Flares [privat tmr]

"Hon var i koma, typ", säger Chuck. Han har en viktig min och de nötbruna ögonen avslöjar att han är lite stolt över att besitta information som inte Jace har. Dock så misstänker han att det är Newt som har berättat det för den lilla pojken, men han säger inget. "Vaknade nyss. Eller hon typ sov normalt och jag tror att hon har vaknat-vaknat nu."
Chuck gestikulerar vilt med de små händerna (Jace svär att han är max tretton och det sticker till i hjärtat av tanken) när han pratar. "Och det va skitcreepy, för en gång slår jag vad om att hon viskade ditt namn. Eller, typ, andades. " Chuck gör en dramatisk paus, granskar Jace för att se om han är med. Jaces tankar rusar som vilda hästar i skallen, men han drar på en mask av djupt fokus. "Hon ba 'Jace' helt plötsligt, och jag var är själv och sopade golvet och när jag sa det till Alby... jag tror inte han trodde på mig. "
Chuck gör en besviken min, men den försvinner snabbt och ersätts av ett litet leende. "Gally hatar dig som fan nu, förresten. Han svär att alla förändringar är ditt fel och han-"
En röst avbryter Chuck.
Samma röst som pratade med Jace. Telepatiskt.
Båda killarna snor runt där det står och det är tjejen som står där. Hon är lång och de blå ögonen lyser i hennes ansikte. Hon ser ännu bättre ut än när hon låg ner i hissen.
"Ursäkta", säger hon igen. "Är det du som är.. Jace?"

Luna hittar snabbt till Jace. Det är ju inte direkt svårt för henne att hitta i gläntan, hon var ju liksom med och byggde den, den och hela labyrinten. Om gläntingarna visste det så skulle dom säkert ha hoppat på henne och dödat henne direkt.
Det känns konstigt att vara i gläntan på riktigt, och veta att WICKED kollar på henne och dom andra med hjälp utav dom skalbaggeliknande varelserna.

När Luna hittar Jace så står han med en liten kille, ungefär 13 år gammal, som hon minns som Chuck. Hon tycker egentligen inte att Chuck borde vara i labyrinten, han är ju bara 13, 13.
När hon hade pratat med WICKED om det hade dom sagt att det måste vara så, och hon hade inte frågat mer om det.
“Är det du som är..Jace?” frågar hon när hon står precis bakom Jace och Chuck.
Jace och Chuck vänder sig tvärt om och ser på henne.
Jace ser precis ut som hon minns honom, han ser bara lite mer förvirrad ut, förmodligen är han väl förvirrad över att hon vet vem han är.
Hon vill så gärna gå fram och krama honom, men hon vet att det bara skulle göra honom ännu mer förvirrad.
“Det är jag som är Jace” svarar Jace “och vem är du?” tillägger han sen.
“Jag är Luna” säger hon och hon blir lite nedstämd av att han inte minns henne, men hon visste ju att det skulle bli såhär.

Jace sträcker fram handen så att han kan skaka Lunas. Den är liten jämfört med hans och liksom allt annat med henne känns den konstigt bekant.
Chuck ser obekväm ut helt plötsligt, men innan han lämnar Jace ensam med Luna, viskar han
"Just det. Alby är rätt stabil just nu, han försökte strypa sig själv och jag tror han vill se dig när han vaknar."
Jace vill fråga Chuck vad han menar, men den lilla runda killen har redan studsat där i från.
"Hur vet du vem jag är?" frågar Jace Luna. Hon ser på honom i någon sekund som om hon vill att han ska veta, men sedan är ansiktsuttrycket bortblåst. Innan han kan hejda sig slinker fråga efter fråga ur munnen.
"Kommer du ihåg nåt mer?", "vet du varför vi är här?" och "vet du hur vi tar oss ut?" är några av dem.
Jace tycker nästan synd om Luna, men han vill veta. Han behöver veta.
Särskilt nu efter allt har hänt och enligt Gally och dennes vänner är allt Jaces fel.
Det är enligt dem Jaces fel att såg ut att vara död, att Minho tog ut Alby, att klagaren stack Alby. Att Jace sprang ut dit. Att en klagare dog på riktigt. Att en kastade sig utför Klippan. Att alby nu är... så som han är. Halvgalen och stucken.
"Förlåt för alla frågor", säger han sedan till Luna. "Jag önskar bara jag hade.. svar."

Jace ställer väldigt många frågor, och Luna blir lite ledsen av att hon inte får svara på dom hur mycket hon än skulle vilja det.
När han frågar hur hon vet vem han är svarar hon bara “jag bara vet det”.
Luna tycker väldigt synd om Jace, och dom andra såklart, det kan inte vara lätt att bli instängd i labyrinten och inte ens veta att det är ett experiment.
“Men skulle du kunna visa mig runt?” frågar hon sen.
“Visst” svarar Jace och så börjar dom gå runt i gläntan.
Dom kollar på odlingarna, den lilla skogsdungen med gravarna, och en massa andra platser.
Luna tycker ändå att gläntingarna har fått ganska så bra ordning i gläntan, även om djuren och så fanns där när de kom dit. Dom har ju regler också, som att bara löparna får gå ut i labyrinten, fast den regeln har Jace redan brutit mot.
Luna ler vi tanken, Jace råkar ganska ofta ut för problem så det förvånar henne inte alls att han råkade bryta mot den regeln.

"-och där är sovplatserna", säger Jace, gör en gest mot dungen med hängmattor. "Om du vill får du sova inomhus men de flesta föredrar att sova ute. "
Luna nickar. Ett litet leende drar i hennes mungipor och det får det att se ut som om de blå ögonen lyser ännu mer.
"Så du sprang ut i labyrinten?" frågar hon till sist. Frågan förvånar Jace, för vad han minns har han inte nämnt det, men Luna har säkert hört det från nån annan.
"M-hm", svarar Jace, nickar samtidigt som han drar back hårlockarna ur pannan. "Kunde inte ha låtit Minhos och Albys öde lämnas åt klagarna. Eller Skaparna för den delen." När han nämner skaparna krossar en min av avsmak hans ansikte. "Fick sitta i cellen hela dan, men tack vare Minho är jag i alla fall en av Löparna, vilket betyder att jag från och med nu får vara i labyrinten både under dag och nattid. Thomas och Newt tycker jag är helt sjuk."
Han kastar en längtansfull blick mot de stora stenväggarna som bildar labyrinten innan han vänder sig mot Luna.
"Varför tror du vi är här?" frågar han tillsist. Jace har ingen aning om varför, men att höra Lunas svar på frågan känns .. tröstande.

Luna blir glad av att gå runt i gläntan med Jace, det påminner henne om för i tiden, innan folk började skickas in i labyrinten.
“Varför tror du att vi är här?” frågar Jace.
“Det måste finnas en anledning till att vi är här” säger hon “skaparna skulle knappast ha satt oss här och skickat upp saker i lådan utan någon anledning”.
Hon vill så gärna säga att hon vet varför dom är här och sen förklara men hon har en känsla av att skaparna skulle bli väldigt, väldigt sura om hon gjorde det så hon låter bli.
“Jag tycker det är fint här” säger Luna sen. Hon tänker på att det var ett tag sen hon va utomhus, hos WICKED hålls dom bara inomhus, fast det är klart dom är ju i WICKEDs grotta nu men det känns iallafall som om dom är utomhus.
Det håller på att mörkna och dagen går mot sitt slut, snart kommer uppningarna till labyrinten att stängas.

Jace nickar medhållande. Det är fint i Gläntan och det är så tragiskt att hemska grejer händer på ett så till synes oskuldsfullt ställe. Han tänker på sitt eget möte med klagarna och han ryser.
Varför skapar man såna... varelser och sätter dem i en labyrint med tonåringar? frågar han sig själv.
Sedan slår det honom vad Ben sagt.
Att allt var Jaces fel. Att det var Jace som ordnat dit dem. Dock så förstod inte Jace varför, om det nu var så att han byggt labyrinten, han skulle skickats hit utan minne.
Han ruskar på huvudet vilket får håret att i unison studsa runt, innan han möter Lunas blick. De ljusblå ögonen som syns under hennes mörka, långa ögonfransar är nästan hypnotiserande, så Jace blir nästan tvungen att titta bort. Konstigt nog får det honom att rodna.
"Du hade väl en lapp med dig när du kom hit?" frågar han sedan. "Där det stod nåt om att du är den sista nånsin, va? Gally tycker att det är mitt fel, det också. Att vi inte får mer mat eller så." Jace suckar. "Men varför?" fortsätter han sedan. "Varför ska du vara den sista? Ska det sluta nu eller?"

Jace ställer en massa frågor. Han gillar iallafall att prata, och hon gillar att se på när han pratar, även om det inte är så roliga saker som de pratar om.
“Ja, jag hade med mig en lapp när jag kom, säger Luna “eller, Newt sa iallafall det” tillägger hon sedan.
“Men kanske är det bra ifall jag är den sista, då måste detta vara slut snart, vi kan ju knappast vara i labyrinten för evigt liksom och det finns säkert en anledning att vi är här, det finns en anledning till allt som händer” fortsätter hon. “Dessutom skyller Gally bara på dig för att han vill ha någon att skylla på” säger hon sedan.
“Föresten, har du tänkte på att det står WICKED på dom där metall skalbaggarna, vad är WICKED?” frågar hon.
Jace ser undrande ut, och återigen vill Luna förklara allt, exakt allt för honom men hon vet att det inte går. Aja, han och dom andra kommer iallafall fatta mer om ett tag, om de överlever alltså.

Jace är för en gångs skull tyst ett tag, låter det Luna sagt sjunka in. Hon sa att det måste finnas en anledning, precis som förut. Sedan riktar han tankarna åt det hon sagt om skalbaggarna, om WICKED.
Namnet låter helt sjukt. WICKED. Ond.
Tillsist stannar hans tankar på rösten som talat med honom telepatiskt.
Luna låter i princip exakt likadant, och han funderar på om han ska berätta för henne eller inte.
Antingen kommer hon tro att han håller på att bli galen (det kanske är anledningen till rösten) eller så kanske det är hon. Hur som helst beslutar sig Jace för att berätta om rösten. Om han nu håller på att tappa vettet kan kanske Luna hjälpa honom, för han har fortfarande den där känslan av udda... bekvämhet omkring henne.
"Igår kväll", börjar han, nickar mot Luna så de kan gå till väggen där alla huggit in sina namn i stenen. Det har även Jace gjort. "Så.. det här kanske låter sjukt, men det lät som om du pratade med mig. I huvudet."

Luna tittar mot väggen som Jace nickar mot, där har alla gläntingarna huggit in sitt namn i den grå stenen.
“Jace, det är sjukt men sant” säger hon. “jag pratade faktiskt i huvudet på dig”
Jace ser förvånad ut, han trodde nog att han höll på att bli galen.
“Du är inte galen” säger Luna sen “men jag tror att du kan prata i huvudet på mig också”
Nu ser Jace riktigt förvirrad ut.
Av någon konstig anledning börjar ett leende dra i hennes läppar och hon börjar småskratta.
“Sorry, det var nåt med din min som fick mig att börja skratta” säger Luna när hon äntligen har lyckats sluta skratta.
Luna sitter upp mot himlen och ser att solen håller på att gå ner, och det ser väldigt fint ut när det sjunker ner mot muren.