hans pappa skratta lite åt den.

Julian nickade långsamt åt Ty’s svar. Det gjorde honom nervös. Det innebar att Ty säkert hade många barndomsvänner. Han hade ju egentligen ingen aning om hur det funkade i just den här staden. Men han antog att det skulle kunna vara så. Det var än mindre stad än han själv växt upp i. Det var väl inte en småstad, det här alltså, verkligen inte så, men han hade definitivt bott i en större stad tills idag då. Det kändes som att det skulle bli mycket svårare här, kanske var det hans fördomar mot alla städer som var mindre än den han själv bott i sedan barnsben. Allt hade varit enkelt där. Det hade aldrig varit något problem med hans sexualitet eller någonting, eller hans farmor och farfar pratade i princip inte med honom längre. De kollade knappt på honom när de hälsade på. Hans pappa hade också varit tveksam, men det hade blivit bättre. Inte bra, men bättre. Men det hade aldrig varit problem i skolan, inte något som han påverkats av i alla fall. Det fanns säkert dom som snackat massa skit, men han hade nog aldrig direkt fått den minsta elaka kommentar, face to face. En och annan hade skickat anonyma sms och så, och då hade han helt ärligt mått skit. Men han var inte den enda öppna gaykillen heller. Allt hade bara varit relativt enkelt. Risken fanns ju att det inte skulle vara lika enkelt här, vilket varit en stor anledning till att han inte ville flytta, han hade inte velat ta den risken.
Julian nickade igen då Ty frågade om han skulle börja high school här. Bella Vista? Det var skolan han skulle börja på. Han visste inte om han tyckte det kändes bra eller inte, att det var samma skola.
”Ja, det ska jag”, sa han och suckade tyst.
”Verkligen? Samma här, eller ja - på måndag fortsätter jag mitt junior år där”, suckade han och såg upp mot Ty. Helt ärligt var han så nervös att han nästan kissade ner sig. Han var så galet nervös, önskade att kunde stanna tiden och kunde stå kvar härinne för alltid.

Det var både bra och dåligt att Julian skulle börja på Bella Vista, i samma årskurs som Ty själv. Det bra var att Ty bara blev exalterad av det (oklart varför han blev det, faktiskt) och det dåliga var att de förmodligen inte skulle kunna umgås. Julian verkade vara hemskt awkward, som sagt, och inte riktigt någon som passade Ty’s image.
”Åh, nice!” hans röst var genuint glad och exalterad, även fast hans tankar tyngde honom en del. ”Planerar du på att joina någon skolaktivitet? Typ basket, baseboll?” Om Julian bara var en sportkille så skulle Ty i alla fall kunna umgås med honom lite i skolan i alla fall, även fast han var awkward. I själva fallet var väldigt många av skolans sportintresserade killar extremt stela och awkward, men det spelade ingen roll, för de flesta var vältränade och då behövde de inte längre ha någon personlighet. Det var konstigt hur det fungerade egentligen, men Ty var inte heller typen som startade revolter och sådant, så han följde strömmen.
”Jag spelar basket”, sa han kort därefter, lite drömmande, nästan som att han svarade sig själv. Han funderade på att berätta lite om sin tid i skolans orkester, men lät bli. Inte för att Julian verkade vara typen som skulle tycka illa om orkester-folk, men Ty ville inte riskera något. Han var tvungen att lära känna Julian en del för att vara säker på hur mycket han kunde berätta om sig själv. Alltså, allt det ytliga kunde han ju berätta för vem som helst; men lite av sin bakgrund och sina tankar fick han alltid tänka sig för innan han yttrade för någon.

Julian fick nästan hålla sig för skratt då Ty specifikt föreslog aktiviteterna basket och baseball. Nog för att han kanske inte var helt sämst på sport, men det var ändå långt ifrån hans grej. Han hade spelat handboll när han var yngre, men han hade tappat intresset för bara ett eller två år sedan. Eller han kunde definitivt fortfarande tycka att det var kul, men det hade funnits annat han velat lägga tid på, annat han tyckte var viktigare och tyckte var roligare. Allt hade inte gått ihop sig och det hade påpekats att hans prestationer blivit sämre i takt med att han förlorade intresset. Kanske skulle han börja spela igen? För sin image skull, eller något? Han svalde. Han ville inte det. Han ville bara flytta hem igen. För just nu kändes inte det här riktigt som hem, inte alls. Julian skrattade lite nervöst.
”Sport är väl inte riktigt min grej, jag spelade handboll ett tag men tappade intresset”, fick han fram. Ty och han var nog väldigt olika. I alla fall som det verkade nu.
”Jag valde att lägga mer tid på att rita och spela piano, faktiskt”, fick fram, en aning tystare, harklade sig lite försiktigt. En annan anledning hade varit hans pojkvän. Just då hade Julian haft för sig saker hela tiden, och han hade varit tvungen, tyckte han, att välja bort något för att få ihop det, för att ha den minsta tid att faktiskt träffa sin pojkvän. Men det behövde inte Ty veta om, inte just nu i alla fall. Som sagt fanns risken att det var långt ifrån lika okej att vara öppen med sin sexualitet som det varit i han fortfarande tyckte var hans hemstad. Hade hade varit just hemma i sin hemstad hade han nog kunnat nämna det, för han hade inget att förlora på det. Han hade sina vänner och allt som skulle backat honom, han hade ingen livlina här, alls. Ty verkade inte vara typen heller som i så fall kanske hade backat honom i det läget heller. Nu var Julian långt ifrån den första att döma någon. Men någonstans, trots att han haft det i alla fall relativt enkelt med att komma ut, han hade inte blivit utslängd eller så i alla fall, men det hade varit jobbigt med hans pappa och vissa släktingar, han hade oroat sig massor innan. Men trots att allt ändå varit relativt bra, så hade han liksom lärt sig att han behövde vara på sin vakt. Han kunde inte bara berätta det hur som helst.

Ingen sportkille? Nyheten var väl egentligen som Ty förväntat sig, men han blev ändå besviken. Chansen att de faktiskt skulle kunna umgås öppet i skolan blev mindre och mindre. Sure, Ty kunde snacka med folk i skolan som inte var sportintresserade, men de var antingen tjejer eller bara rentav sjukt sociala och coola, typ. Julian var, verkade det i alla fall som, ingetdera. Eller, cool verkade han väl vara, men inte på det där typiskt coola viset. Typ.
”Jag skulle kunna föreslå orkestern”, sa han och grimaserade lätt ner i golvet. Han trodde aldrig att han skulle yttra den frasen. ”Men orkestern suger. Gick där själv i typ en månad, som freshman, men slutade för att basketen tog mer tid och ungarna där var sjuka i huvudet.” Okej ’sjuka i huvudet’ var kanske att ta i; men något fel var det på dem. De äldre orkesterbarnen hade på fullaste allvar testat Ty på hans kunskaper om Mozart och Bach för att se om han verkligen tyckte om musik på riktigt. Självklart kunde Ty typ cirka ingenting om de två så han blev dömd till att bli ignorerad av alla där. Man skulle ju kunna tro att eftersom orkesterbarnen blir ignorerade av hela skolan så skulle de i alla fall vara trevliga mot alla sina egna, men nej. Det funkar tydligen aldrig så.

Julian skakade lite lätt på huvudet. Han visste helt klart om att en skolaktivitet är nyckeln till en stor del av ens sociala liv. Han själv hade faktiskt varit en del av redaktionen för skoltidningen på hans förra skola, för det mesta hade han bara gjort diverse illustrationer, och det hela var mest för att flera av hans vänner var journalister och sånt på tidningen. Skriva var inte hans grej, men det var kul att umgås och att få rita. Han hade under en kort perioder under sitt freshman år varit med i dramaklubben, men ganska fort insett att det inte heller var hans grej. Men han hade fått med sig ett antal nya kontakter och vänner. Under sitt sophomore år hade han och och några andra kompisar lyckats starta upp en hbtq+ klubb, som sagt hade han varit väldigt öppen med sin sexualitet och beroende på hur nyfikna de nya människorna han skulle träffa på måndag var, skulle det inte vara särskilt svårt alls för dom att hitta och lista ut. Förresten så var den där klubben mer eller mindre en succé, enligt han själv. Så tills han flyttade hade han varit en del av både skoltidningen och den där klubben.
”Låter som att jag ska hålla mig borta från orkestern då”, sa han, log snett, några planer på att delta där hade han inga som helst planer på. Kanske om saker verkligen gick åt helvete, det verkade inte vara särskilt positivt att vara en del av orkestern och om han hamnade på botten skulle han väl i det läget bara kunna fortsätta på den tråden. Men han var inte där nu. Han var ingenstans.
”Faktiskt hade jag väl tänkt att ligga lite lågt”, han tvivlade på att det skulle gå. Han älskade att synas, typ. Han älskade det när han visste att han var i en trygg miljö, som han varit på sin förra skola.
”Jag illustrerade i princip allt för skoltidningen på min förra skola och så hade vi faktiskt en klubb som- ja, en annan klubb”, han svalde lite lätt.
”Men jag tänkte ligga lite lågt”, sa han sedan igen, tystare.

Ty’s tankar stannade hos orkestern en stund. Han insåg att han faktiskt haft tur som blev ignorerad av hela klubben; annars skulle folk få reda på att han var med i orkestern, vilket förmodligen skulle göra att alla hans vänner lämnade honom. Jisses, vad tacksam han borde vara för sina ickekunskaper gällande gamla kompositörer. Det kändes ju som ett helvete just då, att vara helt ignorerad av orkestern och bänkad på basketen, men det blev bra tillslut. Han lämnade orkestern och växte ett par centimeter så han fick också spela basket så småningom.
”Ligga lågt?” Ty rynkade på pannan och lade armarna i kors. ’Ligga lågt’ var ett fenomen som freshmen borde satsa på, inte juniors. Freshmen var som en böld som man aldrig blev av med. I och för sig kunde vissa juniors vara det också.
”Låter jävligt tråkigt om du frågar mig”, fortsatte han sedan och lät armarna falla till hans sidor innan han drog ena handen genom håret. ”Men ligga lågt är bättre än skoltidningen. Hemska know-it-alls som aldrig lämnar en ifred.” Han suckade lätt och tänkte på alla gånger som han blivit jagad i korridorerna för att kommentera en ny ’skandal’ som skett på skolan.
”Vad var det för klubb?” frågade han sedan då han inte bara ville låta som en Bella Vista-guide.

Jo, det kunde Julian absolut hålla med Ty om, verkligen. Det skulle säkert vara dötrist. Men just då såg han liksom inte annan utväg. Det kändes bättre att bara ligga lågt än att göra saker han inte var intresserad av. Vanligtvis var han inte så tillbakadragen. Men så som det lät på Ty fanns det en tydlig rangordning på skolan och Julian kunde väl själv lista ut att homosexuell kille som både var med i redaktionen för skoltidningen och startade upp klubbar för hbtq+ personer inte var högst upp i den hierarkin. Okej, det var inte klubbar i plural, det var en klubb. Och han hade inte startat upp den själv och klubben hade blivit populär. Men han tvivlade ändå på att det var på den vägen han skulle klättra i någon slags hierarki på den här nya skolan.
”Helt ärligt ligger jag nog hellre lågt än helt förstör det för mig själv”, för övrigt tänkte Julian inte kommentera det hela om skoltidningen, han själv hade inte varit delaktig i det där att inte lämna elever ifred. Han hade bara suttit tillsammans med de som var så kallade journalister i den sal som tilldelats skoltidningen och ritat. Han hade väl fått höra en del under luncher och så också då han hade vänner som också var med och skrev för skoltidningen. Men det var det. Men hans namn hade stått på diverse sidor i tidningen - ”Illustratör: Julian Zanotti” hade det stått.
Då Ty frågade om det där klubben behövde han fundera, inte alltför länge såklart, men han behövde någon sekund att tänka över det hela. Han skulle inte berätta, det var han säker på. Men skulle han rentutav bara ljuga och säga att det var något annat eller bara vifta bort det, byta ämne? Han var otroligt trött på att ljuga, säga att han var något han inte var, säga att han gjort något annat än det han faktiskt gjort. Det var bättre att inte säga hela sanningen då i så fall.
”Nej, alltså, det var bara en klubb jag och några vänner startade, eller ja, var med i”, ville han vara den som startade klubbar? Nej, egentligen inte, men nu hade han sagt det ändå.
”Har du spelat basket länge?”, klämde han fram. Det hela kändes jobbigt, jättejobbigt. Och han var övertygad om att det inte skulle bli bättre i skolan.

Julian var i alla fall inte korkad. Ty skulle nog också valt att ligga lågt om han skulle börja på en ny skola, ärligt talat. Kanske. Om han inte var bra på basket. Folk som var bra på diverse sporter brukade alltid klara sig. Varför var det så? Inte för att han ville ändra på det, för systemet gynnade honom, men det förvirrade honom. Varför var det coolt att sporta, egentligen? Det var något som han funderat över många gånger tidigare, men aldrig kommit fram till ett rimligt svar. Det var väl bara så livet i skolan fungerade.
Ty frågade inte vidare gällande Julians klubb. Han verkade försöka undvika frågan, av någon okänd anledning. Men Ty ville inte vara det rövhålet som fortsatte fråga och skulle göra situationen stel. Han lät det vara; om det var av någon som helst betydelse skulle väl Julian ändå säga vad klubben handlade om? Det var förmodligen bara en irrelevant klubb (typ som Bella Vista’s Stensamlarklubb) som ingen gick med i ändå.
”Typ... hela mitt liv nästan”, svarade han. Igen. Vad var det med honom och att svara ’hela mitt liv’? Julian måste tro att han var den tråkigaste mönsterpersonen någonsin. Vilket han var, typ. ”Men jag var bänkad typ hela tiden, fram tills jag fick en växtspurt när jag var 14.” Han log snett och tittade sig runt i det tomma rummet. Herregud, Julians situation var förmodligen hemsk. Tänk att vara 17 år gammal och flytta ifrån alla sina vänner... Ty skulle själv aldrig klarat av det. Han skulle aldrig lyckas med att skaffa nya vänner. I ärlighetens namn så var han inte den mest sociala. (Han verkade vara ganska social, men han klarade bara av att prata med främlingar om de intresserade honom. Det var inte många främlingar som intresserade honom.) I skolan pratade han med basketlaget, hälsade på de som hälsade på honom, och snackade med dem som resten av laget snackade med.
”Sa du att du spelade piano, förresten?” frågade han kort därefter och kliade sig i nacken. Det var väldigt få i skolan som visste att han spelade piano, ungefär lika många som visste att han varit med i orkestern i ungefär en månad. Men ärligt talat hade det aldrig kommit på tal och om det kom på tal skulle han nog inte prata så mycket om det ändå. Ty verkade inte vara den musikintresserade typen och han ville inte ändra på den bilden heller.